Från Bohman till Borg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

Anders Borg hotar med skattehöjningar för att stärka de offentliga finanserna. Nu ska det samlas i lador och byggas skyddsvallar, är finansministerns stränga budskap detta valår.

Säkert som amen i kyrkan ska väljarna kunna lita på M som den orubbliga garanten för budgetdisciplin, ansvarsfull ekonomisk politik, buffertar och överskottsmål.

Socialdemokraterna står för samma politik, om inte ännu strängare. Envist försöker S ge sken av att Borg istället ägnar sig åt lättsinnigt vanstyre. Beviset skulle vara ett budgetunderskott på 87 miljarder, en kenyanisk stimulans för att gasa på konjunkturen men som tydligen ändå riskerar att köra Sverige i botten – trots att statsfinanserna som helhet är internationellt erkänt robusta.

Herregud, jag undrar vad dagens S då hade sagt om gårdagens M! Gösta Bohman lade grunden till att partiet blev borgerlighetens ledande kraft, men 70-talets evangelium på den offentliga ekonomins område bär inte mycket likhet med det Borg numera predikar.

Tag exempelvis Moderaternas budgetmotion från 1973. Där gick Bohman till angrepp mot Palmes S-regering för att vara galet återhållsam med pengarna. Istället krävdes radikalt expansivare åtgärder. Motionens slutsats är minnesvärd: ”Huruvida budgetunderskottet därmed minskar eller ökar är i sammanhanget irrelevant”.

Så fortsatte den spendersamma firman Bohman & Co även framöver. 1976 slog Moderaterna nonchalant fast i sin partimotion att budgetsaldot var ett ”dåligt och skäligen ointressant” mått på hur ekonomin fungerade.

Om Palme och Sträng bäddade för den krasch som de borgerliga regeringerna sedan vilset tvingades hantera, är frågan hur djupt under isen Sverige hade sjunkit med Bohmans finansiella Titanicpolitik från 70-talets första hälft. Även som ekonomiminister 1978 deklarerade Bohman frankt att offentliga underskott inte var något bekymmer.

Vi bör nog vara tacksamma över att inte Bohmans ande längre svävar över finansdepartementet. Eller så är det precis det den gör. En osalig sådan i Anders Borgs mardrömmar. Men kanske mest i Magdalena Anderssons.

Inget Eiffeltorn för Putin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/2:Corren.

I morgon är det slut. OS i Sotji. Visst är det skojigt med de svenska framgångarna. Glädjen grumlas ändå av att årets OS handlar mindre om sport och väsentligt mer om politik. Riktigt usel politik.

Sotji är först och främst människorättsbusen Vladimir Putins propagandashow, ett sätt för honom att på den globala scenen manifestera sig själv och sitt hårdfört auktoritära Ryssland.

I grunden är det samma skamlösa shanghaiande av den internationella idrottsrörelsen som tidigare kommit till uttryck i Peking 2008, Moskva 1980 och mest ökänt: Berlin 1936. Fast ärligt talat finns ju liknade mekanismer i funktion även när demokratiska länder stoltserar med värdskapet.

Man påfågelfjädrar sin nation, försöker imponera med påkostade arrangemang och krama så mycket prestige som möjligt ur spelen. OS har blivit ungefär som världsutställningarna var förr. Finns de ens längre?

Men en gång var världsutställningarna rejäla kioskvältare – ett slags OS i teknologiskt och arkitektoniskt skryt. Storbritannien var först på plan 1851. Besökarna fick begapa det för ändamålet byggda Kristallpalatset i Londons Hyde Park (palatset flyttades senare till Sydenham Hill och försvann i en brand 1936).

När det var Frankrikes tur 1889 ville fransoserna bräcka allt och alla.

På Champ de Mars i Paris satte de ihop 12 000 järnbalkar med 2,5 miljoner nitar till en kostnad av 7,8 miljoner franc. Resultatet blev att utställningens besökare inbjöds att promenera 300 meter upp i luften via 1665 trappsteg. Vi snackar förstås om Eiffeltornet.

Ursprungligen skulle det monteras ner efter världsutställningens slut, många parisare klagade på att järntornet förfulade stadsbilden. Dock lär en dam vid invigningen ställt den otippade frågan till konstruktören Gustave Eiffel om vad hans torn egentligen föreställde. Effiel fann sig snabbt och svarade: ”Men det ser ni väl? Det föreställer ett A. Som i Amour!”.

Därför står Eiffeltornet kvar än i dag. Ty inte hade fransmännen hjärta att riva en så magnifik symbol för kärleken. Där har du en manifestation att lära av, Putin!

Om friheten (1)

Publicerad den av
Svara

Wilhelm von Humboldt

Människans sanna mål – inte det mål som hennes skiftande böjelser föreskriver henne, utan det som det evigt oföränderliga förnuftet föreskriver – är att hennes krafter utvecklas till en helhet, som är utformad på det högsta och mest harmoniska sättet.

Friheten är det första och oundgängliga villkoret för att detta skall ske. Men förutom friheten fordrar utvecklingen av de mänskliga krafterna också något mer, även om det är nära förbundet med detta: en mångfald av situationer och möjligheter.

– Wilhelm von Humboldt, Om gränserna för statens verksamhet, 1792.

Satir ur verkligheten

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 2Corren.1/2:

Veckans mest bisarra politiska utspel svarar FP-ministern Maria Arnholm för. Hon distanserar all konkurrens, faktiskt. På Expressens debattsida i onsdags förkunnade Arnholm att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk.

Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.

Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.

Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor”.

Uppdraget beskrivs i följande ordalag: ”Det civila samhället behöver ingen myndighet, men civilsamhällespolitiken behöver en. En myndighet som inte ska styra, men däremot stötta. En självständig myndighet till hjälp för ett självständigt civilsamhälle”.

Skåda därmed födelsen av ett mirakel: Oxymoronmyndigheten. Det torde vara ett lämpligare namn, ty formuleringarna i uppdragsbeskrivningen upphäver sig själva, är logiskt omöjliga. I alla fall sett utifrån en normalt funtad liberal, borgerlig värdegrund. Men den har uppenbarligen vittrat i Alliansregeringens värld.

Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.

Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige.

Det tunga skattetrycket berövar vanliga inkomsttagare chansen att bygga upp ett eget självständighetskapital. För sin trygghet har svenskarna gjorts beroende av den politiska sektorns välvillighet.

Ideella föreningar och organisationer finns det massor av. Men även dessa har inlemmats i den politiska sektorn genom att verksamheterna till icke ringa grad finansieras av statens, kommunernas och landstingens bidragskranar.

Konsekvensen är att staten trängt undan utrymmet för ett starkt, självständigt och vitalt civilsamhälle i genuin mening. Hur möter vår borgerliga regering detta oroande frihetsunderskott? Genom en statlig civilsamhällesmyndighet. Det låter som ett satiriskt skämt.

Driver Maria Arnholm måhända med oss?