Dags för skärpning

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:Corren.

Är det fler som börjar bli trötta på beskådandet av den förgrämda politiska sällskapsleken ”vem tar vem”? Spelteorier och taktiska överväganden avlöser vandra, det spekuleras hit och dit, få ämnen tycks vara värda lika mycket tid och energi i partimänniskornas egenartade värld som just detta: hur ska regeringen se ut efter nästa val om resultatet blir si eller så?

Det traditionella blockupplägget för kampen om, och utövandet av, den offentliga makten är slaget i spillror. Varken det blåa eller det röda laget kan längre få till det ordentligt.

Ett brunt lag har ju gjort entré som ett tredje svartepetterblock, vilket förvirrat alla inbitna partigängare. Hjälp, inget är som gammalt och fornt – hur gör vi nu?

Halvvägs in i denna mandatperiod är det tämligen uppenbart att dagens ”lösning” inte är mycket att hurra för (den famösa Decemberöverenskommelsen må formellt vara dödförklarad, men i praktiken lever liket ändå).

Alliansen har, bittra efter valförlusten 2014, lämnat walk-over när det gäller ansvarstagande. S är – med de borgerliga partiernas skadeglatt goda minne – fastsurrade med MP och V i en bräcklig regeringsskuta på drift ut i allt djupare grönvänstervatten.

Massor av borgerliga sympatisörer (samt en hel del partiaktivister) grumsar frustrerat över situationen och vill bjuda in det monomant främlingsfientliga järnrörsgänget SD som nya lagkamrater, precis som om det vore ett bättre alternativ för landet.

Och under tiden dansar ledarna för de fem partier som sedan 80-talets mitt varit bärare av den tidigare så framgångsrika, men nu punkterade, svenska reformagendan vidare i vilsevalsen. Skärpning!

Sådan omogenhet finns ingen anledning att acceptera av vuxna människor som gör anspråk på att vilja ratta riket (och tar bra betalt för det också, på det arbetande och företagande folkets bekostnad).

Den förkrossande majoriteten av väljarna har faktiskt INTE röstat på SD, V eller MP. Varför ska då dessa partier tillåtas förlama det politiska livet och välta den fortsatta moderniseringsprocessen av Sverige över ända?

Om förutsättningarna släckts för det invanda blockbeteendet, där S- och M-ledda reformregeringar växelverkar med varandra, kan det väl inte vara så himla svårt att hitta andra fungerande former?

Det överskuggande viktiga är politikens innehåll, och tunga problem att riva tag i saknas sannerligen inte. Däremot tycks det vara ont om statsmannaskap.

Litteratur för vår tid

Publicerad den av
Svara

Thomas Mann

Skrivit i Corren 10/10:Corren.

Denna vecka tillkännager Svenska Akademien vilken författare som får årets nobelpris. En alltid lika spännande händelse, där uppmärksamheten riktas mot det som anses vara det bästa och viktigaste inom den samtida litteraturen.

Utan att förminska betydelsen av detta, kan man dock fråga sig om inte det mest brännande om vår epok redan skrivits av en föregående diktargeneration.

Dessa författare var samtliga tyskspråkiga, huvudsakligen verksamma under mellankrigstiden och en av dem förärades nobelpriset så tidigt som 1929. Han hette Thomas Mann, världsberömd genom Huset Buddenbrook och Bergtagen.

Men den bok som lyser skarpast idag började han skriva 1943 som landsflyktig i USA undan nazisterna – Doktor Faustus (utkommen i spänstig svensk nyöversättning förra året). Det är en slingrade, tät vävd kollageroman, till det yttre en fiktiv biografi över tonsättaren Adrian Leverkühn som ingår förbund med djävulen i syfte att spränga gränserna och nyskapa musiken i genial avantgardistisk dräkt.

Manns övergripande tema är naturligtvis att gestalta hur Tyskland kunde förvandlas från högt stående kulturnation till ett land febrigt ringdansande kring barbariets eldsflammor. Som situationen i Europa artar sig, där vi ånyo tycks på glid mot det nyss otänkbara och där barriärerna ständigt förskjuts en bit i taget, finns onekligen skäl att återvända till detta sofistikerade mästerverk.

En annan författare från denna tid, i så mycket påminnande om vår egen, är Hans Fallada. Inte i samma briljanta klass som Thomas Mann, men desto lättillgängligare. Flera av Falladas romaner har återutgivits på svenska och nått stor publik. Mest känd är Hur ska det gå för Pinnebergs?; en lågmält observerande berättelse om den lilla människans försök att finna fotfäste i den socialt, ekonomiskt och politiskt osäkra sena Weimarrepublikens Berlin.

Sammanbrottet för den gamla europeiska ordningen och dess konsekvenser har även ypperligt skildrats av Stefan Zweig (Världen av igår) och Joseph Roth (Radetzkymarschen, Spindelnätet, Kejsarbysten och andra noveller).

Zweigs och Roths utgångspunkt är den kulturellt blomstrande, tolerant mångetniska och till synes evigt trygga Habsburgmonarkin – en slags protoversion i mindre format av EU, som traumatiskt överraskande slets sönder när Europa snubblade in i första världskriget. Österrike-Ungerns upplösning framstår som en av 1900-talets största tragedier, följdverkningarna har ännu inte övervunnits.

Den mänskliga vilsenheten, avsaknaden av fast mark, etablissemangets svek och svaghet, uppsvinget för vulgärnationalism och politisk extremism – stämningarna från Manns, Falladas, Zweigs och Roths böcker känns igen. Det är en oskattbar litterär erfarenhetsbank. Förhoppningsvis kan den bättre hjälpa oss till orientering i, och förståelse av, det vanskliga skeende som nu är.

Var glad för Ostlänken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/9:Corren.

Beskedet föreföll tydligt. Infrastrukturminister Anna Johansson (S) meddelade under torsdagen att regeringen står fast. Det kommer att bli ett nytt stambanenät för höghastighetståg genom Sverige. Och den första etappen, med byggstart nästa år, blir Ostlänken mellan Linköping och Järna. Klart som korvspad? Icke.

Någon preciserad kostnadskalkyl presenterades inte. Ej heller någon plan för när hela systemet ska vara färdigt. Istället fick vi höra svävande prat om att Trafikverket får utreda vilka fortsatta etapper som kan vara aktuella, att utbyggnaden ska ske i takt med vad ekonomin tillåter, och att inga skattehöjningar är i korten för att finansiera den väldiga satsningen.

Statsrådet Johansson sa också att en ”bred överenskommelse behövs”, vilket är rimligt eftersom hela projektet kan gå loss på så mycket som 320 miljarder kronor och sträcker sig över flera mandatperioder.

Lägg till detta reservationen från finansmarknadsminister Per Bolund (MP): ”Vi skriver i budgetpropositionen att vi ser fördelar med att bygga höghastighetsbanor, men att vi självklart också måste titta på kostnadsutvecklingen och se om den kan begränsas”. Alltså är regeringen egentligen inte på fast mark överhuvudtaget när det gäller det grandiosa höghastighetsnätet.

Ingen färdig projektplan existerar, pengarna är bara en from förhoppning, och någon bred politisk överenskommelse tvingas regeringen titta i månen efter. Liberalerna har redan sagt nej, SD likaså och i onsdags deklarerade även Moderaterna sitt motstånd.

Det betyder av allt att döma att höghastighetsdrömmen i praktiken är över och förbi.

I Linköping, där våra lokalpolitiker varit rörande överens om att vägra se några andra alternativ för Ostlänkens standard, säger sig kommunalrådet Christian Gustavsson (M) nu vara totalt överraskad av sitt partis omsvängning. Det kanske han inte borde varit, ty det är inte precis en hemlighet att det inom M hela tiden funnits en stark tveksamhet till höghastighetstågen.

”Robust olönsamt” kallade länge dåvarande finansminister Anders Borg alltsammans för. Tunga remissinstanser (Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet) har sedan dess instämt i Borgs uppfattning. Särskilt förvånande att M återvänt till den gamla Borglinjen är det inte, snarare tämligen väntat vid en ogrumlad blick.

Positivt är i alla fall att det befintliga järnvägsnätet äntligen rustas upp och Ostlänken verkligen byggs, även om det realistiskt sett blir i nedgraderad version.

Håll dörren stängd!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/9:Corren.

Liberalen Olle Wästberg, bland annat tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet och chefredaktör för Expressen, gör en tänkvärd markering i sitt senaste nyhetsbrev.

Han skriver: ”Det finns just nu de i svensk politik som tror att Sverigedemokraterna kan ‘tämjas’ genom att man samarbetar, lyssnar, bjuder in. Till dem skulle jag vilja överräcka ett citat ur John F Kennedys installationstal: ‘De som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage'”.

Precis så. SD:s framgångar har onekligen stökat till det för de etablerade partierna, låsta som de fortfarande är i den traditionella blockpolitiken. Så länge SD:s nuvarande väljarstöd består är utsikterna att bilda handlingskraftiga riksdagsmajoriteter av gammalt höger- eller vänstersnitt släckta. Den bräckliga S/MP-regeringen med V som stödhjul bär syn för sägen.

Chansen för Alliansen att göra comeback med egen majoritet efter nästa val tycks också i dagsläget fåfänglig. Jimmie Åkesson har påpassligt skurit i pipor i vassen genom att locka med idén av koalition mellan SD, M och KD. Och enligt en färsk opinionsundersökning, publicerad söndagens i DN, är en tilltagande andel av borgerliga sympatisörer positiva till ett SD-samarbete. Bland M- och KD-väljarna är dessa rent av fler än dem som är emot.

Ett vägskäl börjar närma sig, där resultatet mycket väl kan bli att anständighetens spärrar viker och SD släpps in som en ”normaliserad” partner i det blåa lägret.

Det vore mer än olyckligt och riskerar att upprepa ett avgörande misstag ur det förflutna.

Statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten, en av förra seklets främsta liberala opinionsbildare i vårt land, påvisade tidigt i boken Den nationella diktaturen (1936) hur borgerliga partier – liberala och konservativa – banade vägen för högerextremismens seger i Italien, Österrike och Tyskland under mellankrigstiden.

Dels ansågs socialisterna vara ett värre hot mot samhällsordningen, dels trodde man att mörkerkrafterna kunde tyglas och civiliseras om de fick regeringsansvar.

Vi vet hur försöken att rida tigerns rygg gick den gången. En lika katastrofal utgång behöver det nödvändigtvis inte bli med SD i Sverige.

Men ge makt åt ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen, som avskyr den oberoende pressen, som vill likrikta kulturen, som har tydliga kopplingar till diverse hatsajter på nätet, som vänslas med Putin-Ryssland, och så vidare – det är tillräckligt för att urholka grundläggande frihetsvärden och skapa ett klimat av gradvis ökad otrygghet och intolerans.

Något annat vore farligt naivt att tro, givet SD:s natur. Framtida generationer kommer att döma oss efter hur vi hanterar dessa i kostymer klädda gengångare från Europas 20- och 30-tal.

SD har rubbat den ordinarie, invanda spelplanen för svensk politik. Men lösningen kan aldrig vara att anpassa sig efter SD. Utan att visa mogenhet, samling och vuxenansvar för att skydda demokratin från att frätas sönder.

Det borde vara ett överordnat intresse för alla som verkligen värnar Sverige som fortsatt hyggligt gott samhälle att leva i.

Rädda slotts- och domkyrkomuseet!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/9:Corren.

Medeltiden har fått oförtjänt dålig press under seklernas lopp. Bara beteckningen ”medeltiden” antyder oblygt att den är en slags skämmig blindtarmsepok mellan antiken och renässansen, som mänskligheten helst kunde sluppit.

Att folk sedan länge slänger sig med uttrycket ”mörka medeltiden” gör knappast heller några underverk för periodens aktier på historiebörsen. Det är egentligen mer än lovligt orättvist. Synar man medeltiden närmare i sömmarna är det tämligen uppenbart att den varken var medelmåttig eller mörk. Tvärtom. Snarare dynamisk och innovativ.

Det var exempelvis då som universiteten etablerades, arkitekturen firade triumfer med grandiosa katedralbyggen, målerikonsten gjorde remarkabla landvinningar och karnevalerna hittades på. Medeltidsmänniskorna gillade att dansa, festa, äta och ha kul.

Det var dessa glada grabbar och donnor som praktiskt taget uppfann den moderna, västerländska musiken genom notsystemet och en helt ny, utvecklad harmonilära. Tänk gärna på det om du ska se den bioaktuella, hyllade Beatlesdokumentären Eight Days a Week. Det var under medeltiden som grunden lades till popåldern.

Och inte nog med det! Det var även då som Linköping på allvar blev en plats att räkna med. Gör ett besök på Linköpings slotts- och domkyrkomuseum, det är ett fascinerande ställe med historien bokstavligen i väggarna.

Här visas bland annat hur slottet etappvis växte fram från att ursprungligen ha varit en biskopsgård. Den ur källorna första säkert belagda biskopen som huserade där hette Gisle.

Det var i mitten av 1100-talet när Sverige ännu tillhörde Europas katolska gemenskap (den tidens EU skulle man kunna säga) och Linköpings stift var sannerligen inte fy skam basa över – det var landets rikaste och mäktigaste. Inte konstigt alltså att vi fick en sådan imponerande domkyrka mitt i stan.

Den började byggas på 1220-talet och ståtar som en av de bäst bevarande medeltida katedralerna i norra delen av Europa. Om detta och mycket annat spännande ger det förnämliga lilla museet inblickar i.

Gastronomiskt intresserade (och det är vi väl alla?) bör definitivt inte missa den pågående temautställningen Årets mat som visar olika aspekter på den medeltida livsmedelsförsörjningen, kosthållningen och ritualerna kring bordets fröjder.

Hans Brask, den siste katolske biskopen i Linköping innan Gustav Vasa iscensatte sin svenska 1500-talsvariant av Brexit, var faktiskt en av våra första stora matprofiler och gamla hushållsanteckningar från hans dagar kastar ett fängslande kulinariskt ljus över hur biskopsgårdens kök fungerande.

Det är synd att inte fler människor hittar vägen till Linköpings slotts- och domkyrkomuseum. Som Corren berättade på kultursidan den 27/9 tvingas nu denna fina, stiftelsebaserade institution skära ner på såväl personal som öppettider och föreläsningar. Dålig lönsamhet är orsaken, antalet besökare är för få.

Många linköpingsbor tycks inte ens veta att museet existerar, om man ska tro amanuensen Charlotta Franzén. Borde inte kommunen eller andra lokala aktörer kunna sträcka ut en hjälpande hand gällande marknadsföring och liknande?

Det handlar ändå om en viktig del av vårt kollektiva minne och historiska identitet. Att levandegöra kulturarvet är att skapa förståelse om vilka vi är och varifrån vi kommer, det ger nuet kontext och därmed även en fastare bas för att möta framtiden.

Illa, väldigt illa, vore det om Linköpings slotts- och domkyrkomuseum gick i kvav.

Hans Brask Gustav Vasa

Toppmöte. Hans Brask och Gustav Vasa på slotts- och domkyrkomuseet i Linköping.

En Pontus till stan, tack

Publicerad den av
Svara

Pontus Hultén

Skrivit i Corren 27/9:Corren.

Flottan hade länge ockuperat den fina ön Skeppsholmen, mitt i Stockholm. Men på 1950-talet var det slut. Militären utrymde området och kvar stod två gamla exercishallar.

Dit kom Pontus Hultén som ett yrväder en aprilafton och ingenting var därefter sig likt. Milt uttryckt. Lokalerna där flottans matroser svettats togs över av några radikala konstälskare och Moderna museet var fött.

Hultén var dess ledare åren 1959-73, en lekfull kulturrevolutionär med laserskarp blick för det hippaste inom samtidskonsten. Det var i New York allting hände, så Hultén åkte dit och såg till att det även hände i Stockholm.

Pionjärutställningar som Rörelse i konsten och Amerikansk popkonst – 106 former av kärlek och förtvivlan gav erkännande åt 60-talets avantgarde och lade grunden till museets internationella ryktbarhet.

Det var på Skeppsholmen som världens första retrospektiva utställning med Andy Warhol ägde rum. Andra omsusade konstnärer som förändrade perspektiven och öppnade våra ögon för nya världar var Robert Rauschenberg, Claes Oldenburg, John Cage, Roy Lichtenstein, Jasper Johns, Öyvind Fahlström och allt vad de hette.

Happenings, konserter, filmvisningar och allehanda upptåg avlöste varandra. Knarriga kritiker förfasade sig i tidningarna och politikerna stönade i riksdagshuset på andra sidan strömmen. Vilken oreda! Galenskaper! Ska detta kallas konst!

Men människor flockades i tiotusental för att beskåda det underbara spektaklet. ”Jag förstår ingenting men det är ju roligt!”, löd en besökares typiska kommentar mindes Pontus Hultén skrockande långt senare.

Vad Tore Wretman betydde för den svenska krog- och matkulturen, Björn Borg för tennisen och ABBA för populärmusiken, betydde Hultén för konstlivet.

Äntligen har hans liv och arbete satts på pränt i en rejält läcker bok, Pontus Hultén, Hon & Moderna av konstnären Andreas Gedin, där den fantastiska metautställningen Hon – en katedral står i fokus.

Det var en kioskvältande publiksuccé till installation på Moderna sommaren 1966 i form av en jättelik, färgsprakande gravid kvinna – signerad Niki de Saint Phalle. Skulpturens sköte fungerade som entré för besökarna. Inne i kroppen fanns verk av P O Ultvedt, Jean Tiguely och Ulf Linde – bland annat en läskedrycksautomat, en guldfiskdamm, en biograf, medvetet fejkade målningar och en rutschkana.

Alltsammans var uttryck för Hulténs vision om det lustbetonade utopiska kulturhuset och utgjorde ett slags zenit på 60-talets gränsöverskridande muntra möjlighetsanarkism, innan överpolitiseringen och grälsjukevänsterns pekpinnemagistrar fryste ner klimatet vid 70-talets ingång.

Pontus Hultén avled 2006, men det hindrar inte att detta kreativa dynamiska kraftpaket till museiman och konstentreprenör fortsätter att vara en inspiratör. Vore det inte spännande om vi försökte förvalta andan av hans arv i Linköping?

Kulturlivet här är ju lite däst och lojt, ärligt talat. En kommun av Linköpings storlek borde kunna bättre och inte nöja sig.

Vi skulle behöva mer fart, spetsig fantasi och ökat utrymme för själsliga utmaningar. Till mycket är det kulturen som ger en stad blod och näring; gör den omtalad, intressant och lockande; får människor att växa och upptäcka vidare dimensioner av tillvaron. Hultén som idémässig riktningsvisare för ett kulturellt vitalare Linköping – varför inte?

Till ägandets försvar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/9:Corren.

Alla förståndiga människor borde som hökar vaka över äganderätten och näringsfriheten. De är två helt centrala fundament för skapande, välstånd, fungerande marknader, fredligt samarbete och civilisation.

Där inte äganderätt och näringsfrihet existerar – eller respekteras – finns bara fattigdom, underutveckling, plundring, godtycke och otrygghet.

Den starkes makt regerar oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra, skyddade kontraktsmässiga relationer är möjliga. Vad kan växa i ett sådant samhälle? Endast tistlar och ogräs. Kapitalismen kan aldrig slå rot.

Istället blir det en rövarekonomi av kortsiktig rovdrift på människor och natur, där en elit med våld tillskansar sig det lilla överskott den kan få tag på, medan folkmajoriteten lämnas i förtryck och elände. Det är den empiriska erfarenheten genom historien, icke minst är det illustrativt hur 1900-talets socialistiska experiment i Kina och Sovjetunionen utföll.

Detta visar vilken avgörande betydelse äganderätten och näringsfriheten har. Därför måste vi vara ytterst försiktiga med att nagga dem i kanten eller börja urholka respekten för dem, även i mogna demokratier och oavsett vilka ideologiska modeåsikter som råkar vara i svang.

När röda vindar blåste under 70-talet borde exempelvis Folkpartiet – som då var ute efter att fiska röster i den traditionella arbetarklassen – vetat bättre än att driva en motvillig S-regering till att statligt utreda LO-fackens idé om förmögenhetsutjämning via indragning av företagens ”övervinster”.

Uppmuntrad av det liberala stödet blev LO ännu radikalare och resultatet? Löntagarfonderna. Hade förslaget blivit verklighet i Rudolf Meidners ograverade version skulle Sverige omvandlats till en fackligt styrd socialistisk ekonomi, utan varken någon äganderätt eller näringsfrihet att tala om längre.

I dessa dagar är det jämlikhet och feminism som står högt på den politiska agendan. Inget fel i det, i och för sig. Men när det slår över i en statssanktionerad rödfärgad genuspopulism bör vi ana fara för liberala värden. Mycket riktigt har S/MP-regeringen aviserat en lag om könskvotering av börsbolagens styrelser.

Att det innebär ett övergrepp mot äganderätten och näringsfriheten anses tydligen må vara hänt i den goda sakens namn. Det är långtifrån lika allvarligt som löntagarfondskatastrofen naturligtvis, men sveket från politiska krafter som borde begripit bättre och hållit vakt vid gränsen är identiskt.

I den förra regeringen lekte Moderaterna och Folkpartiet eftergivet med den radikalfeministiska elden och hotade upprepade gånger företagen med tvångskvoteringslagar. Grattis till det krattandet av manegen!

Ännu absurdare är att Östsvenska handelskammaren nu ryggradslöst meddelar att man anser S/MP-regeringens kvoteringsförslag vara ”ett välkommet hot”. Och detta ska alltså vara näringslivets egen intresseorganisation i vårt län, suck!

Det är icke staten, utan ovillkorligen företagens ägare som ska bestämma och ta ansvar för hur stolarna fördelas könsmässigt i deras privata styrelserum. Att vägra acceptera sådant som en självklarhet, är att lämna äganderätten och näringsfriheten öppen för nya attacker och inskränkningar. Hur lyckat blir det, tror ni?

Rutschbana ner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/9:Corren.

Under den tidigare mandatperioden, då Alliansen styrde i stadshuset, klättrade Linköping i Svenskt Näringslivs årliga prestigeranking över företagsklimatet i landets 290 kommuner. Valåret 2014 placerade sig Linköping på plats nummer 34, en vandring uppåt i tabellen från plats 52 år 2010.

I fjol, när den nya S-MP-L-majoriteten tagit över, backade Linköping ett hack. Kanske inte så farligt. Men nu måste man tala om ett direkt, markant, oroande trendbrott. I den senaste undersökningen, som bygger på såväl objektiv statistik (till exempel skattenivå och andel i arbete) som de lokala företagarnas egna vardagliga upplevelser, är det rena fria fallet till plats 97!

Mitt i halvlek innan nästa val kan raset inte ses som annat än ett underbetyg för trepartikoalitionen. Det förstärker intrycket av majoritetens politiska valhänthet och bristande målfokus vid rodret.

Förvisso är denna ranking inget officiellt domslut från någon oberoende vetenskaplig institution. Men är ändå en värdefull riktningsvisare och påverkar Linköpings varumärke.

I rättvisans namn hade även Alliansen bekymmer med styrfarten mitt i sin första period efter maktskiftet 2006. När vi skrev 2008 dalade Linköping 17 placeringar på Svenskt Näringslivs lista till en föga imponerande plats 86.

Jämförelsevis måste man dock säga att läget tycks allvarligare idag, eftersom tappet är så mycket större: hela 62 placeringar!

Fast kunde Allianspartierna spotta upp sig när de blev varma i kläderna, borde väl också Koalition för Linköping klara det – om man har samma vilja och kapacitet. I så fall gäller det att snabbt och raskt verkligen ta itu med en rad områden som indikeras vara särskilt problematiska av våra företagare i undersökningen.

Det rör servicen till företagen, den kommunala konkurrensen med näringslivet, samt den vissna attityden som kommunpolitikerna och tjänstemännen anges ha. Ett trist aktuellt exempel på detta är bemötandet av Österssons, som vill bygga en andra större livsmedelshall i Linköping.

Kommunen är mycket sval till idén, enligt Österssons vd Anders Lindblom. ”Min känsla är att man mer eller mindre motar bort oss”, säger han (Correns nätupplaga 21/9).

Även om Linköping växer i lovande takt, så är just snårigheten och oginheten kring byggandet ett återkommande klagomål från många entreprenörer. Vittnesmål saknas inte om byråkratins stundtals hopplösa tröghet, vilket icke minst får menliga konsekvenser för bostadsförsörjningen med allt vad det för med sig (hämmad ekonomi, arbetsmarknad, integration, etc).

Att Linköping delar bostadsbristens djupgående strukturella trassel med övriga Sverige är emellertid ingen ursäkt för passivitet i reformarbetet.

Låt istället Linköping visa vägen mot lösningar. Kommunen är som bekant stor med åtskillig disponibel mark. Corren har tidigare föreslagit att något område undantas från hela den jättelika apparaten av restriktioner och detaljföreskrifter där det ges möjlighet att bygga fritt.

Är majoriteten i stadshuset sugen på att nappa, skulle det nog förvåna om inte Linköping tar ett rejält skutt uppåt i Svenskt Näringslivs ranking nästa gång. Vad finns att förlora?