Bruna dassen åter?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/2:Corren.

Tågen går sannerligen inte som på räls längre. Allt har spårat ur. Nyliberalismen bär skulden.

Det menar dramatikern Gertrud Larsson som slår fast: ”Verkligheten är en absurdistisk tragedi. Det är resenärer och anställda som drabbas”. Nyligen hade hennes pjäs Hela folkets järnväg urpremiär inför en fullsatt salong på Uppsala stadsteater. Det är en rödglödgad satir i vänsterpolitisk 60-talstradition över hur Alliansen slaktat våra järnvägar på ideologins altare.

”Huvudperson här är en infrastrukturminister som är övertygad om att de problem som uppstår i tågtrafiken inte alls beror på avreglering utan på att den inte är tillräckligt avreglerad”, förklarade Gertrud Larsson vid premiären (SvD 16/2) med syrlig adress till statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M).

Marknadstänkandet har helt enkelt gått för långt. Det var bättre förr, när statens trygga hand styrde och SJ var ett hederligt gammalt ämbetsverk med totalansvar för hela ruljansen (inklusive spåren). Precis som det var, låt säga 1971 kanske?

Det var då trubaduren Stefan Demert för första gången sjöng: ”SJ, SJ, gamle vän, festligt att du lever än, men du ser rätt krasslig ut, snart går ditt sista tut”. Så var det med den återregleringsnostalgin som även de rödgröna riksdagspartierna ger uttryck för.

Demerts visa blev lika populär som ”hela folkets järnväg” var impopulär. Gamla tåg med risig komfort, usel service, ökänt svettiga ostmackor i plastförpackning, biljetter som var dyrare än flygets, överbyråkratisering och en ekonomi i stadig utförsbacke sedan 50-talet.

”Tag en tripp med 2:a klass, gratis vatten, bruna dass, om du kommer fram i tid, så fröjda dig därvid”, skalade Stefan Demert ironiskt vidare om det statliga järnvägsmonopolets allt annat än gyllene dagar.

Numera åker däremot svenskarna tåg som aldrig tidigare. Antalet resor är på väg mot 200 miljoner årligen, en ökning med nästan 140 procent sedan 80-talet! Om effekterna av den av vänstern så avskydda avregleringen skriver Gunnar Axelsson i sin utredning En enkel till framtiden? (SOU 2013:83):

”Jag konstaterar att Sverige sedan 1988 haft en stark tillväxt i järnvägstrafiken, särskilt i den regionala persontrafiken, och att det i flera andra avseenden skett betydande förbättringar, exempelvis vad gäller produktivitet och säkerhet. För godstransportköparna har marknadsöppningen inneburit ökade möjligheter att använda tåget till konkurrenskraftiga priser. Upphandling av persontrafik i konkurrens har många gånger lett till betydande kostnadsminskningar”.

EU-kommissionen ser både Sveriges och Storbritanniens avregleringspolitik som ett föredöme för övriga Europa eftersom ”järnvägsmarknaden växt, samtidigt som tillfredsställelsen hos passagerarna och personal ökat” (DN 26/2).  Men förseningseländet?

Fakta är att punktligheten var som sämst för 30 år sedan, därefter har en avsevärd uppryckning skett. Kvarvarande problem beror snarare på åratal av eftersatt underhåll och bristande nyinvesteringar i den fasta infrastrukturen från den politiska sfärens sida. Det är alltså knappast marknaden som är boven i dramat, det är staten som inte skött sig.

Mot denna bakgrund fick uppenbarligen Gertrud Larssons pjäs en på flera sätt rättvis recension på DN:s kultursida i tisdags. Rubriken löd: ”Politisk satir om SJ spårar ur”.

Det illvarslande tomrummet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/2:Corren.

Naturen skyr vakuum, menade Aristoteles. Det är också ett elementa inom säkerhetspolitiken. Den räds tomrum, allt ska fyllas. Eller som Mao Zedong formulerade det med sin klassiskt träffsäkra cynism: ”Varje land har en armé – sin egen eller någon annans”.

Konsekvensen av omvälvningen i Ukraina är att vi ser ett sådant illavarslande säkerhetspolitiskt tomrum öppna sig i Europa. Vilka krafter ska fylla det?

Med Viktor Janukovytjs fall förlorade Putin sitt verktyg för att lägga Ukraina under rysk dominans i enlighet med Kremls imperialistiska vision om ett återskapat Sovjetunionen i lightversion. Från Moskva hörs nu en kaskad av aggressiva tongångar.

Ukraina är inte bara en före detta Sovjetrepublik. Historiskt räknas landet, mer specifikt den forna Kievstaten, också som skötet varur den ryska nationen föddes. På Krim ligger även Rysslands Svarta havsflotta stationerad, halvön var för övrigt ryskt territorium till mitten av 50-talet då Chursjtjov med en symbolisk gest skänkte Krim till Ukraina.

Putin kommer garanterat inte att ge upp utan en fight för att hålla västligt inflytande borta. I värsta fall kan en militär intervention inte uteslutas, exempelvis med syftet att ”skydda” ryska intressen i östra Ukraina.

Hundra år efter första världskriget framstår åter det europeiska säkerhetsläget som mycket instabilt och oroande. 1914 snubblade kontinentens länder in i katastrofen genom en rad ödesdigra missgrepp och dumdristiga diplomatiska felkalkyleringar. Sannolikt händer inget av samma omfattning igen.

Men med ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland som arga jokern i leken bör vi åtminstone brandförsäkra vårt eget hus ordentligt. Sveriges försvarsförmåga är patetiskt usel, vi har heller inga allierade att räkna med vid ett skarpt läge.

Att stå ensam och naken under himlen när mörka moln hopar sig kan knappast vara ett acceptabelt alternativ. Ty vem vet om blixten slår ner?

”En modig liten nation”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/2:Corren.

Pak Kwang-Chol är försvunnen. Det har han varit i två månader. Det är Nordkoreas ambassadör i Stockholm vi talar om. Officiellt uppges Pak Kwang-Chol vara på ”semester”.

Vem vet? Vårt eget UD har ingen aning, de kan bara säga att Pak Kwang-Chol lämnade svensk mark den 27 december (Expressen 24/2). Efter det saknas livstecken. Mysteriet med ambassadören som gick upp i rök kan ha sin förklaring i omständigheterna kring det senaste ledarskiftet i Pyongyang.

Den unge Kim Jong Un ärvde då kommunismens Nordkorea på monarkistiskt manér efter fadern Kim Jong Il:s död 2011 (som i sin tur övertog diktaturens kungakrona när dennes far, statsgrundaren Kim Il Sung avled 1994).

Maktombyten i tyrannier brukar sällan ske utan blodspillan och utrensningar. Den nya despoten hotas alltid av legitimitetsproblem inledningsvis. Han måste därför snabbt konsolidera sin ställning, oskadliggöra tänkbara rivaler och försäkra sig om hantlangarnas obrottsliga lojalitet.

Uppenbarligen höll inte Kim Jong Uns ingifte farbror, tillika Nordkoreas näst mäktigaste man, Jang Song-Thaek måttet därvidlag. I början av december förra året avrättades han under uppseendeväckande former som ”kontrarevolutionär”, ett ”avskyvärt mänskligt avskum” som försökt störta staten i gruset.

Enligt uppgifter från Sydkorea skulle Stockholmsambassadören Pak Kwang-Chol vara nära förbunden med Jang Song-Thaek och därför blivit hemkallad till ett sannolikt mycket bistert öde.

Historien får ytterligare en dimension av att Sverige faktiskt var det första västland som erkände, och sedan öppnade diplomatiska relationer, med Nordkorea. Det skedde 1973, under Palmeepokens år då Socialdemokraterna föll in i en radikaliserad fas och utrikespolitiskt tjusades av grumliga revolutionsromantiska idéer.

Intima vänskapsförbindelser odlades med diverse ”progressiva” vänsterregimer i tredje världen, vilka ansågs bryta framtidens mark mot sant folkligt nationellt självbestämmande och verklig social rättvisa – i kontrast till västvärldens murkna kapitalistiska utsugarimperialism. Bland de omhuldade länderna fanns Kuba, Nordvietnam och Nordkorea.

”Byggkranarna sträcker sina långa giraffhalsar mot Pyongyangs klara himmel. De nya höghusen leder tankarna än till Klara än till Vällingby. Nordkoreas huvudstad imponerar första gången man ser den.”

Dessa panegyriska rader skickade den första svenska nordkoreanska ambassadören, socialdemokraten Kaj Björk, hem till Sverige i mitten av 70-talet. Landet fick även lovord av den svenska vänsterintellektuella kultureliten.

1983 förkunnade Anders Ehnmark: ”Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med… och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt”.

Förra veckan offentliggjorde FN en skakande rapport om Nordkorea; ett terrorrike utan motstycke i samtiden av våld, död, järnhårt totalitärt förtryck och tyrannisk paranoia. Ingen stat har så länge, och så systematiskt grymt, förbrutit sig mot sin egen befolkning.

Väldet liknas vid de tyska nazisternas. Ett styre som alltså Pak Kwang-Chol representerade i Sverige, detta vårt upplysta och stabilt demokratiska land som en gång tillhörde Nordkoreas varmaste supportrar i väst. Hur kunde vi?

Ukraina i ödets vågskål

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

”Jag blir mycket upprörd. Här bodde en tjuv som stal allt det här från oss”, sa Sveta Poljakova i gårdagens DN. Hon är en av många vanliga ukrainare som tagit chansen att inspektera Viktor Janukovytijs överdådiga residens utanför Kiev.

Den ökänt korrupta och maktfullkomliga presidenten frossade i lyx medan Ukraina sjönk djupare ned i ekonomiskt armod. Nu står palatset tindrande herrelöst efter att Janukovytij flytt.

Blodet, våldet, dödandet – den värsta uppvisning i brutalitet som Europa sett sedan 90-talets jugoslaviska inbördeskrig – kunde inte rädda honom. Självständighetstorget (Majdan) i Kiev blev ett brinnande slagfält. Men försöken att med naken polisstatsterror kväsa den regimkritiska proteströrelsen slog tillbaka mot despoten själv.

En president som låter skjuta skarpt mot sitt eget folk? Demonstranternas vrede bara ökade, statsapparatens tjänare vägrade lyda order, stödet i parlamentet vittrade bort. I lördags förklarades Janukovytij avsatt. Game over, friheten vunnen?

Långt därifrån. Ukrainas framtid är fortfarande nervdallrande oviss. Som självständig nation är landet ungt, splittrat och identitetssökande. Proteströrelsen må ha bred förankring bland invånarna. Dock spökar extremnationalistiska grupperingar som vill förgifta Ukraina med fascism och antisemitism, tyvärr är jordmånen ingalunda oemottaglig.

De demokratiska och västvänligt sinnade krafterna saknar mogna ledare som är den komplicerade situationen vuxna. Den nyss från fängelset frisläppta Julia Tymosjenko är exempelvis knappast någon samlande och allmänt förtroendeingivande gestalt av Mandelas eller Havels kaliber.

Och hur är det med Janukovytij egentligen? Hans vistelseort är i skrivande stund okänd. Sannolikt befinner sig den blodsbesudlade presidentflyktingen i Ukrainas ryskvänliga östra del, måhända laddar han för en ny rond i detta drama. Men Kreml har nyckeln.

Janukovytij är i praktiken tsar Putins vasall. Bakom Janukovytijs repressiva batteri av åtgärder mot oppositionen, fanns hela tiden Kremls stödjande och uppmuntrande hand (eller järnnäve, snarare). Ukraina är juvelen i kronan bland de tidigare Sovjetrepubliker som Putin ivrigt strävar efter att underkasta rysk dominans och kontroll.

Det är ett stormaktspel med höga insatser där EU och USA sitter på andra sidan bordet, dessvärre tenderar Putin att vara både skickligare och viljestarkare. 2013 utsågs Putin symptomatiskt nog till världens mäktigaste man av den amerikanska tidskriften Forbes.

Han hade under året inkasserat en rad diplomatiska triumfer, flera på grund av Washingtons och Bryssels orutinerade, naiva schabbel. Spelet kring Syrienkrisen och Irans kärnvapenprogram är illustrativt. Men även dragkampen mellan öst och väst om Ukraina, där Putin enkelt tacklade bort EU:s erbjudande om samarbetsavtal genom hot, utpressning och ett sockrat ekonomiskt anbud.

Det utlöste emellertid den folkliga resning i Kiev som nu jagat i väg Janukovytij. Kommer Putin att stillatigande acceptera detta bakslag? Det är väldigt svårt att tro. Utan en resolut ansträngning från EU:s och USA:s sida riskerar Ukrainas frihet att bli en kortvarig chimär.