Glimtar från mitt forna Kungsbacka

Publicerad den av
1

Tre foton från 70-talet. För de flesta människor totalt likgiltiga och intetsägande. För mig representerande ett helt universum. Svunnet, upplöst, borta. Men jag kan fortfarande känna dofterna, stämningarna, lekfullheten, ibland tvånget, fast oftast harmonin.

Det är tre foton som fångar några glimtar av mitt barndomsrike i Kungsbacka. Det är inga märkvärdiga bilder. Man måste ha varit där, just då, för att kunna tyda dem rätt, förnimma deras verkliga innebörd. Nostalgi är ett ord med negativ biklang, en fåfängt trånande och improduktiv längtan efter passerad tid som obevekligen aldrig går i retur. Det är inte så jag upplever det.

När jag ser tillbaka, sniffar på det forna Kungsbacka som en gång var min värld, är det att återknyta till grunden av mig själv. Basen är solid. Den är ljus, varm och håller. Det nuvarande bygget ovanpå kan svaja, utsättas för påfrestningar, måhända rasa. Vem vet vad tillvaron har i beredskap och vilka dumheter som kan drabba, ibland genom egen förskyllan?

Men bottenplattan är alltid trygg, den nöts inte ner. Stundar oro och oväder är det bara transportera sig åter för ett kort tag och kontrollera. Jodå, 70-talets fasta mark ligger fortfarande oföränderlig, lugn och rogivande. Vad som än händer, på något sätt är det okej, man fixar rycken. En sådan livförsäkring är inte fy skam att ha i det existentiella kassavalvet.

Kungsbacka Alléskolan

Mitt bästa plugg: Alléskolan. Utsiktspunkten är från lågstadiebyggnaden där jag gick 1976-79. Men nu är det sommarlov och den stimmiga skolgården ligger i dvala. Så här års behöver vi inte vara skraja för att tillsynsläraren Börje Ståhl ska korsa våra vägar (han var egentligen väldigt snäll).

Kungsbacka Järnvägstationen

Här står vi och väntar på perrongen vid järnvägsstationen och tittar på SJ-bussarna intill det vita godsmagasinet. Kommer tåget snart? Vart bär färden? Troligen till Karlskrona och mormor på Långö.

Kungsbacka Göteborgsvägen

Göteborgsvägen som löper jämsides med järnvägen mot Anneberg. Det är mycket åkrar runt Kungsbacka, själva bor vi precis intill en. Vårt hus på Järnvägsgatan 62 ligger vid den gamla stadsgränsen och från kvarteret behöver vi inte gå långt för att komma till en bondgård, där mamma brukar köpa färska ägg. Det är tätort och landsbygd i skön halländsk förening.

Skål för det svenska!

Publicerad den av
Svara

Svenska flaggan

Skrivit i Corren 24/6:Corren.

Vad är mer svenskt än midsommar? Denna helg av lycka över att det långa nordiska vinterhalvårets mörker och kyla äntligen svepts bort av värme, sol och prunkande grönska.

”Juni natt blir aldrig av, / liknar mest en daggig dag. / Slöjlikt lyfter sig dess skymning / och bärs bort på ljusa hav”, skaldade Harry Martinson och fångade stämningen på kornet.

I motsats till den politiserade och stelt flaggviftande 6 juni, är midsommar en genuint folklig hyllningsfest till vårt land, till naturen och till varandra. Det är civilsamhällets egen nationaldag med sill, färskpotatis, gräslök, dill, gräddfil, jordgubbar, öl och skål i brännvin.

Det är dans runt den lövade, blomprydda stången. Det är sång, skratt, gemenskap, livsbejakande lust, svärmeri, kärlek, erotik. Det är vårt lands vackraste, otvungnaste och mest inbjudande högtid.

Man skulle kunna säga att midsommar på ett slags outtalat, icke-ideologiskt vis är en manifestation av sedan sekler tillbaka djupt rotade allmogeideal om frihet och jämlikhet.

Beredskapssommaren 1944, då den av politiska förtryckarläror tända världsbranden ännu rasade utanför våra gränser, höll Vilhelm Moberg ett tal i Gävle på temat ”Vad är det svenska?”. Den store författaren slog fast med ord som klingar av tidlös aktualitet:

”Det är frid och trygghet till liv och lem i ett fredligt land, där barnen föddes fria av fria föräldrar…

Det är ett land, där också de minsta backstugornas barn kan skaffa sig möjlighet att pröva sina krafter, att få pröva dem så långt de nu kan räcka till.

Det är ett land där var och en kan få växa och utvecklas efter sin egenart, där var och en kan vara olika alla andra och hysa meningar olika alla andra – och dock få behålla sin frihet och sitt liv. Detta är för mig det svenska. Det omistliga”.

Så är det riktiga, äkta Sverige. Dess grundläggande frihets- och jämlikhetsvärden omfattar alla – och skall respekteras av alla – som har förmånen att bo i detta fina nordiska rike.

Oavsett om du har generationer av infödda förfäder, eller är nyligen kommen hit från fjärran. Oavsett din hudfärg, religion, ditt kön eller vad det nu kan vara. Inför det omistligt svenska står vi lika.

Precis som vi nu står lika inför den sköna midsommarens välkomnande famn. Skål på er alla och låt oss glädjas!

Systemet sätts först

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/6:Corren.

Riksdagen har beslutat om åtstramning av asylreglerna. Efter den rekordartade flyktingströmmen vill politikerna få ned ”volymerna” av skyddsbehövande människor, eftersom välfärdssystemet hotas av överbelastning.

Tveklöst finns allvarliga problem i mottagandet. Det blågula folkhemmet är inte byggt för att stå öppet mot världen likt en trygghetens hamn i den nya folkvandringstid som idag är.

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”, sa Per Albin Hansson i sitt berömda folkhemstal.

Men tryggheten och likabehandlingen i Per Albins vision om goda nationella hemmet var bara menat för ett folk: oss själva. Med den arkitektoniska grundbulten i systemet, blir det förstås bekymmersamt att inkludera plötsliga vågor av hundratusentals flyktingar med högst varierade bakgrunder och förutsättningar.

Tillgång till den svenska välfärden är ingen mänsklig rättighet för varenda kotte på jorden. Däremot är rätten till liv ovillkorlig. Eller borde vara det.

Antag att du är flykting och tvingas välja mellan två alternativ. Det ena är att bo i den episkt humanitära katastrof som är krigets Syrien. Det andra är chansen att få starta en ny tillvaro i Sverige med lägre ekonomisk standard och färre sociala förmåner än den infödda befolkningen.

Nog ter sig då alternativ två som himmelriket jämfört med alternativ ett. Men så ser inte regering och riksdag på saken. Istället för att flexibelt anpassa systemet till maximerade möjligheter att värna rätten till liv i en orolig epok, sätter politikerna bevarandet av rådande system först.

Senare denna sommar då asylreglerna skärpts till EU:s bottennivå, högtidlighåller det officiella Sverige minnet av Raoul Wallenberg. Efter ett riksdagsbeslut 2013 hedras vår mest kände och beundrade svensk, som räddade tiotusentals judar undan Förintelsen, årligen på datumet den 27 augusti.

Det är – som Raoul Wallenberg Academy formulerar det – ”Sveriges nationella dag för civilkurage och medmänsklighet. Syftet är att belysa och diskutera aktuella frågor som rör mänskliga rättigheter, vikten av personligt ansvar och möjligheten för en enskild människa att göra skillnad”.

Undra om några representanter för riksdagsmajoriteten som röstade igenom de strängare asyllagarna har lust att dyka upp.

Bostadspolitisk konkurs

Publicerad den av
Svara

Bostäder

Skrivit i Corren 22/6:Corren.

1906 drabbades San Francisco av en jättelik jordbävning. I dess följd utbröt förödande bränder. Hälften av stadens bostadsbestånd förstördes. Över en halv miljon människor stod plötsligt hemlösa.

Ingen bostadsbrist fanns före katastrofen och på förbluffande kort tid återställdes förhållandet. Det dröjde bara en dryg månad innan alla hade tak över huvudet igen. Hur var det möjligt?

Ekonomen Friedrich von Hayek talade om spontan ordning, ett begrepp som knyter an till Adam Smiths tes om den osynliga handen. Civilsamhällets människor interagerar på en fri marknad, som reglerar sig själv enligt mekanismen utbud och efterfrågan.

Informationsöverföringen som styr hur resurserna ska fördelas på optimalaste sätt, och tillfredsställa alla individers val och preferenser, sker via prisbildningen.

Därför bör staten vara försiktig med ingrepp som försvårar för marknadsaktörerna att möta varandras behov. I San Francisco visade civilsamhället sin styrka att snabbt lösa den akuta bostadskris som uppstod med naturkatastrofen.

I Sverige har vi också en akut bostadskris. Fast katastrofen som är dess upphov är inget naturfenomen, utan politikertillverkad.

Lager på lager av ursprungligen välvilligt menade regleringar och detaljföreskrifter har förstört den spontana marknadsordningen. Istället har vi fått något som mer påminner om den sovjetiska planekonomins kroniska sjuka av brist, köer, myglande och ruffel.

Eftersom partierna skapat denna strukturella varböld, borde de väl också kunna kurera den?

Det är precis vad den senaste tidens blocköverskridande bostadssamtal mellan det blåa och röda politikerlaget syftat till. Hoppet om att rationalitet, förnuft och en hyggligt sundare marknadsmässighet skulle segra grusades dock i måndags. Förhandlingarna bröt samman.

Uppenbarligen förmådde varken opposition eller regering utmana sina egna särintressen och väljargrupper som tjänar på bostadssektorns snedvridande regleringsekonomi.

Exempelvis har priserna på bostadsrätter drivits upp till konstlade bubbelnivåer i storstäderna och den välbeställa medelklassen vill förstås inte riskera sina gyllene investeringar (och stora banklån). Samtidigt vill naturligtvis inte de som gynnas av artificiellt låga hyror i attraktiva områden riskera sina förmånliga kontrakt.

Förlorare fortsätter nu att vara alla andra och samhället som helhet. Beklämmande.

De mörka molnen hopas

Publicerad den av
Svara

Moln

Skrivit i Corren 21/6:Corren.

I flera år hade de militära spänningarna ökat i Europa. En tyrannisk stormakt upprustade intensivt och började ockupera sina grannars territorium. Valhänta försök att avvärja hotet misslyckades.

Slutligen signalerade kontinentens tongivande, men militärt försvagade demokratier motvilligt att vidare aggression inte kunde tolereras. För sent. Storkrig utbröt.

En vårdag skedde ett överraskande blixtanfall mot Norden. Sverige, som i praktiken lagt ner försvaret efter att tursamt undkommit den senaste världsomspännande konflikten, fick brådstörtat samla ihop vad som fanns kvar av militära resurser.

Publicisten Gustav von Platen ger i sina memoarer en talande bild av situationen, när han som värnpliktig soldat var inkallad i Skåne medan Nazityskland invaderade Danmark och Norge 1940:

”Vår beredskap var god, hade Per Albin sagt, men sanningen är att den var usel. Arméns vapen var antikverade, vi infanterister lunkade tungt lastade fram längs vägarna, trossen var hästanspänd, i den mån inte kokvagnar och ammunitionskärror kunde transporteras på inhyrda lastbilar. Av pansarvärnskanoner fanns bara en tredjedel av behovet, kulsprutepistolen var ett kuriosum och ytterst få hade någon ammunition till den – svenska arméns ammunitionsförråd hade bara räckt till en veckas krigföring. I gryningen den 9 april var våra gränser lika oförsvarade som Danmarks. I hela Skåne fanns det förutom landstorm och luftvärn bara ett enda stridsdugligt kompani och några kanonavdelningar med bara ett fåtal pjäser”.

Spola fram historien till 2016. Nog finns väsentliga skillnader mellan nu och då, Putinryssland är inte Hitlertyskland. Men likheterna i omvärldsläget är ändå tillräckliga för att bli besvärande. I denna stund har den redan höga europeiska spänningsnivån efter det ryska överfallet på Ukraina skruvats upp ytterligare.

Utan förvarning har Ryssland precis satt sina förband inom samtliga militärdistrikt (inkluderat beredskapsreserven) på krigsfot i den sannolikt väldigaste mobiliseringsövning som vi sett sen Gud vet när.

Siffror är hemliga, men det kan handla om över två miljoner man som satts i rörelse. Kreml anklagar sin vana trogen USA och Nato (som nyligen samövat i Östersjöregionen) för att ha provocerat fram detta dramatiska steg.

”Ryssland tvingas ta till svarsåtgärder både politiskt, ekonomiskt och militärt. Dessa åtgärder bland annat i Baltikum, bygger på Rysslands nationella säkerhetsstrategi som godkändes av den ryske presidenten i slutet av 2015”, heter det från ryska säkerhetsrådet (Tass 20/6).

Man ska förvisso inte vara alarmistiskt. Dock kan väl ingen direkt känna sig lugnare av detta fortsatt upptrappade vapenskrammel. Johan Norberg på Försvarets forskningsinstitut säger: ”Ryssland bygger förmågan att bedriva storskaliga krig… Hur kan då Sverige hantera den här typen av stora saker som Ryssland förbereder sig för?” (DN 20/6). Bra fråga.

Ett ryskt anfall mot baltstaterna, med blixtbesättning av Gotland för att skära av Nato i Östersjön, är ett välbekant skräckscenario som tyvärr inte kan uteslutas framöver. Det är bara att beklaga att vår egen försvarsförmåga relativt sett inte är mycket bättre än på Gustav von Platens tid.

Allierade har vi inte heller. Och de flesta europeiska Natoländer har länge, liksom vi, nonchalerat behovet av ordentliga försvarsanslag. Be en bön för att USA är ståndaktigt.

Allians i upplösning?

Publicerad den av
Svara

Churchill Roosevelt 1944

Skrivit i Corren 20/6:Corren.

I tredje bandet av sitt väldiga verk om andra världskriget, Den stora alliansen (1950), skrev Winston Churchill:

”Både plikten och klokheten bjuder först och främst att hatets och hämndens smitthärdar hålls under ständig och vaksam kontroll och behandlas i god tid, och för det andra att en tillfredsställande organisation bildas som kan garantera att pesten redan från början läggs under kontroll, så att den inte hinner sprida sig och härja över hela jorden”.

Dessa rader var sprungna ur mellankrigsperiodens bittra erfarenhet. Totalitära våldsideologier, rop på enkla lösningar och starka män, ultranationalistisk berusning, antisemitism och annat rasistiskt gift – i olycksalig kombination med demokratiernas splittring och eftergivenhet – hade åren efter det gamla Europas sammanbrott 1914-18 bäddat för en ny, än värre civilisatorisk genomklappning.

När krutröken sedan skingrats för andra gången, gick det ungefär som Churchill ville. Två tillfredsställande organisationer bildades för att hålla hatets smitthärdar under kontroll och behandling.

Den ena var EU, syftande till att säkra freden mellan de forna stridande europeiska länderna, trygga demokratin och välståndet. Den andra var Nato, syftande till att hålla Sovjetkommunismen stången i det kalla kriget.

Både EU och Nato kan ses som konsekvens av, och fortsättning på, den transatlantiska allians som smiddes mellan Churchills Storbritannien och Roosevelts USA under trycket från Nazitysklands härjningar.

Washington var pådrivande för EU:s födelse. Och utan varken USA:s intervention i kriget, eller Storbritanniens vägran att ge upp 1940-41, hade inte EU funnits. Inte Nato heller.

Hela Europas framtid hade dikterats av Hitler alternativt Stalin.

Nu hotar detta viktiga arv att förskingras. Att Storbritannien är less på Brysselelitens maktfullkomlighet är begripligt. Men blir resultatet av folkomröstningen den 23 juni att britterna lämnar EU, riskerar det på flera sätt utlösa ett europeiskt sönderfall som spelar Rysslands revanschistiskt geopolitiska ambitioner i händerna.

Blir dessutom resultatet av USA:s presidentval i höst att Donald Trump segrar, får vi en uttalad Putinbeundrare och oberäknelig amerikansk isolationist i Vita huset. Vad är då USA:s garantier till sina Natoallierande och andra bundsförvanter i världen värda?

Det råder idag ingen brist på farliga smitthärdar. Går mellankrigstidens försvagning i repris bland demokratierna kan det gå mycket, mycket illa.