Rättvisa åt Tengil

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/12:Corren.

Veckan innan jul förklarade Jimmie Åkesson i Expressen att han inspirerades av Astrid Lindgren i sin politiska gärning. Det bemöttes bland annat genom att bilder av Tengil började spridas i sociala medier, där den fascistliknande tyrannen i Bröderna Lejonhjärta giftigt påstods vara Åkessons enda rimliga inspirationskälla ur Lindgrens verk.

Men förtjänar ens Tengil att buntas ihop med Åkesson?

Underskatta inte Astrid Lindgren, hon var en sofistikerad författare. Bröderna Lejonhjärta är ett av de förnämsta exemplen på detta – för barn en fascinerande fantasyhistoria, för en mognare läsekrets spåras en intrikatare berättelse där Tengils förtryckarroll upplöses i något annat.

Lindgren arbetar ungefär som Stanley Kubrick gjorde i sina bästa filmer. Vi anar ett djupare budskap under ytan, vilket väntar på att dyrkas upp om vi noterar de subtila ledtrådarna. Är superdatorn HAL 9000 i Kubricks 2001: A Space Odyssey egentligen ond? Eller vill den faktiskt försöka rädda mänskligheten från vidare ödesdiger kontakt med utomjordingarna och deras skumma monoliter?

På ett liknande sätt skulle vi kunna betrakta Tengil. Man kan undra om han inte fungerar som Bröderna Lejonhjärtas dolde hjälte och huvudperson i ett drama som kritiserar den urgamla paradismyten och religionens traditionella affärsidé om livet efter döden, här symboliserat av Nangijala. Dit kommer Jonatan och Skorpan, fast tänk nu efter.

Hur vettiga är paradisets klassiska förutsättningar? Ett tag är det nog underbart. Solen skiner ständigt. Allt är perfekt. Tills tristessen och händelselösheten blir alltmer kvävande. Det är denna situation som Lindgren i ett radikalt grepp låter Tengil göra uppror mot. Han är den emancipatoriske revolutionären som störtar Nangijalas olidligt statiska och ultrakonservativa samhällsordning. Därav hans lösen ”All makt åt Tengil – vår befriare”.

Plötsligt har Nangijalas uttråkade invånare fått en meningsskapande gestalt att förhålla sig till och som lättar deras bojor, fjättrade som de är i evigheten. Antingen kan de ansluta sig till Tengils häftiga riddararmé och ge sig ut på spännande erövringståg (alternativt göra som Körsbärsdalens värdshusvärd Jossi: jobba som undercover-agent). Eller så följer de Jonatan och upplever äventyret som motståndskämpar. Tengil kan förvisso förefalla elak.

Dock får vi i slutet av Bröderna Lejonhjärta veta att inga ruskigheter i Nangijala varit på riktigt, utan i praktiken bara ett rollspel. De personer som ”dör” kilar smidigt bort till Nangilima – ett ställe dit det dessutom står vem som helst fritt att schappa om man inte har lust att fortsätta.

Jonatan gör så själv framför utsikten att stanna kvar som handikappad (han har ju blivit förlamad av draken Katla under finalstriden mot Tengil). Och Skorpan hänger på eftersom han inte tycker det är kul utan sin storebror.

Sedan kan vi misstänka att det finns ett tyngre skäl till att bröderna sticker. Tengil har vid tidpunkten redan slagits ut från spelplanen – och logiskt sett hamnat var? Inte undra på att Nangijala då ter sig fattigt och blekt i jämförelse.

Tengil är i detta sammanhang väsensskild Åkesson, SD-ledaren som istället för att spränga gränser vill resa murar, istället för att syresätta samhället vill likrikta det, och som definitivt inte är på lek utan på blodigt allvar.

Om SD hämtat någon ideologisk inspiration från Astrid Lindgrens universum tycks det snarare vara riddar Kato och hans hjärta av sten i Mio, min mio. Har det inte skavt ont i bröstet länge nog, Åkesson?

Kraftwerks tåg ur spår

Publicerad den av
Svara

Kraftwerk

Skrivit i Corren 23/12:Corren.

Snart fyller ett briljant album 40 år; Trans-Europe Express utgivet 1977 av den tyska gruppen Kraftwerk, inflytelserika pionjärer inom den elektroniska populärmusiken.

Ett bärande tema på skivan är kontinentalt tågresande, raffinerat tolkat och återskapat i ljudbilden. Inledningsstycket sätter tonen: Europe Endless.

Det hypnotiskt rytmiska titelspåret, där frasen ”Trans-Europe Express” upprepas gång på gång, låter oss färdas med morgonexpressen från ett rendezvous på Champs Elysées i Paris till ett nattligt kafé i Wien – sedan vidare i en direkt anslutning till Kraftwerks hemstad Düsseldorf (där vi får möta inga mindre än Iggy Pop och David Bowie).

Sviten klingar ut till låten Endless, Endless. Expresståget som ändlöst susar fram genom olika nationer och städer är hos Kraftwerk en metafor för det gränslösa, flärdfulla, dekadent hippa och kulturellt potenta Europa.

Till saken hör att albumet skapades under epoken av kalla krigets traumatiska järnridå mellan öst och väst. Trans-Europe Express är lika delar ett musikaliskt poem, som det är en hyllning till, och en vision om, det gemensamma europeiska hemmet.

Någon tid senare var det som Ödet själv lyssnat på Kraftwerk och beslutat att sätta fart på kontinentens integration. 1970-talets politiska och ekonomiska stagnation förbyttes i 80-talets liberaliseringsvåg.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för personer, kapital, varor och tjänster kom på plats. Berlinmuren föll, Östeuropa befriades och unionen växte med rader av nya medlemsländer.

Men till 40-årsjubileet av Trans-Europe Express verkar det inte längre som utvecklingen står på Kraftwerks sida. I höstas talade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker dramatiskt om att unionen hotas av ”existentiell kris”. Delvis har Junker och hans gelikar sig själva att skylla.

Bryssels centralistiska maktambitioner har bidragit till att korrumpera idén om frihetens och mångfaldens Europa. Man vägrade förstå och hörsamma Storbritanniens ovilja mot federalistiska tendenser, som konsekvens bäddades för Brexit. Man berusade sig på tanken av en europeisk enhetsvaluta, euron, som omsatt i praktik medfört allvarliga ekonomisk-strukturella problem.

2017 kan bli väldigt tufft för EU-projektet. Ingen vet hur Brexit ska hanteras och vilken framtida relation Storbritannien ska ha med EU. Italien har en tickande bankkris som kan explodera med mycket oroande följdverkningar.

Val väntar i Nederländerna, Frankrike och Tyskland där främlingsfientligt populistiska krafter kan vinna ökat inflytande i kölvattnet av flyktingströmmarna och den islamitiska terrorismen. Ungerns nationellt auktoritära väg bort från den liberala demokratins ideal har fått sin motsvarighet i Polen med dess styrande nationalkonservativa regeringsparti PIS.

Våld görs på författningen, toleransen krymper, den politiska likriktningen tilltar, press- och yttrandefriheten beskärs. ”Det som händer i Polen nu hotar hela det fundament som EU är byggt på när det gäller värderingar och rättssäkerhet”, säger Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström. Den gamle polske frihetshjälten Lech Walesa anser att hans land inte förtjänar att vara kvar i EU utan bör slängas ut som straff.

Kraftwerks transeuropeiska tåg har i verkligheten inte bara bromsat in. Banan har fått rälsbrott.

Tåg TEE

Var bärare av ljuset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/12:Corren.

Strax är det julhelg. Som en hoppets oas i den nordiska vinterns bisterhet är det fridens, gemenskapens, glädjens och värmens högtid.

”Stilla natt, heliga natt / Mörkret flyr, dagen gryr / Räddningstimman för världen slår”, som den vackra psalmen lyder. Liksom flera inslag i vårt traditionella julfirande har hymnen tyskt ursprung.

Men helig är varken julen eller människolivet för fanatismens, hatets och oförsonlighetens hantlangare. Nyss blev Tyskland och en julmarknad i Berlin förmörkad av terror, blod och död. Attentatet bär uppenbara likheter med den vidriga lastbilsmassakern i Nice tidigare i år.

IS har tagit på sig ansvaret och mycket pekar på det är ett verk som åtminstone är inspirerat av den islamistiska mördarsekten.

Med sitt tillbakaträngda ”kalifat” i Mellanöstern har IS uppmanat sina radikaliserade jihadsympatisörer i Europa att istället använda vår kontinent som slagfält. Vad vill de uppnå genom att urskillningslöst släppa loss våldets barbari mot oskyldiga män, kvinnor och barn?

Chocka, skrämmas, provocera fram en rädslan motreaktion som hotar att slita sönder det öppna, toleranta, demokratiska samhällets väv. Ingen ska gå säker, vi ska alla darra av oro och i vrede frestas att kasta humaniteten åt sidan och svara med korstågsriddarnas svärd i en blint upptrappad konfrontation.

Sånt är berusande mumma för politiska och religiösa krafter vid ytterkanternas avgrund. Och den gåvan ska de inte få.

Ja – vi ska slå ner på extremisterna, bekämpa dem med samtliga rimliga medel som står till den civiliserade rättsstatens förfogande.

Men nej – vi ska inte låta en belägringens känslostämning av bävan och fobier triumfera. Terrorvågen, i all sin förskräcklighet, bör ses och mötas lika beslutsamt som nyktert. Sekteristerna iscensätter en blodindränkt dödsteater, men faran de representerar är i sig inte av existentiell natur för vårt etablerade samhälle och dess institutioner.

Vinner gör dessa dödskultens utövare bara om vi själva lockas in på skymningens vägar och överger den liberala demokratins ideal.

Edith Wharton, den fina amerikanska författaren, skrev: ”Det finns två sätt att sprida ljus: att vara ljuset eller spegeln som reflekterar det”.

Skingra mörkret, låt räddningstimman slå, var en ljusspridare.

En värld utan Bowie

Publicerad den av
Svara

David Bowie

Skrivit i Corren 19/12:Corren.

Det är ingen överdrift att kalla 2016 för ett ”annus horribilis”. Den humanitära katastrofens Aleppo, terrordåden i Nice, Erdogans våldsregemente i Turkiet, Putin-Rysslands fortsatta bröstande, Brexit och ett försvagat EU, valet av Donald Trump i USA, en hel internationell ordning med liberala förtecken i hotande upplösning…

Som en symbolisk föraning om att ofärd var att vänta, inleddes också året med ett besked som rubbade alla cirklar: David Bowie var död, bara två dagar efter att hans senaste album Blackstar släpptes den 8 januari. Chock är ett milt ord i sammanhanget.

För mig och miljoner andra människor var Bowie mer än en ikonisk musiker och sångare. Man diggade inte Bowie som andra diggade Stones, Beatles, Duran Duran eller vilka det nu kunde vara. Man var liksom i förbund med Bowie.

Att upptäcka honom i tidiga tonåren var likt att möta en förförande utomjordning som strödde sitt stjärnstoft över tillvaron och gav allting en ny, spännande lyster.

Bowie – om någon – bevisade konsten som något livsavgörande; hur den på ett sånt underbart vis kan förändra vår syn, attityd, förhållningsätt och få den krassa verkligheten att böja sig efter musikens, fantasins och romantikens magi.

Och så det otänkbara: en värld utan David Bowie? Han har ju alltid funnits där! Where are we now…

Men, även om stigfinnaren och vägvisaren Bowie är borta, så lämnade han kvar kompassen – nämligen den glimrande skatt till allkonstverk som hans karriär, persona och samlade produktion utgör.

Frågan är om inte Bowie blivit viktigare än på länge ur ett rent dagsaktuellt samhällsperspektiv. På ingången till 2017 står vi i snålblåsten av tilltagande vulgärnationell och ideologisk dogmatism, grälsjuka debattuppvisningar i oförsonligt positionerande och auktoritära krafters växande styrka.

En närmare kontakt med Bowie visar obevekligen hur andefattiga och enfaldiga dessa rörelser i tiden är, han blir ett vaccin, hans arv en inspirerande maning till revolt mot all slags konformism, navelskåderi och kvävande härsklystnad.

Bowie fann sig aldrig i att bli låst, han var gränssprängaren, den lekfulle och gäckande kameleonten som gång på gång återuppfann sig själv, bytte tilltal, uttryck och skepnader.

Trots att Bowie inte var någon politisk artist, blev han ändå – eller just därför – en emancipatorisk figur som ledde oss in i ett vidare, tolerantare och färgrikare universum av frihet och möjligheter.

Nu försöker vissa strypa syretillförseln dit. Det ska dom ge fan i. Let´s dance!

Solsken över Motala

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

Om vi i Östergötland skulle söka oss en motsvarighet till Côte d’Azur, är det väl få som tvekar om platsen: Varamobaden. Fem kilometer av skön och solig sandstrand, de svenska insjöarnas egen franska riviera vid Vättern. Det är minsann inte så pjåkigt.

Vattnets betydelse för Motala är odiskutabelt. När den djärve visionären Baltzar von Platen fick kung Gustaf IV Adolfs godkännande för bygget av Sveriges blåa band, Göta kanal, ansågs det lämpligast att tillverka slussportarna här. Det blev starten för Motala verkstad. Och därmed för själva Motala som ort.

Baltzar von Platen ritade som bekant personligen stadsplanen, och denna i form av en vacker solfjäder. Från att ha etablerats på kartan som ett nav för kommunikation och industri, tycks nu ett nytt stort och spännande kapitel vänta i stadens utveckling.

Återigen är det Motalas attraktiva läge vid vattnet som lockar hugade investerare. I onsdags kom beskedet att danska koncernen Lalandia planerar en omfattande semesteranläggning – den första utanför hemlandet – i närheten av Varamobaden. En avsiktsförklaring med kommunen är signerad och klar.

Det låter nästan för bra för att vara sant, men går allt i lås siktar Lalandia på att deras anläggning ska dra till sig över en halv miljon besökare varje år och skapa 500 nya arbetstillfällen.

Vad det kan innebära är Joakim Ljungkvist, vd för Tillväxt Motala AB, inte sen att påpeka: ”Ett Lalandia i Motala skulle rita om hela Sveriges turistkarta, med tre starka besöksmål i vår region genom Lalandia, Kolmården och Astrid Lindgrens värld. Lägg därtill internationellt kända varumärken som Vätternrundan, Göta Kanal och Varamobaden så inser man hur mycket det skulle betyda för vår region”.

Ja, onekligen. Men plussa gärna på med naturpärlan Omberg och det underbara Vadstena – Vätterns Marstrand – samt Linköping som tuffar på fint med ambitionen att bli landets tredje största evenemangsstad, och Norrköping med dess vitala, sprakande kulturliv.

Östergötland har lugnt uttryckt en rejäl potential inom besöks- och turistnäringen. Vilket glädjande nog Lalandia har upptäckt, annars skulle ju koncernen inte kasta blickarna på Motala och våra östgötska trakter.

Snacka om ett kvalitetskvitto som heter duga. Våra bästa dagar är fortfarande framför oss. Välkommen hit, världen!

Sent vaknar syndarna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/12:Corren.

Karlis Neretnieks? Det är inte vem som helst. Han är en av Sveriges främsta militära experter, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin och tidigare rektor på Försvarshögskolan.

Han har återkommande varnat för den ryska strategin att flytta fram positionerna i Östersjöområdet och vilket hot det innebär för Sveriges säkerhet. Och nu var måttet rågat.

”De tänker inte längre än vad näsan räcker”, röt han i Aftonbladet den 6 december. Måltavlan för upprördheten var lokalpolitikerna på Gotland och i Blekinge, som frestas att sälja sig för ryska rubel genom att hyra ut hamnarna i Slite och Karlshamn till bygget av Nord Stream 2 – det jättelika gasledningsprojektet i Östersjön med Kremlkontrollerade Gazprom som huvudägare.

”Vi ska inte underlätta rysk verksamhet i områden som är militärstrategiskt viktiga. Det gäller så väl Gotland som Karlshamn”, sa Karlis Neretnieks och fördömde naiviteten. Överbefälhavare Micael Bydén var heller inte glad.

Tidigare under hösten hade han, oroad av den ryska upptrappningen i regionen, gett en rak order till ett skyttekompani som övade på Gotland att stanna permanent. Den reella tröskeleffekten av detta är kanske begränsat imponerande. Men det visade ändå att Försvarsmakten, givet sina snålt tilldelade resurser, gjorde vad den kunde i syfte att höja beredskapen på ön.

Att lokala politiker i det läget villigt skulle bjuda in Ryssland till potentiellt värdefulla militära brohuvuden på svenskt territorium var rena galenskaperna. Det utmanade inte bara egna vitala nationella intressen. Utan skulle även vara en provokation mot våra utsatta grannländer i östra Europa, främst baltstaterna, som protesterat mot gasledningen och de äventyrligheter projektet medför: energipolitiskt, militärt, säkerhetsmässigt.

Bara en sådan sak att göra EU ännu mer beroende av gas från en ivrigt upprustande stormakt, som nyligen ockuperat Krim och som de facto bedriver krig i Ukraina, är bortom allt förnuft.

Att den svenska Löfvenregeringen länge hukade undfallande i Nord Stream-frågan är knappast smickrande, och inte vad man borde kunna begära av människor som begärt förtroendet att ansvara för rikets styre. Men till sist klev regeringen ut ur dimman och levererade beskedet: hamnarna i Slite och Karlshamn bör inte upplåtas åt Putins ombud. De lokala makthavarna backade.

Beslutet är förstås det enda rimliga och en viktig signal om att den politiska sfären kommit i fas med försvaret – i alla fall på den här punkten.

Dock är det lätt att instämma i kritiken från Hans Wallmark (M), ledamot i försvarsutskottet: ”Jag menar att man långt tidigare borde ha påbörjat processer både i Sverige och i Europa för att driva opinion mot Nord Stream 2. Därför att det är inte i Sveriges, Europas eller Östersjöområdets intressen”.

Fast det uttalandet ackompanjeras samtidigt av klirret från stenar i glashuset. Vad var borgerligheten när Nord Stream 1 skulle byggas? Jo, i regeringen som 2009 lade sig helt platt för Rysslands begäran, trots att varningarna för denna första gasledning – icke minst i ljuset av Putins Georgienkrig 2008 – var nära nog identiska med den andra som idag är aktuell.

Sent vaknar svenska syndare oavsett politisk kulör, tydligen.

Jag vill också bo i Villa Triste

Publicerad den av
Svara

Villa Triste

Fanns ett album som jag själv önskat mig ha kunnat spelat in är det Bitches Brew. Tyvärr är jag inte Miles Davis. Last year in Marienbad är filmen jag önskat mig ha skapat. Tyvärr är jag inte Alain Resnais. Och inte heller Patrick Modiano, men vore det en roman som jag skulle vilja ha skrivit är det hans Villa Triste.

Bara några få kapitel in i boken är jag helt absorberad av berättarpersonen Victor Chmaras minnen av sin flykt till en liten bad- och kurort vid schweiziska gränsen i det tidiga 60-talets somriga Frankrike. Lågmält, stämningsmättat, förföriskt, suggestivt – Modiano är inte bara en gudabenådad stilistiker, han förstår den vita sporten:

Fönstret i hennes rum på L’Hermitage stod öppet, och jag kunde höra det regelbundna dunsandet av tennisbollar och spelarnas avlägsna rop. Om det ännu fanns snälla fredliga dumbommar i världen i vita kläder som slog bollar till varandra över ett nät, så betydde det att jorden fortfor att snurra runt och att vi ännu hade några timmars frist.
Hennes hud var överallt mycket svagt fräknig. Och i Algeriet var det visst krig.

Ett underbart stycke, eller hur? Bättre kan det inte sägas. Tennis är civilisation.

Mr G tennis

Någonting är ruttet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/12:Corren.

”Something is rotten in the state of Denmark”, konstaterar Marcellus om misskötseln av kungariket i Shakespeares Hamlet. Som medborgare och skattebetalare i Sverige kan man undra om även inte vårt eget system angripits av röta.

Grundläggande, för allas trygghet och säkerhet helt avgörande samhällsfunktioner, har ju avslöjats som frapperande illa styrda och styvmoderligt behandlade av makten.

När kalla kriget gör comeback i en ny version, ett aggressivt Ryssland gläfser vid knuten och USA är på väg Gud vet vart under den oberäknelige Putinbeundraren Donald Trump – ja, då befinner vi oss i ett läge med brallorna nere eftersom behovet av ett nationellt militärt försvar nyss ansetts tillhöra gårdagen.

Nu blinkar alla varningslampor röda, ändå pallar inte regering och riksdag att samla sig till en ordentlig uppryckning av försvarsförmågan. Och vad ska man säga om polisen?

Den stora ommöbleringen i organisationen som äntligen skulle få ordning på ordningens väktare tycks bara gjort ont värre. Vittnesmål och larmrapporter om poliskrisens djup är likt en följetong utan slut.

Rikspolischefen Dan Eliassons förtroende bland såväl allmänhet som poliserna själva ligger snart i nivå med Marianergravens botten. Men Eliasson tutar glatt vidare och den ansvarige inrikesministern Anders Ygeman håller honom om ryggen som inga allvarliga ledningsproblem fanns.

Det påminner inte så lite om situationen som Räddningstjänsten i Östergötland (RTÖG) sedan länge befinner sig i. Organisationskulturen verkar vara rena skräcken och arbetsmiljön har uppenbarligen blivit ohållbar.

Den långa lista av namn ur RTÖG:s personal som på insändarplats i måndagens Corren offentligt deklarerade sitt missnöje med ledningen bär syn för sägen. Rötan är så svår att det inte finns någon annan utväg än en genomgripande sanering. Därför menar den borgerliga oppositionen i Linköping att rubb som stubb av RTÖG-styret måste bort.

”Att inte avgå vore ett hån mot alla invånare i länet som är beroende av räddningstjänsten och de 162 anställda som skrivit under insändaren”, säger kommunalrådet Paul Lindvall (M). Han har rätt.

Vissa krav är fundamentala i samhällsgemenskapen. Vissa krav får bara inte nonchaleras av dem som bär makt och ansvar. Vissa krav finns inga godtagbara ursäkter för att inte uppfylla.

Vi ska kunna lita på en fungerande och proffsig räddningstjänst när olyckan är framme. Vi ska kunna lita på att polisen upprätthåller lag och ordning. Vi ska kunna lita på ett vasst försvar i oroliga omvärldstider.

Vad är det annars för slags kungarike vi lever i?