Fascismens gengångare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/12:Corren.

Det krävs ingen Einstein för att se vad Sverigedemokraterna är för ett parti. SD:s världsuppfattning och existens bygger på misstro, förakt och hets mot människor som kommer från andra kulturer än vår egen.

SD kolporterar en fiendebild mot minoriteter (i synnerhet muslimer) och det ”politiskt korrekta” etablissemanget som är demonisk, konspiratorisk och avhumaniserande.

SD:s syn på nationen, traditionen och kulturen är enögt tillbakablickande, romantiskt förhärligande och kvävande likriktad till sin ambition och karaktär. I grunden finns totalitära anspråk på att radikalt stöpa om Sverige och bakom höga gränsmurar återskapa ett tänkt drömtillstånd i det förflutna, då en homogen befolkning levde i endräkt och harmoni.

Detta naturliga och äkta Sverige har sedermera raserats av landsförrädiska makthavare som äventyrar nationens överlevnad genom att tillåta ohejdad inströmning av främmande element, som härjar likt en farlig sjukdom i den organiska samhällskroppen.

Utmärkande drag hos SD är den maskulina dominansen, antiintellektualismen, den reflexmässigt aggressiva emotionella attityden, avskyn mot liberal pluralism, fientlighet mot öppen och dynamisk utveckling.

Summera allt detta och delarna bildar en urartad, extrem form av vulgärkonservatism som bör kallas för vad den är: fascism – om än kostymklädd och officiellt nedtonad i försöken att framstå som mera salongsfähig.

Vi kan med stor sannolikhet anta att om SD styrde Sverige med egen majoritet, så skulle snart våra medborgerliga fri- och rättigheter sitta väldigt trångt till. SD:s visioner går inte att omsätta i praktisk politik utan att allvarligt rubba demokratins frihets- och jämlikhetsvärden.

I veckan som gick kunde två forskare, Peter Hedström och Tom Müller vid Linköpings universitet, också visa att SD ingalunda är ett ”vanligt” missnöjesparti. Deras väljare drivs inte främst av viljan att knäppa den politiska eliten på näsan, vilka många hävdat i debatten. Utan av intolerans och främlingsfientlighet. SD:s väljare tycks alltså korrekt ha förstått partiets budskap och attraherats av det.

Vilka obehagliga krafter som är i rörelse illustrerades omedelbart efter att de båda Linköpingsforskarna redovisat sina resultat på DN Debatt i onsdags. Hedström och Müller drabbades av hätska reaktioner från SD-sympatisörer, till och med dödshot.

Detta är ett parti som tveklöst vädjar till och spelar på människans lägsta instinkter. Att samtala med SD, vilket bland andra den östgötske förre riksdagsledamoten och profilerade migrationskritikern Staffan Danielsson (C) yrkat på, måste förbli uteslutet för alla anständiga partier.

Vad finns att samtala och kompromissa om med dessa politiska järnrörshuliganer, som redan genom Löfvens extraordinära schabbel givits utrymme att utlösa regeringskris, nyval och dessutom nu lovar att fälla varje regering som inte stryper ”massinvandringen”?

Det sorgliga är att den uppskruvade kverulantiska tonen mellan Alliansen och S försvårar möjligheterna att bringa reda i kaoset. Det talas mycket om ”ansvar” hit och dit. Men det är ett ord som saknar täckning så länge Sverige lämnas utan fungerande roder och SD tillåts fortsätta att skära pipor i vassen.

Bond och den engelska baksmällan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/12:Corren.

Idag börjar inspelningen av den nya James Bondfilmen Spectre. Daniel Craig gör åter rollen som agent 007. Premiär blir det i oktober nästa år. Men jag sympatiserar med George Lazenby. Han lanserades som Sean Connerys efterträdare till rullen I hennes majestäts hemliga tjänst 1969. Och hoppade sedan av.

Lazenby kunde fortsatt som Bond i åtskilliga filmer. Fast icke. Han ansåg att karaktären blivit daterad i den politiskt mer medvetna tid som rådde på tröskeln till 1970-talet. En klok insikt.

James Bond är i grunden ett symptom på Storbritanniens baksmälla efter andra världskriget. Landet hade kämpat heroiskt och vunnit mot Hitler. Men det var den brackiga före detta brittiska kronkolonin USA som fixat segern. Englands stormaktsställning hade reducerats till en skugga av sitt forna jag.

Det stolta imperiet höll på att upplösas. Svunna var Londons glansdagar som globalt finanscentrum. Det var då, i början av  50-talet, som Bond uppfanns av författaren och tidigare underrättelseagenten Ian Fleming. Hans alter ego vid MI6 blev en slags eskapistisk terapi för britternas kvaddade nationalkänsla.

Flemings första Bondbok, Casino Royale, publicerades 1953. Det skulle bli tretton stycken till, där världen gång på gång hotades av megalomaniska skurkar. Den omnipotente Bond fick dem alla på fall. Ironiskt nog var det en amerikan som gjorde att Bond lyckades fånga den breda massan.

1961 förklarade USA:s nyvalde president John F Kennedy att Bondböckerna tillhörde hans favoritläsning och det populärkulturella genombrottet var ett faktum. Samma år filmades boken Dr No där Sean Connery gjorde entré med rätt att döda på vita duken. Kennedy älskade filmen och föreslog From Russia With Love som uppföljare. Så blev det.

Men att låta Bond hålla på med dessa terapeutiska brittiska hävdelseövningar ända in i mitten av 2010-talet? Är inte det lite fattigt? I mitt tycke har heller ingen Bondfilm överträffat I hennes majestäts hemliga tjänst. George Lazenbys korta karriär som agent 007 bevisar bara den gamla sanningen: Man ska sluta när man är som bäst!

Omogna föräldrar i Ödeshög

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:Corren.

Nyheten sprider sig som en löpeld genom landet. Braskande rubriker i tidning efter tidning. Känslorna svallar, debatten rasar. Har det blivit regeringskris med stundande nyval i Sverige? Jo, det också.

Men framför allt har femteklassarna i Fridtjuv Bergskolan i Ödeshög fått en ”pojklucia”.

Googla ordet på internet. Uppmärksamheten är massiv. Som Corren rapporterade igår avstod lärarna i samförstånd med sina elever från att rösta fram årets lucia. Istället lät man lotten avgöra bland de barn i klassen som var intresserade. Slumpen utsåg en pojke.

Barnen tyckte det var helt okej. Resten av klassen fick sedan välja om de ville vara tärna, stjärngosse eller tomte i luciatåget. Frid och fröjd? Naturligtvis inte.

Bråk kring luciafirandet i någon svensk skola verkar blivit en lika omhuldad tradition som Kalle Anka i TV på julafton. Häromåret var det exempelvis gråt och tandagnisslan i Vreta kloster skola där pojkarna inte fick vara tomtar. Endast traditionella stjärngossar gällde i tåget för deras del, löd rektorns stränga påbud.

Föräldrar och elever blev ledsna, vilket man kan begripa. Svårare att förstå är varför vissa föräldrar i Ödeshög nu stormar mot den liberala inställningen på Fridtjuv Bergskolan. ”Upprörda mejl och sms började strömma in. Nästan alla var negativa, vissa rena personpåhopp”, berättade läraren Anna Wissman i torsdagens Corren.

Så länge barnen är glada och nöjda, vad är problemet? Faktiskt verkar kidsen mer mogna och fördomsfria än dessa så kallade vuxna som förbittrat river ner himmel och jord över att en liten kille går med ljus i håret.

I det gamla svenska bondesamhället ansågs att man borde akta sig för lucianatten. Enligt folktron var nämligen mindre välvilliga krafter i rörelse då. Med tanke på hur en del elevers målsmän i Ödeshög uppträder, hade våra förfäder uppenbarligen inte helt fel.

Bredsida mot partisystemet

Publicerad den av
2

Simone Weil

Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser. Ett politiskt parti är en organisation som är så inrättad att den utövar ett kollektivt tryck på alla medlemmarnas sätt att tänka. Alla politiska partiers främsta och strängt taget enda mål är att växa, och det ohämmat. Dessa tre utmärkande egenskaper visar att alla politiska partier har totalitära rötter och målsättningar…

Slutsatsen är att partisystemet tycks vara något nästintill rent och oförfalskat ont. Partierna är i grunden usla och har ett dåligt inflytande i praktiken.

– Simone Weil, 1943.

Suck i december

Publicerad den av
Svara

Löfven och regeringskris

Fler än jag som upplever nyheterna om den politiska cirkusen som på bilden ovan? Minns samtidigt att M och S aldrig har stått närmare varandra än nu. De skulle sakpolitiskt lätt kunnat ta vuxenansvar för Sverige, dunka igenom tillväxtfrämjande strukturreformer och ratta landet på ett helt okej sätt.

Ändå låter de SD iscensätta detta taskspeleri med regeringskris och extra val – och jag i den närande, produktiva sektorn förutsätts finansiera politikerklassens barnsligheter! Sicket pinsamt medborgarförakt.

S under svärdseggen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/12:Corren.

Hovtjänaren Damokles avundades makten, härligheten och lyckan hos sin herre, kung Dionysios av Syrakusa. Kungen beslöt att lära Damokles en läxa. Under en bankett fick Damokles sitta i allas centrum på tronen.

Men över Damokles huvud hängde Dionysios ett svärd som hölls fast i taket av ett enda hårstrå. Så var den bistra verkligheten som härskare i antikens grymma värld. Med maktens härlighet följde även oro och fruktan. När som helst kunde lyckan klippas av.

Så är det också att vara statsminister i Sverige om man heter Stefan Löfven, leder en rödgrön 38-procentsregering vars politik saknar majoritetsförankring i riksdagen, där ett oberäkneligt främlingsfientligt parti med nazistiska rötter intar positionen som vågmästare.

Om Löfven är Damokles, är SD det skarpslipande svärdet som dinglar hotfullt i den tunna tråden över hans taburett i Rosenbad. I veckor har det spekulerats i vad som kommer att hända med Löfvens första budget. Under tisdagen förklarade SD att man ämnar fälla den i dagens riksdagsomröstning genom att yrka bifall på Alliansens förslag.

Konsekvenserna? I skrivande stund ett dramatiskt frågetecken.

Det har blivit högkonjunktur för politiska kommentatorer som staplar olika scenarier på varandra, men utan tvekan är det lågkonjunktur för den seriösa partipolitiken när Sverige hamnat i denna förlamande osäkra situation. Vems är felet?

Sanningen är att Löfven placerat SD-svärdet där det hänger helt själv. Innan valet talade han vitt och brett om samförstånd. Sedan dumpade han pragmatismen och tog ut en skarp vänstergir tillsammans med två små ytterkantspartier, trots att något väljarmandat inte fanns för en sådan radikal kurs.

Att tigga hjälp från ett eller flera Allianspartier i det läget är att be om det omöjliga. Som konsekvens fick SD makten att nyckfullt avgöra besluten varenda gång Alliansen lägger ett gemensamt förslag. Det är lika förnedrande för borgerligheten som för Socialdemokraterna att SD tillåts spela denna ödesroll.

”Det går inte att hitta någon annan bra lösning än att vi får till stånd ett samarbete över blockgränsen. Annars blir det svårt. Så här kan vi inte ha det i fyra år”, säger förre finansministern Erik Åsbrink (S). Det har han rätt i.

Men samarbete över blockgränsen om vad? Jobben, skatterna, kärnkraften, försvaret, infrastrukturen, näringslivets och de privata välfärdsföretagens villkor? Javisst.

Löfven begärde under tisdagskvällen överläggningar med Alliansen för att rädda sin budget. Socialdemokraterna går dock inte att lita på så länge de sitter i koalition med det tillväxtfientliga Miljöpartiet och är beroende av det marxistiska Vänsterpartiet.

Låt oss hoppas att Stefan Löfven lärt sig den läxa Dionysios ville visa Damokles. Härskarens tillvaro är, trots den gyllene inramningen i palatset, inget vidare om inte makten vilar på stabila och trygga förutsättningar.

Vrid svärdet ur SD:s händer, kicka ut MP och V, återvänd till mittfåran i spetsen för en ren S-regering och sök en uppgörelse med Alliansen om politikens huvudlinjer. Det är det bästa Löfven kan göra om han vill ta ansvar för landet och reparera sitt eget kantstötta förtroende.

Damokles svärd, Richard Westall 1812

Damokles svärd, målning av Richard Westall 1812.

Snowden, go home!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/12:Corren.

Det är förståeligt att Annika Lillemets svävade på målet i gårdagens P1 Morgon. MP:s representant på Östgötabänken i riksdagen hade svårt att ge ett rakt, begripligt svar på frågan om Sverige ska skicka regeringsplanet till Ryssland för att hämta den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden och ge honom fristad här.

Det kontroversiella förslaget kom från MP:s utrikespolitiske talesperson Valter Mutt. ”Det är en skam för både Sverige och EU att Putin, en demokratiskt tvivelaktig ledare, är den enda som erbjuder en hjälte som Edward Snowden asyl”, menade han. Ytligt sett kan man sympatisera med Mutt.

Snowden är en av årets mottagare av The Right Livelihood Award, men kunde förklarligt nog inte personligen närvara vid måndagens prisceremoni i Stockholm. Utan tvekan förtjänar Snowden utmärkelsen.

Tack vare hans avslöjanden har hela världen fått inblick i den hämningslösa massövervakning som USA:s säkerhetsorgan bedriver. Trålandet av elektronisk information går långt utanför rimlighetens gränser. Det som skulle handla om kriget mot terrorismen har utvecklats till något som liknar en orwellsk storebrorsapparat, där miljontals enskilda människors integritet rutinmässigt offras på statsmaktens altare.

Genom FRA-lagen medverkar även i Sverige i denna motbjudande hantering. Överallt i det fördolda: öron som lyssnar, ögon som ser. I det moderna datoriserade samhället hotar medborgarnas privatliv att bli en chimär och värnet av friheten riskerar att vändas till sin motsats.

Så kan vi bara inte ha det. Edward Snowdens modiga insats har satt fokus på en av de mest brännande frågorna i vår tid. Moraliskt gjorde han rätt som läckte topphemlig information för ett högre syfte. Ibland uppstår lägen då sådant kan anses försvarbart.

Juridiskt var det dock ett solklart och mycket allvarligt lagbrott. Att också Annika Lillemets ryggar för sin partikamrat Valter Mutts drastiska hugskott hedrar henne, ty svensk regeringspolitik kan inte styras av magkänslan.

Asyl till Snowden skulle garanterat medföra en djup diplomatisk kris mellan Sverige och USA. Relationerna hade kvaddats för åratal framöver, något som vi knappast har råd med i den oroliga säkerhetspolitiska situation som nu råder i Europa – orsakad av den aggressiva stormakt som med illa dold förtjusning idag härbärgerar Snowden.

Det är ovärdigt att han fläckar sitt renommé genom att göra sig själv till en pjäs i Putins propagandaspel. Om Snowden varit ryss, avslöjat Kremls övervakningshemligheter och stannat i landet hade hans liv sannolikt varit släckt på stubben, precis som vore fallet i vilken annan diktatur som helst.

Men USA är en demokratisk rättsstat. Snowden borde ta ansvar för sina handlingar, åka hem och lägga fram sin sak inför en amerikansk domstol. Påföljden blir säkert kännbar, fast USA vågar näppeligen utdöma dödsstraff.

Rättegången har goda chanser att ge Snowden en moralisk resning i Mandelaklass, väcka enormt folkligt gensvar världen över och förhoppningsvis pressa alla demokratiska staters regeringar (inklusive Sveriges!) att tygla massövervakningen av sina egna medborgare.

Stalins sanning gäller

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/12:Corren.

När Vladimir Putin tog över rodret i Kreml efter Boris Jeltsin år 2000, inleddes vad som författaren och journalisten Arkadij Waxberg kallade en ”KGB-isering” av det ryska samhället. Det demokratiska experimentet var slut.

Bakom kulisserna hade tjänstemännen från sovjetsystemets säkerhetsapparat (dit Putin som bekant hörde) kammat hem spelet. Styret blev alltmer auktoritärt, militariseringen tilltog, det statliga propaganda- och desinformationsmaskineriet oljades effektivt upp och den bisarra personkulten kring Putin började påminna om Stalintidens.

Regimens syn på det förflutna gav en mycket oroande signal om vilken mentalitet som var förhärskande i Kreml. I officiellt sanktionerade skolböcker som Modernare rysk historia 1945-2006 ursäktades exempelvis Stalins terror med att den var ”ett redskap för att lösa extrema uppgifter under extrema förhållanden”.

2005 deklarerade Putin att Sovjetunionens sammanbrott var ”1900-talets största geopolitiska katastrof”. Vad hade vi att vänta av en rysk ledare med en sådan uppfattning om en av historiens värsta totalitära monsterstater som ockuperade halva Europa i fyra decennier?

Den aggressiva ryska militära aktiviteten i Östersjön, kriget mot Georgien, invasionen av östra Ukraina och annekteringen av Krim borde knappast kommit som en överraskning. Ändå denna märkliga yrvakenhet i Sverige och övriga Västeuropa, där politikerna i det längsta satsat på vänskapliga relationer med Moskva och låtit försumma sitt eget militära försvar.

De senaste fem åren har Natoländerna skurit ner sina försvarsanslag med 20 procent. Endast tre europeiska Natomedlemmar – Storbritannien, Grekland, Estland – följer idag rekommendationen att anslå 2 procent av BNP till försvarsbudgeten (Fokus 21/11).

I allianslösa Sverige är anslagen till det beryktade ”en-veckas-försvaret” (som i bästa fall inte är operativt förrän 2024) bara 1,1 procent av BNP.

Vad som rör sig i Putins huvud angående Rysslands agerande framöver är naturligtvis svårt att veta. Men ytterligare ett uttalande av honom gällande gårdagen ger en skrämmande fingervisning om att det inte direkt är fred och harmoni som Kreml siktar på.

Nyligen rättfärdigade Putin förra århundradets skändligaste diplomatiska avtal: Molotov-Rippentrop-pakten mellan Stalin och Hitler 1939. ”Vad är det som är så förfärligt med det?”, frågade Putin retoriskt inför en grupp ryska historieforskare den 5/11.

Det var alltså denna djävulspakt som betydde starten på andra världskriget. De bägge tyrannerna slöt förbund om att erövra sina grannländer och broderligt stycka bytet med Polen som inledande offer.

Sovjetimperiets utbredning efter 1945 motsvarade i stort sett den ryska intressesfär som Stalin gjort upp med Hitler om. Med ett undantag: Finland, som bitit ifrån så rejält mot ryssarna att nationen slapp dela Östeuropas bistra öde.

Finland tvingades avträda betydande territorium, men undgick att bli en kommunistisk slavstat under Kremls stövelklack. Vid en mottagning för finska officerare 1948 förklarade Stalin: ”Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé”.

Sorry, det är en sanning som gäller än i hanteringen av den Stalinnostalgiska, revanschistiska ryska regimen. Vilken respekt tror ni Putin har för EU, Nato och Sverige då?

Hurra för Karl XII!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/11:Corren.

Imorgon är det inte bara första advent, utan också årsdagen av Karl XII:s död utanför Fredrikstens fästning 1718. Då brukar det rycka i marschreflexerna bland svenska extremnationalister.

Dessa har ju en liten tradition av att högtidlighålla hjältekonungens ärorika frånfälle den 30 november med fackeltåg och kransnedläggelse vid närmaste Karl XII-staty. En aktivitet som SD:s ledarkrets Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Björn Söder och Richard Jomshof gärna ägnade sig åt under studietiden i Lund.

Förmodligen delade de inte August Strindbergs uppfattning om Karl XII som ”Sveriges bödel”. Onekligen ett träffande omdöme av vår gamle nationalförfattare.

Innan Karl XII själv stupade hade han redan tvingat liemannen att jobba övertid genom nära två decenniers oavbrutet krigande. Att 200 000 unga karolinersoldater låg döda på Europas slagfält var inte nog.

Den enväldige kungen krävde ständigt att nya arméer skulle stampas ur marken och avfärdade rutinmässigt fiendernas anbud om fredsförhandlingar. Strax före det dödande skottet slog Karl XII halsstarrigt fast att han skulle kriga vidare i 40 år (!), om så krävdes för att få motståndarna att kapitulera. Samtidigt var Sverige ett statsfinansiellt konkursbo och stormaktsväldet kring Östersjön en brinnande ruin.

Vilket i dagens backspegel var en himla tur.

Ty tänk om vi haft kvar alla landområden i öster och söder som Karl XII förlorade? Gissa om vi fått problem! Hade inte det mångetniska svenska stormaktsriket sprängts av 1800-talets eldfängda nationalistiska rörelser, skulle vi med största sannolikhet dragits in i första världskriget 1914. Och efter den pärsen hade vi garanterat blivit hårdmanglade av både Stalin och Hitler under nästkommande världskrig.

Karl XII må ha förskingrat sitt ärvda kungadöme. Men därigenom lades grunden till att Sverige lyckades undkomma 1900-talets blodiga häxkittel med blotta förskräckelsen. Ur senare generationer svenskars perspektiv har Karl XII varit en mycket bra regent, just därför att han var så formidabelt kass.

Extremnationalisterna gör på sätt och vis rätt som uppskattar klåparen, fast jag misstänker att deras karolinervurm kanske inte precis motiveras av den insikten.

Utsikt från Tölöberg

Publicerad den av
Svara

Utsikt från Vattentornet kring 1915

Vi tar trapporna upp till Tölöberg. Det är sommar och vattentornet från 1897 har tronat över Kungsbacka i två decennier. Första världskriget rasar ute i Europa, men här är det stilla och lugnt. Titta noga på stället för Marknadsplatsen, skymtar ni de två målen och fotbollsplanen?

Utsikt från Vattentornet kring 1926

Vi klipper med blicken, plötsligt är det andra hälften av 1920-talet. Kungsbacka expanderar, fotbollsplanen är borta, det snickras för fullt kring Marknadsplatsen.

Utsikt från Vattentornet kring 1930

Några få år senare, kan det vara 1930? Småstaden på ”vår” sida järnvägen har tagit form.

Utsikt från Vattentornet kring 1938

Nu är det i slutet av 30-talet. Därnere över ängen ska snart Järnvägsgatan få sin fortsättning och fler bostadshus ska byggas i det område som först gemenligen kallades ”Negerbyn”. Hit ska jag flytta 1975 och i högra hörnet av fotot ligger min ännu inte anlagda lekpark.

Tölöberg mars 2015

En kontrastutsikt över den aktuella verkligheten.