Den gamle och havet

Publicerad den av
Svara

Gottskär

Den gamle havsguden Neptun på sin delfin ute i vattnet, kännemärket att vi nu angjort Gottskär på Kungsbackas Onsalahalvö. Ursprungligen var Neptun skapad för jubileumsutställningen i Göteborg 1923, då man firade att 3oo år passerat sedan Gustaf II Adolf grundade staden (vilket egentligen skulle varit 1921 om inte evenemanget blivit försenat). Efter utställningen slog Gottskärs krogägare Emil Hammarberg till. Han köpte Neptun och flyttade hit statyn som ett blickfång för sina restauranggäster. 

Gottskär

Den gamle poeten Albert Ulrik Bååth (1853-1912) gillade Gottskärs havsluft skarpt. Han var född i Malmö, bodde i Göteborg, men rekreerade sig gärna här och förärades denna minnesvård 1916. Han fick även en väg i samhället uppkallad efter sig. Som representant för åttiotalistgenerationen i svensk litteratur skaldade han:

Må ung och gammal i grönskan trivas.
Vinne de styrka i hvilostund.
Råde här glädje och ädel gamman.
Hållas i helgd må hällar och lund.

Och dessa rader är väl ganska passande för denna vederkvickande västkustoas?

Gottskär

Den gamla favoritkombon, barndomens gyllene festivasmeny, på anrika Jönssons konditori: Coca-Cola i glasflaska, smörgås med ett mindre berg handskalade räkor och kronan på verket – Jönssons klassiska hallontårta, oöverträffad i sitt slag. ”The west is the best”, sjöng Jim Morrison på The Doors debutalbum. Sannolikt syftade han likt A U Bååth naturligtvis på hur gott det är i Gottskär. 

Kungsbacka Castle Magic

Publicerad den av
Svara

Tjolöholm Christian Dahlgren

Tänk om man fick vara slottsherre i detta halländska Tudorpalats! Som barn drömde jag om att bo här. Som vuxen skulle jag inte ha något emot det heller, ärligt talat. Vi är på visit i Kungsbackas eget Downton Abbey, Tjolöholm.

Tjolöholm

Slottet är dock inte äldre än från 1904, ritat av arkitekten Lars Israel Wahlman åt köpmannen James Fredrik Dickson (tillika Oscar II:s hovstallmästare) och hans hustru. Hon hette Blanche, vilket man bör komma ihåg. Ty det är tack vare hennes visionära sinne och envisa driftighet som bygget blev så magnifikt. (Lästips för vetgiriga: Tjolöholm – A Woman’s Achievement av Anne Sumner.)

Tjolöholm

Tjolöholm – numera ägt av en kommunal stiftelse – är mitt eget favoritslott alla kategorier och besök rekommenderas hett om man är i krokarna. Själv mötte jag vår då nye kung  Carl XVI Gustaf på denna plats 1974. Det var en minnesvärd upplevelse för en liten femåring. Jag tyckte det var himla orättvist att han fick beträda gräsmattan under sin entré och inte jag!

Kärleken och sorgen

Publicerad den av
Svara

J C Leyendecker Kärlek

Kärleken leder inte alltid dit vi tror eller hoppas, men oavsett utgången bör den vara en maning till allvar och uppriktighet. Om den inte är det – om den inte är moralisk till sin innebörd – då är kärleken ingenting annat än en överdriven form av njutning. Medan sorgen, kärlekens motsats, inte tycks ha någon moralisk dimension. Den krökta försvarsställning den tvingar oss att inta om vi ska överleva gör oss mer själviska. Det är inte någon upphöjd plats, det finns inga utsikter. Man kan inte längre höra att man lever. 

– Julian Barnes, Livslägen, 2013.

Bokstäverna ska dansa

Publicerad den av
Svara

Bo Strömstedt

Skrivit i Corren 1/7:

Corren.

En tidning. Det är ett mycket speciellt sorts företag. Personerna bakom den moderna dagspressens framväxt under 1800-talet startade sina verksamheter utifrån de lika ädla syftena att dels påverka och spegla samhället, dels tjäna pengar.

Spänningsfältet mellan bokstäverna och siffrorna, mellan publicisten och ekonomen, gav en fascinerande laddning. Den skrivande tidningsmakaren och den räknande tidningsmakaren kunde gräla, baktala och misstro varandra. Alltid väl medvetna om sitt djupt ömsesidiga beroende. Det hela skapade ett kreativt drivhus, som inte sällan fick trycksvärtan att glimra.

Nyligen gick en av Sveriges främsta publicister ur tiden: Bo Strömstedt, Expressens stridbare chefredaktör 1977-1991. Ja, han var mer än chefredaktör. Strömstedt förkroppsligade vad som då var landets största, mäktigaste tidning. Hans hjärta slog med tryckpressen, hans nervtrådar var kopplade till den. På ett unikt sätt levde han varje nummer som gavs ut.

Mycket har förändrats i branschen sedan dess, inte bara Expressens upplaga föll efter att Bo Strömstedt lämnade rodret. Internets genombrott strax därpå fick snart varenda tidning att svikta ekonomiskt under den digitala strukturrevolutionens tyngd. Mängder av redaktioner har tvingats till smärtsamma förändringar och sökande efter uppdaterade affärsmodeller för att klara överlevnaden.

Pessimister som spår sotdöden för pressen och den kvalificerade journalistiken råder det ingen brist på. Den räknande tidningsmakaren tittar dystert i bokföringen och sätter den skrivande tidningsmakaren på svältkost. Det kreativa spänningsfältet från förr ersätts av en negativ spiral. Produkten blir fattigare, läsarna flyr.

Är detta branschens mörka tillstånd och oundvikliga framtid? Nej, det är icke givet. Processen att ömsa skinn till den digitala erans förutsättningar är krävande, men övergående. Vad som gäller är att inte tappa livförsäkringen: det goda ordet.

För Bo Strömstedt var värnet av det goda ordet, det fria och bångstyriga ordet, av central betydelse. Vilket också var god ekonomi. Ty som Strömstedt formulerande sitt recept: bokstäver som dansar får siffrorna att dansa. Vad säger att den modellen skulle vara uttjänt?

Carl Adam Nycop, Expressens legendariske grundare, var inne på samma spår och menade att attraktivt skrivande måste vara som jazz; rytmiskt, fräckt, improvisationsrikt, svängande. Hur var det nu den där låten med Duke Ellington löd? ”It don’t mean a thing, if it ain’t got that swing!”

Och sväng, det ska alltid Corren bjuda på. Häng med!

Heidenstam och längtandet hem

Publicerad den av
Svara

Verner von Heidenstam

Vi känner ju alla Verner von Heidenstams klassiska dikt i debutsamlingen Vallfart och vandringsår (1888):

Jag längtar hem sen åtta långa år,
i själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
– men ej till människor! Jag längtar marken
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

August Strindberg, den rackaren, skulle senare under den stora fejden dräpande slå ner på vad han ironiskt kallade ”mästerverket från svenska skaldekonstens renässans” med följande turnering: 

Jag längtar hem sen åtta långa år. 
(Vem har inte gjort det?)
I själva sömnen har jag längtan känt.
(Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!)
Jag längtar hem. (Vi har hört det!) Jag längtar var jag går – men ej till 
människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.
(Slut! Det är alltihop.)

Strindberg fortsätter i lustmordet på sin forne väns lyriska tillkortakommande: 

Han längtar hem! Skönt! Men inte till människorna… Men antaget att man icke har några fränder eller vänner därhemma att längta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det vackraste landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn, icke ”lekt barn”, ty förställningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone. Men författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara till marken och stenarna. Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar som dock är en ingrediens i poesien.

Hårda ord, minst sagt. Men den äldre Strindberg var också inte lite avundsjuk på Heidenstam, som väckt sensation när han klev fram på parnassen som förnyaren med stort F av svensk poesi. Raderna om hemlängtan är verkligen ett mästarprov, ingen hade skrivit så virtuost förtätat tidigare.

Strindbergsfejden 1910-1912 skulle dock bidra till att svärta Heidenstams rykte som nationalskald ända in i våra dagar, så gamle August får väl sägas ha lyckats i sitt uppsåt. Fast det tycker jag inte att vi ska bry oss om. 

Själv längtar jag Järnvägsgatan där barn jag lekt. Fotot nedan från tidigt 70-tal är just den gatan i Kungsbacka, hemadressen för min uppväxt. Huset som skymtar bakom buskaget längst fram till vänster i bild var i många år trygghetens ombonade borg. Är det konstigt om man längtar ibland? Så idag reser jag hem och kollar läget lite. Hej!

Järnvägsgatan

Låt inte rädslan segra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/6:Corren.

En högaktuell bok att läsa i sommar är Anarkisten av Joseph Conrad. Romanen utkom 1907 och handlar om butiksägaren Verloc med ett synbart stilla familjeliv i London.

Samtidigt ingår han i en hemlig grupp radikaler som drömmer om att störta den rådande ordningen. Samtliga har det hyggligt ställt.

Plötsligt reses kravet på ett bombattentat för att skaka om samhället. Måltavlan blir observatoriet i Greenwich, symbolen för Storbritanniens världsomspännande imperium. Verloc utnyttjar sin frus mentalt efterblivne bror till att utföra dådet.

Sprängmedlet tillhandahålls av en hårdför ideologisk skumraskfigur, som i den konventionella borgerliga moralen ser samhällets akilleshäl. I ett centralt stycke låter Conrad honom säga: ”De håller fast vid livet…  Medan jag förlitar mig på döden, som inte känner några hämningar, och inte kan angripas från något håll. Alltså är jag den överlägsne”.

Anarkisten ConradConrads roman skrevs i en tid där terrorattentat ofta var ämnet för svarta tidningsrubriker. Vänsterextremister gjorde sig skyldiga till en lång rad uppmärksammade mord, bland annat på USA:s president McKinley, Rysslands tsar Alexander II och kejsarinnan Elisabeth av Österrike-Ungern.

Det var en internationell terrorvåg som även drabbade Sverige, ett exempel är det ökända Amaltheadådet i Malmö hamn 1908.

Conrad fångar i sin bok terrors väsen; vantrivseln i kulturen, den blinda ideologiska fanatismen, lockelsen att berusa sig på utopier, cynismen att använda jagsvagare människor som dödliga verktyg i kampen, iscensättandet av spektakulära våldshandlingar i syfte att sätta skräck i etablissemanget och piska upp stämningar för att avslöja samhällets förmenta ruttenhet bakom fasaden – allt för att bana vägen till det hägrande lyckoriket.

Vi såg fenomenet återkomma med 70-talets terrorgrupper som den tyska Baader-Meinhofligan och dess italienska variant Röda brigaderna. I grunden är dagens jihadister av samma skrot och korn, fast i religiös mundering.

Terrorvågen som nu skakar världen, senast fasansfullt uttryckt i massmordet på Istanbuls flygplats, är en allvarlig utmaning. Att få bukt med plågan kräver långvarigt beslutsamma insatser av både hårda och mjuka medel, dels för att oskadliggöra våldsverkarna, dels för att stävja nyrekryteringen. Vi får aldrig vara naiva, men vi bör ej heller överdriva hotet som terroristerna representerar.

Dessa sekterister kan inte, lika lite som deras historiska föregångare, krossa någon etablerad stat med sin förryckta, blodindränkta, människoföraktande dödsteater. Bara om vi själva låter rädslan segra och överger tron på det öppna samhällets ideal kan de vinna mark.  Den gåvan ska vi inte ge dem.

Conrad

Joseph Conrad, 1857-1924.

Säg blankt nej till Kalmar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/6:Corren.

Sverige ska administreras effektivare, är tanken från ovan. Regeringen har därför låtit Indelningskommittén utarbeta ett förslag som presenterades i våras. Det innebär att landet styckas upp i sex storregioner som ska ersätta den gamla läns- och landstingsorganisationen.

För vår del skulle resultatet bli att Östergötland bakas ihop med Småland och Öland. Detta tycker Kalmars kommunalråd Johan Persson (S) är toppen. Han har redan utropat sin kommun till residensstad i den framtida regionen. Det främsta motivet för honom är tydligen att Kalmar då skulle få fler statliga jobb.

Ser man till den nya kartindelningen är nämligen sådana arbetstillfällen nu orättvist fördelade och till Kalmars nackdel, menar han. Alltså är det inte mer än rätt att Perssons hemort ges en större bit av den skattefinansierade kakan.

”Det kan komma hit många statliga verk och myndigheter som inte finns i vår region idag”, säger kommunalrådet från sin horisont vid Kalmarsund (Corren 28/6). Så kan man ju resonera.

Men ur Östergötlands perspektiv är frågan vad vi skulle vinna på att stängslas in med smålänningar och ölänningar, där det administrativa beslutscentrat förskjuts långt ner i sydostlig riktning. Vem som ska ha si eller så många statliga myndighetsjobb är knappast heller någon fruktbar utgångspunkt i det här sammanhanget.

Istället för att lyssna på Johan Perssons önskemål, är det nog vettigare att hörsamma Östsvenska handelskammarens påpekande att de regionala kartritarna borde ta mer hänsyn till näringslivets utvecklingsmöjligheter. Det är trots allt i företagen som resurserna skapas till välfärd, sysselsättning och fortsatt ekonomisk blomstring.

Indelningskommittén verkar i sin politiskbyråkratiska värld missat det funktionella tillväxtstråk som strålar ut från Stockholm genom östra Sörmland och Östergötland. Potentialen det ger att knyta denna vitala del av Sverige tätare samman är enorm, vilket bland annat mångmiljardinvesteringen i Ostlänken är uttryck för.

Varför då lägga hinder i vägen med storregionala gränsdragningar som inte tar denna verklighet i beaktande? Det är bara snurrigt.

För övrigt kan man undra varför vi alls måste ha en beslutsfattande nivå mellan stat och kommun. Oavsett om etiketten är landsting eller region, har medborgarnas intresse aldrig varit direkt påfallande. Det är en demokratisk instans som har ungefär lika stark folklig förankring som valfritt EU-organ.

Smidigare och lättöverskådligare offentlig administration? Absolut. Rationalisera bort landstingen, slopa regionidén.

Kalmar slott

Kalmar slott. Ska inte trona i något storregionalt centrum.

Ska FN lösa Brexit?

Publicerad den av
Svara

FN

Skrivit i Corren 28/6:Corren.

Brexit slukar allt politiskt syre dessa dagar. Europas ledare – inklusive Storbritanniens – vacklar omkring i chockad förvirring över det otänkbara att ett EU-lands invånare i demokratisk ordning avfärdat Brysselcentralismen. Det är en jordbävning som skakar unionens grundvalar.

Hur Brexit ska hanteras är onekligen en intrikat fråga, vars svar än så länge står skrivet i stjärnorna. Man tycker nästan lite synd om den svenska S/MP-regeringen.

Vem bryr sig nu om dess mest högprioriterade utrikespolitiska satsning? Runt om världen har regeringen ivrigt kampanjat för att nå sina drömmars mål: en tillfällig plats i FN:s säkerhetsråd under 2017-18.

I samma veva som andra våndats över Brexit och Europas framtid, raggade utrikesminister Margot Wallström röster bland utländska FN-delegater genom att bjuda dem på traditionellt svenskt midsommarfirande.

Många miljoner skattekronor har plöjts ner i kampanjen och denna tisdag står avgörandets stund i FN:s generalförsamling. Kommer Sverige att väljas in i säkerhetsrådet eller inte? En nagelbitare för de närmast sörjande, möjligen.

Varför regeringen lagt avsevärt prestigemässigt krut på detta, har Wallström förklarat med att ”FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå”. Tror hon på det själv är hon direkt olämplig på sin post. Drar hon bara en vals är det knappast heller meriterande.

Vad har FN bidragit med för att åstadkomma fred och säkerhet i Ukraina? Vilken central roll har FN spelat för att få slut på kriget i Syrien? Dessa konflikter är vår tids mest brännande och FN står handlingsförlamat. Varenda kotte vet orsaken.

Diktaturerna Ryssland och Kina har veto i säkerhetsrådet. De stoppar rubbet som strider mot deras intressen. De övriga permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna (USA, Storbritannien, Frankrike) gör likadant.

Vad vår regering egentligen vill med sin kandidatur till denna diplomatiska samtalsklubb är inte helt lätt att i rationella termer få grepp om. Kanske hoppas man kunna få FN att lösa den gordiska Brexitknuten?

Allvarligt talat. Är det fred och säkerhet på riktigt som Sverige månar om, borde vi snarare satsat krutet på att väljas in i Nato.

Om inte annat ligger det mer i vårt nationella intresse vara permanent medlem i en säkerhetsorganisation som garanterat hjälper oss vid en kris, än att vara gäst i ett (o)säkerhetsråd där alla beslut är utlämnade åt vad världens bägge största diktaturregimer anser vara lämpligt.

Brexit? Take it easy, please!

Publicerad den av
1

Union Jack

Skrivit i Corren.Corren 27/6:

Politik är ofta en fråga om tajming, konsten att leverera rätt grej i rätt tid. Och segern för Brexit i den brittiska folkomröstningen är verkligen en rökare i krysset.

För fel lag på planen, en skara skymningsaktörer som står i harnesk mot det öppna, liberala samhället och den friare världsordningen efter 1989: Vladimir Putin i Ryssland, USA:s Donald Trump, Frankrikes Marine Le Pen, SD i Sverige, alla dessa vulgärnationalistiskt auktoritärt populistiska krafter som andats morgonluft under senare år.

För dem kom Brexit likt en perfekt serverad exploderande dynamitgubbe i det europeiska huset. Gratulerar. Nu hoppas de att konsekvenserna blir att väggar och tak rasar samman. EU slits sönder i en okontrollerad process, även Storbritannien kan upplösas om Skottland (och möjligen även Nordirland) separerar för att undgå Brexit.

Det vore en mardrömslik geopolitisk försvagning av Europa, osäkerheten i ett redan oroligt världsläge riskerar att tillta dramatiskt och ofredens draksådd spridas. Men varför skulle det bli så?

Att Brexit skulle utlösa en kedjereaktion i olyckans favör är naturligtvis icke givet. Lika lite som Wienkongressens länge framgångsrika europeiska ordning hade behövt spåra ur i avgrunden 1914, om bara den epokens ledare haft vett att hålla sina huvuden något kallare efter skotten i Sarajevo. Så ta det lugnt och sansat, please!

Storbritannien har i sekler varit en omistlig hörnsten för liberalism, frihet och tolerans. Dess försvar är EU:s starkaste, dess marknad är EU:s vitalaste, dess kultur har en attraktion som inget annat land på kontinenten.

Hämndgiriga tankar som vädrats på att britterna ska straffas med ofördelaktiga avtal med EU vid utträdet (om det blir av) är dumheter i kubik. EU-höjdarna borde istället göra sitt yttersta för att ge britterna en sån generös överenskommelse som det bara går, och värna om att Storbritannien inte delas.

Samtidigt måste EU ta signalen om det folkliga missnöjet med den oavsättliga, välgödda Brysselelitens monsterprojekt på grundligaste allvar. Idén om att gradvis likrikta Europa till en fullfjädrad federal union bör förklaras som felaktig, skadlig och dödfödd.

Fokusera på det viktiga: att den sameuropeiska andan mellan demokratierna är levande och att den gemensamma marknaden är konkurrenskraftig. Leder Brexit till kloka reformer och hanteras smart kan det på sikt bli till Europas fördel. I annat fall lär Putin, Le Pen och Trump få skäl för sitt jubel.