Horace, motståndsmannen

Publicerad den av
Svara

Horace

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

2016 e Kr. I Gallien, förlåt Sverige!, är hela kulturlivets kommandohöjd ockuperad. Hela? Nej! Det finns ett litet område som framgångsrikt trotsar den politikgenomdränkta vänsterdominansen, ett litet område omgivet av befästa statskramande läger…

Vi kan kalla detta område för Svenska Akademien; en sedan 1786 komplett självförsörjande och från staten jämte alla organiserade särintressen totalt självständig institution, med förre ständige sekreteraren Horace Engdahl som den bildade kulturborgerlighetens Asterix.

Peter Englund har kallat Akademien för ”en av Sveriges få återstående riktigt anarkistiska sammanslutningar” då den kan göra precis vad den vill, utan andra hänsynstaganden än till de egna stadgarna och till Akademiens berömda paroll ”Snille och smak”. Provocerande?

Jodå, många har genom åren retat sig på Svenska Akademiens unikt oberoende ställning och den kulturolympiska krets som de livstidsvalda aderton ledamöterna utgör. Men är det inte ganska skönt med en institution som har det grundmurade privilegiet att kunna segla fullständigt fritt över såväl kortsiktiga marknadstrender, kulturbyråkratiska anslagskommittéer, förutsägbara dagsdebatter och åsiktspolisiära konformiteter?

Horace Engdahl är därvidlag en god representant för Akademien. Tryggt karriärparkerad på sin stol nummer 17 behöver han inte ängsligt bevaka några positioner. Tack för det! Liksom i sina förra böcker av betraktelsefragment (Meteorer, 1999 samt Cigaretten efteråt, 2011) framtonar han i sin senaste skrift Den sista grisen likt en samtidsklimatets oförvägne gisslare och frihetlige motståndsman.

Känn bara på följande salva: ”Den bästa politikern är den man aldrig hört talas om. De goda lagarna är de vi följer utan att tänka på dem. Det som någon gång verkligen fyller oss med lycka, återspeglas inte i samhällsstatistiken. Om man har en övertygelse, bör man ta ledigt från den en dag i veckan, sedan två, sedan tre”.

Närheten till den nyss bortgångne författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson är i detta stycke tydligt. Även han hissade gärna varningsflagg för engagemangets ohälsosamma baksida. Starka uppfattningar kan ju lätt utvecklas till ett oförsonligt korstågsfarande – ideologiskt, politiskt, religiöst.

Som Horace Engdahl luttrat konstaterar: ”Onda människor är onda därför att de är blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte. Godheten och ondskan är i maskopi. Det är till ljumheten hoppet står: till ett slentrianmässigt levnadssätt, upprätthållet utan starkare övertygelse. Till tankspriddheten. Till försumliga rektorer som tittar bort när eleverna tjuvröker (för att de minns att de gjort det själva). Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man mött den mordlystna sanningsivern”.

Att Horace Engdahl heller inte gillar övertygelsen hos våra partier om att medborgarnas privata sfär är ett legitimt mål för ingripanden utifrån olika politiska syften är glasklart. Intervjuad om sin bok i P1 den 30/3 slog han fast: ”Det är ju något som vi förknippar med auktoritära regimer men idag så anses detta tydligen riktigt och förebildligt även i en demokrati… Det är inte statens uppgift att förmå människor att tänka, leva och känna annorlunda”.

Ja, fler försumliga rektorer i pekpinne-Sverige vore nog inte fel!

Om existensen (3)

Publicerad den av
Svara

Någon av de gamla grekerna förkunnade att den politiskt ointresserade riskerar att låta sig styras av dårar. På det kan man replikera att om ingen intresserar sig för politik kommer vi istället att kunna styra över oss själva. Men båda alternativ kanske går på ett ut. 

Sluta rita och pussla

Publicerad den av
Svara

Pussel

Skrivit i Corren 6/4: Corren.

Någonstans långt bortom östgötaslättens disiga horisont, i ett rum högt över våra huvuden, huserar kartritarna och pusselmakarna.

Ivrigt böjda över sitt sammanträdesbord – kantat av Ramlösaflaskor, kaffekoppar och halvätna ostmackor – har dom plockat isär Sverige, skissat nya gränslinjer mellan städer, berg och floder, tagit rejäla bitar av landet och klistrat ihop delarna igen i spännande, annorlunda formationer.

Den lille medborgaren nere i gräsrotsmyllan kanske saktfärdigt undrar: Vilka är dessa märkliga figurer? Vad håller dom egentligen på med? Jo, det är Indelningskommittén förstår ni.

Indelningskommittén är er vän. Indelningskommittén har på ett demokratiskt klanderfritt sätt fått regeringens mäktiga uppdrag att omorganisera Sverige i ett fåtal större regioner. På så vis – och ni kan lita på att Indelningskommittén är vis! – kommer den politiskbyråkratiska nivån mellan stat och kommun att fungera mycket effektivare, mycket bättre och alla blir mycket gladare.

Se bara vad fint Indelningskommittén har ritat och pusslat för vår del; vips är Östergötland, Småland och Öland inom samma trivsamma hägn. Kolla sedan hur rättvist och kreativt Indelningskommittén har filurat: Kalmar kan exempelvis vara residensstad, Växjö kan välsignas med ett regionparlament, Linköping får basa för sjukvårdsförvaltningen och Jönköping, tja i den kommunen kan man ju pyssla med regionala utvecklingsfrågor eller nått sånt.

Det blir väl en härlig gemenskap? Va, är lokalpolitikerna inte nöjda? Värst vilket gnäll det plötsligt blev! Jasså, har Kalmars kommunalråd Johan Persson (S) börjat skryta och brösta sig över alla hundratals offentliga jobb hans stad kommer att få som styrelsemetropol i regionen? Nä, men nu blir Indelningskommittén ledsen. Inget är bestämt, det var ju faktiskt bara ett tankeexperiment! Lägg av att bråka, ordning i klassen!

Allvarligt talat, den uppseglande huggsexan om vilka städer som ska få vilka regionala karameller i innovationen ”Östra Götaland” lär knappast förvåna någon. Och mer kråkvinkelkivande är garanterat att vänta ju längre denna tragikomiska historia fortgår. Till vilken nytta?

Hela regionidén tycks ändå krångligt feltänkt, onödig och kemiskt fri från folklig förankring. Oavsett etiketten landsting eller region har denna organisatoriska skvader till mellannivå alltid haft något anonymt och artificiellt över sig. Dess viktigaste ansvar, sjukvården, borde redan för länge sedan varit en nationell angelägenhet utan dagens uppenbart icke-rationella, svårartat kostnadsdrivande och för medborgarna ojämlikt fungerande reviruppdelning.

Det tycks även mer än lovligt tokigt att Östergötland skulle låsas till Småland, när framtiden ligger i ett fortsatt närmande till det heta tillväxtnavet i Stockholm och Mälardalen. Skicka hem kartritarna och låt Indelningskommittén insomna i frid. Kommuner borde flexibelt kunna samarbeta där så behövs, och samspela med staten där så behövs, i övrigt punkt.

Jack Sparrow i Mälaren

Publicerad den av
Svara

Mälarpirater

Skrivit i Corren 5/4:Corren.

Dragningen till sjön och seglingen var oavbrutet närvarande hos Sigfrid Siwertz. Som han förklarade: ”det är då livskampens kramp släpper och vi får några dyra ögonblick av okonstlat umgänge med det finaste av allt, friheten”.

I den bildande borgerlighetens salonger var länge Sigfrid Siwertz (1882-1970) en av våra mest lästa och uppburna författare. Från 1932 var han ledamot i Svenska Akademien och hans samlade produktion (prosa, lyrik, dramatik, essäistik) omfattar ett 80-tal verk.

Numera påstås i stort sett rubbet vara utgallrat från de offentliga bibliotekens hyllor och gömda i dunkla, dammiga magasin. Siwertz själv dväljs i det tragiska skuggriket av ärorika namn som mist sin lyster och övertäckts av glömskans spindelväv. En stilla fråga. Jaså, för vem då?

Bara för att Siwertz i denna flyktiga stund inte är en återkommande referenspunkt på kultursidornas debattarenor, eller i de sociala mediernas snabbflödande munhuggning, betyder det på något sätt att han skulle vara hopplöst död som en diktare utan relevans. Den riktigt kvalitativa konsten dunstar inte bort så lätt.

I boken Konst. Essäer om extas och skamlöshet (1995) skriver Jeanette Winterson klokt: ”Om sanning är det som varar så har konsten visat sig mer sann än någon annan mänsklig strävan. Säkert är att bilder och poesi och musik inte bara är avtryck i tiden utan genom tiden, sin egen tid och vår tid, inte antika eller historiska utan levande som de alltid levt, överdådigt, oförtröttligt”.

Så är det. Oavsett modets och politikens växlingar förblir den goda litteraturen angelägen som sannings- och meningsskapare, och kommer ständigt finna nya läsare – ibland fler, ibland färre likt en underjordisk rörelse i trots mot en kvävande samtids påbud.

Sigfrid Siwertz var en idéförfattare som ofta betonade människans fria vilja och kreativa livskraft. Upptäck, eller återvänd till, hans underbara Mälarpirater (1911)! Den handlar om tre unga killar som i en ”lånad” segelbåt (Vindrosen) rymmer från en trist, inrutad pekpinnetillvaro och gör sommarlovet till en slags motsvarighet till Homeros Odysséen runt Mälaren.

Siwertz lilla förtätade verk på knappt 150 sidor är lika delar ett klassiskt pojkboksäventyr, en roman om vuxenblivande och ett romantiskt frihetsepos. Bara den naturlyriska skildringen av sommaren i det tidiga 1900-talets Sverige kan väl få vem som helst att vilja slå sig lös och hissa segel:

Pojkarna seglade en dag och en natt på Guds försyn. En laber sunnan drev dem sakta fram genom Mälarens labyrintiska värld av fjärdar och sund. Tyst och festligt, i ljum blomsterdoftande medvind drev Vindrosen fram över glimmande, villsamma vattenvägar, längs ännu spädgröna lövstränder, branta, granvuxna strandklippor och gulblommiga ängar med nyutsläppt brokig boskap, förbi vitblommande trädgårdar gick färden, och tegelbrukens röda längor och grustäkternas stup under avklippta grankanter och små vänliga stadshamnar med flaggor och torn.

Var och en sin egen Jack Sparrow, upp med Jolly Roger i masten och kapa förtöjningarna! Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz, 1882-1970, Akademiledamot från 1932 på stol nr 4.

Om existensen

Publicerad den av
Svara

Livet torde i grunden vara meningslöst. Det innehåller ingen förborgad hemlighet att finna, ingen ekvation att lösa, ingen av gudar påbjuden plan att följa, inget särskilt mål att nå. Över detta måste man känna en djup och innerlig tacksamhet, ty det gör lyckan möjlig. Med lätta och distanserade steg kan vi vandra vår väg från ingenting till ingenting.

En stor svensk revolutionär

Publicerad den av
Svara

Tore Wretman

Skrivit i Corren 4/4: Corren.

Krävs alltid politik för att göra samhället bättre? Ingalunda! Få har spelat en sån roll för att ge oss ett godare liv som kökets renässansman Tore Wretman (1916-2003).

Under 1900-talets första svenska hälft var det som i allmänhet serverades på borden torftigt, stabbigt och ambitionslöst. Gick man på lokal var syftet mest att grogga när den egna motboksransonen sinat. Denna solkiga kultur ändrade Wretman.

Han lyckades på 30-talet komma till Paris som restauranglärling (lyckades är verkligen ordet, eftersom dåtida restriktioner krävde att franska kocklärlingar skickades i utbyte – och vad hade de att hämta här?). Från gastronomins hemland återvände sedan Wretman för att revolutionera matlagningen och kroglivet i Sverige. 1945 tog han över det nedgångna Stockholmshaket Riche.

Det blev starten på ett lysande restaurangimperium med ställen som Teatergrillen, Stallmästaregården och Operakällaren. Här sattes ribban för hela branschen, som tvingades till en välbehövlig uppryckning. Wretmans värdskap betydde att måltiden skulle vara en njutningsfull helhetsupplevelse av service, meny och estetik (maten på tallriken måste vara tilltalande även för ögat!).

Något liknande var tidigare främst förbehållet överklassens exklusiva miljöer. Men uppsvinget för uteätandet á la Wretman innebar en demokratisering. Han var en stor folkbildare, inte minst genom radioserien Novisen vid spisen (där bland annat den i åratal ständigt handfallne programledaren Folke Olhagen fick lära sig att koka den okända rätten spagetti).

Gillar ni förresten avokado, grönpeppar, Rhode Island-sås, Toast Skagen och plankstek? Det är endast bråkdelen av nyheter som Wretman introducerade. Han öppnade inte bara matvärlden för oss. I förening med detta värnade han samtidigt traditionen från den inhemska husmanskosten (som smörgåsbordet).

Gissa vem som var Wretmans idol och inspiratör? Charles Emil Hagdahl från Linköping, som 1879 gav ut den första moderna svenska kokboken. Där samlade Hagdahl både recept från burgna svenska gårdar och från det franska köket. Klart det var en östgöte som dukade för vår gastronomiska revolution!

Det nya kriget är här

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Nästa höst går Aurora 17 av stapeln. Det är en militär övning där hela Försvarsmakten opererar gemensamt för att möta ett tänkt överraskningsanfall mot Sverige. Senast alla vapenslag samtränades enligt detta scenario var 1993.

Att det nu anses nödvändigt igen är talande för det drastiskt försämrade omvärldsläget. Enligt Försvarets radioanstalts årsrapport 2015 har faran för rikets säkerhet ökat på tre centrala områden; det gäller terrorhotet, cyberhotet och Rysslands fientliga uppträdande.

Tyvärr är vår beredskap lika dålig som när Per Albin Hansson påstod att den var god.

Det hjälper föga att nye ÖB Micael Bydén försöker göra om Per Albins trick att snacka upp moralen genom sturska uttalanden att Sverige, solo om så krävs, segt kommer att slåss till sista soldat som kan hålla i ett vapen. Eller att partierna som står bakom Försvarsuppgörelsen ger sken av ett betydande trendbrott i finansieringen.

Alla vet ju att Försvarsmaktens förmåga i åratal urholkats till anorektiska nivåer och att politikernas blygsamma anslagsökningar inte på långa vägar motsvarar behoven.

Förutom att vi i praktiken saknar eldkraft och resurser att rent handfast försvara nationens gränser vid en större konflikt, är beredskapen även sorgligt eftersatt när det handlar om den typ av hyberkrigföring som Ryssland praktiserar i Ukraina. Alltså en aggression av reguljära och paramilitära styrkor i kombination med psykologisk propaganda och cyberattacker.

Hur ett anfall mot samhällets digitala strukturer kan arta sig fick vi nyligen känna på, när flera svenska mediehus sajter slogs ut av massiv överbelastningstrafik (händelsevis kanaliserad genom ryska servrar…).

Det är alltså inte bara den traditionella militära förmågan som måste stärkas. Vi behöver rusta oss över hela linjen och återskapa det civila och psykologiska försvar som tidigare ansetts onödigt att behålla.

Ska vi lyckas skydda friheten och demokratin kan vikten av att höja medvetenheten om hur den moderna krigföringen fungerar inte nog understrykas. På måndag den 4 april anordnar Allmänna försvarsföreningen i Östergötland ett seminarium på Huvudbiblioteket i Linköping om cyberhot och påverkansoperationer. Bland annat medverkar Correns chefredaktör Christer Kustvik. Gå gärna dit!

Den avgörande frågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/3:

Corren.Raoul Wallenberg, vår svenske diplomat som räddade tusentals judar undan Förintelsen, har begärts officiellt dödförklarad av Skatteverket. Det är nog i sak rimligt. Wallenberg föddes 1912. Han blev sannolikt mördad av Stalins hantlangare efter att Röda armén tillfångatagit honom 1945.

Samtidigt finns något djupt, sorgligt symboliskt i att denna begäran kommer just nu, när svensk flyktingpolitik hastigt svängt från stor generositet till sträng restriktivitet. Betyder inte detta att vi i praktiken mer eller mindre också dödförklarat de ideal som Raoul Wallenberg stod för?

Den svenska välfärdsstatens konstruktion klarar inte flyktingströmmens påfrestningar, hävdas det. Okej. Men om systemet kommer i konflikt med rätten till liv, vad ser vi då som problemet att angripa? 1) Rätten till liv? eller 2) Systemet och den politisk/byråkratiska sektor som upprätthåller det?

Dessutom: det är svårt att se någon Wallenberg rymmas i hjärtat på dem som idag talar i kliniska termer av ”volymer” och ”kvoter” om desperata människor som söker fristad i Europa från krig, terror och förtryck. Det man i själva verket säger är: ”Vilken dos av rätt till liv kan vårt system tåla?” Cynismen i denna orättfärdighet är faktiskt slående.

Den liberala filosofen Ayn Rand kan vi ha delade uppfattningar om. Men begrunda ändå hennes följande formulering:

”Det finns bara en grundläggande rättighet (alla andra är konsekvenser och korollarier av den): en människas rätt till sitt liv. Livet är en process av självbevarande och självgenerande handlingar – vilket betyder: friheten att vidta alla de handlingar som krävs för att en rationell varelse ska kunna upprätthålla, främja, förverkliga och glädjas i sitt eget liv. (Det är det som är innebörden av liv, frihet och strävan efter lycka.)”

Skulle vi själva vilja att denna rätt fråntas oss?

Den värsta flyktingkatastrofen sedan Hitler och Stalin stack världen i brand är ett pågående faktum. Fundamentala civilisatoriska värden är åter satta på spel. Redan i Första Mosebok (Genesis) ställs den avgörande frågan: ”Skall jag taga vara på min broder?”.

Att svara nekande, att i kyla vända sig bort, att mumla ursäkter, är inte bara anti den judisk-kristna etiken. Det är anti-Raoul Wallenberg, anti-liberalism, anti-humanism. Det är, kort sagt, att vara en motmänniska istället för att vara en medmänniska.

Vad Silent Cal kan lära oss

Publicerad den av
Svara

Christian Dahlgren Corren

Skrivit i Corren 30/3:

Som bekant pratas det åtskilligt i politikerbranschen. Det hör förvisso demokratin till att livfullt låta olika meningar brytas, vändas på och skärskådas. Men handen på hjärtat, kan inte det ständiga snackandet stundtals bli en smula tröttande? Måttfullhet är ju en dygd, och finns inte risken att alltför utdraget munhuggande går ut över de politiska processernas effektivitet och kvalitet?

Linköpings store son Tage Danielsson berör frågan i berättelsen Sagan om den stora ordransoneringen (1964). Där har Gud fått nog av främst det manliga könets malande. Efter inrådan från sin fru Elvira bestämmer han att alla mäns prat nere i jämmerdalen ska begränsas till en viss mängd ord under livstiden.

Det visar sig fungera förträffligt. ”Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.

Det gällde även en politiker som råkade göra slut på sin ordranson under en TV-debatt. Hans sista uttalande blev spontant: ”Jag har pratat så mycket strunt så jag håller käften”. Gensvaret? Politikerns popularitet gick genom taket, han valdes till regeringschef och som Tage skriver:

”Eftersom han inte längre kunde ägna en massa tid åt att prata omkull väljarna så hade han istället hela dagarna på sig till att tänka lite grann och uträtta en massa saker, så han blev allt den bästa statsminister som detta land någonsin haft”.

Se där, alla folkvalda! Tag lärdom och ni har en lysande karriär framför er! Skämt åsido, Tage Danielssons saga må vara mild och rolig satir. Men inte utan viss förankring i verkligheten.

Min egen favoritpolitiker Calvin Coolidge, som regerade USA på 1920-talet, brukade aldrig slösa med orden – vilket faktiskt blev ett framgångsrecept. Under perioden som Warren G Hardings vicepresident 1921-23 började han kallas ”Silent Cal” av högdjuren i Washington.

En känd anekdot från denna tidpunkt är när bordsdamen vid en middag påstås ha yttrat: ”Idag slog jag vad om att jag kunde få mer än två ord ur dig”. Coolidge höll färgen: ”Du förlorar”.

Kontrasten till den glatt frispråkige lebemannen Harding kunde inte varit större. Tyvärr förenades detta med en mindre lyckad egenskap hos Harding. Han hade svårt att säga nej till alla politiska krav och önskemål som en president överöses med, vilket skapade en hel del problem.

Efterträdaren Coolidges legendariska ordknapphet var uttryck för motsatsen. Det var ett medvetet sätt att stämma i bäcken och hålla kravställarna kort, i enlighet med hans filosofi om sparsamhet med de offentliga medlen och att minimera statens engagemang för att inte skada marknaden och civilsamhället.

Det hjälpte sällan hur oljigt behjärtansvärda önskemålen än framställdes, Coolidges tysta stenansikte rubbades inte. Det gick så långt att kongressledamöterna snart skydde presidentens regelbundna frukostmöten i Vita huset. I Amity Shlaes biografi Coolidge (2013) återges en smått obetalbar lista med återbud:

”Senator Heflin: beklagar, sjuk. Senator Norris: går inte att hitta. Senator Pittman: beklagar, sjuk. Senator Reed: beklagar, sjuk vän.”

Vid ett tillfälle avanmälde en viss senator Johnson sig med ursäkten att ladan på hans bondgård hade brunnit upp. Det lät så krystat att Vita huset inte förmådde avstå från att nyfiket kolla uppgiften. Som visade sig vara sann!

I vilket fall kunde 20-talets amerikanska skattebetalare vara nöjda. Taktiken från ”Silent Cal” att tiga ihjäl ”tax and spend”-gänget gick som smort. Men att inte prata vitt, brett och mycket hade för Coolidge även en annan betydelse. Nämligen respekt för ämbetens makt och värdighet. Som han själv förklarade: ”En presidents ord har en enorm vikt och bör inte användas urskillningslöst”.

Dock var Coolidge påfallande tillgänglig för massmedia. Under sin tid som president höll han över 500 presskonferenser. Fast å andra sidan kunde han vara ganska tillknäppt även då. När Coolidge 1927 beslöt att inte söka återval (delvis på grund av hälsoskäl) annonserade han detta genom att dela ut en handskriven lapp till den församlade presskåren. Budskapet var runstensmässigt korthugget: ”Jag kommer inte att kandidera som president 1928”.

Givetvis undrade de förbluffade journalisterna varför (Coolidge var mäkta populär, segern föreföll kassaskåpssäker). Presidenten replikerade stilenligt: ”Det är allt från detta kansli idag”.

För att kallas ”Silent Cal” kan det ändå tyckas paradoxalt att det inte funnits någon president före honom som så många amerikaner upplevt tala. Företrädarna tvingades kuska land och rike runt när de personligen ville påverka väljarna och göra sig hörda bland folket (något som exempelvis tragiskt knäckte Woodrow Wilson).

Detta slitsamma turnerande slapp Coolidge. Förklaringen var det nya genombrottet inom kommunikationstekniken. Presidentvalskampanjen 1924 – då Coolidge efter Hardings död året innan ställde upp i egen rätt – var den första som sändes i radio. ”Silent Cal”, som allmänt sett var förtjust i modern teknikutveckling, greppade villigt mikrofonen och höll flera kampanjtal.

Även presidentinstallationen 1925 blev historisk genom att premiärsändas till vardagsrummen hos miljoner radiolyssnare i USA. Och inte nog med det.

Den 11 augusti 1924 ägde en annan epokgörande händelse rum. ”Silent Cal” blev den första presidenten som fångades på ljudfilm. Klippet finns på Youtube, titta gärna. Direkt från Vita husets gräsmatta förkunnar han bland annat:

”Jag vill att det amerikanska folket ska arbeta mindre för staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukten av sina egna ansträngningar. Detta är frihetens främsta innebörd. Tills vi kan återetablera ett tillstånd där folket får behålla sina inkomster, är vi drabbade av en mycket allvarlig och tydlig inskränkning av vår frihet”.

När hörde vi någon, i övrigt pratglad, svensk politiker av format säga något liknande sist?