Ett par passande manschettknappar till Valborg måste man ju ha.
Dagens lunchshopping
Svara
Kaplan slapp undan
Skrivit i Corren 19/4:
Miljöpartisten Mehmet Kaplan är historia som minister. Efter avslöjandet att han jämfört Israel med Hitlertyranniet fanns ingen annan utväg. ”Israeler idag behandlar palestinier på väldigt lika sätt som man behandlade judar under det tyska 30-talet”, hävdar Kaplan i ett TV-klipp anno våren 2009.
Lagt till Kaplans långa rad av uppseendeväckande märkligheter, däribland samröre med värderingsmässigt högst tveksamma organisationer (för att använda mildast möjliga uttryck), blev naziparallellen den självförvållade kula som sköt sönder samtliga vidare försök till skademinimering. Och även om det endast skulle handlat om detta enda uttalande, borde det räckt för att släcka Kaplans ministerkarriär.
Att kleta hakkorset på den judiska staten är stapelvara i den moderna antisemitiska hetspropagandan. På ett horribelt sätt åsyftas att dels trivialisera Nazitysklands brott, dels omvandla offren till bödlar, dels demonisera och delegitimera Israel.
Idéhistorikern Henrik Bachner skriver om denna tankefigur: ”För vissa består dess huvudsakliga attraktionskraft i att den befriar från de restriktioner mot antisemitism som restes efter Förintelsen. Konstruerade som nazister och folkmördare blir judar åter legitima måltavlor för fientlighet samtidigt som antisemitismen kan presenteras som sin motsats – som antirasism och antinazism”.
Denna kunskap kan man tycka skulle vara basal hos någon, likt just Mehmet Kaplan, som påstår sig vara djupt, ärligt och ända in i märgen engagerad i kampen för alla människors lika värde och mot alla former av rasism och diskriminering.
Kaplan bedyrade ånyo sin personliga fläckfrihet därvidlag i samband med måndagens sorti ur regeringskretsen, men frågetecknen hade blivit för många. Detta är ju faktiskt också mannen som tidigare (hösten 2011) arrangerat ett seminarium i riksdagen med den internationellt ökända antisemiten och islamistsympatisören Yvonne Ridley (vilket Kaplan redan slingerbultande bett om ursäkt för).
Men okej. Även om vi tolkar serieaffärernas Kaplan så välvilligt som det bara går – att han aldrig menat något illa utan endast råkat kläcka ur sig klantiga tanklösheter, haft dåligt koll och mindre begåvat omdöme, samt varit allmänt naiv i sin uppriktigt hedervärda strävan – kan man rimligen inte låta bli att undra: hur lämplig är en sådan person att sitta i riksdagen och sedan regeringen från första början?
Hur har Miljöpartiet tänkt, hur har statsminister Stefan Löfven tänkt, som skänkt honom dessa plattformar? Att han till slut fick kasta in handduken framstår som ofrånkomligt. Ändå slapp han undan.
Opinionstrycket mot minister Mehmet Kaplan inriktade sig på vad som egentligen var sidospår. Kaplan var trots allt ansvarig för bostadspolitiken; ett område av akut skrikande reformbehov och vars nuvarande dysfunktionalitet direkt konkret hotar den svenska tillväxten, välfärden och integrationen.
Men vad presterade Kaplan där annat än att demonstrera kraftlöshet, misskötsel och ett närmast förstrött intresse? Och var fanns de ettrigt bekymrade rösterna då som borde ställt honom till svars för oförmågan att göra något väsentligt åt den strukturellt havererade bostadsmarknaden?
Ja! Nu får vi dansa!
Skrivit i Corren 18/4:
Känns det lite segt och trist? Deppigt läge på jobbet, hemma eller rent allmänt? Lyssna på James Brown: ”The one thing that can solve most of our problems is dancing”.
Man blir glad av att dansa, tillvaron får ny färg, endorfiner utsöndras som reducerar stress, ångest och smärtor. Människor som dansar ofta mår bättre och är lyckligare än andra. Det finns det papper på (Bengt Starrin, professor vid Karlstad universitet, har gjort undersökningar i ämnet).
Dans är ju också förstås uttryck för fest, gemenskap, passion, hänförelse. Hur många har exempelvis inte mött sin partner på dansgolvet? Men så klart. Vi bor ju i Sverige.
Att lustfyllt dansa loss till musiken på det lokala utehaket är inga oproblematiska saker i statens ögon. Saknas av myndigheterna beviljat danstillstånd kommer polisen med batongen.
Att lagreglera människors dansande kan synas så absurt, frihetsinskränkande och livsfientligt att bara totalitära regimer likt gamla DDR skulle komma på tanken. I själva verket är det ett arv från vårt helsvenska, demokratiska folkhemsbygge.
”Ju mer offentlig modern dans, desto djupare vi falla som nation betraktad”, röt doktor Nils Frykman 1946. Det tidstypiska citatet återfinns i den liberale debattören Mattias Svenssons Glädjedödarna. En bok om förmynderi (2011). I ett mycket läsvärt kapitel skärskådar han där debatten kring ”dansbaneeländet” på 30- och 40-talen som resulterade i den bisarra lagstiftningen mot spontandans.
Bakgrunden var en förment omsorg om ungdomen, vilken ansågs riskera att förledas på farliga vägar av den kommersiella nöjesindustrins innovationer som film, jazzmusik och dans. Vad väntade i dess spår? Odisciplinerat beteende, vådliga sinnesrörelser, omoral, synd och allsköns samhällsupplösande elände.
Just detta fastslogs som vore det vetenskapliga fakta av den bekymrade ”medelklassens expertvälde av präster, läkare, lärare och intellektuella – liksom politiker i de flesta partier”. De fåtaliga förnuftets röster som påpekade att mobiliseringen endast skedde mot hjärnspöken ignorerades.
”Alla” var ju överens, det uppväxande släktet måste räddas från att bli viljelösa slavar under dansandets fördärvliga påverkan och regeringen ”tog ansvar” med lagstiftning. Konsekvensen av kollektiv hysteri hos en tunnelseende, knarrig elit som hetsat upp varandra i oförstånd och grundlös bestörtning?
Inte bara. Det fanns en slags rationell tanke hos förmyndarna också. Som Mattias Svensson konstaterar var det aktörer likt kyrkan, politiska partier, ungdoms- och idrottsrörelser ”som tidigare haft större kontroll över ungdomens fritid, som agerade i sitt snäva egenintresse mot de nya konkurrenterna om ungdomens gunst, genom att vilja begränsa deras verksamhet och söka statliga privilegier för egen del”.
Fundera själva på vad vi har att lära av denna historia. Särskilt när nya moralpanikdebatter blossar upp – och det gör dom ju med jämna mellanrum. Lagen om danstillstånd avskaffades förresten av riksdagen i torsdags. Förvisso utmärkt. Fast hur i hela friden kunde det dröja till april 2016 innan politikerna lyckades samla sig till detta steg?
Förbudsmoralistiska åtgärder är lätta att hitta på och piska upp en räddhågad, inflytelserik opinion för. Men är sedan betydligt svårare att göra sig av med.
Att rusta tyranniet
Skrivit i Corren 15/4:
”Långt bort i fjärran land / drar Dödens ängel fram / sprider hunger, nöd och brand / med svenska vapen i sin hand”, sjunger Mikael Wiehe i sin låt Bofors från 1987. Sången är förstås en kritik mot den svenska vapenexporten och de skumraskaffärer som krigsmaterieltillverkaren Bofors bedrivit.
Minnesgoda läsare kanske erinrar sig 80-talets mutskandal kring Bofors mångmiljardorder av artilleripjäser till Indien, företagets smuggling av luftvärnsrobotar till de krigförande arabländerna Dubai och Bahrain, samt utrikesminister Sten Andersson (S) som lovade att den svenska vapenbyken skulle ”tvättas ordentligt och offentligt”.
Den tvätten blev inte av. Samtliga inblandade aktörer, inklusive svenska staten, hade inget intresse av att kompromettera sig med denna politiska dynamit. Istället blev det de sedvanliga nödtorftiga ursäkterna.
Med bitande ironi gisslar Wiehe i sin text hur arbetarna, direktörerna och aktieägarna på Bofors, liksom Sveriges statsminister, tvår sina händer: ”Men här har ingen gjort nåt fel / Alla spelar samma spel: / Ingen skuld, ingen skam / Alla bara pekar dom nån annanstans / Från minsta kryp till högsta höns: / varenda en, en pellejöns / Vi rår faktiskt inte för det / Om inte vi gör det, så är det nån annan som gör det”.
Säga vad man vill om den gamle proggkungen. Men i denna hans låt finns hyckleriet och cynismen hos den vapenexporterande, fredsälskande moraliska stormakten fångad i ett nötskal. Dock är det långtifrån hela bilden av svensk vapenindustri och dess affärer.
Vi behöver ett starkt försvar för att värna vårt lands frihet och integritet. Allt annat är illusioner. Vi behöver även, och kan med rätta vara stolta över, det högteknologiska och avancerande militära kunnande som inte minst Saab i Linköping besitter.
Export av militära system är en förutsättning för att denna industri ska överleva och fortsätta utvecklas. Och den fullkomligt överlägset största delen av försäljningen går till närstående demokratiska länder som Norge, USA, Finland, Tyskland och så vidare. Bra, fint, inga problem.
Att däremot bidra till att stärka diktaturers militära slagkraft kan aldrig vara godtagbart, särskilt om dessa tyrannier också krigar. Sånt svär mot själva fundamenten i våra egna samhällscivilisatoriska ideal.
Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, har därför en viktig och allvarlig poäng när hon i torsdagens Corren kritiserar Saab – som nu håller bolagsstämma i Linköping – för att göra vapenaffärer med den hårdhudade förtryckarnationen Saudiarabien och dess vasallstat Förenade Arabemiraten.
Bägge tyrannier bedriver blodigt krig i den humanitära katastrofens Jemen. Urskillningslösa flygbombningar ska ske med hjälp av Saabs radarsystem Erieye. Pengar kanske inte luktar. Men nog finns en icke angenäm moralisk doft över detta som påminner om det företag som idag delvis övertagits av Saabkoncernen: Bofors.
Enligt lag ska vapenexport inte förekomma till krigförande länder som Saudiarabien. Ändå har Sveriges feministiska S/MP-regering välsignat försäljningen av Erieye med undantag. Lagen är nämligen i praktiken mycket töjbar.
Så vem ska vi egentligen peka finger mot i den här historien? Spelar det nån roll, orkar vi bry oss med indignation? Långt bort i fjärran land drar Dödens ängel fram. Fast, äsch, det är ju bara Jemen… Ingen skuld, ingen skam…
De livsfegas tempel
Skrivit i Corren 14/4:
På 1940-talet dundrade författaren Harry Martinson mot biografen som ”de livsfegas tempel”. Ett rått och orättvist epitet. Men frågan är om det inte numera tyvärr börjar bli en träffande beteckning.
Inte vad gäller biograferna. Men väl på riksdagen.
Hellre än att konfronteras med den pressande tillvaron utanför Helgeandsholmens väggar, deserterar ledamöterna till gamla bekväma partipolitiska uppvisningar vilka ter sig alltmer artificiella i ljuset av de utmaningar som samhället ställts inför.
Hårda ord? Ja. Fast knappast utan grund.
Samtidigt som regeringen och oppositionen under onsdagen iscensatte debattritualen om vårbudgeten, avfyrade DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergström en rejäl bredsida i Dagens Industri. ”Etablerade krafter, och de partiknutna ideologerna, ägnar sig åt verklighetsflykt”, skrev han och menade att ”den politiska fegheten hotar Sveriges framtid”.
Särskilt pekade Bergström på undfallenheten att möta de konsekvenser som flyktingkrisen inneburit. Vilket onekligen är korrekt.
Låt dock inget missförstånd råda: det är rätt att ge behövande människor fristad. Våra gränser bör alltid vara öppna för dem som lider nöd och vill skapa sig en rimligare existens i fred och frihet. Men fundamenten i välfärdsstatens och ”den svenska modellens” konstruktion är från en annan, mer avskärmad epok.
Per Albins folkhem byggdes som en intern blågul refug undan omvärldens malströmmar. Målet var att skapa trygghet för oss själva, inte för andra. Systemet är alltså illa anpassat för att kunna inkludera det stora antal flyktingar av högst varierande bakgrunder och utbildningsnivåer som nu är här.
Ska vi få ett vettigt fungerande samhälle utan dramatiska ökningar i mänskligt utanförskap och skattekostnader, måste genomgripande strukturförändringar ske inom icke minst arbets- och bostadsmarknaden, liksom på socialförsäkringsområdet.
Vi har även andra brännande problem: skolan är kass, polisen är dysfunktionell, försvaret är under isen, och vad som händer med energiförsörjningen står skrivet i stjärnorna. Fast i de livsfegas tempel pågår blockpolitikens förlamande skådespel som föga hänt och regeringsmakten förfaller.
Vad behövs för att M och S, de bägge statsbärande partierna, ska överge sitt ytliga rollspel och gemensamt ta de initiativ som behöver tas, undrar Hans Bergström. Terrordåd som i Bryssel och Paris, eller en rysk ockupation av Baltikum? Tja, säg det.
Fåfänga gröna drömmar
Skrivit i Corren 13/4:
Att ekomat väcker heta känslor står helt klart. I måndagens Corren berättades om nätdebattören David Appelgren som brinner för ekologisk livsmedelsproduktion.
Han lever berömligt nog som han lär, och har flyttat från Norrköping till det natursköna Omberg för att driva en småskalig, självförsörjande gård enligt den progressivt gröna konstens alla regler. Det har fungerat så utmärkt att han fått ett överskott att sälja till hugade kunder.
Men när David Appelgren engagerades av LRF Media som jordbruksbloggare på deras sajt blev det rabalder. Appelgren kickades kvickt. Tydligen tyckte LRF-kretsen att hans ekologiska evangelium var alltför magstarkt.
”Det var många inom LRF, och jag var en av dem, som blev provocerade av det ekologiska och traditionella beskrevs utifrån ett väldigt svartvitt perspektiv”, förklarar Peter Borring som är LRF:s regionordförande i Östergötland.
Vad ska man tro? Är LRF en trögtänkt surdeg till ludditisk organisation som har svårt att acceptera den nya tidens bud om ett naturligare, nyttigare och miljövänligare jordbruk?
”Det är ett jätteproblem att inte fler ställer om till ekologiskt”, säger Motalabonden Bengt-Åke Karlsson som har lämnat LRF och numera är ordförande i östgötadistriktet för Ekologiska Lantbrukare. ”Ekologisk mat kommer att vara standardmat i framtiden”, slår han fast och Peter Borring å sin sida medger att LRF inte hängt med i ekotrenden (Corren 12/4).
Otvetydigt är att ekomat har nått ökad popularitet bland svenska konsumenter. Så om det finns en växande marknad för ekologiska produkter, varför då detta tjafs? Vad är bekymret? Mer än att LRF verkar sitta fast med sina dieseltraktorer i det suspekta mineralgödseldiket. Bot och bättring bara, anpassa er och sluta streta emot! Eller?
Nödvändigtvis är det inget fel om ett visst kundsegment vill ha ekologiskt i butiken och vanlig sund marknadsmässighet råder. Men man ska veta att ekomat är lika delar en ideologisk fråga, som det är en livsstils- och identitetsmarkör i ett redan rikt och välmående välfärdssamhälle. Det är kort sagt en lyxgrej vi anser kunna kosta på oss.
Ekomaten existerar på villkoren av högre priser och en politiskt beslutad subventionsförsörjning av hundratals miljoner skattekronor varje år.
”Tack vare statligt stöd har ekologisk produktion blivit en omfattande verksamhetsgren i samhället där alla led – jordbrukaren, certifieringsföretag (Krav), förädlingsindustri och matvaruhandeln – har ett intresse i denna produktionsgren”, konstateras kritiskt i boken Den ekologiska drömmen som ett antal forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet gav ut 2014. Vetenskapligt finns föga eller inget stöd för att ekologiskt lantbruk skulle vara bättre än det konventionella.
Maten blir inte nyttigare, smakar inte annorlunda och miljövinsterna är en chimär. Ekoproduktion är bevisligen ineffektivare, ger mindre skördar och kräver mycket mer odlingsbar mark. Hade hela världen ställt om till ekologiska metoder vore resultatet katastrof och hungersnöd.
Det som Peter Borring kallar ”traditionellt” jordbruk är i själva verket det moderna, rationella jordbruket som räddat Sverige undan gårdagens elände med missväxt, mänsklig utsatthet och kraftigt miljöslitage.
Det är förståeligt att David Appelgren trivs förträffligt vid Omberg, denna Östergötlands naturpärla. Men när Carl von Linné i augusti 1749 passerade trakten under sin skånska resa var det inte lika idylliskt.
”Ombergs djurgård var denna tiden mycket utbetad”, skriver Linné och ger bilden av att rena skövlingen förekommit. Det var alltså då som samtliga östgötska bönder inte hade något annat val än att praktisera det gamla hederliga småskaliga ekojordbruk som idag blivit mode att hylla.
Vy över Omberg. Nu ekopark, förr skövlat av ekologiskt lantbruk.
Låt kärleken slå rot
Skrivit i Corren 12/4:
Paris anses ju traditionellt vara kärlekens stad i världen. Men den franska metropolen har fått fin konkurrens av en förnämlig östgötsk uppstickare: Motala. Där pågår nu Kärleksveckan, ett sedan slutet av 90-talet årligt återkommande arrangemang med såväl Motala kommun som det lokala civilsamhället involverat.
Kärleksveckan går inte endast i romantikens tecken (nog så viktigt förvisso), utan har även en bredare betydelse. Det är en manifestation för omtanke, medmänsklighet och vänlighet. Är det inte ett underbart välkommet initiativ, särskilt i denna oroliga tid?
Allkonstnären Beppe Wolgers, som i sin mångskiftande produktion hade som röd tråd att betona de mjuka värdena i livet, sa en gång: ”Jag tror att alla människor behöver snällhet och godhet. Men de flesta vågar inte stå för det”.
Så är det kanske; vi dras möjligen lite till mans med en feghet därvidlag. Den som offentligt och oreserverat höjer fanan för kärlek, snällhet och godhet tar risken att i debatten avfärdas som naiv, mjäkig och en smula larvig. En blåögd person utan grepp om tillvarons hårda realiteter, vilken är späckad av tuffa konflikter som är ideologiska, religiösa, sociala, ekonomiska, materiella, geopolitiska, identitets- och klassmässiga, et cetera.
Fast om verkligheten är så beskaffad, understryker det väl snarare behovet av än fler ”naiva” människor likt dem i Motala som vill gjuta olja på vågorna och göra villkoren för umgänget på vår jord rimligare och varmare. Hur kan en sådan strävan någonsin vara fel?
Inför FN-dagen 1982 – när världen fortfarande levde i skuggan av kalla krigets kärnvapenkapplöpning – skrev Tage Danielsson en dikt, ”Råd till ett nyfött barn – angående i vilken ordning det bör skaffa sej sina övertygelser”, som löd:
Innan du blir kapitalist, kommunist, monetarist, anarkist, / marxist, fascist, terrorist, imperialist, socialist, / syndikalist, eller rentav folkpartist / måste lilla du förstå / att så snart som du kan gå / bör du stultande gå med / i det världsparti för fred / som går före allting annat. / Alla –ismer där vi stannat / är sekunda, inte störst. / Freden måste komma först. / Gör den inte det, min vän, / kommer inget efter den.
Fred kan vi tolka i vidare mening än militärt icke-krig. Säg gärna humanism, säg gärna kärlek. Utan denna grundplatta för våra ambitioner och skilda åsikter i övrigt, är ju faran överhängande att samhället blir ganska visset och outhärdligt.
Om Zeus kunde sluta…
Skrivit i Corren 11/4:
Vad är beständigt på denna jord? Företag bommar igen. Produkter och varumärken försvinner. Tidningar slutar tryckas. Till och med länder upphör att existera.
Ingenting är evigt i vår tillvaro och kan heller inte vara det. Annars skulle ju allt stagnera. Utvecklingen är, för att låna ett uttryck från den store österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter, en ständig process av ”kreativ förstörelse”.
Denna fortlöpande omvandling river ner, men bygger också upp och öppnar massor av möjligheter som på otaliga områden gör vårt samhälle trevligare, rikare, effektivare, smartare, rationellare.
Gamla affärsmodeller som inte går att uppdatera till nya marknadsvillkor måste skatta åt förgängelsen. Det gäller såväl i näringslivet som i det mesta av vad människan företar sig i organiserad form.
Hur många religioner har exempelvis inte utmönstrats genom årens lopp? Vem tillber idag gudar som Zeus och Oden? Under en epok var de synnerligen mäktiga, populära och fruktade. Men deras attraktionskraft dunstade som daggen i gräset en solig vårmorgon när konkurrenter dök upp som bättre svarade mot människornas behov.
Zeus och Oden fick plocka ner skylten från sina tempel och gå i pension. Besvikna och bittra? Antagligen inledningsvis. Men kanske sedan inte utan en suck av lättnad. Deras tid var ju ändå förbi. Så skönt att slippa ansvaret för jämmerdalen och istället kunna ägna dagarna åt att fiska, starta ett kafé för övriga friställda gudomligheter, eller sysselsätta sig med något annat mysigt.
Det vore nog inte så tokigt om även politiska partier tog detta alternativ i beaktande. Ty finns inte en punkt när också dessa storheter når pensionsmässighet och gör klokt i att åtminstone börja tänka på refrängen i lugna, ordnade former? Rimligtvis, jo.
Socialdemokraterna samlar ännu många väljare, fast skarorna har jämfört med tidigare nivåer krympt katastrofalt. Allvarligast måste dock vara att partiet inte längre tycks ha något att komma med. Idémässigt är det tämligen tomt. Arbetarrörelsen anno 2016 visar tydliga tecken på att ha retarderat till ett insulärt ombudsmannavälde, bevakandes sina revir inom en allt mer förstelnad organisation.
Historiskt har partiet haft förmågan att locka till sig rader av lysande begåvningar. Var är dagens unga versioner av Ernst Wigforss, Kjell-Olof Feldt, Gustav Möller, Assar Lindbeck, et consortes? Och vad hände med den förr så omskrutna regeringsdugligheten, socialdemokratins klassiska trumfkort?
Den stackars Löfvenministärens övningar vill man snarare dra en barmhärtighetens slöja över. Det är ungefär som att bevittna Björn Borgs comebackförsök med träracket på ATP-touren i Monte Carlo 1991.
Direkt existentiellt akut måste frågan vara för KD, som i helgen haft kommundagar i Västerås. Detta redan lilla parti har konstant brottats mot riksdagsspärrens lieman och under nya ledaren Ebba Busch Thor ser opinionstrenden heldeppig ut. Vad vill KD, vilken position ska KD ha, varför är KD nödvändigt? Inte ens partiets egna aktivister kan enas om svaren.
När vilsenheten så uppenbart grinar alla i ögonen, vad är då meningen med föreningen? Okej, KD:s affärsmodell verkar inte hålla. Än sen? Affärsmodellen höll inte för Zeus heller. Livet går vidare.
Zeus. Gudarnas konung och himmelens härskare. Men vad hjälpte det?
Värdig after-tennis
Vad passar bättre efter en två timmar lång tennismatch på Östermalm än champagne och Mr G:s sardiner? Som min motspelare så träffande uttryckte det: Vi är förtjänta!
Om existensen (4)
Jag skulle så gärna vilja åka hem. Om jag bara visste vart det tog vägen, var det numera ligger och hur jag kommer dit. Man får nog helt enkelt banka ner en skylt i marken med texten ”Här är det!”. Och sedan framhärda.
