Andrew Wyeth, 1962.
Frostbitten
Svara
Carter for president
Skrivit i Corren 16/11:
Jimmy who? Hans kandidatur ansågs osannolik, som ett hybisartat skämt. En jordnötsfarmare från den lilla hålan Plains i djupa söderns bakvatten Georgia. På 60-talet hade han varit senator delstatsförsamlingen, därefter suttit en period som guvernör. Och nu skulle alltså denne anonyme man, utan andra resurser än sin egen och en handfull medarbetares entusiasm, kampanja till Vita huset?
Men Carter var helt rätt i tiden 1976. Den folkliga misstron mot Washingtoneliten var massiv, det politiska stämningsläget hade inte varit så polariserat i mannaminne. Känns takterna igen 40 år senare?
Chock och förvirring råder idag inom Demokraterna efter den tunga valförlusten. Uppenbart var den dynastiska etablissemangskandidaten och av ihärdiga korruptionsrykten solkade Hillary Clinton en rejäl felsatsning (även om hon faktiskt fick något fler väljarröster totalt sett än Donald Trump). Sökarljuset börjar så sakta riktas efter en bättre lämpad representant som kan ge partiet revansch mot Trump och Republikanerna 2020. Det är förstås långt dit och vad Trump befaras kunna hitta på tills dess vågar man knappt tänka på.
Ändå ett stilla råd till Demokraterna: varför inte försöka finna en ny Carter, om han existerar därute? En otippad outsider med folkligt gehör, fri från bindningar till getingboet i Washington – som Trump. Men till skillnad från honom en seriös, principfast, ärlig och obefläckad humanist. Den kandidaten var Jimmy Carter 1976.
I ett USA sönderfrätt av Nixon, Watergate och Vietnam slog han an en sträng hos väljarna som bar hela vägen fram, synbarligen i trots mot skyhöga odds. Det är glömt numera, men Carters för TV iscensatta gräsrotskampanj av äkthetsdoftande amerikansk idealism var fantastiskt skickligt genomförd. Mediernas skepsis vändes snart och Carters vita leende tandrader (”The Grin Will Win”) blev ett optimistiskt varumärke.
Kontrasten till Carters misslyckande som president är slående. Eller? Gisslandramat i Iran, den sega lågkonjunkturen och förlusten till fenomenet Ronald Reagan 1980 har fått många att avskriva Carter som en svag och parentetisk figur. Det är mycket orättvist.
Carter var en konservativ demokrat, ingen vimsig mellanmjölksliberal. Han stod för budgetdisciplin och försökte bekämpa kongressledamöternas ingrodda vana att spendera skattepengar på tveksamma projekt för att vinna röster i hemmadistrikten.
Han avskaffade en mängd ineffektiva statliga regleringar som handikappade näringslivet. Han tillsatte monetaristen Paul Volcker som centralbankschef med uppdrag att återställa hälsan i den sjuka 70-talsekonomin, vilket krävde ett stålbad men som lade grunden för nästa decenniums tillfrisknande.
Inom utrikespolitiken gjorde Carter mänskliga rättigheter till en högprioriterad fråga. Han var återhållsam med att bruka vapenmakt, samtidigt som han startade en omfattande modernisering av militären för att hålla tyrannierna (främst Sovjetryssland) stången.
I Ivan Elands bok Recarving Rushmore (2014) – som rankar samtliga amerikanska presidenters politik för fred, välstånd och frihet – hamnar Jimmy Carter på plats 8, högst av alla innehavare av ämbetet sedan förra seklets början. Som USA och världen ser ut i dessa dagar vore det nog inte dumt om det hos Demokraterna anmälde sig en förmåga av samma kaliber. Gärna snabbt.
Det nakna Sverige
Skrivit i Corren 15/11:
En tydlig sänd signal. Obama och Löfven var sammansvetsade. Hade Putin tankar på farliga äventyr i Östersjöregionen skulle han få veta att USA helhjärtat backade upp Sverige och övriga utsatta länder i området.
”Vi är enade i vår oro över Rysslands alltmer växande aggressiva militära närvaro”, deklarerade Obama med Löfven vid sin sida i Vita huset. Ingen idé för Moskva att hoppas på framgång genom hot, skrämsel och splittring här inte!
Detta var i maj och Löfven kunde vara nöjd, väldigt nöjd, med sitt besök hos världens mäktigaste man. I honom hade Sverige en kassaskåpssäker vän nu när det mörknade betänkligt vid horisonten hemma. Inför pressen kostade till och med Obama sig på ett skämt. ”Vi var egentligen överens om för mycket för att mötet skulle bli intressant”, skrattade presidenten.
Vem skrattar i dessa dagar? Knappast Löfven, antagligen Putin. Obama är strax historia. Donald Trump tar över Vita huset i januari. Den fasta bastion som Löfven lutat sig mot och satsat på tycks därmed blivit till grus och sand.
Löfvens säkerhetspolitiska linje är inte ny. Snarare har han trampat vidare i Tage Erlanders gamla fotspår. Sverige ska vara alliansfritt, inte underteckna några garantier om gemensamt försvar med andra. Däremot lägga sig nära Nato och i ömsesidigt strategiskt intresse odla intima relationer med USA.
Under kalla kriget skedde det i illa dold hemlighet, sedan allt öppnare och Löfvens regering har tagit Sverige ungefär så långt man kan komma på det spåret.
Med Trumps oberäknelighet, isolationistiska reflexer, Putinvänliga inställning och Natoskeptiska hållning är spårets vansklighet synat och kraschen in i återvändsgränden överhängande.
Natomedlemmarna har åtminstone glasklara avtalsenliga förpliktelser att peka på, som i decennier utgjort grundbulten i den europeiska säkerhetsordningen. Brottet vore rena München 1938 om Washington ensidigt drog sig ur. Vi har ingenting, mer än en uppenbarligen naiv klockartro på att USA ständigt ska vara vår store starke, skyddande kompis när Ryssland bråkar på skolgården.
Att USA istället skulle vilja bli polare med den där allt mer utmanande flåbusen? Det har inte ingått i vår föreställningsvärld.
Ingen krets av garanterade Natovänner i Europa har vi heller. Och de egna knytnävarna räcker inte långt, då vi i tidigare bred politisk lättsinnighet beslutat att Sveriges nationella försvar är en i stort sett onödig utgiftspost.
Nakna står vi medan det börjar blåsa kallt. Rysligt kallt.
Hos Sven Stolpe i Vadstena
Är man i Paris brukar det höra till att besöka Jim Morrisons grav. Är man i Vadstena är det naturligtvis lika självklart att hälsa på Sven Stolpe. På Vadstena nya kyrkogård (ungefär i mitten) vilar den gamle kulturgiganten tillsammans med hustrun Karin.
Enligt vad jag hörde under mitt besök ville Stolpe, Sveriges mest profilerade 1900-talskatolik och författare till klassiska verk om såväl Heliga Birgitta som drottning Kristina, ha sin gravvård vid klosterkyrkan i stan. Men av någon märklig anledning gick det tydligen inte för sig.
OBS, ungdomar! Sven och Karin Stolpe är alltså föräldrar till Alex Schulmans mamma.
Vansinnets politik
Skrivit i Corren 11/11:
Asch, han snackade nog bara.´Tom, uppblåst retorik. Låt oss hoppas på det bästa. Det finns ju en verklighet också.
Men när världens mäktigaste offentliga ämbete, i världens ledande demokrati, väntar på att intas av en oberäknelig joker till ärkepopulist som Donald Trump kan vi inget säkert veta.
Allt förnuft och all rationalitet talar för att hans ekonomiska politik är vansinne. Ska USA börja lösgöra sig från den globala marknaden? Det är ungefär exakt vad Trump lovat göra under sin paroll ”Make America Great Again”.
Han vill reversera utvecklingen av den internationella arbetsfördelningen genom att återställa jobb och industriproduktion som gått till Kina, Mexiko och andra låglöneländer.
Frihandeln ska strypas och höga strafftullar införas när USA sluter sig inom isolationismens ”trygga” murar. NAFTA, det nordamerikanska frihandelsavtalet, har Trump hänvisat till papperskorgen. TTP med Asien är att glömma, TTIP med EU likaså.
Vidare ska alla illegala invandrare kastas ut. Men Trumps stora skattesänkningar låter väl bra? Problemet är att Trump lovat väldiga infrastruktursatsningar samtidigt som han vägrar skära ned på utgifterna till de offentliga välfärdsprogrammen.
Konsekvenser? Det redan närmast astronomiska underskottet i USA:s statsfinanser skulle explodera. Ytterligare en svår smäll vore deportationen av de många miljoner människor som jobbar utan uppehållstillstånd i landet och som företagen är beroende av. Realismen i att kunna flytta hem gamla arbetstillfällen i branscher som blivit olönsamma, är som om Stefan Löfven beslutat att de svenska varven skulle återuppstå i sin forna glans. Och på detta ett handelskrig mot övriga världen!
Make America Very Poor. Det är den faktiska innebörden av Donald Trumps kampanjslogan. Och han skulle dra övriga industriländer med sig ned i en global recession.
Historiskt är ekonomisk tillbakagång och protektionism ett säkert recept för underblåsande av politiskt vettvilliga krafter och ökade internationella spänningar. ”Om inte varor korsar gränserna kommer soldater att göra det”, menade den franske 1800-talsliberalen Frédéric Bastiat – inte utan fog.
Trumps ekonomiska program är en farlig och motsägande förvillelse, men han har vunnit presidentposten på det. Även om det finns åtskilliga sansade och frihandelsvänliga republikaner i kongressmajoriteten – samt en mäktig amerikansk näringslivssektor som förstås har insikt i elementa – får man aldrig underskatta vad oförnuft och irrationalitet kan ställa till med.
Den globala marknadsliberalismen bevisade sin överlägsna välståndsbildande förmåga kring förra sekelskiftet. Det stoppade som bekant inte stormakterna från den monumentala dumheten att slå sönder denna frihetliga ordning och sedan inta en restriktiv hållning med ett batteri av statliga regleringar, tullar och handelshinder.
Donald Trump förmår rimligen inte att genomföra sin ekonomiska politik till punkt och pricka. Det är sant att verkligheten är en tung, bromsande och modererande faktor. Men Trump kan ändå åstadkomma stor skada med kursen han förespråkar och bidra till att världsekonomin går in i en regressiv fas.
Och som sagt, minns att verkligheten har ställts på ända förr. Klart att det kan hända igen. Det hände precis nyss.
En fullständigt osannolik person som Donald Trump är vald till USA:s president.
Vakna, mardrömmen fortsätter!
Skrivit i Corren 10/11:
Den långa mardröm som varit 2016 års osannolikt hätska, upprivande och på många sätt chockerande presidentval är över.
Men mardrömmen visade sig bara vara ett preludium till det otänkbara: Donald Trump, den vulgäraste och olämpligaste kandidat som toppat något av de stora partiernas valsedlar till Vita huset, kommer att bli USA:s nästa president. Bäva, Amerika! Bäva, världen!
Vi är nu inne på ett totalt okänt territorium.
En värre valkampanj på nationell nivå än den som nyss varit har inte skådats i USA under modern tid. De redan innan såriga motsättningarna i det politiska livet har blivit än mer inflammerade. Med Donald Trump som vinnare i denna batalj finns föga tecken på att lindring är att vänta.
Visserligen präglades hans segertal av försonlighet och en utsträckt hand till såväl vänner som motståndare, en för Trump osedvanlig eftergift till traditionell kutym i dessa sammanhang. Men trovärdigheten är inte direkt slående.
Vi har ändå att göra med en sällsynt polariserande figur som nått den högsta makten på tvärs även inom sitt eget parti, vilket han mer eller mindre kapade i vårens premiärval.
Från ruta ett har Trumps bana till Vita huset varit en freakshow av brutalt språkbruk, vilda konspirationsteorier, ett budskap genomsyrat av isolationism, rasism, sexism, avsky mot den fria pressen och den amerikanska demokratins institutioner.
Gensvaret han mött hos väljarna är ett skrämmande mått på hur djupt motviljan mot etablissemanget är i breda folklager och är en vådlig draksådd för framtiden.
Demokraterna visade samtidigt en förbluffande tondövhet genom att inte kunna vaska fram en fräschare kandidat än Hillary Clinton. Att i dynastisk anda bereda vägen för nomineringen av henne, en skandalomsusad och illa omtyckt personifikation av Washingtons politiska klass, var och är en magstark utmaning i det klimat som råder. Priset blev också högt.
Bara utsikten att den första färgade presidenten i USA:s historia skulle följas av den första kvinnliga, var bensin på elden för de högerreaktionära krafter som förgiftar mycket av dagens amerikanska samhällsdebatt.
De är egentligen inte intresserade av gängse politik, utan ser snarare USA som slagfält för ett konservativt kulturkrig mot den elitistiska liberala mitten-vänster som de främsta hatobjekten Obama och Clinton representerar i deras tankevärld. Trump gjorde till sin politiska affärsidé att utnyttja dessa stämningar i sitt antietablissemangskorståg och att sakfrågorna hamnade i skuggan av valkampanjens gräsliga gyttjebrottning är symptomatiskt.
Vart nu denna söndrade nation med sitt krisande politiska system går är en otäckt öppen fråga. Det har bäring på hela efterkrigstidens världsordning som redan visat oroande upplösningstendenser. Den västliga liberala demokratin har inte varit så utsatt sedan 1930-talet.
Med ett aggressivt Ryssland som flyttar fram sina positioner, Brexit och ett försvagat EU, en Donald Trump som överger Pax Americana, samt kanske nästa år Marine Le Pen som statschef i Frankrike, kan den perfekta stormen vara under uppsegling.
Och vem vet? Är en president Trump de facto möjlig i USA, vad säger då att en statsminister vid namn Jimmie Åkesson vore omöjlig i Sverige?
Arma, arma USA!
Skrivit i Corren 8/11:
Det var ingen tvekan om att Bob Doles ord kom från hjärtat.
”Han var en stark allierad om synsätten sammanföll, men en formidabel motståndare om han hade en annorlunda åsikt. Även om han hade sin egen ideologiska övertygelse, strävade han alltid efter en tvåpartilösning i frågor som var av betydelse för det amerikanska folket och ingen annan var bättre att finna gemensam grund för kompromisser än honom.”
Vem talade Dole om? Ted Kennedy, som då nyss avlidit sommaren 2009.
Den moderate högermannen Bob Dole var republikansk senatsledare 1985-1996, det sistnämnda året lämnade han kongressen för att utmana Bill Clinton i presidentvalet. Kennedy var i decennier en tung demokratisk senator på vänsterflanken. Ändå var de en sorts kompanjoner, som trots skilda politiska och idémässiga revir inte sällan framgångsrikt kunde mötas i lagstiftningsarbetet.
Epoken Dole/Kennedy känns idag som en mycket fjärran värld.
Den vittrade sönder i samband med Bill Clintons två mandatperioder som den förste presidenten ur efterkrigstidens kulturliberala babyboom-generation, ett anatema för det mer konservativa Amerika som såg traditionella värden utmanade och började hårdmobilsera för att sänka Bill – och Hillary! – Clinton till varje pris (minns den bisarra Lewinskyskandalen 1998 som ledde till riksrättsåtal mot presidenten).
Valet av George W Bush gjorde inte saken bättre, en hatfigur för vänstern som fruktade en konservativ backlash. Skyttegravarna grävdes djupare, stämningarna blev allt giftigare och konfrontativa.
Det var i kontrast till denna oroande förfallsprocess som Barack Obama steg fram 2008 och väckte en våg entusiasm med sin närmast messianska retorik. Vilket var hans främsta vallöfte? Inte sjukvårdsreformen. Utan att frälsa Washington från den destruktiva polarisering som fått maktmaskineriet att nå graden av baklås.
Hur väl Obama lyckades illustrerades 2010 när den demokratiske senatorn Evan Bayh, son till den legendariske Indianasenatorn Birch Bayh, meddelande att han tröttnat på eländet och beslutat hoppa av: ”Kongressen fungerar inte som den borde. Det är för mycket partipolitik och för lite framsteg, för mycket trångsynt ideologi och för lite praktisk problemlösning”.
Oförsonligheten är nu värre än i mannaminne. Republikanerna (med majoritet i kongressens båda kamrar) har exempelvis sedan i våras blockerat Barack Obamas nominering av Merrick Garland som ersättare för den bortgångne konservative domaren Antonin Scalia i Högsta domstolen. Garland borde inte vara en hopplös kandidat.
Han är en allmänt ansedd jurist i den politiska mittfåran, men tillåts inte ens en sedvanlig kongressutfrågning! Detta är inte seriös politik, det är sabotage.
Som klimatet utvecklat sig, är någon förvånad över att årets presidentkampanj blivit en så brutalt smutsig och mardrömslikt lumpen historia?
USA har denna tisdag att välja mellan alternativet Hillary Clinton eller Donald Trump; bägge synnerligen misstrodda i breda folklager och av goda skäl.
Clinton är sinnebilden för den trixande, korruptionssolkade politiska eliten. Trump är den vulgärpopulistiske outsidern utan spärrar som ridit högt på missnöjet med hela maktapparaten. Dikotomin ter sig symptomatisk för USA:s deprimerande politiska tillstånd.
Oavsett utgång, och även om Clinton vore det minst dåliga valet av de två, lär återvinnandet av den civiliserade, konstruktiva anda som Dole/Kennedy representerade dröja länge, länge än.
Var är vår Clemenceau?
Skrivit i Corren 7/1:
Vi har varken ett försvar eller ett ledarskap! Anklagelsen utslungades 1914 av Georges Clemenceau, den store franske politikern och tidningsmannen, mot de som misskött hans lands beredskap. Clemenceau?
Möjligen klingar hans namn inte med samma självklarhet som Charles de Gaulle och Winston Churchill på våra breddgrader, det är synd. Ty vad dessa bägge portalfigurer i den europeiska historien senare blev, förkroppsligade Georges Clemenceau redan vid epoken kring första världskriget.
Att en militär stormaktskonflikt skulle utbryta var ingalunda givet, precis som idag. Dock såg Clemenceau hotande tecken från det autokratiska kejsardömet Tyskland – republiken Frankrikes arvfiende – som inte var att leka med och att det därför var nödvändigt att hålla garden uppe.
Hans varningar möttes med döva öron. De styrande föredrog att hoppas på fortsatt fred. Clemenceau lyckades emellertid driva igenom en förlängning av värnplikten (som kortats 1905), men förskräcktes av materialbristen.
Att armén saknade tungt artilleri ursäktades fåraktigt av krigsministern 1914 med att regeringen dragit ner på försvarsanslagen. Clemenceau dundrade med den berättigade frågan: ”Vad kommer att hända med stridsmoralen om soldaterna upptäcker att de är inom räckhåll för fiendens kanoner, medan det egna artilleriet inte når fram till fienderna?”.
Han konstaterade kallt att det är fåfängt att vara hjälte på slagfältet, om det inte finns vapen och ammunition.
Kort efter detta meningsutbyte skrev Georges Clemenceau i sin tidning L´Homme Libre: ”Låt oss handla så att inte våra barn behöver slå ner sina ögon när våra namn nämns”. Nästa dag anföll Tyskland…
Om detta berättar författaren Mats Krantz i en fin, nyutkommen bok: Den franske Tigern. På svenska är det den första heltäckande biografin om Clemenceau (1841-1929) och rekommenderas gärna som rykande aktuell läsning i novemberrusket.
Frankrike var skamligt illa förberett när den moderna, välutrustade tyska krigsmaskinen invaderade. Priset blev ofattbart högt. 1917 var fransmännen i princip slagna, tongivande kretsar ville ge upp. Dessbättre överläts regeringsrodret istället till kraftpaketet Clemenceau. Han ingöt nytt tigeraktigt mod som skingrade defaitismen och fick nationen att härda ut till seger.
Fast utan bistånd från Frankrikes allierade Storbritannien och, sent i kriget, USA hade knappast ens Clemenceaus benhårda försvarsvilja räckt för att knäcka den tyska militärdiktaturen och rädda republikens frihet.
Vad har detta att säga oss?
Antag att Georges Clemenceau, här och nu, gjort comeback från ovan som politiker och journalist i Sverige. Han hade utan vidare kunnat hoppa direkt in i försvarsdebatten.
Det vore bara för honom att i stort sett blåsa dammet av sina gamla debattinlägg; byta ut kejsar-Tyskland mot Putin-Ryssland, omvandla uppgifterna om den underfinansierade och otillräckligt rustade franska försvarsmakten 1914 till den svenska 2016, reprisera sitt hudflängande av politikerkårens oförmåga att hantera det mörknande säkerhetsläget och – vis av tidigare erfarenhet – peka på vikten av allierade om det värsta skulle inträffa.
Tyvärr har vi ingen Clemenceau.
Konseljpresident Georges Clemenceau med USA:s general Pershing 1918.
Miss us yet? #election2016
Bild
Rädslan och livet
Fruktbarhet kommer ur tillit. Den som vågar se och uppleva också vad han förut inte har sett och upplevt, han är den fruktbare. Ofruktbarhet kommer ur rädsla. Rädsla är början till den levande döden.
– Karin Boye, 1932.
Christian Dahlgrens Blogg 