Pressens frihet är alltid en nagel i ögat på dem, som önska att efter gottfinnande handskas med folkens öden. I våra dagar, då den allmänna opinionen icke är bunden av politiska gränser, försöka alla som i tankens och ordets frihet se en fiende till sina strävanden, att tysta det fria ordet så långt det är dem möjligt även utanför landets gränser.
– Torgny Segerstedt, 1938.
Skrivit i Corren 5/1:
Det är 40-årsjubileum för det lika underbara som osannolika Davis Cup-äventyret 1975, det mest oförglömliga av Sveriges tappra försök att erövra tennisvärldens åtråvärda nationspokal.
Förutsättningarna var knappast optimala för lagkapten Lennart Bergelin. Sverige hade bara en toppförmåga: 19-årige Björn Borg. Briljant som få, men övriga spelare var av klenare virke. Reserven Rolf Norberg, 23 år, hade inte gjort mycket för att imponera. 30-årige Ove Bengtson hade sina bästa säsonger bakom sig och reducerades till dubbelankare.
Högre rankade spelare som Kjell Johansson var skadade. Återstod Birger Andersson, 24-åringen från Bodafors i Småland, som efter skrala resultat övervägt att helt sluta med tennisen.
Bergelin kalkylerade djärvt. För att hans ”enmanslag” skulle avancera var Björn Borg piskad att aldrig förlora någon av sina bägge singlar under turneringen. Sedan gällde det att vinna en match till, antingen dubbeln eller någon av de återstående två singlarna.
Några mulna vårdagar i början av maj var det premiär mot Polen bakom järnridån i öststatsgråa Warszawa. Birger Andersson, som aldrig tidigare slagit en boll i Davis Cup, ställdes mot den polske ettan Wojciech Fibak – som vann lätt i tre set. Svensken hånades i pressen och supportrarna skickade hatbrev. ”Det var inga positiva grejer”, ‘ställ upp i damsingeln i Wimbledon och du vinner inte ett set’ och sådana grejer”, mindes Andersson många år efteråt.
Annars gick det som en dans. Det som skapade rubriker var söndagens thriller mellan Borg och Fibak. Osäkerhet rådde om den svenske stjärnan ens skulle ställa upp, då han var inbokad för WCT-slutspel i Dallas dagen därpå. Bergelin och Borg beslöt ändå att chansa, trots det snåla tidsschemat.
Matchstart var 12.30, senast 15.30 måste Borg flyga från Polen. Det blev en rafflande kamp mot klockan, sege Fibak lät sig inte knäckas utan vidare. Men den värsta motståndaren var vädret. Snart föll regndroppar över arenan och den polske lagkaptenen krävde paus, väl medveten om att Borg då skulle tvingas lämna walk over.
Räddningen blev faktiskt Fibak, som sportsligt insisterade att fortsätta matchen. Borg stod som segrare med endast några minuters marginal, kastade sig in i en väntande bil och han precis ombord på planet till WCT-turneringen (där han stupade i finalen mot Arthur Ashe). Birger Andersson putsade därefter siffrorna mot Polen till 4-1.
Dock väntade ett elddop mot Västtyskland på Rotweiss-stadion i Berlin några veckor senare. Där besegrades Birger Andersson av tyske tvåan Hans-Jürgen Pohmann utan krusiduller. Borg mötte sedan tyskarnas främste, Karl Meiler, i en tre timmar lång kanonmatch. Meiler gjorde kanske sitt livs insats. Det hjälpte inte, men Borg fick slita som ett djur för att vinna.
Båda spelare vacklade utpumpade av planen och en muskelstel Borg avstod från att sekondera Ove Bengtson i dubbeln mot Pohmann och Jürgen Fassbender. Bergelin fick istället skicka in Rolf Norberg, för första och enda gången under Davis Cup-året 1975.
Beslutet ledde till en inflammerad debatt, ty utgången blev en svensk brakförlust. Därmed fanns inga möjligheter att gå vidare. Västtysklands ledning med 2-1 gick inte att hämta in. Borg utjämnade visserligen till 2-2 i söndagens match mot Pohmann, men det saknade betydelse. Birger Andersson (rankad nia – i Sverige!) hade förstås inte en suck mot esset Karl Meiler.
Eller? Läs del 2 på onsdag!
Corren 5/1:
I åratal har Sverigedemokraterna hetsat mot islam och den muslimska minoriteten i Sverige. Ett år innan valet 2010 kontaktar Aftonbladet partiledaren Jimmie Åkesson. Tidningen har en önskan. Skriv en debattartikeln på temat ”faran med islam”!
Det gör förstås Åkesson tjänstvilligt. Den 19 oktober 2009 går beställningsjobbet i tryck, där Åkesson i en nyckelformulering påstår att den muslimska invandringen representerar ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.
Publiceringen möter stark kritik och väcker massiv uppmärksamhet. Många anser att Åkesson kastat sin polerade mask åt sidan och öppet visat partiets rasistiska ansikte. Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, kallar alstret ”ett rent naziutspel” och säger: ”Om man byter ut muslim mot jude i debattartikeln så blir den precis en kopia av nazisternas propaganda under 30-talet” (DN 19/10 2009).
Chefredaktören Jan Helins publiceringsbeslut motiveras av att han velat åskådliggöra SD:s sanna jag, men han är senare betänksam: ”Det fanns en upphetsad ton i den uppföljande publiceringen som jag i efterhand kan konstatera inte blev bra” (Björn Häger, Problempartiet – mediernas villrådighet kring SD inför valet 2010, 2012).
Men för SD:s del blir det mycket, mycket bra. Aftonbladet har lyft partiet ur dess tidigare medieskugga. SD tänder till i opinionsmätningarna och vägen till riksdagen ligger öppen.
Åkesson varudeklarerade åtminstone sitt parti ärligt i sin famösa Aftonbladetartikel. SD är fullkomligt impregnerat av islamofobi, vilket tydligt demonstrerats av övriga i Åkessons närmaste krets.
I början av 2000-talet skrev Björn Söder, idag riksdagens vice talman, på sin numera raderade blogg: ”Samhället skall inte acceptera annan religion än den som är förankrad i det svenska kulturarvet. Således skall inte moskéer få existera inom Sveriges gränser och islam skall inte accepteras från samhällets sida”.
Riksdagsledamoten Kent Ekeroth har på sin blogg hävdat att ”vår civilisation hotas av undergång. Vi kan välja att ta strid eller gå under i en stilla suck” (12/9 2010) och krävt ”ett stopp för invandringen från muslimska länder, förbjudande av muslimska friskolor, stopp för nybyggnation av moskéer, hårdare kontroll och övervakning över redan existerande moskéer samt en informationskampanj om islam och dess brott mot mänskligheten” (13/12 2010).
Riksdagsledamoten Richard Jomshof har skrivit på sin blogg att islam är ”ett hot långt värre än såväl nationalsocialism som kommunism” (13/4 2012). Och så vidare. Ännu råare är tonen och uttrycken på SD-närstående hatsajter som Avpixlat, liksom på andra högerextrema nätforum.
Låt oss aldrig vara naiva. Ord är inte ofarliga. Ord är också vapen. När det offentliga samtalet förgiftas av en sådan antimuslimsk uppvigling som vi har sett de senaste åren, där till råga på allt ett riksdagspartis ledande företrädare spelat en central roll i hetsen, är det då förvånande att det skapas en stämning, ett klimat, som triggar vissa sorters människor till handling?
Moskéer har nyligen brunnit i Eskilstuna, Eslöv och Uppsala. I genomsnitt sker en attack i månaden mot muslimska gudstjänstlokaler i Sverige, i somras eldhärjades ett moskébygge i Norrköping. Är SD och dess supportrar nöjda? ”Ty vind så de, och storm skola de skörda”, som profeten Hosea i Gamla testamentet sa.
Skrivit i Corren 3/1:
När jag var liten präglades mycket av den svenska nyhetsrapporteringen om kampen för frihet och rättvisa i södra Afrika. Avskyn mot apartheidsystemet i Sydafrika var massiv. Det fanns en djupt känd solidaritet med ANC och dess fängslade, mytiske ledare Nelson Mandela.
Sverige, inte minst Olof Palme, kom att spela en viktig del i att nöta ner apartheids omänskliga fängelsemurar. Men – och det är nästan glömt idag – uppmärksamheten gällde även i hög grad Sydafrikas grannland Rhodesia, som styrdes under apartheidliknande former av Ian Smiths vita minoritetsregim.
Rhodesia var en tidigare engelsk koloni som självsvåldigt brutit med London 1965 och straffats med uteslutning från det brittiska samväldet. Samtidigt växte motståndet mot förtrycket och utvecklades till ett inbördeskrig, där Ian Smiths knektar fick tampas med två svarta befrielserörelser.
Den ena kallades Zapu under ledning av Joshua Nkomo. Den andra var Zanu med Robert Mugabe som förgrundsgestalt. 1979 insåg Ian Smith att situationen blivit ohållbar och sökte en uppgörelse med Storbritannien och den svarta befolkningens representanter. Året därpå blev Rhodesia fritt och bytte namn till Zimbabwe. I spetsen för den nya regeringen stod Robert Mugabe.
1980 talade han sockersött om försoning och hans hjältegloria lyste lika klar som Nelson Mandelas. I Sverige hyllades Mugabe reservationslöst. Både borgerliga och socialdemokratiska regeringar fyllde hans fickor fulla med svenska skattebetalares pengar. Fram till 2001 gav SIDA totalt över fyra miljarder kronor i direkt stöd till staten Zimbabwe.
Författare som Anders Ehnmark och Per Wästberg sjöng Mugabes lov i alla tonarter. Idag vill ingen påminnas om detta. Det tidigare engagemanget för Zimbabwe är obefintligt, trots att folkets lidande är värre än någonsin. Mugabe är en paria, som flagrant valfuskat sig till mandatperiod efter mandatperiod och dragit ner sitt land i mörkaste elände.
Han är gammal nu, snart 91 år, men still going strong and evil. Dock tycks han förstå att livet inte är evigt och verkar kratta manegen för en efterträdare. Den utsedde arvtagaren tippas vara Mugabes 49-åriga hustru Grace, en allmänt illa sedd figur som främst varit intresserad av att förskingra den allt magrare statskassan på hämningslös lyxshopping.
Hur kunde det gå så illa? Vad utlöste Mugabes förvandling från Nelsons Mandelas like till grym, blodsbesudlad tyrann? Hans förre personlige vän Per Wästberg har hävdat att Mugabe fallit offer för galenskap. Men sanningen är att Mugabe aldrig varit en demokratisk frihetshjälte.
Däremot någon som kunde snacka vackert när det tjänade hans syften att underblåsa andras välvilliga illusioner om honom. Och många lät sig länge trollbindas. Det är faktiskt en gåta. Mugabe beundrade Maos Kina och hymlade inte under 70-talet med sitt mål att göra Zimbabwe till en marxistisk enpartistat.
Det blodiga inbördeskriget ville han kompromisslöst fortsätta tills han själv kunde gripa makten på egna villkor. Först när de krigströtta grannländerna Tanzania och Moçambique hotade att dra in stödet till honom, och tvingade Mugabe i allians med rivalen Joshua Nkomo, kunde förhandlingar inledas som fick Ian Smith att släppa tyglarna 1980.
Då föreföll framtiden ljus. Ekonomiskt var Zimbabwe välmående, även om klyftorna var skriande. Vita farmare ägde huvuddelen av den bördiga jorden, men levererade ett exportöverskott av spannmål och tobak. Svält förekom inte och jordreformer utlovades.
Mugabes retorik om nationell förbrödring visade sig snabbt grundfalsk. Inför det första ”fria” valet samma år bröt han med Nkomo, mobiliserade hänsynslöst sina partikommissarier mot väljarna och vann en förkrossande seger. Säker i sadeln var det sedan dags att sopa undan konkurrenterna. 1983 slaktades omkring 15 000 människor i Matabeleland, en del av Zimbabwe där många av Joshua Nkomos anhängare fanns.
Instruktörer från Nordkorea hjälpte Mugabes hejdukar med mördandet. Nkomo gick i landsflykt. Omvärlden såg åt annat håll och teg. Mugabes samvetslösa kampanjmetoder för att vinna valen 1985, 1990 och 1995 rapporterades det knappast om alls. Den korrumperade makteliten i Harare styrde och ställde som den ville.
Men när Mugabe år 2000 utlyste en folkomröstning för att göra sig till president på livstid hade folkets avsky nått kokpunkten. På förbluffande kort tid skapades oppositionspartiet MDC, Rörelsen för demokratisk förändring. Till sin egen förvåning förlorade Mugabe och skyllde nederlaget på Zimbabwes vita farmare, som anklagades för uppvigling.
Det räckte inte längre med att ”bara” injaga skräck i befolkningen. Mugabe förklarade att allt elände var de vitas fel och tog abrupt itu med den jordreform han länge struntat i. Men även den förfuskades å det grövsta. Så kallade krigsveteraner (de flesta inte ens födda under 70-talets självständighetskamp) beslagtog de jordbruk som var landets viktigaste försörjningskälla, vilket knäckte Zimbabwes redan usla ekonomi.
När vita farmare föll offer för våldet, vaknade plötsligt intresset. Ingående skildrade utländska journalister Mugabes övergrepp på oppositionen, hur han stal de följande valen och drev landet mot en avgrund av arbetslöshet, svält och terror. Internationella fördömanden haglade, EU och USA införde sanktioner. Men skamligt nog krävdes det alltså först TV-bilder på misshandlade och döda vita zimbabwier innan Mugabes mask av progressiv statsman föll.
Tragedin Zimbabwe hör vi i dessa tider inte mycket om. Andra mer brännande konflikthärdar fångar rubrikerna. Snart är det 2015 och då har Robert Mugabes förtryck pågått i 35 år. Hans land, en gång kallat Afrikas kornbod, är ett utplundrat ruckel. Kvar finns endast hopplöshet och misär.
Bör vi bry oss? Jag tycker det. Jag tycker vi bör bry oss väldigt mycket. Sverige bidrog ju, okritiskt och entusiastiskt, till att backa upp och legitimera denna vidriga regim vars ledare förtjänar att gå till historien under sitt rätta namn: Zimbabwes bödel.
Let´s party like The Great Gatsby!
Skrivit i Corren 30/12:
Ett av årets värsta stolpskott måste Aftonbladet svara för. I början av december utsåg tidningen syster Marianne till en av ”årets svenska hjältar”.
Syster Marianne delade utmärkelsen med sina två medsystrar vid Alsike kloster, som enligt motiveringen ”outtröttligt, i snart fyra decennier, gett människor på flykt en fristad i klostret”. Det är förvisso hedervärt. Bara ett problem: syster Mariannes humanism är i högsta grad selektiv. Hon är en ökänd antisemit.
1988 framträdde hon i Radio Islam, en närradiostation i Stockholm som väckte uppmärksamhet genom att sprida den värsta antijudiska hets som hörts i den europiska etern sedan Tredje rikets dagar.
Radio Islam drevs av den herostratiskt ryktbare Ahmed Rami, som i sina sändningar bland annat förkunnade att ”den judiska makten är som en cancer, en aids i den svenska samhällskroppen” och utropade: ”jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler”. 1989 dömdes Ahmed Rami till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp.
När syster Marianne gästade Radio Islam fördömde hon judarna för inte ha erkänt Jesus som Messias och utvecklade resonemang typiska för klassisk antisemitisk kristen ersättningsteologi. I programmet delade hon Ramis uppfattning om att judar styrde svensk media och att ”sionister” troligen mördat Olof Palme.
Kort därpå förklarade syster Marianne i Expressen att ”judarna fått det här med Förintelsen på hjärnan, det retar mig”, bagatelliserade Nazitysklands brott och lade delvis skulden på de allierade för Hitlers folkmord (10/2 1988).
Senare sa hon om judar i samma tidning: ”På mig verkar det som om de överskattar sin egen olycka och tror att de är de enda folket på jorden som fått lida. Jag blir irriterad när de ältar Förintelsen… Förintelsen handlade inte om rasdiskriminering, utan om att man var rädd för judarnas maktposition i samhället. Som alla österlänningar var de nämligen skickliga i affärer” (7/8 1994).
Knappast märkligt att syster Marianne möttes med hård kritik. Intervjuad i den socialistiska tidningen Flamman lät syster Marianne förstå att det var resultatet av hur judar på höga maktpositioner agerat mot henne: ”Jag var farlig för regeringen i ett skeende… De var tvungna att på något sätt komma åt mig och fick chansen genom ett judiskt departementsråd” (19/4 2001).
Hur Aftonbladet kunna hylla en inbiten, välkänd judehatare som ”svensk hjälte” är naturligtvis chockerande, en moralisk och intellektuell konkurs.
Föga förvånande, särskilt i ljuset av chefredaktören Jan Helins ynkliga bortförklaringar, reagerade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) med bestörtning: ”Att ingen av dem som deltagit i nomineringsarbetet hört talas om syster Mariannes uttalanden om judar, nazismen och Förintelsen förefaller osannolikt”, konstaterade SKMA:s ordförande Willy Silberstein på organisationens hemsida (17/12).
Man kunde tro att Aftonbladet vid det här laget borde vara mer aktsamma om sin publicistiska heder. I synnerhet som tidningens förhållande till just judar genom åren haft en del övrigt att önska. Under 30- och 40-talet hade Aftonbladet konservativ kulör och manade till stöd för Hitlers Tyskland.
När Aftonbladet såldes till LO och blev megafon åt Socialdemokraterna satt uppenbarligen vissa gamla reflexer kvar i redaktionsväggarna. Det märktes inte minst under Israels invasion av Libanon 1982, då tidningen frossade i antisemitiska klichéer i sin kritik av den judiska staten.
Denne förre chefredaktören och kolumnisten Gunnar Fredriksson menade exempelvis att Israels motiv inte var politiskt betingade, utan istället uttryck för judarnas inrotade gammeltestamentliga vedergällningslust: ”Israel tar en fruktansvärd hämnd dessa dagar, hämnd enligt gamla testamentets hårdaste ord, hämnd för de vedervärdiga förföljelserna som det judiska folket utsattes för i Europa” (18/6 1982).
Journalisten Staffan Heimerson rapporterade om vad han hört att de israeliska bosättarna på Västbanken gjorde med palestinska minderåriga, en direkt anspelning på den tusenåriga anklagelsen om judars fäbless för ritualmord: ett ”barn försvann och hittades några dagar senare i en skreva, skjutet i huvudet, ritualmässigt avrättat” (15/9 1982).
Idéhistoriken Henrik Bachner kom sin avhandling Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (1999) till följande slutsats om tidningens opinionsbildande roll i 80-talets början: ”Aftonbladet skulle under kriget komma att inta något av en särställning genom den konsekventa förekomsten av antisemitiska anspelningar och uttryck”.
Ett annat famöst och omdebatterat exempel är från våren 2002, då Aftonbladet under självaste påskhelgen (2/4) hade en mycket israelkritisk ledare med rubriken ”Den korsfäste Arafat”. Alltså en ogenerad referens till judarna som Kristusmördare, grundmyten inom den kristna antisemitiska traditionen.
Ska vi fortsätta exposén? Under rubriken ”Har man rätt att ifrågasätta förintelsen?” skrev Aftonbladets nuvarande kulturchef Åsa Linderborg fyra år senare en försåtlig artikel om den brittiske Hitlerbeundraren och förintelseförnekaren David Irving. Linderborg kallade honom för en ”överklassclown”, men berömde honom ändå som ”en säregen begåvning” (22/2 2006).
Linderborg hamnade, som många kanske minns, i rejält blåsväder när hon på sin kultursida den 17/8 2009 publicerade en ytterst kontroversiell artikel av journalisten Donald Boström. Han påstod att den israeliska armén satt i system att under nätterna lägga sig i bakhåll för palestinska ungdomar och plundra dem på deras organ.
Konspiratoriska skrönor som denna, varianter på uråldriga antisemitiska myter, om Israels utstuderat demoniska förbrytelser mot sina arabiska grannar är sedan decennier en uttjatad stapelvara i Mellanöstern. Boström erkände i israelisk radio att han inte visste om artikelns hårresande innehåll var sant.
Men Åsa Linderborg har gång på gång försvarat och försökt rättfärdiga publiceringen. I tidskriften Filter, november 2012, sade hon sig till och med vara stolt över Boströms alster.
Orkar ni höra mer? I somras kontaktade Aftonbladets redaktion komikern och skribenten Aron Flam. De ville att han skulle ”spela kränkt jude” i en debattartikel om svensk antisemitism. ”Jag säger inte att alla på Aftonbladet är antisemiter. Det vore att kollektivt skuldbelägga, och jag sysslar inte med sånt. Det är det Aftonbladet som gör”, dundrade Flam när han avslöjade händelsen (Nyheter24 21/8 2014).
Med en syndakatalog som denna i bagaget är det måhända helt följdriktigt att Aftonbladet inte har några betänkligheter mot att prisa syster Marianne. Låt tidningen stå där med skammen. Om Aftonbladet har någon.
Skrivit i Corren 29/12:
Energin är ett av de tre politiska områden som Stefan Löfvens lilla S/MP-regering och Alliansen har kommit överens om att försöka komma överens om.
Eftersom fem traditionellt tillväxtvänliga och förnuftsinriktade partier ställs mot ett tillväxtfientligt och grönromantiskt parti med lågt väljarstöd, innebär det rimligtvis att MP får dra det kortaste strået i dessa förhandlingar och tvingas acceptera att inte några kärnkraftsreaktorer stoppas i förtid.
I åratal har det, inte minst från företagen och industrin, efterlysts långsiktigt stabila och rationella spelregler för energiproduktionen. Kanske skymtar äntligen något sådant nu vid den politiska horisonten? I så fall vore det förstås utmärkt, även om jag tvivlar.
I hela mitt liv (jag är född 1969) har partierna bråkat om energipolitiken och dess olika ideologiska spår. Konsekvensen är en utmattande härva av offentliga beslut, en katalogaria av högtflygande ambitioner och målsättningar, ett veritabelt moras av skatter, avgifter och subventioner i syfte att favorisera vissa energislag och straffa andra. Vid det här laget kan jag inte låta bli att undra: varför?
Det borde faktiskt vara grundfrågan. Varför ägnar politikerna sådan demonstrativ, oändlig detaljrik möda åt att ”ta ansvar” för just energibranschen? Visst, produktion av elektricitet är viktigt. Men det är också produktionen av kläder och bröd. Vi skulle dö om den upphörde.
Ändå finns inte till närmelsevis samma politiska intresse för att styra, reglera och ideologisera tekosektorn eller bagerinäringen, allt i namnet av ”det allmänna bästa”. Marknaden klarar ganska bra att ge oss kläder på kroppen och bröd på bordet utan alltför omfattande omsorger från regeringens sida, eller hur?
Varför kan inte politikerna låta energiförsörjningen fungera i analogi med detta? Det behövs ett vetenskapligt baserat regelverk vad gäller säkerhetsaspekter, gränsvärden för utsläpp och så vidare. I övrigt bör den generella attityden vara att hålla partifingrarna borta och låta alla energislag som uppfyller kraven konkurrera på lika villkor.
Så du tror att pengar är roten till allt ont? sade Franscisco d’Anconia. Har du någonsin frågat dig vad som är roten till pengar? Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem.
Pengar är det materiella uttrycket för principen att människor som vill handla med varandra måste göra det genom att byta värde mot värde. Pengar är inte tiggarens instrument när han kräver dina produkter i utbyte mot sina tårar eller plundrarens som tar dem ifrån dig med våld. Pengar är möjliga bara bland människor som producerar. Är det vad du anser som ont?
När du tar emot pengar som betalning för arbete gör du det bara för att du vet att du kommer att byta dem mot produkter av andras insatser. Det är inte tiggare eller plundrare som ger pengarna deras värde. Varken en ocean av tårar eller alla kanoner i världen kan förvandla de där pappersbitarna i din plånbok till det bröd du behöver för att överleva morgondagen.
De pappersbitarna, som borde varit i guld, är ärbarhetens signum – tecken på din hederlighet – ditt anspråk på deras energi som producerar. Din plånbok är uttrycket för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska princip som är upphovet till pengar.
Har du någonsin undersökt vad som är upphovet till produktion? Ta en titt på en elektrisk generator och våga sedan inte säga att den skapades av muskelstyrkan hos varelser som inte tänker. Försöka få ett vetekorn att gro utan den kunskap du ärvt av människor som varit tvungen att förvärva den för första gången.
Försök skaffa dig mat utan andra medel än kroppsrörelser och du kommer att lära dig att människans förnuft är upphovet till alla varor som produceras och all rikedom som någonsin funnits på jorden.
Men du säger att pengar tjänas av de starka på bekostnad av de svaga. Vilken styrka talar du då om? Det är inte styrkan hos kanoner eller muskler. Rikedom är produkten av någons förmåga att tänka.
Tjänas då pengar av människor som uppfinner en motor på bekostnad av dem som inte uppfinner den? Tjänar de intelligenta pengar på de dummas bekostnad? De flitiga på de latas bekostnad?
Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga. En hederlig människa är den som vet att han inte kan konsumera mer än han producerar.
– Ayn Rand, Och världen skälvde, 1957.
Ska man vara lycklig, så måste det komma inifrån en själv och inte från en annan människa.
– Astrid Lindgren, dagboksanteckning inför nyåret 1944.
Christian Dahlgrens Blogg 