Man inser att oavsett vem som är president i USA kommer det viktigaste, det verkligt omskakande, i enskilda människors liv fortfarande att vara några timmars världsfrånvänd intimitet.

– Therese Bohman, kulturskribent och författare, om Graham Swifts roman Mödrarnas söndag i Expressen.

Förr i världen kunde man med bättre samvete vara en person än i våra dagar. Människorna var som strån i ett sädesfält. Sannolikt piskades de häftigare hit och dit av Gud, hagel, brand, pest och krig än nu för tiden, men kollektivt, stadsvis, landskapsvis, som fält och blev det därutöver plats för någon personlig rörelse av det enskilda strået, så lät den sig försvaras och var en klart avgränsad angelägenhet.

I våra dagar däremot har ansvaret sin tyngdpunkt inte inom människan utan i saksammanhangen. Har man inte märkt att upplevelserna har gjort sig oberoende av människan? De har flyttat in på teatern, i böckerna, i rapporterna från forskningsinstitut och forskningsresor, i de samfund av likasinnade tänkesätt eller religion, vilka utvecklar vissa slags erfarenheter på de övrigas bekostnad liksom i ett socialt experiment, och såvida upplevelserna inte direkt är till finnandes i arbetet ligger de helt enkelt i luften.

Vem vågar nu för tiden ännu påstå att hans vrede verkligen är hans egen vrede, då så många människor lägger sig i saken och vet det bättre än han?! Det har uppstått en värld av egenskaper utan man, av upplevelser utan den som upplever dem, och det ser nästan ut som om människan under idealiska omständigheter över huvud taget inte skulle komma att uppleva någonting mera privat och som om den angelägna tyngden av personligt ansvar skulle upplösas i ett system av formler för möjliga betydelser.

Förmodligen har uppluckrandet av den antropocentriska inställning, vilken så länge ansåg människan för universums medelpunkt, men under de senaste seklerna mer och mer fått vika, nu slutligen nått fram till själva jaget. Ty tron att det är viktigaste i upplevelsen är att man upplever den och i handlingen det att man utför den börjar förefalla de flesta människor naiv.

Det finns väl fortfarande folk som lever helt personligt. De säger: ”Vi har hos den och den igår” eller ”I dag skall vi göra det och det”, och gläder sig åt det, utan att det i övrigt behöver han någon djupare innebörd eller betydelse. De älskar allt som deras fingrar kommer i beröring med och är så rena privatpersoner som det gärna är möjligt. Världen blir en privatvärld så snart den råkar i kontakt med dem och lyser som en regnbåge.

De är kanske mycket lyckliga, men den sortens människor verkar nu vanligen absurda i de andras ögon, ehuru det ännu är långt ifrån fastställt varför.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Men under det greve Leinsdorf med sådan klokhet vidtog sina mått och steg hade förbisett en sak. Det var inte bara en man som han som såg det sanna vi innerst har behov av, utan otaliga andra människor inbillar sig också vara i besittning av det. Man kan rent av beteckna detta som en stelnad form av nyssnämnda tillstånd, vari man ännu tar sin tillflykt till liknelser. Förr eller senare mister man lusten även för dylikt, och många människor, vilka så går och bär på ett förråd av slutgiltigt ouppfyllda drömmar, skaffar sig i det stadiet en punkt att stirra på i hemlighet, som väntade de just där begynnelsen av en värld som man har blivit dem skyldig.

Det hade inte förflutit många dagar efter det utsända tidningsmeddelandet förrän hans höghet redan tyckte sig märka att alla människor som inte har några pengar i gengäld bär en obehaglig sekterist inom sig. Denna egensinniga och människa inom människan går om morgonen med till kontoret och är över huvud taget inte i stånd att på något verksamt sätt protestera mot världens gång, men vänder i stället så länge hon lever aldrig blicken från en hemlig punkt som varje annan vägrar se, fastän det uppenbarligen är just där man har att söka roten och upphovet till allt ont i denna värld som inte vill kännas vid sin frälsare.

Sådana fixerade punkter, i vilka en persons tyngdpunkt sammanfaller med världens, kan exempelvis vara en spottlåda som kan tillslutas med ett enkelt grepp, eller avskaffandet av de öppna saltkaren på restaurangborden, varigenom man i ett slag skulle förhindra spridandet av det mänsklighets gissel som tuberkulosen utgör, eller införandet av Öhls stenografiska system, vilket skulle innebära en så utomordentlig tidsbesparing att därmed även de sociala problemen funne sin lösning, eller omvändelsen till ett naturenligt levnadssätt som satte stopp för det rådande fördärvet, eller också en metafysisk teori för himlakropparnas rörelser, en förenkling av förvaltningsapparaten och en reform av sexuallivet.

När det vill sig väl och omständigheterna fogar det lyckligt för en människa skaffar hon sig en vacker dag utlopp för sina känslor genom att författa en bok, en broschyr eller åtminstone en tidningsartikel rörande sin speciella punkt och därmed så att säga låter sin protest tas till mänsklighetens protokoll, vilket verkar obeskrivligt lugnande även om det hela aldrig blir läst av en enda människa.

I allmänhet lockar det emellertid till sig en del folk som försäkrar författaren att han är en ny Kopernikus, varpå de själva presenterar sig för honom som misskända Newtons. Denna vitt utbredda vana att ömsesidigt syna varann i sömmarna och plocka fram varandras punkter är ytterst välgörande, men den har ingen bestående verkan, emedan personerna i fråga inom kort blir osams och snart är lika ensamma som förut.

Fast någon gång händer det förstås också att en och annan samlar en liten krets av beundrare omkring sig, vilka med förenade krafter anklagar himlen för att den inte tillräckligt understöder sin utkorade son. Och då faller plötsligt en hoppets stråle från högsta höjd över en sådan liten anhopning av punkter – som det skedde när greve Leinsdorf offentligt lät tillkännage att ett österrikiskt år, ifall ett sådant verkligen skulle komma till stånd, vilket än så länge var långt ifrån säkert, under alla omständigheter måste stå i överrensstämmelse med tillvarons sanna mål – så upptar de detta på samma sätt som helgonen mottar en uppenbarelse från Gud.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.