Vissnande maskrosor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/5:

”Jag tror inte det går att åstadkomma någonting alls med politik egentligen”, sa Svenska Akademiens Horace Engdahl på Bokmässan förra året. Vore det alldeles förvånande om liknande funderingar börjat gnaga inom MP:s hårt prövade medlemskader?

Det är ett slokande maskrosparti som denna fredag samlas till kongress i Linköping. Av glädjen från hösten 2014 över att äntligen få ta steget in i regeringskretsen och göra politisk verkstad av de gröna drömmarna, kan inte mycket återstå med tanke på resultatet.

Som juniorpartner till det dominerande S fanns nog insikten att ett litet parti måste tvingas till en del jobbiga kompromisser. Men att konfrontationen med verkligheten skulle bli så smärtsam?

Vattenfalls brunkol, Bromma flygplats, Förbifart Stockholm, vapenexporten, Nato, försvarsbudgeten, migrationspolitiken… Det har varit en enda lång Golgatavandring av bittra reträtter och svikna löften i hjärtefrågor.

Växlingen från den invanda oppositionsrollen gjorde snabbt svagheterna uppenbara. Språkröret Gustav Fridolin, det en gång så lovande unga stjärnskottet, snackade i kaxigt övermod om att fixa skolan på hundra dagar och har ännu inte levererat. Den forne gunstlingen håller numera en låg profil efter den omskakande krisen med Mehmet Kaplans och Åsa Romsons sortier.

I motsats till den av besvikelsens missnöje ansatte Fridolin, har det nya språkröret Isabella Lövin klarat sig bättre både utåt och internt. Dock har hennes konkreta framgångar varit lätträknade, klimatlagen har exempelvis mest en symbolisk karaktär och lär näppeligen få massorna att jubla.

Turbulent har det också varit i riksdagsgruppen där fyra ledamöter bildat en oppositionsfront mot de ständiga eftergifternas svårsmälta kurs. Upprorsstämningen märks även i den till kongressen lanserade alternativa partistyrelselistan, med krav på mer renlärigt folk vid rodret än de av etablissemangsmakten komprometterade topparna som statsråden Alice Bah Kuhnke och Per Bolund.

Den kuppen lär dock ha begränsade möjligheter att lyckas, eftersom kongressombuden hålls i stramare tyglar än förr om åren då det ofta blev vilda vä(n)stern och allt kunde hända.

Men rebellerna har ett tungt argument för sin frustration över sakernas tillstånd som inte kan dribblas bort – den blödande väljarflykten. Opinionssiffrorna har dalat till så låga nivåer att riksdagsspärrens lieman flåsar i nacken. De aktuella oddsen inför valet 2018 från Unibet visar symptomatiskt att sannolikheten är större att partiet åker ur parlamentet än klarar sig kvar. ”En passande liknelse är väl att det ser kolsvart ut för MP just nu”, säger spelbolagets Henrik Holm.

Men MP-ledningen visar inga tecken på att vilja släppa greppet om taburetterna, envist besluten som den är att bevisa sin regeringsduglighet come hell or high water – vilket i detta fall betyder att inte bråka utan sitta hyggligt stilla i S-båten till nästan vilket pris som helst.

För ett parti djupt präglat av idealistisk aktivism, systemkritik och grönromantisk utopism måste det bland åtskilliga gräsrötter kännas som att auktionera ut sin själ. Stämmer de under helgens kongress upp i samma låt som Monica Zetterlund sjöng i HasseåTages revy Svea Hund är det förståeligt: ”Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?”

En naken ondska

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/5:

Musiken förhöjer livet, inspirerar, ger världen extra lyster. Särskilt påtagligt är det i uppväxtåren då vi är som mest mottagliga och formbara. Våra favoritartisters musik får en speciell sorts emancipatorisk, stärkande kraft. Sällan blir glädjeberusningen lika fullkomlig som när man i ung ålder får uppleva sin idol på en livespelning.

Vilken pirrande förväntan måste det inte funnits bland alla dessa barn och ungdomar som samlades för att se den amerikanska popstjärnan Ariana Grande uppträda i Manchester. Vilken bottenlöst djävulsk överraskning som något sjukt, förvridet sinne hade planerat för dem. Döden som finalnummer.

Strax efter att sista låten klingat ut i den sena måndagskvällen och publiken började lämna konsertarenan, förbyttes feststämningen ögonblickligen till ett blodigt, fasansfullt inferno. Bomber utlösta för att sprida maximal förödelse, slita sönder så många unga liv som möjligt.

Inga andra ord än naken ondska finns för detta sällsynt vämjeliga illdåd, som mördarsekten IS uppgett sig stå bakom. Minst 22 döda och omkring 60-talet skadade blev terrorns mörka skörd denna gång.

Det förblindade ideologiskt religiösa hatet som motiverat senaste årens samvetslösa terrorattacker mot oskyldiga människor i Europa har vi i Sverige nyligen själva drabbats av. Och kan drabbas av igen. Alla är vi potentiella måltavlor och Manchester är ytterligare en brutal påminnelse om det.

Den utstuderade hänsynslösheten i terrordåden tycks vara en direkt följd av att IS är på reträtt i Mellanöstern. I takt med att området för deras ”kalifat” krymper i Syrien och Irak uppmanar de sina anhängare i väst att gå till intensifierad straffoffensiv mot oss, ”de otrogna”, på vår egen hemmaplan.

Det är en ragnarröksartad kamp från de perverst dödsdyrkande fundamentalisternas sida som inte känner några kompromisser på vägen mot avgrunden. Myndigheter och politiker måste effektivisera det polisiära arbetet för att hindra nya terrordåd och oskadliggöra det öppna samhällets fiender.

Men i sorgen över offren i Manchester och i medkänslan till deras anhöriga, får vi samtidigt inte låta IS förlama oss och fördunkla morgondagen för våra barn. Höj säkerhetskraven och öka kontrollerna kring konserterna, ja.

Men musiken får aldrig tystna, artisterna måste fortsätta att turnera och möta sin publik, ung som gammal. Att bevara hoppet, glädjen och livslusten är nödvändig motståndshandling mot allt vad IS representerar.

En kardinal betyder så mycket

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:

Tre Kronors VM-triumf i hockey i all ära. Men söndagens besked om att påven för första gången någonsin utsett en svensk till kardinal i den världsomspännande katolska kyrkan kniper ändå guldmedaljen.

Att Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, får ikläda sig den röda högtidsdräkten som påven Franciskus närmaste rådgivare i Vatikanen är tveklöst en historisk nyhet av rang. Katolicismen må i vårt land vara en minoritetsinriktning, länge misstänkliggjord och fördomsfullt bespottad i efterdyningarna av reformationen för 500 år sedan.

Men det är hos ”papisterna” (detta slitna gamla skällsord) som den svenska kristna kultursfären har sina odiskutabla rötter. Arvet är påtagligt, inte minst i Östergötland.

Ta bara Linköpings majestätiska domkyrka som tronar över stadens centrum, den byggdes som en katolsk katedral. Alvastra klosterruin vid Omberg i Ödeshög var en gång platsen där franska munkar från den inflytelserika Cisterciensorden etablerade sig, det var också i Alvastra som en av våra främsta världskändisar – Heliga Birgitta – fick sina första uppenbarelser.

Hon kom senare att grunda klostret i Vadstena, vars förr så centrala betydelse inte går att överskatta. ”Vadstena representerade liturgiskt, andligt, estetiskt och intellektuellt den svenska medeltidskulturens kulmen”, skriver Sven Stolpe i sin klassiska biografi över drottning Kristina.

De katolska klostren var mer än religiösa inrättningar. De var lika mycket institutioner för bildning, vetenskap, kultur, läkekonst och socialvård – och utgjorde våra kontaktnav till kontinenten. Katolska kyrkan kristnade inte endast Sverige, vi blev även civilisatoriskt inlemmade i Europa genom den (vilket, det ska man heller inte glömma, underlättade handeln och det ekonomiska utbytet).

Rom kan man säga var den tidens Bryssel och kyrkans nätverk fungerande som en slags protoversion av EU. Politiskt innebar det en maktdelning mellan påven och de världsliga furstarna; en situation som knappast var till samhällelig nackdel för vanligt folk då herremännen inte kunde härja hur som helst.

På många sätt blev reformationen en Swexit av svåröverskådligt katastrofala proportioner när Gustaf Vasa högg av våra europeiska band och gjorde riket till en starkt centraliserad, protestantistisk militärstat. Det går inte att nog betona vilken omfattande prägel detta fått på vår nation ända in i dessa dagar.

Men 1990-talets EU-medlemskap blev en form av svensk comeback från periferins självtillräcklighet (det hjälpte lyckligtvis inte att Vasas vålnad symptomatiskt nog rasslade med kedjorna i folkomröstningen; ett av argumenten som hördes från nejsidan var nämligen att Bryssel stod i beroende av Vatikanens diktat!).

Upphöjelsen av Anders Arborelius till kardinal har i ekumeniska termer tolkats som att påven Franciskus vill närma sig ett protestantiskt dominerat land, ett led i hans ambition att främja en brobyggande dialog mellan kristenhetens olika falanger och de övriga stora världsreligionerna. Det är naturligtvis mycket vällovligt.

Men det faktum att en svensk utnämns till kardinal i Rom den 28 juni har en vidare dimension än blott och bart religiöst. Det kan ses som en symbolmättad illustration av ett återknytande till den gamla europeiska kulturgemenskapen med dess rika mångfald och traditioner, där Sverige självklart hör hemma.

Vår civilisations bålverk

Publicerad den av
Svara

De som försvarat och inkarnerat Europas civilisation är inte hemma i Bryssel utan det är författare från Centraleuropa – Vaclav Havel, Czeslaw Milosz, Milan Kundera, György Konrad.

De tog med sina liv ställning mot kommunismen och försvarade inte bara demokratin utan också en civilisation som var deras identitet – ett Europa som inte kan förminskas till sina brott utan är sin upplysning och sin romantik, sina landskap och monument, sina städer och kaféer. En livsform med många ansikten, men med en gemensam bakgrund i antiken, Bibeln, Rom, renässansen…

Hitler är den ohyggligaste parentesen i nutidens historia, men Bach och Beethoven, Goethe, Kant och Caspar David Friedrich består utan parenteser.

– Per Wästberg, Svenska Dagbladet 22/5.

Får man älska Wagner?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/5:

I tioårsåldern råkade jag höra ett radioprogram om Richard Wagner. Jag förstod kanske inte särskilt mycket. Mer än att musiken som strömmade ut i mitt pojkrum hemma i Kungsbacka var förhäxande, trollbindande, underbar. Det var som tillvaron förhöjdes, gavs ytterligare en dimension.

Richard Wagner har det ju varit ganska knepigt att tala om i Sverige – i alla fall högt, entusiastiskt och reservationslöst (det är nog bara Horace Engdahl som kommer undan med det).

Men nu när Kungliga operan har satt upp Nibelungens ring – denna magnifikt dystopiska mastodontsaga om världens undergång – blev det omedelbart publiksuccé. Biljetterna försvann i ett nafs och ingen ville skämmas, ens lite klädsamt.

Ambitiösa teckentydare i trendspanarbranschen kan måhända tolka Wagnerlockelsen som ett bekräftande uttryck för tidsandans pessimistiska oro över samhällsutvecklingen, det götterdämmerungsmässiga snacket om en hotande systemkollaps, den återuppståndna vurmen för grumlig nationalromantik, och se kopplingar till Sverigedemokraternas ohejdade frammarsch spöka i ett hörn av salongen.

Ty har stämningarna från 30-talet gjort comeback, vilket inte är en ovanlig uppfattning dessa dagar, är det naturligtvis klart att Wagner dyker upp som gubben i lådan och möts av jubel igen.

För det är ju det där med Hitler, som i missbruk gjorde Wagneroperorna till nazismens soundtrack och annekterade Bayreuth som en ideologisk kultplats. Visst, det var flera decennier efter kompositörens död, men oskyldig till att bereda marken för barbariet och förvillelserna om nödvändigheten att skydda det överlägsna german/ariska blodets renhet, var denne notoriske ärkeantisemit definitivt inte. Politiskt har Richard Wagner mer än förtjänat sin plats i giftskåpet.

Fullt medveten om det läskiga syndaregistret kan jag ändå inte låta bli att tjusas och njuta av Wagners kompositioner. Jag älskar dem lika mycket som upphovsmannen gör mig illamående. Är det intellektuellt hederligt, moraliskt godtagbart, med en sådan boskillnad?

Jag erkänner dilemmat, fast hur många geniala konstskapare skulle vi då inte annars behöva ta avstånd ifrån därför att de var politiskt korkade, alternativt sjövilda värstingar? Ska vi strunta i att läsa Knut Hamsuns mästerliga, nyskapande romaner eftersom han välkomnade Hitlerväldets våldtäkt på Norge och skänkte sin litterära Nobelprismedalj till Josef Goebbels?

Per Wästberg skrev häromåret på temat i Svenska Dagbladet: ”García Marquez, L-F Céline, Bertold Brecht, José Saramago – vilka konstnärer, men vilka idiotiska åsikter! Om hur världen var inrättad lärde de mig inte genom vad de tyckte om den, utan genom överrumplande fantasikraft”.

Däri ligger också det helt väsentliga hos Wagner, det som separerar hans förfärliga dumheter från verkens storslagna oemotståndlighet och skönhet.

Lyssna exempelvis på Lohengrin en gång, min egen Wagnerfavorit. Försök sedan vara utan denna fantastiska opera. Det är praktiskt taget omöjligt. Om man är en öppen, levande, kännande människa.

House of Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/5:

Har femte säsongen av House of Cards haft premiär på Netflix ännu? Gäsp. Vem bryr sig? I konkurrensen med verklighetens politiska Washingtondrama som utspelar sig varje dag inför världens ögon står sig fiktionen slätt.

Kevin Spacey må vara aldrig så briljant som den slemmige Francis Underwood, och seriens manusförfattare kan koka ihop vilka kittlande intriger som helst. Inte den bästa dikt kan slå ett maffigt maktraffel som är på riktigt.

Trots att Donald Trump inte ens har hunnit sitta i Vita huset ett halvår, surrar ordet ”riksrätt” allt frekventare i luften samtidigt som parallellerna till Watergate och Nixon nått inflatoriska nivåer. Faktiskt började spekulationerna om Trump skulle klara sin hela mandatperiod utan avgång redan efter valsegern i november. Knappast konstigt.

Hans uppenbara omognad, bristande impulskontroll, flagranta omdömeslöshet och patologiskt narcissistiska maktfullkomlighet gjorde honom rekorduselt lämpad till det närmast omänskligt krävande ansvaret som USA:s president. Det var som att skicka ut en berusad elefant i ett minfält. Konsekvenserna har också, föga förvånande, blivit ett fyrverkeri av exploderande skandaler.

Mest graverande är den ryska följetongen, där det senaste kapitlet innehåller ytterligare uppgifter om Trumpkampanjens samröre med Putinregimens hantlangare i förra årets presidentvalrörelse. Att Kreml blandat sig i för att påverka utgången anses av USA:s underrättelseorgan vara bortom tvivel.

Frågan är huruvida Trumps medarbetare stod i maskopi med Ryssland, en till USA fientligt sinnad främmande makt, eller inte. Och vilken eventuellt roll Trump personligen spelade i sammanhanget.

Blotta misstankarna är oerhörda, skulle de bevisas vore Watergate att klassa som en felparkering i jämförelse. Själv blånekar presidenten förstås, men Trumps hantering av det infekterande ärendet har bara det blivit en rullande skandal i sig.

Rena bomben blev när James Comey, FBI-chefen som ville gå till botten med Putinkopplingarna, fick sparken. Sedan dessa uppgifter om att Trump tidigare försökt få Comey att avstå från att undersöka den förre säkerhetsrådgivaren Michael Flynns ryska kontakter!

Är det sant, är det förhindrade av rättvisa (”obstruction of justice”) – ett allvarligt brott enligt amerikansk lagstiftning, som en gång Nixon misstänktes för i Watergatefallet och som gjorde att han hellre lämnade presidentposten än att ställas inför riksrätt i kongressen.

Att det nu tillsatts en särskild åklagare i gammal Watergatestil för att oberoende granska vad som finns i Donald Trumps ryska soppa säger åtskilligt om hur allvarligt läget blivit. Presidentens politiska aktier stärkes knappast heller av nyheten att han beredvilligt läckt topphemlig underrättelseinformation om IS till Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov under dennes besök i Vita huset nyligen.

Trumps överlevnad hänger på hur länge kongressens republikanska majoritet finner det värt att stödja honom. Som utvecklingen artat sig hittills, hotar priset snart att stiga betänkligt högt och nästa höst är det mellanårsval, note bene. Spricker fördämningarna innan dess?

Kanske skymtar svaret i kommande avsnitt av ”House of Trump”.

Skattepengar till film?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/5:

Mons Kallentofts rafflande romaner om Malin Fors ska som bekant bli en filmserie, inspelad på plats i Linköping. Vem kan vara emot det? Måhända blir projektet en gränslös kioskvältare som får turismen och den lokala tillväxten att gå i spinn.

”Linköping kommer att synas i hela Europa och eventuellt även i USA. Det finns ett stort värde för staden och näringslivet. Det kommer att locka hit massa människor som i slutändan kanske flyttar hit och börjar jobba för näringslivet”, spådde Johan Rustan, vd för Visit Linköping & Co, entusiastiskt i början av april. Blir det så, borde det väl inte vara något snack om saken.

Klart att kommunen ska gå in och stödja filmmakarna. Detta gyllene marknadsföringstillfälle att sätta Linköping på världskartan får inte missas. Kommunstyrelsen har därför beslutat att genom de kommunala bolagen sponsra Kallentoftfilmerna till ett värde av närmare 4 miljoner kronor. Samma summa skjuter det privata näringslivet till.

Men i ett kommersiellt filmprojekt som detta, vilket sägs ha en sådan given succéartad ekonomisk potential inte minst för näringslivet, varför kan då inte marknadens enskilda aktörer svara för hela beloppet?

Film är häftigt och spännande, det är också förenat med hög risk. Sanningen är att inte någon människa vet huruvida Kallentoftböckerna i filmversion blir en flipp eller flopp, vare sig publikmässigt eller vad Linköping möjligtvis kan räkna hem på affären.

Att den politiska majoriteten äventyrar skattebetalarnas pengar i en för kommunen artfrämmande verksamhet med mycket osäker avkastning måste således betecknas som ytterst tveksamt, både sakligt och principiellt. Kritiken har också varit hård.

Kommunalrådet Paul Lindvall (M) har från oppositionens sida tagit tydligt avstånd från inhoppet i filmbranschen: ”Det här är ingen kommunal angelägenhet. Det ligger så långt ifrån vår kärnverksamhet man kan komma”.

Christian Ekström, vd för Skattebetalarnas förening, har kallat beslutet för ”vansinnigt” och menar att det är ett kvalificerat slöseri med Linköpings offentliga medel: ”Det är som att kasta pengar på roulettebordet istället för att investera dem i räntebärande papper. Kommunernas uppgift är att satsa på kärnverksamhet som vård, skola och omsorg”.

Men eftersom klubban redan fallit i ärendet är det väl inget mer att göra?

Nja, en som inte ger sig är advokaten Gustav Sandberg som i egenskap av privatperson överklagat beslutet till Förvaltningsrätten. ”Jag blir irriterad över att man så lättvindigt gör av med så mycket av skattebetalarnas pengar”, förklarade han i tisdagens Corren. Chanserna att Linköpings kommun ska få bakläxa bedömer han som goda. Ett intressant initiativ är det i vilket fall.

Oavsett utgång i Förvaltningsrätten kanske den kommunala filmsatsningen ändå på sätt och vis blir en bra investering på längre sikt.

Det största värdet kan ju för vår egen del faktiskt ligga i den uppblossande debatten om vad som är rimligt att använda skattepengar till, och öka medvetenheten framöver om vikten av försiktighet i spenderandet av gemensamma resurser – särskilt när det gäller fler frestande men våghalsiga uppslag av ”sätta-på-kartan”-karaktär som medborgarna tidigare förväntats bekosta utan knot.