Gentlemen emellan

Publicerad den av
Svara

gentlemen

Skrivit i Corren 24/10:Corren.

Förra måndagen skrev jag här om det offentliga samtalsklimatet, där takt och ton ibland tenderar att lämna en del övrigt att önska. Yttrandefriheten är en fundamental rättighet som måste ha vidsträckta, mycket vidsträckta, ramar.

Men att vi kan säga nästan precis vad som helst, nästan hur som helst, om vem som helst, innebär inte nödvändigtvis att vi alltid bör göra det.

Icke minst nätets sociala medier har medfört fantastiska möjligheter, snudd på en demokratisk revolution, i att ge många fler plattformen att uttrycka sig, debattera, reagera över missförhållanden av olika slag, sprida åsikter, idéer. Det är givetvis förträffligt.

Samtidigt har vi ett ansvar för våra ord, i den demokratiska andan ligger implicit en civilisatorisk fordran att försöka vårda en anständighetskultur i det mellanmänskliga meningsutbytet. Illa vore det annars om de vidsträckta friheter som står oss till buds blir sin egen fiende.

Under veckan som gick råkade jag på sajten Gentlemannaguiden finna några väl valda till svenska översatta stycken ur Cecil B Hartleys 1800-talshandbok A Gentlemans Guide to Etiquette. Mossiga grejer? Snarare påfallande aktuella.

Forna tiders råd för höviskt beteende i sociala sammanhang är inte så dumma, faktiskt. Lite till mans och kvinns kanske det inte skadar att ta lärdom av exempelvis dessa punkter när vi munhuggs:

1. ”Du får gärna ha en bestämd politisk åsikt, men manifestera den inte vid alla tillfällen och framförallt, försök inte tvinga andra att hålla med dig. Lyssna lugnt på andras idéer om samma ämnen och ifall du inte kan hålla med, var artig även när du för fram din avvikande åsikt. Medan din samtalspartner kanske försöker påpeka att du är en dålig politiker, låt honom åtminstone tvingas erkänna att du är en gentleman.”

2. ”Var aldrig högfärdig eller tala på ett diktatoriskt sätt; låt alltid din konversation kännetecknas av vänlighet och öppenhjärtighet samt avsaknad av tillgjordhet.”

3. ”En man med äkta intelligens och kultiverat sinne är i allmänhet anspråkslös. I sin dagliga tillvaro känner han kanske att hans intellektuella färdigheter ligger på en högre nivå än de runtomkring honom; men han låter ändå inte någon i sin omgivning känna sig underlägsen eller mindervärdig.”

4. ”Om du märker att du håller på att bli arg i en diskussion, byt ämne eller var tyst. I stridens hetta kanske du använder ord som du aldrig skulle använda dig av i lugnare situationer och vars innebörd du bittert kunde ångra när du yttrat dem.”

Nixon, kom tillbaka!

Publicerad den av
Svara

Richard Nixon

Skrivit i Corren 21/10:Corren.

Richard Nixons stoltaste stund? Det var när han förlorade presidentvalet 1960. Utgången blev synnerligen jämn. John F Kennedy, motståndaren på Demokraternas sida, vann med hårfin marginal. Av de över 68 miljoner väljare som gått till valurnorna drog Kennedy det lägsta strået med blott drygt 100 000 röster.

Genast började ihärdiga rykten om valfusk florera. Demokraternas partiapparat hade riggat resultatet i avgörande delstater som Illinois och Texas. Sanningshalten i detta är fortfarande oklar, det fanns graverande omständigheter, handfasta bevis har dock aldrig presenterats.

Inom Republikanerna fanns åtskilliga som ilsket anklagade Kennedy för att ha stulit valet. Nixon utsattes för hård press att vägra erkänna sig besegrad och istället kräva omräkning av samtliga röster (en omständlig process som kunnat fördröja installationen av den nye presidenten upp till ett år).

Nixon slog bort allt sånt prat, även om han inte hade några illusioner om Kennedykampanjens fläckfrihet. Omsorgen om nationen vägde tyngre, menade han.

En omräkning skulle utlösa en konstitutionell kris, slita sönder landet inrikespolitiskt, skapa djupa svårläkta sår, samt ohjälpligt skada USA:s ställning som världens ledade och viktigaste demokrati. Nixon föredrog att sikta på comeback i ett annat val (1968 som bekant, då han vann).

Watergateskandalen på 70-talet fick förvisso sedan Nixon att framstå som urtypen för den politiske skurken. Men det är samtidigt betecknande att han hellre avgick – som den förste och hittills ende amerikanske presidenten någonsin – än att ställas inför riksrättsåtal i kongressen och slåss för sin skamfilade heder i Watergatehärvan.

Det handlade inte bara om att Nixon bedömde utsikterna att själv klara skivan som små. Utan även om att han, med en slags parallell till 1960, ville bespara USA den politiska handlingsförlamning som ett utdraget åtalsförfarande mot presidenten skulle medföra.

Vad man än kan säga om Richard Nixon, denne märklige och mångfacetterade shakespearefigur, så var han först och främst en amerikansk patriot som ville sitt land och världen väl, hans högsta önskan var att gå till historien som fredens globale arkitekt och förhindra ett tredje världskrig.

Ja, arvet efter honom är kontroversiellt och verkligen inte odelat positivt. Men i avgörande ögonblick satte han de facto USA:s bästa framför sin egen person.

Jämför nu Nixon med den republikan som är årets presidentkandidat: Donald Trump. Hans kampanjslogan är ”Make America Great Again”. Istället gör han ofelbart allt för att sänka USA i dypölen och kvadda dess anseende.

Länge har Trump, och med ökad frenesi, påstått att hela valsystemet är genomruttet. Myndigheter och journalister är i lömsk maskopi med Demokraterna i syfte att stjäla valet åt Hillary Clinton (som han dessutom lovar att slänga i fängelse).

Han uppviglar sina sympatisörer till den grad att många anhängare hotar med revolutionärt våld om Clinton vinner. Som DN:s USA-korrespondent Martin Gelin rapporterat är 8 av 10 Trumpväljare övertygade om att alltsammans redan är en fixad match.

Hillary Clinton är ingen ängel, men det som Trump representerar och de stämningar han piskar upp är en naken attack mot den amerikanska demokratins grundvalar. Trump sår medvetet vindar som kan bli en farlig storm, han svartmålar USA som en simpel bananrepublik och struntar totalt i konsekvenserna.

En ovärdigare, mer egotrippad och mot amerikanska frihetstraditioner fientligare figur har aldrig stått på någon av de bägge stora partiernas valsedlar till Vita huset. Endast Gud vet hur följderna av denna brutala cirkus blir, det kommer garanterat dröja innan den hårda polariseringen överbryggats och det politiska livet normaliserats.

Är det konstigt om man börja längta efter Richard Nixon?

Den halvfärdiga staden?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/10:Corren.

Denna murriga förmiddag i sena oktober står jag i duggregnet, blickar ut över Roxens vattenytor och funderar på Tomas Tranströmer. Det är naturligtvis oundvikligt. Hans gamla villa ligger bara något stenkast bort längs den lilla väg som jag följt ner till strandkanten.

”Var människa en halvöppen dörr / som leder till ett rum för alla. / Den oändliga marken under oss. / Vattnet lyser mellan träden. / Insjön är ett fönster mot jorden.”

Var det möjligen Roxen han tänkte på då han skrev detta? Inte otroligt, rent av sannolikt.

Stroferna är från dikten Den halvfärdiga himlen, ur poesisamlingen med samma namn, utgiven 1962. Tranströmer bodde här åren 1960-66, när han – parallellt med sitt litterära värv – arbetade som psykolog på ungdomsanstalten Roxtuna.

Anledningen till att jag åkt hit är egentligen inte för den världsberömde nobelpristagarens skull, även om det är en gripande upplevelse att gå i hans spår. Utan för att staten vägrar släppa på markerna runt omkring.

Som Corren berättat vill Linköpings kommun utveckla området mellan Ekängen och Roxtuna till en blomstrande stadsdel och projekterar för bygget av 1200 nya bostäder. Men statsmakten, mer specifikt Riksantikvarieämbetet, säger stopp. I trakten finns nämligen den anrika kungsgården Tuna, som självklart är och ska vara ett skyddat byggnadsminne.

Fast är det lika självklart att skydda flera hundratals hektar i kungsgårdens anslutning för bevarande av ett historiskt odlingslandskap? Riksantikvarieämbetet tycker det, alltså kan kommunen glömma att bygga.

Okej, jag må vara en simpel lekman. Men efter att ha okulärbesiktigat hela den föregivna härligheten på plats, kan jag inte låta bli att i mitt stilla sinne undra hur absolut nödvändigt skyddsvärd dessa marker är. Det måste väl inte byggas precis in på kungsgårdens knutar, i övrigt tycks mig Riksantikvarieämbetet vara på tok för rigid i sin bedömning.

Att förändra landskap har människan gjort oavbrutet i tusentals år. Skulle vi nu av historiska pietetsskäl låta den utvecklingen plötsligt stanna, bör i princip Sverige från Ystad till Haparanda konserveras.

Ett övergripande problem som vi brottas med, är att det ständigt hänvisas till alla möjliga orsaker i syfte att försvåra och hindra byggande. Är det inte upptäckten av sällsynta grodor, är det att grannar anser utsikten hotad, att någon byggnad blir för hög relativt någon annan, och så vidare. Ekängen/Roxtuna är ytterligare ett illustrativt exempel på orimligt prioriterande.

Är vårt behov av att frysa förflutenhetens odlingsjordar intakt till framtiden verkligen större än vårt högst pockande behov av bostäder i detta fall? Vill vi, med Tranströmers ord, skapa förutsättningar ”som leder till ett rum för alla” borde det inte vara snack om saken.

Linköping får inte bli den halvfärdiga staden. Linköping är en vital kommun med växtkraft som måste tillåtas att fortsätta expandera. Låt hammarslagen eka över Ekängen och Roxtuna!

Det utesluter inte att vi ska bevara och vårda den genuint skyddsvärda kulturhistoria som finns där. Byggnadsminnesförklara Tomas Tranströmers villa! Sätt åtminstone dit en upplysande skylt vid huset. Skandal att det inte redan skett.

Jag menar, hur många nobelpristagare i litteratur har bott och verkat vid Roxen?

Tomas Tranströmer, Roxtuna, Grönlundsvägen 2 i Linköping

Huset där Tranströmer bodde.

Staten som hälsoguru

Publicerad den av
Svara

epidemin-asa-ericsdotter

Skrivit i Corren 18/10:Corren.

Smaka på följande rader: ”Människor har ofta mindre självkontroll än de tror. Överskattad tro på impulskontroll understödjer impulsivt beteende. En stor del av befolkningen har problem med självkontroll. Alkoholkonsumtion, rökning och överviktsproblem visar det finns en omfattande tidsinkonsistens. Irrationellt beteende motiverar statliga interventioner”.

Detta autentiska citat återfinns på försättsbladet till Åsa Ericsdotters nya roman Epidemin och är hämtat från rapporten Kalorier kostar, utgiven 2011 av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Finansdepartementets egen tankesmedja.

På denna verklighetens tråd spinner Ericsdotter en dystopi om ett Sverige i en icke avlägsen framtid, där Hälsopartiet under den karismatiske sundhetsprofeten Johan Svärd vunnit regeringsmakten.

Målet är att frälsa svenska folket från den galopperande fetmans gissel och göra vårt land till det smalaste och friskaste i världen. Det är ju för alla individers och samhällets bästa, så vem kan invända mot att statens maskineri mobiliseras i ett sådant behjärtansvärt syfte?

Sockerskatt införs. SVT blir Hälso-TV. Varje medborgare registreras enligt ett särskilt framtaget kroppsindex. I skolorna fokuseras undervisningen på indoktrinerade näringslära. Nyfödda barn opereras förebyggande mot övervikt.

Och så vidare. Regeringen gör bruk av våldsmonopolets hela verktygslåda. Ändå finns det hopplösa svenskar som varken tränar eller bantar.

De börjar stötas ut som slappa fetton, ses som ett kollektivt hot mot nationens väl och Sveriges internationella anseende som hälsoriket nummer ett. Johan Svärd beslutar då att sätta en synnerligen drastisk plan i verket…

Åsa Ericsdotters rappt berättade, mörka thrillerhistoria är inget under av litterär briljans. Men belyser med pedagogisk klarhet ideologiberusningens faror och totalitarismens avhumaniseringsmekanismer.

Romanen kan dels läsas som en allegori över tidigare förtryckarsystem och dess förföriska, falska läror. Dels som ett kritiskt inlägg i debatten om vår tids kropps- och hälsofixering, med en implicit vässad pik åt folkhälsominister Gabriel Wikström.

Man skulle, lite styggt, kunna säga att mellan pärmarna finns här hans politik satiriserad och dragen till sin allra yttersta konsekvens.

Wikström vill välmenande normera oss medborgare efter en officiellt sanktionerad uppfattning om vad som är god hälsa och sunt leverne. Vi sitter för mycket och rör oss för lite, anser han. Övervikt och barnfetma ska bekämpas av regeringen, Wikström är därför inte främmande för sockerskatt. Han hävdar att det är ”rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”.

Han har till och med deklarerat vårt privata sexliv som statligt intresseområde, i avsikt att göra folkhälsan mer jämlik även i sängkammaren (vilka medel som nu ska användas för det!).

Men är det politikers och myndigheters sak att iscensätta en variant av Mona Tumbas slim club och likt Ebba Grön slå fast (men då utan ironi): ”den perfekta människans form, smal å slimmad som en lax”?

Det borde ingalunda betraktas som självklart. Snarare finns skäl att hålla vakt vid den civila sfärens gränser mot partiklassens uppfostringssugna gesundheitsivrare.

Ty som Åsa Ericsdotters roman målande illustrerar bor förmynderiet riskabelt nära granne med hälsofascismen och korstågsintoleransen.

Vägra vara en Trump – våga vara en Kennedy

Publicerad den av
Svara

John F Kennedy, 1917-1963.

Skrivit i Corren 17/10:Corren.

I mörkare stunder kan man undra om inte Donald Trump är ett symptom på vår tid, en personifierad återspegling av ett offentligt samtalsklimat där gränserna mot rännstenen börjar lösas upp.

Inför världens ögon skulle USA vara demokratins och frihetens ”shining city upon a hill”, menade både 60-talets John F Kennedy och 80-talets Ronald Reagan. Dessa två presidenter – den ene demokrat, den andre republikan – var briljanta kommunikatörer i bästa amerikanska tradition. Deras framträdanden präglades av värdighet, stil, uppfordrande allvar, elegant humor.

Hos miljoner och åter miljoner människor, i och utanför USA, blev Kennedy och Reagan inspirerande gestalter som ingöt hopp, förtröstan, idealitet och optimism. Såväl uppförande- som uttrycksmässigt kom de att sätta en eftersträvansvärd kvalitetsstandard för det politiska åsiktsutbytet.

Nu lever vi i dagar där Donald Trump är möjlig som USA:s president. Han liknar sin rival Hillary Clinton vid djävulen och hotar att fängsla henne om han vinner valet.

Han är som en Mefistofelesprodukt uppstigen från nätforumens lägsta skuggregioner; råbarkat vulgär och sexistisk, sprutar ogenerat ur sig förolämpningar och lögner, är ohämmat narcissistisk, torgför ett sammelsurium till budskap präglat av antiintellektuell populism, främlingsfientlighet och nationell inkrökthet.

Vad som händer i USA, den moderna erans Rom, kan som så ofta ses som en riktningsvisare på vart vi är på väg – politiskt, kulturellt, socialt, etc. Den konfrontativa tonen, tendenserna till hårdare polarisering, hån och oförsonlighet, respektlösheten mot människor av andra uppfattningar, tycks också vara i växande inom västvärldens demokratier.

Fenomenet Trump – i all sin groteska uppenbarelse – är som sådan en varningssignal; ett hot om folkstyrets och den fria debattens urspårning om vi inte bättre vårdar förutsättningarna för utvecklingen av det goda, fredliga samhället. I den meningen har samtliga av oss ett ansvar.

Diskussioner med hetta och engagemang, där ideologiska skiljelinjer klargörs och skärskådas, är demokratins livsluft. Men det är också sökandet, viljan att uppriktigt ge och ta argument, generositet mot motståndaren, kompromissandet, den rationella resultatorienteringen – samt vanlig mänsklig hederlighet, omsorg och vänlighet.

Låt oss minnas att hövlighet inte är ett tecken på svaghet, sa John F Kennedy. Ord som knappast Donald Trump begriper. Vägra vara honom.

Underbart, Akademien!

Publicerad den av
Svara

Bob Dylan

Skrivit i Corren 14/10:Corren.

”Vem i hela världen man lita på?”, sjöng proggarna Hoola Bandoola Band 1972 och räknade upp ett antal fallna ikoner. Bland andra Robert Zimmerman, som från att givit röst åt 60-talets kulturradikala ungdom nu anklagades för sveket att ha ”flytt till landet med miljonerna”.

Men Zimmerman själv, Bob Dylan alltså, kände sig aldrig bekväm med etiketter som andra människor förhoppningsfullt och fyrkantigt klistrade på honom. Konsekvent värjde han sig mot att tvingas spela rollen som generationsspråkrör eller samlade gestalt för någon rörelse.

Individualisten Dylan har alltid gått sina egna vägar, bytt skepnader, sökt ständigt nya uttryck som inte sällan utmanat och förbryllat följarna (exempelvis då han mitt i den psykedeliskt formexperimenterade eran följde upp det epokgörande mästerverket Blonde on Blonde med de countrydoftande, nyenkla albumen John Wesley Harding och Nashville Skyline).

Åt dem vilset frågande efter vem eller vad som finns att lita på, gav Dylan 1985 sitt typiska, tidlösa svar: ”Well, you’re on your own, you always were / In a land of wolves and thieves / Don’t put your hope in ungodly man / Or be a slave to what somebody else believes / Trust yourself!”.

Eller som han i Subterranean Homesick Blues förkunnade redan på 60-talet: ”Don’t follow leaders, watch the parking meters”. Avvisa frälsarfigurer, håll den politiska klassen kort, var misstänksam mot ideologier, delegera aldrig makten över tillvaron till utomstående, var det egna jagets kapten och segla fritt i förtröstan på din inre kompass.

Dock, som han också påpekar: ”But to live outside the law, you must be honest” (Absolutely Sweet Marie, 1966).

Bob Dylan är i vid mening den mänskliga frihetens musikaliska diktare. Men håller han verkligen konstnärlig klass i litterär mening?

Bildningsnestorn och förlagslegendaren Åke Runnqvist väckte visst uppseende när han i 1971 års reviderade upplaga av sin antologi Moderna utländska författare tog med Dylan i skaran. Va, en popartist?!

Men som Runnquist förklarade: ”Det fanns poesi och saga långt innan det fanns skrivkonst. Den som inte vill erkänna annat än vad som står i böcker som litteratur kan tänka på den myckna dikt som levde i muntlig tradition, eller som sjöngs eller lästes, men aldrig skrevs ner förrän kanske långt efter den diktats, eller kanske inte alls.”

Runnquist berömde Dylans djärva och associationsmättade bildspråk, klart att detta var en stjärna som förtjänade en plats bland 1900-talets stora på parnassen.

När jag 2008 intervjuade litteraturvetaren och poeten Anders Olsson, som då nyligen efterträtt Lars Forssell i Svenska Akademien, talade han mycket uppskattande om Bob Dylan. ”Han är fantastisk. Och The Doors och många andra som kom fram under 60-talet. Då hade populärmusiken en annan existentiell halt. Den betydde mer, vilket gjorde att det kom fram bättre texter. Jag hoppas att populärmusiken kan få tillbaka den styrkan”.

Att den moderne barden Dylan fått årets nobelpris i litteratur kanske inte borde vara så överraskande ändå. Hans kvalitativa höjd i kombinationen ton och lyrik är odiskutabel, och återknyter till den klassiska traditionen av – som Sara Danius pregnant uttryckte det – ”örats poesi”.

Fast Dylan vore förstås inte Dylan om han inte även värjt sig mot poetbegreppet: “You don’t necessarily have to write to be a poet. Some people work in gas stations and they’re poets. I don’t call myself a poet, because I don’t like the word. I’m a trapeze artist.”

Kasta den nya kartan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/10:Corren.

Den statliga Indelningskommitténs planer på att stöpa om Sverige i sex nya storregioner ser ut att gå samma väg som ett annat hårt kritiserat jätteprojekt, höghastighetstågen. I bägge fall krävs rimligen ett solitt politiskt stöd i riksdagen för att kunna förvandla ord till handling. Och i bägge fall börjar det politiska stödet smälta bort.

Gällande höghastighetstågen annonserade Moderaterna nyligen sitt motstånd och sällade sig därmed till Liberalerna och Sverigedemokraterna som redan sagt nej. Socialdemokraterna står fortfarande fast vid idén.

Men inom det röda regeringspartiet finns en betydande tveksamhet. De halvkvädna visorna i den färska Infrastrukturpropositionen tyder också på att bygget av höghastighetsnätet sätts i diffust väntläge, sannolikt tills de styrande känner sig mogna att officiellt skriva av alltsammans.

Papperskorgen blir troligen platsen även för storregionerna. Händelsevis står nu samma partikonstellation mot dessa som mot tågen: M, SD och – som senast ut på planen – L. Under onsdagen förklarade Jan Björklund i klara verba att hans parti inte kommer att ställa sig bakom Indelningskommitténs förslag.

”Vi ser att det är stora nackdelar med detta – omfattande byråkratisering, långt avstånd mellan medborgare och förtroendevalda. Samtidigt som det inte löser några problem”, sa Björklund och det har han rätt i. Mycket av poängen med storregionreformen har ju hävdats vara att sjukvården skulle bli likvärdigare och effektivare.

Sant är organiseringen via landstingen visat sig allt annat än optimal. Revirgränserna har skapat en olycklig fragmentisering som drivit upp kostnaderna för den avancerade vården, samtidigt som målet om en jämlik standard över hela landet blivit svår att nå.

Men vad säger att en regional jätteapparat i sex riksdelar vore det gyllene svaret? Dagens systemfel riskerar snarare att förstoras upp till en ännu trassligare härva.

Rationellast vore om den mellanpolitisk/byråkratiska sorgebarnsnivån helt sonika skrotades och att staten övertog huvudmannaskapet för de större sjukhusen (vilket Björklund också är inne på, förre socialministern och tidigare KD-ledaren Göran Hägglund kom även han fram till att sjukvården borde landstingsbefrias, gamle S-räven Göran Persson har förordat samma sak).

Fokuset på sjukvårdsområden har vidare lett till att näringslivs- och arbetsmarknadsperspektivet blivit eftersatt i storregionsförslaget. För Östergötland innebär den tänkta sammanslagningen med Småland som bekant att det absurt nog skapas en onödig gränsmur för oss mot Stockholm och Sörmland.

Både vår landshövding Elisabeth Nilsson och Östsvenska handelskammaren har kraftigt opponerat sig mot detta, eftersom regioninledningen skär av ett redan blomstrande tillväxtstråk.

”Om man ser till näringslivets behov, arbetspendlingen och inte minst Ostlänken så är det uppenbart att Östergötland och Sörmland ska ingå i samma region”, menar landshövdingen. Handelskammaren har till och med dragit igång ett folkomröstningsinitiativ i Sörmland för att stoppa tvångsskilsmässan från Östergötland.

Men med det växande politiska motståndet i riksdagen är stalltipset att förnuftet har goda chanser att segra ändå. Den medborgerliga förankringen för storregionreformen är dessutom obefintlig.  Regeringen gör nog klokast i börja fundera på reträtten.

Bekämpa monopolisten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/10:Corren.

Systembolaget är en tråkig rest från den gamla kollektivistiska förmynderi- och regleringsstaten, där medborgarna skulle fostras av sociala ingenjörer och för sitt eget bästa lära sig veta hut inför den upplysta politisk/byråkratiska folkhemseliten (briljant satiriserad i Jan Myrdals och Rune Hassners film Myglaren från 1966, finns tack vare Jan Myrdalsällskapet lagligen att se på Youtube!).

Mycket av detta är lyckligtvis historia. Jämfört med då har Sverige de senaste 30 åren genomgått remarkabel liberalisering av samhällslivet. Generellt sett är skillnaden enorm mot hur det var förr i allstatlighetens gråa överhetsrike.

Men Systembolaget är förbluffande nog kvar, likt ett envist och artfrämmande mossdjur från avlägsen kritaålder. Förvisso har överlevnaden inte skett utan viss skicklig anpassning till den nya epokens krav. Öppettiderna har blivit generösare. Det famösa förbudet mot försäljning på lördagarna (genomdrivet 1982 av en borgerlig regering!) har hävts. Självplock i butikerna har införts (bara en sådan revolutionär sak).

Och inte minst satsar Systembolaget ihärdigt på propagandakampanjer, utformade av flådiga reklambyråer, för att övertyga allmänheten om vikten av sin förträffliga oumbärlighet.

Sammantaget har denna taktik fungerat väldigt bra. Opinionsstödet är påfallande högt, vilket måste sägas vara en prestation från Systembolagets sida. Det är ju ända fråga om en statlig butiksmonopolist, intimt lierad med den partipolitiska makten, som utifrån krasst särintresse vägrar släppa sitt totalt dominerande och synnerligen lukrativa grepp kring den svenska marknaden.

Det slitna folkhälsoargumentet för det egna existensberättigandet framstår mest som ett fikonlöv numera. Hör bara den östgötska riksdagsledamoten och monopolkramaren Anna Lena Sörenson (S).

Med följande ogenerade ord försvarar hon i Corren 11/10 regeringens hot om att sänka vanligt hederligt folks möjligheter att göra privata alkoholinköp från EU via nätet: ”Det är inte hälsoaspekten som är avgörande här. Det handlar om att värna Systembolagets försäljningsmonopol”.

Iskallt rakt på sak är även Systembolagets presschef Lennart Agén i samma Correnartikel: ”Om vi skulle tillåta exempelvis gårdsförsäljning skulle det inte bara öppna möjligheter för lokala producenter utan för ALLA. Då skulle vi snart ha både tyska och franska vinbutiker överallt”. Som om det skulle vara fel och dåligt!

Det är som ekon från ett svunnet DDR-Sverige när Sörenson och Agén talar. I övriga EU är statliga alkoholmonopol onormalt. Och sortimentet för kunderna är bättre, ty Systembolagets värsta skräck råder: konkurrens.