Linköping Rock City

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/11:Corren.

I september valde Kent att förlägga premiärspelningen på sin avskedsturné till Saab Arena. Det blev fullspikat, givetvis. Nyligen var 70-talets superstjärna Elton John här. På fredag kommer Laleh hit, i december gästar Håkan Hellström oss. Och redan kan vi se fram mot sommaren, när det nu står klart att Stångebrofältet är bokat den 12 augusti för ingen mindre än Per Gessle.

Nog svänger det ganska bra om Linköping som kan locka till sig en sådan artistparad? Ett attraktivt nöjesutbud är en viktig framgångsfaktor, det betyder mycket för en kommuns självkänsla och varumärke. Den officiella strategin att göra Linköping till landets tredje största eventstad är djärv och lätt att kritisera som övermaga.

Men som det artar sig hittills, varför klaga? En helt omöjlig hägring behöver det inte vara, även om konkurrensen i branschen är stenhård.

Ta bara exemplet Per Gessle, Halmstadsgrabben som från sina yngsta år fokuserade likt en laserstråle på målet att bli popstjärna och vägrade acceptera oddsen för att drömmen inte skulle kunna bli verklighet. Vi vet hur den dumdristiga satsningen gick och vad tvivlarna fick säga sedan.

Med Gyllene Tider erövrade han Sverige, med Roxette hela världen – inkluderat fyra listettor på USA-listan. Hans solokarriär har också den varit en imponerande uppvisning i lysande popalbum. Det är inget snack om att han är en av de största artisterna och kompositörerna som Sverige haft.

Det går liksom inte att argumentera emot en låtkatalog som innehåller Sommartider, The Look, När vi två blir en, Gå & fiska, Joyride och Listen to your heart. Många av Gessles skenbart enkla, genialiskt smittande popkarameller är i fullt klass med vad mästarna Burt Bacharach, Brian Wilson och Paul McCartney knåpat ihop.

Succén har Gessle förvaltat väl. Till skillnad från oräkneliga andra artistkollegor förr och nu har han hållit järnkoll på bokföringen och varit medveten om sitt eget värde, vilket gjort att han sluppit svindlas av de skrupelfria pirayor som inte sällan förekommer i den kommersiella musikindustrin.

Att han gärna investerar pengarna i fräcka sportbilar är heller inget minus i sammanhanget (även om man kan förmoda att våra mindre bilentusiastiska lokalpolitiker hyser en avvikande mening…).

Kärlek till pop- och rockmusik går ju ofta hand i hand med passion för vrålande motorer och Gessle är inget undantag. Han är en stor Formel 1-fantast och hemma i Halmstad ståtar läckra italienska muskelåk parkerade. I Sven Lindströms läsvärda biografi Att vara Per Gessle (2008) säger han:

”Jag älskar Ferraribilar – och har alltid gjort det. När jag var liten hade jag Ferrari Daytona-affischer på väggen och vem gillade inte Tony Curtis och hans Ferrari Dino i ‘Snobbar som jobbar’? Det är fantastiskt att ha sådana konstverk i sin närhet. Jag kan gå ut i garaget och bara titta på dem eller…. hm… prata med dem”.

Medge att man måste ha respekt för en sån kille! Varmt välkommen till Linköping Rock City i sommar Per Gessle – oavsett om du kommer i en röd Ferrari eller ej.

Ingen älskar bilen (bland partierna alltså)

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:Corren.

Nybilsregisteringen fortsätter uppåt. Med den obrutna kurvan för oktober har ökningen pågått för trettiofjärde månaden i rad. ”2016 kommer enligt vår prognos att bli ett rekordår”, konstaterar Bil Swedens vd Bertil Moldén. Uppenbarligen gillar svenska folket bilen mycket, eftersom det köps nya rullande frihetsmaskiner som aldrig förr.

Ty en frihetsmaskin är vad bilen är. Den underlättar vår vardag, gör det enklare och bekvämare att transportera sig, när vi vill, vart vi vill. Livet vore åtskilligt fattigare utan bilen.

Att bilparken förnyas i den accelererande takt som vi nu ser är också väldigt bra. Moderna personbilar är bränslesnålare, trafiksäkrare och miljövänligare än gamla kärror. Frid och fröjd? Nix.

Offentlighetens makthavare är inte särskilt glada åt privatbilismens starka ställning i folkdjupet. Dagens regering tutar vidare på den förras spår att höja vad som i praktiken är en straffskatt på drivmedel, bara i än värre omfattning. Med innovationen av en årlig automatiserad skatteökning, kommer Sverige snart att ligga i världstoppen av dyrast literpris vid macken.

Samma anda av att vilja bekämpa folkets val av individbaserad motorism har uttryckts av Region Östergötlands styrande: färre östgötar bör åka bil och fler ska lösa kollektivtrafiksbiljett (huruvida politikerna eventuellt föregår med gott exempel får de gärna svara på).

Och i Linköping ska det bli ännu marigare (suck) att använda bilen, då våra regenter i stadshuset avser välsigna Järnvägsgatan med en bussfil.

Vad detta senaste kapitel i den lokala antibilpolitiken syftar till, är kommunalrådet Elias Aguirre föredömligt rak och ärlig om: ”I det långa loppet är givetvis målet att minska biltrafiken inne i stan och få fler människor att välja andra transportmedel. Helst vill vi ju att så många som möjligt väljer att cykla eller gå till arbetet eller skolan, det är det absolut bästa för miljön” (Corren 17/11). Vilka konsekvenser detta får för centrumkärnans vitalitet bör nog djupare diskuteras.

Men först en övergripande fråga av mer brådskande, allvarligare natur. Som illavarslande bekant upplever allt fler vanliga människor ett vidgat verklighetsglapp mellan sig själva och det politiska etablissemanget. Finns då ingen som helst oro bland partierna att deras ogina attityd mot den folkliga bilismen riskerar att spä på den vredens missnöjesbacklash som bland andra SD och Trump representerar?

Eller är det ofint att formulera saken så?

Klocka, vaddå klocka?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/11:Corren.

Nyligen meddelade Ericsson att 3000 anställda tvingas lämna i Sverige. Även det ett dystert tecken i tiden. Vår industri har aldrig riktigt hämtat sig från finanskrisen 2009, tvärtom har arbetstillfällena inom denna sektor minskat stadigt sedan dess.

Runt en fjärdedel av jobben är borta, samtidigt som exporten tappat marknadsandelar och produktiviteten fallit (i Tyskland däremot, Europas ekonomiska motor, snurrar åter hjulen betydligt bättre). Tar vi 70-talet som utgångspunkt, har det enligt ekonomhistorikern Lars Magnusson försvunnit omkring en miljon traditionella svenska industrijobb.

Rationaliseringar, högt kostnadsläge, utflyttning till konkurrenskraftigare länder, den teknologiska utvecklingen och brist på specialiserad kompetens. Det brukar vanligen anges som orsaker till den accelererande avindustrialiseringen. Många av dessa stora koncerner har också – i likhet med Ericsson – gamla rötter och härstammar från förra sekelskiftets industriboom. Så vad väntar nu?

Det är angeläget att vi försöker vända den negativa trenden som hotar svensk tillväxt, välfärd och sysselsättning. Rimligare industriförutsättningar är nödvändiga. Men det politiska reformklimatet är för närvarande allt annat än lovande.

Dock finns en avsevärd potential i de små och medelstora företagen, som idag skapar fyra av fem svenska jobb. Vilken framtida grogrund finns inte här! Vårdas bara de välståndsbildande krafterna ska vi nog kunna klara skivan, trots nedgången för den äldre industrin.

Tyvärr tycks de små- och medelstora företagens största tillväxthinder vara rekryteringen – som till icke ringa grad bottnar i den notoriska svenska skolkrisen. 2014 presenterade Svenskt näringsliv en rapport, Redo för jobbet?, där organisationens medlemsföretag tillfrågats om utbildningsväsendets kapacitet att rusta sina elever för yrkeslivet. Svaren var inte nådiga.

Från skolbänken kom de unga nyanställda påfallande ofta utan tillräckliga färdigheter i att räkna, skriva och läsa. Initiativkraft och kreativ förmåga då? Inte sällan under isen. För att inte tala om bristen på uthållighet och uppförande! Inte ens förståelsen för vikten av att dyka upp i tid på morgonen, eller överhuvudtaget alls under dagen, var det något vidare bevänt med.

Att förfasa sig över ungdomens förfall och dåliga hyfs påstås redan de gamla grekerna gjort under antiken. Men så lättvindigt kan man nog inte vifta bort alltsammans i detta fall. Att växlingen från den stökiga skolan med dess elevfokuserade rättighetstänkande till villkoren i arbetslivet de facto är ett rejält problem, bekräftas i en färsk rapport från Företagarna – vars pregnanta titel lyder Det är attityden, dumbom.

Undersökningen omfattar 5000 företagares erfarenheter av den unga generationens prestationer och det är samma visa igen. Ungdomarna begriper inte att rättigheter motsvaras av skyldigheter. De har ett ytterst fritt förhållande till bestämda klockslag, arbetsmoralen är låg, intresset förstrött och ansvarstagandet knappast bländande.

LM Ericsson grundade sitt företag 1876. Hur väl hade han, eller några andra av dåtidens snillrika svenska entreprenörer, lyckats med en rekryteringsbas som dagens svenska skola skickar ut på arbetsmarknaden?

”Det räcker nu”-faktorn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/11:Corren.

Ett spöke går genom den västliga liberala demokratin. Det är spöket är den växande folkliga misstron mot etablissemanget. Trumps triumf är det senaste, och hittills mest chockerande, utslaget av denna trend.

Vad grundar sig missnöjet i? Det är ett komplext spörsmål, men det är ingen djärv analys att upplevelsen att befinna sig i en skild verklighet från det ledande skiktet spelar en central roll.

Låt oss ta Sverige som exempel.

Skatteuttaget på vanliga arbetande människors inkomster är skyhögt. Vad levereras i gengäld? Skolan är kass, vården är bekymmersam, polisen krisar och krisar, bostadsbristen är galopperande och mäklarpriserna rusar, integrationen är dysfunktionell, det militära försvaret är fortsatt anorektiskt svagt trots hotande stormbyar kring våra gränser.

Vad gör partierna vi är vana att lita på? Kavlar upp skjortärmarna, spottar i nävarna, samlar sig till lösningar och krafttag? Inte direkt, va.

Den styrande klassen fumlar snarare vilset förstrött och är upptagna med ett internt schack om maktens köttgrytor. Symptomatiskt är hur Alliansen i ett bisarrt taktiserande drag gett det gamla kommunistpartiet inflytande över budgeten, för att S/MP-regeringen ska tvingas till stollerier som upprör den breda medelklassen och därmed enligt kalkylen gå ett hejdundrande valnederlag till mötes 2018.

När man på detta sätt nonchalerar vilka konsekvenser den praktiken högst påtagligt får för hederligt folks villkor i vardagen, då är det att be om förlorat förtroende. Steget till ilskna proteströster på populistiska alternativ á la ”det räcker nu” är inte långt.

Att mycket av elitdebattens kultur präglas av den moderna skolastik som kallas identitetspolitik gör knappast saken bättre. Intrycket som förmedlas är att Sverige nästan påminner om Saudiarabien när det gäller strukturellt förtryck – fast egentligen lömskare eftersom mekanismerna är mer informella och osynliga. Men tar man bara på sig korrekta ideologiska glasögon blir sanningen uppenbarad.

Beprövad liberal jämlikhetssträvan duger dock inte för att komma åt roten till det onda. Sånt krafs är uttryck för falsk tolerans som i subtilare former befäster diskrimineringen baserat på kön, etnicitet, hudfärg, sexuell läggning eller vad det nu kan vara som avviker från de blytungt kvävande och kränkande normerna i Det Vita Manliga Sverige.

Därför måste det kvoteras, genusutbildas, kompenseras, gruppsepareras, ges särskilda rättigheter för representation, jagas postkoloniala förgripligheter, suddas i Tintin och Pippi Långstrump, och så vidare. Snacka om att vilja tända en ständigt flammande polariserande samhällsbrand.

Fråga ett antal slumpvis utvalda passerande personer på gatan vad de tycker om detta. Tror ni att de känner igen sig i problematiken och i bilden av strukturförtryckets Sverige som kolporteras så ivrigt från elfenbenstornen?

Johan Hakelius skriver i Fokus: ”Historiskt har folkstyre bara fungerat när de som velat leda, har lyckats fångat medborgarnas fantasi och förtroende. När de inte har stuckit iväg i värderingar och idéer, som många upplever som främmande. När de har begripit vad deras beslut innebär för vanliga väljare och brytt sig om resultaten”.

Uteslut icke att SD kan bli största parti efter nästa val.

Carter for president

Publicerad den av
Svara

carter

Skrivit i Corren 16/11:Corren.

Jimmy who? Hans kandidatur ansågs osannolik, som ett hybisartat skämt. En jordnötsfarmare från den lilla hålan Plains i djupa söderns bakvatten Georgia. På 60-talet hade han varit senator delstatsförsamlingen, därefter suttit en period som guvernör. Och nu skulle alltså denne anonyme man, utan andra resurser än sin egen och en handfull medarbetares entusiasm, kampanja till Vita huset?

Men Carter var helt rätt i tiden 1976. Den folkliga misstron mot Washingtoneliten var massiv, det politiska stämningsläget hade inte varit så polariserat i mannaminne. Känns takterna igen 40 år senare?

Chock och förvirring råder idag inom Demokraterna efter den tunga valförlusten. Uppenbart var den dynastiska etablissemangskandidaten och av ihärdiga korruptionsrykten solkade Hillary Clinton en rejäl felsatsning (även om hon faktiskt fick något fler väljarröster totalt sett än Donald Trump). Sökarljuset börjar så sakta riktas efter en bättre lämpad representant som kan ge partiet revansch mot Trump och Republikanerna 2020. Det är förstås långt dit och vad Trump befaras kunna hitta på tills dess vågar man knappt tänka på.

Ändå ett stilla råd till Demokraterna: varför inte försöka finna en ny Carter, om han existerar därute? En otippad outsider med folkligt gehör, fri från bindningar till getingboet i Washington – som Trump. Men till skillnad från honom en seriös, principfast, ärlig och obefläckad humanist. Den kandidaten var Jimmy Carter 1976.

jimmy-carter-grinI ett USA sönderfrätt av Nixon, Watergate och Vietnam slog han an en sträng hos väljarna som bar hela vägen fram, synbarligen i trots mot skyhöga odds. Det är glömt numera, men Carters för TV iscensatta gräsrotskampanj av äkthetsdoftande amerikansk idealism var fantastiskt skickligt genomförd. Mediernas skepsis vändes snart och Carters vita leende tandrader (”The Grin Will Win”) blev ett optimistiskt varumärke.

Kontrasten till Carters misslyckande som president är slående. Eller? Gisslandramat i Iran, den sega lågkonjunkturen och förlusten till fenomenet Ronald Reagan 1980 har fått många att avskriva Carter som en svag och parentetisk figur. Det är mycket orättvist.

Carter var en konservativ demokrat, ingen vimsig mellanmjölksliberal. Han stod för budgetdisciplin och försökte bekämpa kongressledamöternas ingrodda vana att spendera skattepengar på tveksamma projekt för att vinna röster i hemmadistrikten.

Han avskaffade en mängd ineffektiva statliga regleringar som handikappade näringslivet. Han tillsatte monetaristen Paul Volcker som centralbankschef med uppdrag att återställa hälsan i den sjuka 70-talsekonomin, vilket krävde ett stålbad men som lade grunden för nästa decenniums tillfrisknande.

Inom utrikespolitiken gjorde Carter mänskliga rättigheter till en högprioriterad fråga. Han var återhållsam med att bruka vapenmakt, samtidigt som han startade en omfattande modernisering av militären för att hålla tyrannierna (främst Sovjetryssland) stången.

I Ivan Elands bok Recarving Rushmore (2014) – som rankar samtliga amerikanska presidenters politik för fred, välstånd och frihet – hamnar Jimmy Carter på plats 8, högst av alla innehavare av ämbetet sedan förra seklets början. Som USA och världen ser ut i dessa dagar vore det nog inte dumt om det hos Demokraterna anmälde sig en förmåga av samma kaliber. Gärna snabbt.

Det nakna Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:Corren.

En tydlig sänd signal. Obama och Löfven var sammansvetsade. Hade Putin tankar på farliga äventyr i Östersjöregionen skulle han få veta att USA helhjärtat backade upp Sverige och övriga utsatta länder i området.

”Vi är enade i vår oro över Rysslands alltmer växande aggressiva militära närvaro”, deklarerade Obama med Löfven vid sin sida i Vita huset. Ingen idé för Moskva att hoppas på framgång genom hot, skrämsel och splittring här inte!

Detta var i maj och Löfven kunde vara nöjd, väldigt nöjd, med sitt besök hos världens mäktigaste man. I honom hade Sverige en kassaskåpssäker vän nu när det mörknade betänkligt vid horisonten hemma. Inför pressen kostade till och med Obama sig på ett skämt. ”Vi var egentligen överens om för mycket för att mötet skulle bli intressant”, skrattade presidenten.

Vem skrattar i dessa dagar? Knappast Löfven, antagligen Putin. Obama är strax historia. Donald Trump tar över Vita huset i januari. Den fasta bastion som Löfven lutat sig mot och satsat på tycks därmed blivit till grus och sand.

Löfvens säkerhetspolitiska linje är inte ny. Snarare har han trampat vidare i Tage Erlanders gamla fotspår. Sverige ska vara alliansfritt, inte underteckna några garantier om gemensamt försvar med andra. Däremot lägga sig nära Nato och i ömsesidigt strategiskt intresse odla intima relationer med USA.

Under kalla kriget skedde det i illa dold hemlighet, sedan allt öppnare och Löfvens regering har tagit Sverige ungefär så långt man kan komma på det spåret.

Med Trumps oberäknelighet, isolationistiska reflexer, Putinvänliga inställning och Natoskeptiska hållning är spårets vansklighet synat och kraschen in i återvändsgränden överhängande.

Natomedlemmarna har åtminstone glasklara avtalsenliga förpliktelser att peka på, som i decennier utgjort grundbulten i den europeiska säkerhetsordningen. Brottet vore rena München 1938 om Washington ensidigt drog sig ur. Vi har ingenting, mer än en uppenbarligen naiv klockartro på att USA ständigt ska vara vår store starke, skyddande kompis när Ryssland bråkar på skolgården.

Att USA istället skulle vilja bli polare med den där allt mer utmanande flåbusen? Det har inte ingått i vår föreställningsvärld.

Ingen krets av garanterade Natovänner i Europa har vi heller. Och de egna knytnävarna räcker inte långt, då vi i tidigare bred politisk lättsinnighet beslutat att Sveriges nationella försvar är en i stort sett onödig utgiftspost.

Nakna står vi medan det börjar blåsa kallt. Rysligt kallt.

Hos Sven Stolpe i Vadstena

Publicerad den av
Svara

Sven Stolpe

Är man i Paris brukar det höra till att besöka Jim Morrisons grav. Är man i Vadstena är det naturligtvis lika självklart att hälsa på Sven Stolpe. På Vadstena nya kyrkogård (ungefär i mitten) vilar den gamle kulturgiganten tillsammans med hustrun Karin.

Enligt vad jag hörde under mitt besök ville Stolpe, Sveriges mest profilerade 1900-talskatolik och författare till klassiska verk om såväl Heliga Birgitta som drottning Kristina, ha sin gravvård vid klosterkyrkan i stan. Men av någon märklig anledning gick det tydligen inte för sig.

OBS, ungdomar! Sven och Karin Stolpe är alltså föräldrar till Alex Schulmans mamma.

Vansinnets politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/11:Corren.

Asch, han snackade nog bara.´Tom, uppblåst retorik. Låt oss hoppas på det bästa. Det finns ju en verklighet också.

Men när världens mäktigaste offentliga ämbete, i världens ledande demokrati, väntar på att intas av en oberäknelig joker till ärkepopulist som Donald Trump kan vi inget säkert veta.

Allt förnuft och all rationalitet talar för att hans ekonomiska politik är vansinne. Ska USA börja lösgöra sig från den globala marknaden? Det är ungefär exakt vad Trump lovat göra under sin paroll ”Make America Great Again”.

Han vill reversera utvecklingen av den internationella arbetsfördelningen genom att återställa jobb och industriproduktion som gått till Kina, Mexiko och andra låglöneländer.

Frihandeln ska strypas och höga strafftullar införas när USA sluter sig inom isolationismens ”trygga” murar. NAFTA, det nordamerikanska frihandelsavtalet, har Trump hänvisat till papperskorgen. TTP med Asien är att glömma, TTIP med EU likaså.

Vidare ska alla illegala invandrare kastas ut. Men Trumps stora skattesänkningar låter väl bra? Problemet är att Trump lovat väldiga infrastruktursatsningar samtidigt som han vägrar skära ned på utgifterna till de offentliga välfärdsprogrammen.

Konsekvenser? Det redan närmast astronomiska underskottet i USA:s statsfinanser skulle explodera. Ytterligare en svår smäll vore deportationen av de många miljoner människor som jobbar utan uppehållstillstånd i landet och som företagen är beroende av. Realismen i att kunna flytta hem gamla arbetstillfällen i branscher som blivit olönsamma, är som om Stefan Löfven beslutat att de svenska varven skulle återuppstå i sin forna glans. Och på detta ett handelskrig mot övriga världen!

Make America Very Poor. Det är den faktiska innebörden av Donald Trumps kampanjslogan. Och han skulle dra övriga industriländer med sig ned i en global recession.

Historiskt är ekonomisk tillbakagång och protektionism ett säkert recept för underblåsande av politiskt vettvilliga krafter och ökade internationella spänningar. ”Om inte varor korsar gränserna kommer soldater att göra det”, menade den franske 1800-talsliberalen Frédéric Bastiat – inte utan fog.

Trumps ekonomiska program är en farlig och motsägande förvillelse, men han har vunnit presidentposten på det. Även om det finns åtskilliga sansade och frihandelsvänliga republikaner i kongressmajoriteten – samt en mäktig amerikansk näringslivssektor som förstås har insikt i elementa – får man aldrig underskatta vad oförnuft och irrationalitet kan ställa till med.

Den globala marknadsliberalismen bevisade sin överlägsna välståndsbildande förmåga kring förra sekelskiftet. Det stoppade som bekant inte stormakterna från den monumentala dumheten att slå sönder denna frihetliga ordning och sedan inta en restriktiv hållning med ett batteri av statliga regleringar, tullar och handelshinder.

Donald Trump förmår rimligen inte att genomföra sin ekonomiska politik till punkt och pricka. Det är sant att verkligheten är en tung, bromsande och modererande faktor. Men Trump kan ändå åstadkomma stor skada med kursen han förespråkar och bidra till att världsekonomin går in i en regressiv fas.

Och som sagt, minns att verkligheten har ställts på ända förr. Klart att det kan hända igen. Det hände precis nyss.

En fullständigt osannolik person som Donald Trump är vald till USA:s president.