Paul-Elie Gernez, 1920.
Baigneuses devant la jetée
Svara
Ett anständigt liv
Skrivit i Corren 4/11:
Okej, Gabriel Wikström – folkhälsoministern – är ingen politikerfavorit i dessa spalter. Hans ogenerade förmyndar- och förbudsiver, den nakna böjelsen att göra hederliga medborgares privata leverne till en statsangelägenhet i obehaglig paternalistisk överhetstradition; det har vi flera gånger rullat honom i tjära och fjäder för.
Vilket inte på något sätt står i vägen för detta erkännande: Gabriel Wikström står bakom en av de bästa propositionerna som en svensk regering författat på länge.
Sedan tidigare finns möjlighet att inom samtliga landsting erbjuda narkotikamissbrukare sprutbyten. Problemet är kommunerna har veto och använder det. Av våra 290 kommuner är det inte ens tio som har sprutbytesmottagningar, inga av dessa finns i Östergötland (Linköpings brukarförening tillhandahåller dock på ideell basis rena sprutor i mån av tillgång).
Nu vill Wikström avskaffa den kommunala stoppbocken mot sprutbyten, vidare sänks åldersgränsen för deltagande från 20 till 18 år. Lagändringen väntas träda i kraft under våren.
Det är ett betydelsefullt genombrott där konturerna äntligen anas av en rimligare svensk narkotikapolitik.
Tragiskt nog har partierna både till höger och vänster präglats av en rigid, enögd moralism på detta område, något som icke minst sprutdebatten gett talrika tröttsamt ovetenskapliga exempel på. Att implicit eller explicit låta påskina att sprutbyten öppnar portarna till ett samhälle begravet i knarkliberalismens träsk är en gammal vals, störande falsk.
Frågan handlar ju inte om att avkriminalisera bruket av narkotika. Det handlar om att förhålla sig till verkligheten.
Injektionsnarkomaner tillhör våra absolut mest utsatta medmänniskor, vars trasiga marginalexistenser i sig utgör en lika sorglig som skakande varning för allt vad drogmissbruk heter.
Den som inte förmår se sanningen i vitögat på städernas sjaskiga bakgator, kan använda DVD-spelaren och studera Stefan Jarls film Ett anständigt liv, en dokumentär skildring av knarkhelvetet i Stockholm som inte förlorat ett uns av sin emotionella styrka sedan premiären 1979.
Varken polisiära batonger eller partipolitiska pekpinnar är någon särskilt effektiv hjälp åt dem som redan fastnat i tungt missbruk (att vi har den högsta narkotikadödligheten i EU näst Estland är talande för hur lyckad den traditionella folkhemslinjen varit – fem gånger fler knarkberoende än EU-genomsnittet avlider i Sverige!).
Däremot kan fria sprutbyten substantiellt bidra till att reducera skaderiskerna i narkomanernas livsföring, främst smittspridning av HIV, hepatit C och andra farliga infektionssjukdomar. Naturligtvis ska även ett sprutbytesprogram innefatta erbjudande om hälsokontroll, samtal med kuratorer, behandling, et cetera.
Kampen mot narkotikan är viktig och nödvändig. Men den rättfärdigar inte att vi samtidigt är kallhjärtade mot narkomanerna – människor som kunde varit vem som helst av oss, du eller jag. Sprutbyten är inte enbart ett medel för vård och lindring. Det är också ett uttryck för humanism.
Varmt beröm till Gabriel Wikström för att han förstått detta och agerat därefter.
Läsning ger vingar
Skrivit i Corren 3/11:
När statsminister Stefan Löfven i somras annonserade idén att byta namn på skolornas höstlov till ”läslov” fick häcklarna julafton i förtid. Och visst, förslaget var tacksamt att driva gäck med.
Tror regeringen ens själva på att en simpel etikettsändring skulle vara någon bot mot trenden av svenska elevers fallande läsförståelse och utlösa rusning till biblioteken? Dessutom kan politiker ändå inte bestämma vad barnen ska ägna loven åt, kidsen är ju per definition lediga då. Och anslaget till läsfrämjande åtgärder på ynkliga fem miljoner kronor är skrattretande lågt. Ska detta kallas reform? Vilken patetisk uppvisning i fluff!
Ungefär så löd trallen.
Men läslov blev det, och just nu pågår det. Fundera lite. Är den bakomliggande tanken så fel egentligen?
Mest är det naturligtvis fråga om en signal, men signaler kan ibland vara nog så viktiga. Det har faktiskt betydelse om samhället, inklusive dess officiella institutioner som skolan, tidigt och tydligt markerar vikten av läsning och bildning. Förr var det en självklarhet. Kanske inte i lika hög utsträckning i våra dagar, tyvärr.
Att döpa om höstlovet till ett mer förpliktigande läslov är därför inte så dumt. Vad som kan förefalla ett utanpåverk, bör snarare ses som uttryck för gammalt hederligt normskapande; ett led – om än litet – i att värna och uppmuntra den läskultur varpå mycket av vår civilisation vilar.
Att uppmuntra ett nära förhållande till boken är en av de finaste gåvor vi kan ge unga människor. Låt vara att det prosaiska motivet från regeringens sida måhända främst handlar om att få barnen att prestera bättre i plugget, så att de senare ska bli anställningsbara i ett kvalifikationskrävande yrkesliv och utvecklas till ”lönsamma” samhällsmedborgare som snällt jobbar ihop skatt till systemet.
Men läsning är mycket större än detta. Läsning är i vid mening en fråga om frihet; att riva gränserna för den egna tillvaron, öka sitt existentiella utrymme och stå själsligt starkare.
Få har fångat det så anslående som Maja Ekelöf i klassikern Rapport från en skurhink (1970). Ekelöf är en medelålders städerska och ensamstående mor i Karlskoga. Inkomsten är blygsam, arbetet hårt och otacksamt. Emellertid älskar hon att läsa och det gör henne på ett icke oväsentligt plan rikare än många andra:
”Nog har jag varit fastrotad vid Solvargsvägen under många års tid, men jag har samtidigt känt smörlamporna osa i Tibet och hört bönevimplarna fladdra i Lhasa. Jag har klättrat i Kalmantjockas bergsmassiv. Jag har rest genom ’Det lyckliga Arabien’. Jag har levat i gammal-egyptisk tid. Jag har bott i grottor i Kina. Jag har trängts bland slummen i storstäderna i Amerika och Asien. Jag har varit i London och även på den engelska landsbygden. I Sverige har jag också rest genom böckerna. På den sörmländska landsbygden, i Tived-skogarna och i de norrländska skogarna. Men jag har också varit i koncentrationsläger och fängelsehålor i många länder”.
Och, som erfarna kloka ord på vägen till alla läslovslediga:
”Böcker… äger man tillträde till dem finns ingen ensamhet. Man är inte ensam även om man vore inspärrad i en cell, ty böckerna bär man med sig, man har dem inom sig fast de inte är med. Man kan vistas var man vill om man en gång fått tillträde till böckernas värld”.
Att lita på det levande
Romantikernas credo: att göra livet helt levande igen. Det kräver inget radikalt himlastormande, ingen rastlös sökande berusning. I själva verket motsatsen, om man är seriös i strävan att möta tillvaron fullt ut. Gå djupare, långsammare, mer nedtonad öppen in i dagen. Låt den omfamna dig i stilla förtröstan. Denna mjuka tillit är det verkliga äventyrets hemlighet. Pröva och avtäck dess dolda löften. Samklangen mellan den yttre rymden och den inre kommer att infinna sig.
Caspar David Friedrich, Der Wanderer über dem Nebelmeer, 1818.
Vid sydöstra utposten
Salt, bittersalt
är havet, och klart och kallt.
På djupet multnar mycket,
men havet renar allt.
– Karin Boye, ur Härdarna, 1927.
Die Lebensinsel
Arnold Böcklin, 1888.
The Fog Warning
Winslow Homer, 1885.
Die Toteninsel (Dritte Version)
Arnold Böcklin, 1883.
Clemenceau om staten och friheten
Statens auktoritet får bara användas för att försvara individens frihet, och den får aldrig växa till förtryck.
Vi genomförde den franska revolutionen. Våra fäder trodde att det var för att vinna friheten, men så blev det inte. Vi bytte bara ut våra förtryckare. Vi giljontinerade kungen, länge leve staten som kung. Vi avsatte påven, länge leve staten som påven. Vi har kastat ut Gud, som högerflygeln påstår, länge leve staten som Gud.
Staten, och jag känner den väl, har en lång historia full av mord och blod. Alla brott som blivit begångna i världen, alla massakrer, krig, löftesbrott, risker, bestraffningar, tortyr, allt har blivit rättfärdigat i statens intresse.
Jag är en svuren fiende till av stat och kommun fördelad rättvisa.
– Georges Clemenceau, fransk politiker och tidningsman, 1841-1929.
En värld att återvinna
Skrivit i Corren 25/10:
Från 1700-talet närde Storbritannien ambitionen att bli världens ledande handels- och sjöfartsnation. Manifestationen av detta blev, på tidstypiskt vis, uppbyggandet av ett globalt imperium där britterna lade under sig enorma fjärran områden som behärskades med relativt små resurser. Det var ett av de väldigaste imperier som skådats.
Kolonialproblematiken finns mycket att säga om och rättmätigt hårt kritisera. Men det är inte poängen här. Utan snarare; hur kom det sig att britterna fick hållas så pass länge av konkurrerande maktintressen innan upplösningen under 1900-talets första hälft gjorde sagan all?
Den liberale filosofen Ayn Rand har ett intressant svar:
”Liksom under romarriket accepterade världen det brittiska imperiet eftersom det pumpade in energi i det världsomspännande handelsnätet i allmänhet. Även om Irland fortfarande i hög utsträckning och med mycket dåligt resultat styrdes med repressiva metoder (av statusskäl) var det på det hela taget lagstyre och frihandel som osynligt exporterades från England. Då England behärskade haven kunde alla människor var de än kom ifrån i praktiken flytta var som helst och ta sina pengar och ägodelar med sig. Precis som fallet var med det romerska imperiet, föll det brittiska samman när det repressiva inslaget i blandekonomin blev dominerande och politiken etatistisk. Det var inte militär styrka som höll samman det brittiska imperiet”.
Globaliseringen är inget nytt fenomen. Före första världskriget låg världen öppen som den aldrig gjort tidigare. Eller senare.
Revolutionerande kommunikationsmedel – ångbåtar, järnvägar, telegrafer – i kombination med industrialisering, migration, liberal marknadsekonomi, värdebeständig guldmyntfotsbaserad valuta och frihandel, skapade ett fantastiskt välståndslyft. (Historikern Charles Emmerson ger en synnerligen fascinerande bild av denna epok i boken 1913: The World Before the Great War, 2013.).
Inte för inte var London världens finansiella centrum, britternas dominans utgjorde en grundbult i systemet. Katastrofen 1914-18 förändrade allt.
Storbritannien klappade ihop. Den starka staten blev normerande, så även uppfattningen att ekonomin måste styras och kontrolleras, gränsmurar för människor och handel restes. Våra dagars globalisering har på många sätt varit välsignelsebringande, men är ändå jämförelsevis haltande.
Hur hade utvecklingen sett ut om första världskriget inte brutit av den dåvarande tidspilen som istället fått löpa fredligt vidare? Den kontrafaktiska tanken är svindlande.
Mänsklighetens resursutnyttjande hade kunnat bli oändligt effektivare, välståndet och de skapande friheterna så mycket större för så många fler. Brittiska imperiet hade sannolikt upplösts i vilket fall, men i mjukare, mer ordnade former och kanske ersatts av ett internationellt kongressforum som ny systemgarant.
Vägen från 1980-talets ekonomiska liberaliseringar till nu har, med de teknologiska framstegen, satt globaliseringen i rullning igen. Tyvärr har även bromsklossar gjort sig gällande.
Protektionismens falska populistprofeter har åter fått vind i seglen. Bägge kandidater i det amerikanska presidentvalet är uttalat frihandelsskeptiska. EU:s mödosamt ihopsydda frihandelsavtal med Kanada (Ceta) går mot ovisst öde sedan parlamentet i belgiska Vallonien saboterat processen.
Än viktigare för tillväxten är frihandelsavtalet TTIP mellan världens två största ekonomier: USA och EU. Blir det verklighet alls? Och vilka konsekvenser får Brexit för marknadsrelationerna mellan EU och Storbritannien?
Utsikterna för en friare världshandel har definitivt varit ljusare. Drygt hundra år efter krigsutbrottet 1914 brottas vi ännu med svårigheterna att återvinna den öppnare värld av blomstrade välståndsdynamik som då förlorades. Att vi inte lär oss.
Christian Dahlgrens Blogg 