Godare jul med Ulf Kristersson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/12:Corren.

Spanar jag i kristallkulan för 2015, tror jag att det särskilt finns en rikspolitiker med kapacitet att göra skillnad på ett positivt sätt. Det är Ulf Kristersson, Moderaternas nya finansministerkandidat. Därför vill jag, dagen till ära, skänka honom en julklapp.

Paketet innehåller boken Reformmanifest för visionärer av vår förträfflige Correnkolumnist Stefan Fölster, till vardags chef för Reforminstitutet. Kristersson får boken som en uppmuntran för sin friska ambition att återföra välbehövlig liberal reformglöd till sitt parti.

Han vill ge mera makt åt folket genom att fortsätta sänka skatten och hans motivering är befriande rak: ”Det är en värderingsfråga. Det är i grund och botten bättre med ett lägre skattetryck” (Dagens industri 18/12).

Han vill lösa ett av Sveriges värsta strukturproblem och ta bort politikertillverkade hinder som gör att arbetsmarknaden fungerar så dåligt som just en marknad.

Han avvisar bestämt usla populistiska idéer som att förbjuda riskkapitalbolag från att utveckla välfärden, att tvinga börsbolagen att kvotera sina styrelser och införandet av fler förmyndaraktiga pappamånader i föräldraförsäkringen.

Med politiker som Ulf Kristersson finns hopp om att Sverige kan fira en ännu godare jul nästa år som ett friare, bättre och rikare land.

Konsten att fly Kalle Anka och hans vänner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/12:Corren.

Aldrig mer, inte en gång till! Är det så du känner? Stiger desperationen vid tanken på att ånyo tvingas äta lutfisk, glo på en tecknad Disneyanka i TV, hantera julklappsgiriga ungar och umgås med dessa ständigt våldgästande släktingar som vräker sig i soffan?

Om julhelgen är liktydig med ett pockande behov av primalskriksterapi, så kan jag i all välmening bjuda på ett oslagbart recept mot tomtestress och trassliga nerver.

För det första måste du se till att alla lämnar dig i fred och håller sig på behörigt avstånd. Att skylla på en plötslig, djupt beklaglig släng av smittsam maginfluensa brukar göra susen. Du kan då lugnt dra dig undan till en solitär del av hemmet och var säker på att få vara ostörd.

Bekvämt tillbakalutad i fåtöljen byter du sedan glöggen mot något mera värdigt och civiliserat. Champagne helt enkelt. Som den legendariska madame Lilly Bollinger sagt om denna universaldryck:

”Jag dricker bara champagne när jag är glad, och när jag är ledsen. Ibland dricker jag det när jag är ensam. När jag har sällskap anser jag att det är obligatoriskt. Jag smuttar på det om jag inte är hungrig och dricker det när jag är det. Annars rör det aldrig – om jag inte är törstig.”

Den rutinerade julaftonsflyktingen har redan flaskor i beredskap, till ett förmånligt pris beställda och hemkörda från en privat internetleverantör (exempelvis Winefinder). Ingen vill väl i onödan gynna den förmynderiivrande svenska politikerklassens Systembolagsbutiker?

Med ett glas ädelt bubbel i handen kan du nu ägna dig åt en god bok. Förslagsvis den nyutkomna andra delen av Bengt Liljegrens Churchillbiografi, som fokuserar på andra världskrigets rafflande år då den brittiske premiärministern inspirerade England och resten av världen att inte vika sig för Nazitysklands krigsmaskin.

Under ett kritiskt skede i mitten av 1940 var det nära att den engelska regeringen gav upp inför de framgångsrika tyska trupperna som stormade fram över Västeuropa.

Men Winston Churchill förstod, tack och lov, att separatfred med Hitler var en omöjlig kompromiss och lyckades få nationen att enträget kämpa vidare trots usla odds. ”Kom ihåg, mina herrar! Det är inte bara Frankrike vi kämpar för. Det är Champagnen!”, lär Churchill utropat. Ingen dåligt argument, eller hur?

Om du mot förmodan tröttnar på att läsa, ta fram datorn, gå in på SVT Play och återstifta bekantskapen med Hedebyborna. Inte minst för nöjet att se skådespelaren Ingvar Kjellson (rest in peace) i minnesvärd toppform. I denna klassiska TV-serie gör Kjellson sin paradroll som den nerdekade, men klarsynte adelsmannen Mon Cousin.

”Det finnas alltid en anledning att berusa sig”, konstaterar han godmodigt och uppmanar sin stackars bankrutte släkting baron Urse (Per Myrberg) på godset Valla att i resignerad anda möta den annalkande socialdemokratiska folkhemsepokens prövningar (Urse tycker slutligen att det är en bättre idé att dränka sig i ån, med tanke på skattetryckets utveckling från 30-talet och framåt har han min sympati).

Kanske dags att avrunda med lite musik på din kammare? Tipset är givet. Välj eleganten Sven-Bertil Taubes nya album Hommage med strålande tolkningar, i läckra orkesterarrangemang, av bland andra Olle Adolphsons och Lars Forssells visor. Därefter kan du somna tryggt i förvissningen om att ha klarat julen med förståndet i behåll.

Reagans recept igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/12:Corren.

En bensinmack förklätt till ett land, har den amerikanske senatorn John McCain kallat Ryssland. I ekonomiskt hänseende är det en fyndig karaktäristik. Någon avancerad och konkurrenskraftig industriproduktion finns inte, förutom vapenbranschen.

Ryska tillverkare av krigsmaterial har de senaste åren kunnat rulla sig i rubel. Försäljningen ökade med 35 procent 2012 och 20 procent 2013. Årligen motsvarar intäkterna 235 miljarder svenska kronor, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri.

Men den helt dominerande köparen är Vladimir Putin i Kreml, som storsatsar på att modernisera den ryska militären. Och för det, plus att hålla sin befolkning på gott humör, är han beroende av pengarna från Rysslands export av olja och gas. Den ryska ekonomin står och faller med dessa råvaror.

Putin har onekligen lyckats i sin ambition återskapa en situation som påminner om kalla krigets Sovjetepok. Vapenmakt och olja var även basen för det sovjetiska imperiet. Putin borde kanske tänkt på vad som inträffade under 80-talet när USA:s president hette Ronald Reagan.

I sin strategi för att knäcka Sovjetunionen fick han USA:s allierande Saudiarabien, världens ledande oljenation, att närmast dränka marknaden med det svarta guldet. Saudiarabiens officiella skäl för att dumpa priset var att försvara sin globala marknadsposition, vilket också försvagade många andra oljeproducerande länder. Den tidigare mäktiga OPEC-kartellens inflytande i världspolitiken slogs sönder.

Men framför allt blev det hej då Sovjetunionen.

När oljepriset rasade förlorade Kreml sin enda egentliga källa till livsviktig hårdvaluta, kunde inte hänga med i Reagans militära upptrappning och började blöda till döds. Ser vi nu en repris på historien?

Saudiarabiens oljekranar flödar ånyo. Dels handlar det om sänka den regionala arvfienden Iran, vars ekonomi redan är svårt pressad från omvärldens straffsanktioner till följd av mullornas kärnvapenprogram.

Dels är det ett svar på Rysslands inblandning i Syrienkonflikten. Saudierna gillar inte Putins stöd till Bashar al-Assads regim, som är allierad med Iran. Priset per fat är idag runt 60 dollar. Kremls kalkyler för att hålla sin affär igång bygger på ett pris kring 100 dollar. I kombination med EU:s och USA:s sanktioner efter Krimockupationen är konsekvenserna förödande.

Rubeln faller som en sten, inflationen rusar, räntorna stiger mot himlen för att parera, den internationella kreditmarknaden är stängd, ingen varken kan eller vill investera längre, kapitalutflödet är epidemiskt, utländsk valuta är en bristvara och tillväxten krymper.

Ekonomiskt liknar Ryssland en groggy boxare som vinglar omkring i ringen efter träffen av en stenhård högerkrok. Frågan är bara vad nästa kapitel blir. Förra gången slutade det med att Sovjetunionen kastade in handduken i fredliga former. Hur Putin och hans kumpaner agerar framöver är höljt i ovisshet.

Men vi bör nog försäkra oss om att kunna hålla garden uppe, precis som Reagan gjorde. Han förstod att tränger man in den ryska björnen i ett hörn, är det bäst att vara rustad.

Ronald Reagan

Civilisationen utmanad

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/12:Corren.

”Jag, och miljoner andra runt om i världen, sörjer dessa barn, mina bröder och systrar. Vi kommer aldrig att låta oss besegras”, säger 17-åriga pakistanskan Malala Yousafzai som själv föll offer för talibanerna i oktober 2012.

Hon vägrade acceptera de militanta islamisternas förbud mot skolgång för flickor, sköts i huvudet och överlevde mirakulöst. För sin internationellt uppmärksammade kamp för alla barns rätt till utbildning förärades hon, som den yngste mottagaren någonsin, Nobels fredspris i Oslo förra veckan. Det var ytterst välförtjänt.

Bara några dagar efteråt kom vad många tolkat som direkt svar från talibanerna, kopplingen är i alla fall svår att bortse från. En skola i Peshawar, nordvästra Pakistan, attackerades av jihadkrigarna som iskallt mördade minst 141 personer, de flesta offren var barn.

Grymheten i terrordådet är obeskrivlig. Detta är inte islam i någon vettig mening av ordet. Det som driver talibanerna är en perverterad, våldsbejakande och politiskt radikaliserad vulgärvariant på religion, som förenar dem med islamistiska extremiströrelser likt al-Quida, Boko Haram i Nigeria, al-Shabab i Somalia, Islamiska staten i Syrien och Irak.

Deras egentliga profet är inte Muhammed. Utan snarare egyptiern Sayyid Qutb (1906-66), som tyvärr måste räknas till en av vår tids inflytelserikaste ideologer.

”Det finns bara en plats på jorden som kan kallas för islams hus och det är den plats där en islamisk stat är etablerad och där sharia råder och Guds lag respekteras… Den övriga världen är krigets hus”, slog han fast. I en rad skrifter förbannade Sayyid Qutb upplysningstänkandet, materialismen, demokratin, kapitalismen, kvinnornas frigörelse, hela den västerländska livsstilen.

Utvecklingen hade gjort mänskligheten ogudaktig och moraliskt bankrutt. Qutb spelade på den muslimska världens känsla av underlägsenhet gentemot Europa och USA, liksom den arabiska befolkningens missnöje med sina egna korrumperade härskare. Alla sanna muslimer måste resa sig ur sin passivitet, gripa makten och frigöra sig genom att återskapa det perfekta, obefläckade samhället.

Modellen var teokratin i de heliga städerna Mecka och Media på 600-talet. Vilka medel som helst kunde användas för att nå målet. De som inte ställde upp var avfällingar, och därmed dömda till döden.

Hur Sayyid Qutbs uppenbart förrycka, motbjudande idéer kunnat tjusa någon förefaller obegripligt. Fast lika obegripligt är väl då hur andra totalitära frälsningsläror som nazism, fascism och kommunism kunnat vinna anhängare, till råga på allt i högt utvecklade samhällen i väst.

Men det är ungefär samma mekanismer som ligger bakom dessa synbarligen väldigt olika ideologier. Man erbjuder enkla, radikala lösningar på orättvisor. Man pekar i avhumaniserande termer ut syndabockar som orsaken till allt ont och kräver att de måste förgöras. Man hämtar näring i en vantrivsel med den moderna, liberala kulturen. Man påstår sig ha förunderliga insikter i hur historiens lagar fungerar.

Man vädjar till en längtan efter ett drömt harmonitillstånd i det förflutna som gått förlorat genom destruktiva krafters försorg. Men resultatet av de falska profeternas löften vet vi: Auschwitz, Gulag, ett blodbad på en skola i Peshawar.

Att lära av historien

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/12:Corren.

”Vi vilja inte, att de svårigheter, som vi redan ha på grund av att exempelvis judar och tattare förvärvat svensk medborgarskap och bostad här i riket, skola ytterligare förvärras…

Låt oss icke ta in dem och lära dem yrken i Sverige, så att de bliva konkurrenter till svenska yrkesmän och så småningom assimileras med den svenska folkstammen. Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap, med vår hyggliga svenska folkstam.”

Bortsett från det ålderdomliga språkbruket skulle man nästan kunna tro att det var Björn Söder i SD som tog bladet från munnen.

Men orden tillhör Otto Wallén, profil inom Bondeförbundet, som i en riksdagsdebatt 1939 argumenterade mot att Sverige skulle bli en fristad för judiska flyktingar. Wallén förklarade rakt på sak: ”Idag är jag antisemit, sedan jag över tio år måst studera fakta i Centraleuropa.”

Dessa åsikter var han sannerligen inte ensam om i partiet. Bondeförbundets K-G Westman, justitieminister 1936-43, var både protysk och hätsk antisemit. Ett särskilt ont öga hade han till den liberale publicisten Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning drev en lika modig som envis opinionsbildning mot Hitler och nazismen.

I sin dagbok kallade Westman Segerstedts agerande för ”osvenskt”, vilket berodde på att Segerstedts ”judiska älskarinna undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl”.

Bondeförbundet var det mest rasbiologiskt influerade av alla svenska partier (förutom nazisterna). I partiprogrammet från 1933 förkunnades att Bondeförbundet skulle kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda folkmaterialet mot ”degenererade inflytelser”.

Numera heter detta parti Centern och den mörka traditionen från 30- och 40-talen är sedan länge bortsopad. Annie Lööf har rent ut förklarat att Centern ska vara SD:s motpol.

I måndagens DN skrev hon att hennes parti inte kommer ”föra fram en politik som beskriver människor som volymer eller sätter tak för hur många som ska få komma till vårt land från krigszoner, tortyr och våldsregimer”.

Det sägs ofta att vi aldrig lär oss av historien. Men i Centerns fall tycks faktiskt motsatsen råda. Det finns hopp om mänskligheten.

Värna öppenhetens land

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

Samtidigt som ett aggressivt Ryssland ökade trycket i vårt närområde och det blodiga infernot fortsatte i Mellanöstern, fick Sverige den svagaste regeringen med den oskickligaste statsministern i mannaminne. Sverigedemokraterna, som blivit riksdagens tredje största parti, gavs chansen att utnyttja situationen och fällde den rödgröna budgeten i skadeglad triumf.

Stefan Löfven hade knappt hunnit flytta in i Rosenbad, innan han kapitulerade för omständigheterna och ropade på svenska folkets hjälp att reda ut röran genom nyval. Men vilken politik som väljarna förväntas ge nytt förtroende åt när det gäller Löfvens alternativ, är frågan om S-ledaren själv ens har koll på.

Måndagens presskonferens med Löfven & Co på Harpsund bar syn för sägen. I ena stunden är det uträckta händer och enträgna samarbetsvädjanden över blockgränsen, vilket rimligtvis måste innebära att en annan liberalare kurs, bort från Miljöpartiets och Vänsterpartiets grönvänsterradikala inflytande.

I andra stunden är det knutna nävar i luften, råskäll mot snart sagt allt Alliansen står för och dödsföraktande deklarationer att Löfven inte ämnar ändra sin nuvarande inriktning. Vilka ingångsvärden mästerförhandlaren från Metall egentligen har i partipolitikens tuffa värld tycks – för att låna Churchills ord – som en gåta, insvept i ett mysterium, dolt i en hemlighet.

I skarp kontrast står Alliansen, vars tillväxtorienterade politik och regeringsduglighet är ett mirakel av beprövad klarhet och dådkraft i jämförelse. Ingen tvekan råder heller om vad det tredje alternativet SD står för, det har tydligt demonstrerats under hösten.

Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har lovat att SD ska upprepa regeringskaoset genom att fälla varje budget, blå eller röd, som inte minskar ”massinvandringen”. Tommy Hansson, tidigare chefredaktör för partiorganet SD-kuriren, menar att tortyrmetoden skendränkning är okej att använda vid allvarliga brott.

Riksdagsledamoten Kent Ekeroth anser att kriminellt beteende är etniskt betingat och har motionerat om att myndigheterna därför ska registrera befolkningen efter ”ursprungsnationalitet”. Med det menar han varje svensk som har minst en utlandsfödd förälder.

Björn Söder, vice talman i riksdagen, hävdar att varken judar eller samer är riktiga svenskar, och vill dessutom erbjuda invandrare bidrag för att flytta från Sverige. Riksdagsledamöterna Paula Bieler och David Lång har krävt en ”utredning med uppdraget att kartlägga svenskfientlighetens utbredning och karaktär samt att föreslå åtgärder i syfte att motverka svenskfientligheten.”

En annan SD-motion, signerad av bland andra ovan nämnda Mattias Karlsson, förespråkar strypning av den fria svenska folkbildningen som istället ska likriktas i SD:s ideologiskt ultranationalistiska anda.

Så ser kostymfascismen ut. Dess bästa vän är de anständiga partiernas splittring, svaghet och handlingsförlamning – särskilt när orostider råder i omvärlden. Kan inte samtalsklimatet mellan Alliansen och S bli konstruktivare och Löfven visa större mognad i sin roll, är risken att nyvalet bara skapar fler problem än det löser.

Rena rama radiotin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/12:Corren.

Det är kanske inte det mest brännande ämnet i dessa dagar. Men om nu riksdagspartierna absolut vill att vi ska traska till valurnorna igen, bara ett halvår efter förra gången, så kan de väl ge oss en liten motiverande bonus på vägen.

Mot bakgrund av statens långt framskridna planer på att tysta varenda traditionell radioapparat som finns i landet, vore det måhända rimligt om politikerna tog chansen att låta svenska folket få ett ord med i laget. Trots allt förmodas vi göra ett gigantiskt sopberg av många miljoner fullt fungerande radiomottagare, och för våra egna beskattade pengar köpa nya apparater med en teknik som egentligen ingen efterfrågat.

Jo, tyvärr handlar det om den gamla surdegen DAB (Digital Audio Broadcasting), som radioetablissemangets höjdare aldrig gett upp om att pracka på oss. Sedan mitten av 90-talet har Sveriges Radio (SR) försökt locka över lyssnarna från FM-bandet till deras gryende digitala marknät. DAB-tekniken utlovades vara så mycket bättre, ha så mycket större kanalutrymme, och vara så mycket billigare i drift. Stora summor investerades i projektet.

Dock ett aber. Ytterst få lyssnare kände ett behov av DAB. Mottagarna var dyra och FM lät ju helt okej, så varför tvinga nöjda radiokonsumenter att byta? ”Det blir väldigt svårt att förklara för folket”, sa dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky (S) och gav rött kort åt SR:s dabbande 2005.

Märkligt nog återupplivades DAB-satsningen under Alliansens period vid makten. Nyligen presenterade regeringens branschutredare Nina Wormbs sitt förslag. FM-nätet i Sverige ska obönhörligen släckas senast år 2022, då radions digitala infrastruktur väntas vara färdigbyggd och alla nuvarande radioapparater blir värdelösa.

Den motvilliga publiken ska i klartext piskas att acceptera faktum. Vilket den sannolikt ändå inte gör, eftersom lyssningsmönstret i accelererande takt håller på att övergå till webben. Samma sak gäller TV-tittandet, som bekant.

Följden av att döda FM blir förmodligen inte att lyssnarna springer till affären och spenderar sina surt förvärvade slantar på DAB-apparater. Utan att trycket ökar radikalt på webbutsändningarna. Internet- och podcastrevolutionen har i praktiken redan gjort DAB-tekniken överspelad och föråldrad. Regeringens utredare invänder att webben inte har kapacitet att härbärgera all radio idag.

Men bredbandsnätet är i ständig utveckling. Marknaden kan nog fixa biffen så länge FM (fortfarande världsstandard för radion) inte avlivas i förtid. Att politiskt forcera fram SR-byråkraternas prestigeprojekt från 90-talet, riskerar att resultera i att vi 2022 står med ett apart DAB-nät som dammar igen av ointresse.

Riksrevisionen har i sin förstudie av statsmaktens DAB-hantering varnat för att ”olika alternativ inte är tillräckligt belysta och att konsekvenserna för samhället och medborgarna inte är klarlagda”.

Vad är partiernas uppfattning om detta radioäventyr? Innan beslutet klubbas i riksdagen får gärna politikerna passa på att lyssna in väljarnas åsikt ute i verkligheten. Så kan valrörelsereprisen i mars tjäna något vettigt syfte i alla fall.

Den store rorsmannen Ola Ullsten

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 13/12:Corren.

Göran Persson har blivit bronsbyst. Det är konstnären Kajsa Mattas som i fyra år arbetat med att föreviga den forne regeringschefen. Resultatet avtäcktes under veckan som gick i ett hörn utanför riksdagens gamla förstakammarsal.

Där står Persson i celebert sällskap med bland andra en expressiv Olof Palme, skapad av skulpturen Thomas Qvarsebo (upphovsman till spännande verk som Korv-Ingvar i Solna centrum och Jas-minnet på Långholmen, samma plats som ett olycksaligt Gripenplan störtade vid en flyguppvisning över Stockholm 1993).

Enligt riksdagens regelverk föräras alla statsministrar som suttit i minst 10 år en ståtlig byst. Den som regerat kortare tid, motsvarande en valperiod sammanlagt, får nöja sig med anspråkslösare hederstecken (relief, medaljong eller liknande). Övriga anses tydligen förtjäna glömskan och får ingenting.

Vän Bramstorps pampiga porträttbyst, signerad konstnären Ture Johansson, som finns i riksdagshusets stora trapphall? Bramstorp ledde Centern när partiet fortfarande varudeklarerades som Bondeförbundet.

Fast hans enda avtryck som Sveriges högste politiske makthavare torde vara den gemenliga beteckningen på hans minimala statsministerepok: ”semesterregeringen”. Bramstorp regerade nämligen bara över sommaren 1938. Man lider verkligen med Folkpartiet.

Deras riksdagsledamöter tvingas ju dagligen passera Bramstrops myndiga gestalt som en värkande påminnelse om den flagranta orättvisa detta innebär mot deras egen Ola Ullsten. Han var statsminister betydligt längre, från 18 oktober 1978 till 12 oktober 1979. Ändå bystlös, som han aldrig funnits. Det måste absolut rättas till.

I ljuset av nuvarande regeringskris och riksdagscirkus framstår Ullsten som en politisk magiker, rena statsmannageniet. Detta är alltså killen som rattade Sverige i nästan exakt ett år med rekordklena 39 mandat som parlamentariskt underlag, fick sin budget genomklubbad och körde i mål vid nästa ordinarie val utan större mankemang.

Jämför med Stefan Löfven som utklassar Ullsten med 138 riksdagsmandat, välte hela rasket i diket efter ynka tre månader och panikartat kräver att väljarna måste rösta igen. Coola Ola borde vara värd att en fullskalig staty.

Mediehatet känns igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:Corren.

Vi ser hur 30-talets idéarv återvänt. I särskilt hög grad gäller det Sverigedemokraterna. Tendensen märks även hos Dansk folkeparti, Sannfinländarna och Fremskrittspartiet.

Dessa fyra partier bottnar antingen i 70-talets kverulantiska högerpopulism eller i klassisk högerextremism. Men förenas numera i en främlingsfientlig extremnationalism med ambitionen att omskapa dagens liberala samhälle till något helt annat.

Ungefär så löd resonemanget i författaren och journalisten Per Svenssons reflekterande artikel om den nordiska ultrahögerns historia, som trycktes i flygbolaget SAS kundtidning Scandinavian Traveler. På samma uppslag fanns bilder på Fremskrittspartiets (FrP) tidigare ledare Carl I Hagen och Vidkun Qusling, den ökände Hitlerlakejen.

FrP, som sedan förra året regerar Norge tillsammans med Høyre, exploderade och ställde två krav: SAS måste be om ursäkt, och dra tillbaka kundtidningen. SAS kapitulerade omedelbart. I helgen makulerades hela upplagan. Till saken hör att SAS delvis ägs av norska, danska och svenska staten.

Carl I Hagen påpekade offentligt att FrP har finansministerposten i Norge och att det ekonomiskt krisande SAS gjorde ”mycket oklokt” som publicerat Per Svenssons text. I realiteten ett förtäckt hot om mindre trevliga konsekvenser i händelse av att SAS ej hörsammade kraven.

Att flygbolaget förnedrade sig och föll undan är illa. Att politiker ogenerat använder sin makt till att kväsa vad de uppfattar som obekväm journalistik är chockerande. Men bör vi förvånas?

Det fria ordet har aldrig uppskattats av dessa partier. Sverigedemokraternas hållning är illustrativ. Avskyn mot etablerade medier är en utmärkande del av deras identitet och ideologisyn. SD odlar ett sekteristiskt martyrskap i förhållande till journalistkåren, vilken hätska termer utmålas som svenskfientlig, marxistpåverkad, falsk och illasinnad.

Medierna mörkar och förvränger konsekvent fakta om verkligheten. Och den verkligheten är att nationen befinner sig i förfall och upplösning på grund av den fördärvliga mångkulturalismen, som journalistkåren är en korrumperad propagandamaskin åt.

De enda som säger sanningen är SD. Därför försöker ”PK-media” ständigt förtala, tysta och diskreditera partiet.

Hatsajten Avpixlat, sponsrad av SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth och hyllad av partiledaren Jimmie Åkesson, är en kokande häxkittel av vrede mot journalister – i synnerhet de som kritiskt granskar SD:s handel och vandel.

Avpixlat har rent ut uppviglat sin supporterskara av anonyma nättroll till att provocera och filma misshagliga mediemänniskor, även lagt ut deras personliga hemadresser, allt i syfte att skrämma och hota. När SD i höstas inte kunde förhindra Expressen att rapportera från partiets valvaka, twittrade Kent Ekeroth: ”haha. Det gör vi i sinom tid”.

Till nyhetsbyrån TT förklarade han sedan: ”Gammelmedias tolkningsföreträde kommer att stoppas och ni kommer inte att ha det här monopolet längre. Det är väldigt bra för Sverige” (14/9).

Hur blir klimatet i Sverige om SD ”i sinom tid” lyckas få samma position att utöva makt som FrP i Norge? Eller om SD:s eget drömscenario att dominera politiken slår in? Inte bara invandrare har skäl till fruktan.

Där ingen respekt för yttrandefrihet och journalistiskt oberoende finns, där sugs syret ur det offentliga samtalet, demokratin vissnar, det öppna samhället stängs och likriktas.