Olycksbådande plåtspioner

Fartkamera

Statens böjelse för fartkameror längs vägarna är inte bara medborgerligt förnedrande. Trafiksäkerheten hotas. Kamerorna gör många bilister till blott ögontjänare för stunden. Ty hastighetsgränser har egentligen ringa effekt på hur fort vi kör, enligt forskaren Stephen Boyles vid University of Texas.

Den stora faran är de frustrerande, aggressionsskapande störningarna i bilisternas egen spontana trafikrytm. Boyles slutsats: ”Låt oss lita på förarna. De flesta av oss kan själva hitta en hastighet som är säker att köra även utan hastighetsbegränsningar”. Hear, hear!

Konspiration mot Amerika

Donald Trump

Skrivit i Corren 23/7:Corren.

Vid Republikanernas konvent i Cleveland, Ohio sommaren 1924 nominerades Calvin Coolidge till partiets presidentkandidat. När Republikanerna sommaren 2016 återvände till Cleveland för att hålla sitt konvent nominerades Donald Trump.

Tydligare kan inte förfallet illustreras.

Coolidge var en principfast och skicklig liberalkonservativ politiker, återhållsam, godhjärtad, anspråkslös. Coolidge stod för välstånd, frihet och optimism.

Under hans ämbetsperiod transformerades USA till en modern industrination som slog alla andra ekonomier med hästlängder och murade grunden för amerikanernas supermaktsställning.

Coolidge var en av den solige republikanen Ronald Reagans förebilder när han på 1980-talet ledde USA till pånyttfödelse och seger i kalla kriget efter ett trist decennium av Watergate, Vietnam, stagnation, rost och självtvivel.

Det är mer än ett knappt sekel som skiljer Cleveland 1924 och 2016 åt. Det är ljusår.

Vad är det för man som partiet i veckan underkastat sig? En ogenerad narcissist, en grovhugget skrävlande mediaclown, som vunnit primärvalen genom att utan hämningar vädja till människors lägsta instinkter.

Trump har slagit ut rader av avsevärt respektablare, erfarna medtävlare och vridit Republikanerna ur ett hjälplöst partietablissemangs händer.

Han har gjort det med ett ärkepopulistiskt budskap, vars enda sammanhängande tråd är självförgudandet av den egna personen som någon slags machofrälsare och ett oblygt spelande på rädslans, främlingsfientlighetens, politikerföraktets och den nationella inskränkthetens känslosträngar.

Donald Trump är en intellektuell och moralisk ruin. Han är en vandrande förolämpning mot det parti som varit Lincolns, Coolidges och Reagans.

Roth Konspirationen mot AmerikaHan ger isande föraningar om att skapa ett stämningsläge i USA, som påminner om Philip Roths kontrafaktiska roman Konspirationen mot Amerika (2004). Där har isolationisten, tyskvännen och antisemiten Charles Lindbergh vunnit presidentvalet 1940 över Franklin D Roosevelt.

Lindbergh inleder vänskapliga relationer med Japan och Tyskland, hans styre präglas av allt mindre etiska och konstitutionella hänsyn, en smygande mörkrets och otrygghetens paranoia tar nationen i sitt grepp.

Orättvis, svartmålande jämförelse? Trump har redan satt USA:s säkerhetspolitiska nyckelroll i gungning. Han garanterar inte hjälp till Baltikum vid ett ryskt anfall, han är skeptisk till Nato och till skyddet av USA:s allierade i Asien. Han beundrar uttryckligen Putin, tycker inte att USA har rätt att fördöma Erdogans våldsregemente i Turkiet, och så vidare.

En president Donald Trump är liktydigt med ett republikanskt parti som gjort historisk konkurs, ett USA abdikerande från sina traditionella bastioner och en värld där despoterna ges frikort.

Organisation att skrota

FN-flagga

Skrivit i Corren 22/7:Corren.

Ban Ki-moon, FN:s generalsekretare sedan 2007, arbetar mycket hårt – på att räkna egna flygmil. Ovan molnen är han ständigt för att göra nedslag i världen. Han älskar att kråma sig i fotoblixtar och hålla tal på knackig engelska som andra skrivit. Ibland vet han inte ens i vilket land han är.

När Ban Ki-moon dyker upp på FN-högkvarteret i New York omger han sig med ja-sägare, får återkommande raseriutbrott mot underlydande som stör hans skyddade verkstad, vägrar acceptera kritik och undviker notoriskt alla svåra frågor.

Konsekvensen är ett FN som saknar ledning och har gjort sig irrelevant i världspolitiken.

Mr Chance FNDet är knappast färger som vår regering brukar måla FN i. Den osminkade bilden finns i boken Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-moon (2011) av journalisten Niklas Ekdahl och Inga-Britt Ahlenius, som i fem år var chef för FN:s internrevision.

”Mr Chance” i titeln anspelar på Peter Sellers rollfigur i filmen Being There, om en trädgårdsmästare som av en slump hamnar i inflytelserika kretsar, där hans plattityder om växtskötsel misstolkas som djupsinniga politiska metaforer.

Men Ban Ki-moon, denne diplomatnolla från Sydkorea, har inte råkat halka in på ett bananskal som generalsekreterare. Han har valts, och omvalts, till sitt ämbete därför att stormakterna i full kalkylerad medvetenhet vill ha honom på posten.

Ban Ki-moons andra och sista mandatperiod löper ut i december. Nu söks hans efterträdare. Under torsdagen samlades FN:s säkerhetsråd för att rekrytera kandidater. Ska det äntligen bli en kvinna, frågar sig många. Kanske.

Men räkna kallt med att huvudkriteriet för valet av FN-chef kvarstår: det får inte bli en person av Dag Hammarskjölds starka och självständiga kaliber. Klädsamt svag och impotent ska generalsekreteraren vara, utan kraft till omskakade reformer, oförmögen att rubba stormakternas cirklar.

PG GyllenhammarPG Gyllenhammar berättar i boken Oberoende är stark (2015) om hur han på 90-talet deltog i en grupp som skulle utreda FN:s finansiering. Det slutade med att utredarna undrade varför FN existerade. Den fina ursprungstanken hade helt vittrat bort i byråkrati och elände.

”FN idag har alla tokiga ålderstecken: för stora fasta kostnader, för mycket infrastruktur, för mycket dödkött, för mycket korruption. Det enda sättet att lösa problemet är att skrota alltihop”, konstaterar Gyllenhammar.

Det är alltså denna organisation som vår regering ser så värdefull att vara aktiv i. Sverige är en av FN:s största bidragsgivare. Sverige har satsat åtskilligt utrikespolitiskt krut på målet att få en tillfällig plats i FN:s säkerhetsråd och lyckats med detta.

Till vilken nytta?

Försvara rättsstaten!

Skrivit i Corren 21/7:Corren.

Säsongens retoriska politikermode är att tala om ”svenska värderingar”. Lite oklart dock vad som menas med specifikt svenskt i utläggningarna.

För en luttrad iakttagare synes det mest vara ett varv på den gamla vanliga predikotexten, men där de obligatoriska signalorden om ”demokrati”, ”allas lika värde”, ”jämställdhet”, ”frihet”, etc, doppats i blågula färger.

Det är väl ett tecken i vår nynationalistiska tid att värderingar som annars brukar sägas vara universella, plötsligt saluförs som de hade uppstigit ur den äktsvenska folkstammens djup.

Men som Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) nyligen påpekat: ”det inte vår uppfattning om vilka värderingar som är svenska som styr över oss utan svensk lag och rätt”.

I ett fritt, pluralistiskt samhälle är värderingarna många och skiftande, de är föremål för ständig diskussion, förhandling och utveckling. Jämför bara Sverige år 1816, 1916 och 2016…

Rådande lag i vårt land kan dock inte vara flytande och förhandlingsbar. Den måste alla som bor här böja sig under, hur man än ser på sin egen svenskhet i värderingshänseende. Och det är den offentliga maktens plikt att upprätthålla lagen, oavsett vilka värderingar den offentliga maktens representanter håller sig med.

Det är exempelvis inte godtagbart att polismyndighetens högste företrädare Dan Eliasson struntar i sitt ämbetes oväld och annonserar negativa värderingar om ett parti som SD. Lagen gäller ovillkorligen också sverigedemokrater, tycka vad man vill om deras värderingar.

Även SD-politiker och deras sympatisörer ska kunna lita på att polisen behandlar dem lika. Att justitieminister Morgan Johansson (S) sanktionerat Eliassons partipolitiska värderingsaktivism istället för att ta honom i herrens tukt och förmaning, borde skäligen oroa varje rättsmedveten medborgare.

Det kan heller inte vara rikspolischefens uppdrag att starta glättiga opinionskampanjer i syfte förbättra värderingarna bland gärningsmän som utsätter kvinnor för sexuella ofredanden och våldtäkter.

Uppdraget är att gripa brottslingarna och föra dem till skranket, punkt slut. Precis som fallet ska vara med våldsverkarna som kastar sten på blåljuspersonal och förvandlar invandrartäta förorter till de brända bilarnas rike.

Den sociala problematiken och värderingsklimatet i dessa utanförskapsområden kräver sina insatser, men ursäktar icke på något vis kriminaliteten. Första prioritet måste vara att med kompromisslös bestämdhet återställa ordningen och respekt för lagen.

Ursäkta, men önskvärdare än att den offentliga makten föreskriver oss värderingar vore faktiskt om den värnade Sverige från att undermineras som rättsstat.

Skogstemplet (1900)

JAG Acke Skogstemplet 1900

De stannade länge framför Ackes Skogstemplet, Anton betraktade den en stund. ”Så jävla skum målning”, sa han uppskattande. Han lät så förtjust att orden gick rakt in i hjärtat på henne. Och han hade helt rätt, det var en jävligt skum målning. Det var därför hon älskade den. Det var därför hon älskade hela epoken kring förra sekelskiftet, sexet, drogerna, de tryckande stämningarna, det vaga obehaget: Det var jävligt skumt alltihop.

– Ur Therese Bohmans nya roman Aftonland, i bokhandeln den 24 augusti.

Ekomat är inte bättre

Eko mjölk

Skrivit i Corren 20/7:Corren.

Astrologi är en förvillelse, det är sedan länge belagt. Man kan förstås tycka att det är lite sorgligt om enskilda människor ändå bortser från vetenskapen och väljer att handla efter vad de tror står skrivet i stjärnorna. Men var och en får i det privata bli salig på egen fason, bara det inte inverkar menligt på andra.

En helt annan sak vore dock om politiker skulle titta i horoskop som vägledning för offentliga beslut. Av lätt insedda skäl hade nog väldigt få accepterat tolkningar av himlakroppars rörelsemönster i rymden som grund för vilka lagar allmänheten ska lyda och hur deras skattepengar ska spenderas.

Något liknande skulle faktiskt kunna sägas om vurmen för ekologiska matvaror. Vill enskilda människor på den fria marknaden köpa ekomat i den personliga övertygelsen om att dessa produkter är nyttigare, hälsosammare och miljövänligare, så varför inte? Ingen mår dåligt eller dör av det, tvärtom tycker många att ekomaten smakar godare och ökar deras livskvalitet.

Det är emellertid starkt omstritt huruvida det existerar några klara, objektivt vetenskapliga belägg för ekomatens saliggörande verkan.

Livsmedelsverket har exempelvis inte funnit det ekologiska jordbruket vara bättre än det gängse, vare sig det gäller hälsa eller miljö. Tvärtom menar man i en färsk rapport att det inte går att säga om ”det ena produktionssystemet är överlägset det är andra från miljösynpunkt för någon livsmedelsgrupp”.

Rapportens slutsats togs upp på söndagens DN Debatt av två experter; Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk ekologi, och Jens Sundström, docent i växtfysiologi.

Båda är mycket kritiska till att svenska politiker fallit i farstun för ekolobbyns frälsningsbudskap och lockats till att positivt särbehandla denna jordbruksnisch, bland annat genom att låta hundratals miljoner statliga skattekronor regna över ekoproduktionen varje år.

Dessa bidrag ligger bortom det rationellt försvarbara och bör avvecklas, menar Fagerström och Sundström. De framhåller istället betydelsen av det konventionellt vetenskapsbaserade jordbruket – ”en dynamisk, högteknologisk och kunskapsintensiv bransch som har framtiden för sig”.

Bland Östergötlands kommuner är det populärt att satsa invånarnas skattepengar på upphandling av dyrare ekoprodukter. Från makthavarhåll i Linköping har käckt förkunnats en stegrad ambitionsgrad till och med.

Målet för 2106 är att 28-30 procent av kommunens livsmedelsinköp ska vara ekologiskt mot förra årets 24,48 procent (Corren 4/6). Vän av förnuft, upplysning och hushållning av offentliga medel skulle nog snarare hävda att noll procent är rimligare.

På glid in i mörkret

USA EU

Skrivit i Corren 19/7:Corren.

Brist på dramatiska frågor att avhandla fanns inte när EU:s utrikesministrar och USA:s dito John Kerry möttes i Bryssel under måndagen.

Mot bakgrund av världspolitikens stormiga skymningsläge var det knappast märkligt att det utåt betonades vilken fundamental roll som den transatlantiska länken mellan Europa och USA spelat för demokratin, friheten och välståndet.

Detta partnerskap svetsades ihop under andra världskrigets kamp mot nazismen och fascismen, under den fortsatta nödvändigheten att besegra kommunismen; det tog sig uttryck i Natos och EU:s bildande, det representerar en oskattbar civilisatorisk värdegemenskap.

Positivt var därför löftet om att ytterligare stärka banden genom påskyndandet av det stora europeisk-amerikanska frihandelsavtalet, som nu ska försöka förverkligas redan innan årets utgång.

Men samtidigt, på andra sidan Atlanten i Cleveland, inleddes Republikanernas partikonvent som ska kröna vildhjärnepopulisten och förolämpningsmaskinen Donald Trump till presidentkandidat – en uttalad protektionist och frihandelsmotståndare, isolationist och Putinbeundrare.

Om denne olycka når det mäktigaste politiska ämbetet i världen, hur säkra kan vi då vara på att det transatlantiska partnerskapets hållfasthet och styrka?

ErdoğanEtt USA på drift är det sista vi behöver i denna påfrestande tid av global islamistisk terror, IS-jihadism i ett statskollapsande Mellanöstern, geopolitisk rysk aggression, ovisshet om det kinesiska tyranniets vägval och ett EU som brottas med flyktingkris, ökande främlingsfientligt auktoritära krafter, konvulsionen av Brexit och som lök på laxen: den misslyckande militärkuppen i Turkiet, utnyttjad av presidentsultanen Recep Tayyip Erdogan för att koppla greppet hårdare kring makten.

Hans ogenerade utrop att ”upproret är en gåva från Gud” säger allt om denne cyniske skurk. Erdogan har tagit tillfället i akt att inleda massutrensningar i statsapparaten, än mer likrikta systemet till sin fördel och kanske återinföra det barbariska dödsstraffet.

Hoppet om Turkiet som regional utvecklingsmodell för en demokrati på muslimsk botten ter sig definitivt grusat, så även illusionen om Turkiet som framtida EU-medlem.

Erdogans tidigare tunga syndakatalog av valfusk, rättsövergrepp, klappjakt på journalister och förtryck av den kurdiska minoriteten har visat vilken Putinartad, skendemokratisk gangster han är, nu slår han ut i full blom.

Men vad ska EU och USA göra? Turkiet är en Natoallierad gränsande till Syrien och behövs i kriget mot IS. EU betalar Erdogans regim miljardbelopp för att Turkiet ska dämma upp Mellanösterns flyktingvåg.

Vill väst på allvar bråka med en sultan som sitter med sådana realpolitiska trumfkort på hand?

Turkiet, fortfarande ovilliga att erkänna det ottomanska sultanatets folkmord 1915.