I detta ögonblick önskade han sig vara en man utan egenskaper. Men det är väl en sinnesstämning som över huvud taget ingen står så alldeles främmande för. Hunna till medelåldern minns i själva verket få människor längre hur de egentligen har utvecklats till vad de är, hur de har skaffat sig sina nöjen, sin världsåskådning, sin hustru, karaktär, yrke och framgångar, men de har en känsla av att det nu inte är stort mer som kan ändras.

De kunde rent av påstå sig ha blivit bedragna, ty man kan  ingenstans upptäcka ett tillräckligt vägande skäl för att allting blev som det blev; det kunde också ha blivit annorlunda. Händelserna härledde sig ju endast i ringa grad från dem själva, merendels berodde de på allehanda omständigheter, på helt andra människors goda eller dåliga humör, deras liv och död, och ramlade så att säga bara ner över dem vid en given tidpunkt.

I ungdomen låg livet ännu framför dem som en outtömlig morgon, på alla håll fullt av möjligheter och chimärer, och redan vid middagstiden är där med en gång något som kan göra anspråk på att nu vara deras liv, och detta är dock på det hela taget lika överraskande som om man plötsligt konfronteras med en människa som man har brevväxlat med i tjugo år, utan att någonsin sett henne, och hon visar sig vara helt annorlunda än man har föreställt sig.

Men vad som är långt mera besynnerligt är att de flesta människor helt enkelt inte lägger märke till det; de adopterar mannen som har kommit till dem, vars liv har levat sig in i dem, hans upplevelser förefaller dem nu som ett uttryck för deras egenskaper och hans öde är deras förtjänst eller olycka.

Någonting har umgåtts med dem precis som flugpappret med en fluga; de har fastnat med ett litet hår här, en rörelse där, och så småningom har det vecklat in dem helt och hållet, tills de ligger där begravda i ett tjockt lager som bara har en avlägsen likhet med deras ursprungliga gestalt. Och de kan endast dunkelt minnas sin ungdom, då det fanns liksom en motkraft inom dem – denna andra kraft som rycker och drar än hit, än dit, som inte vill stanna någonstans och utlöser en storm av planlösa flyktförsök.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Det vore lätt att säga vari denna idé bestod, men till betydelsen kunde ingen människa beskriva den. Ty det som skiljer en gripande och stor idé från en vanlig, kanske till och med obegripligt vanlig och förvänd, det är just detta att den befinner sig i ett slags smältande tillstånd, varigenom oändliga vidder öppnar sig för jaget och jaget å andra sidan öppnar sig för världens vida rum, tills man inte längre kan säga vad som är ens eget och vad som tillhör oändligheten.

Stora och gripande idéer består därför av en kropp som liksom människans är kompakt men skröplig och en evig själ som utgör dess betydelse men inte är kompakt utan upplöser sig i intet vid varje försök att fånga den i ord.

Sedan detta förutskickats måste det sägas att Diotimas stora idé inte bestod i något annat än att preussaren Arnheim måste överta ledningen av den stora österrikiska aktionen, trots att denna var behäftad med en avundstagg gentemot Preussen-Tyskland. Men detta är bara idéns ordkropp, och den som finner den obegriplig och löjlig misshandlar en död lekamen.

Vad däremot själen i denna idé angår måste det framhållas att det var en kysk och tillåten sådan, och för alla eventualiteter fogade Diotima till sitt beslut så att säga ett kodicill till Ulrichs förmån.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Diotima började med att förklara att parallellaktionen var ett rent av aldrig återkommande tillfälle att förverkliga vad man höll för det högsta och mest betydelsefulla. ”Vi måste förverkliga en stor idé och vi skall göra det! Vi har tillfället och får inte undandra oss uppgiften!”

”Har ni något bestämt i tankarna?”, frågade Ulrich naivt.

Nej, Diotima tänkte inte på något bestämt. Hur skulle hon ha kunnat göra det? Ingen som talar om det största och mest betydelsefulla i världen tror att detta verkligen existerar. Men vilken underbar egenskap här i världen svarar det emot? Allt går ju ut på att ena är större, betydelsefullare eller också skönare eller sorgligare än det andra, alltså på en rangordning och en komparativ – och nu skulle det till detta inte finnas någon höjdpunkt, någon superlativ?

Men söker man påpeka den saken för en person som just vill tala om det största och mest betydelsefulla, så grips han av misstro och menar sig ha att göra med en känslolös människa, fullständigt utan ideal. Så gick det för Diotima, och så hade Ulrich talat.

Diotima, som allmänt beundrades för sina själsegenskaper, fann Ulrichs invändning respektlös. Efter ett ögonblicks tvekan log hon och svarade: ”Det finns så mycket stort och gott som ännu inte har förverkligats, att valet inte kommer att bli lätt. Men vi ämnar tillsätta kommittéer med representanter ur alla befolkningslager som skall vara oss till hjälp. Eller tror ni inte, herr von -, att det innebär ett oerhört privilegium att vid ett sådant här tillfälle kunna uppmana en hel nation, ja, egentligen hela världen att mitt i sin materialistiska ävlan kunna vända tankarna till det andliga? Ni skall inte tror att vi strävar efter något patriotiskt i en länge sedan föråldrad mening.”

Ulrich undvek att gå in på ämnet och svarade med en skämtsam anmärkning.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

”Du kan inte av hans utseende gissa dig till något yrke, och ändå ser han inte ut som en  man som inte har något yrke. Och tänk nu efter hurudan han är: Han vet alltid vad han har att göra; han kan se en kvinna i ögonen; han kan när som helst anställa ingående betraktelser över vad som helst; han kan boxas, han är begåvad, viljekraftig, fördomsfri, modig, uthållig, gåpåaraktig, sansad och klok – jag tänker inte alls undersöka det så i detalj; han må gärna för mig ha alla dessa egenskaper. För han äger dem i alla fall inte!

De har gjort honom till vad han är och utstakat hans väg, och ändå tillhör de honom inte. När han är ursinnig är det något som skrattar inom honom. När han är nedstämd har något i görningen. När han blir gripen av någonting ställer han sig avvisande. Varje dålig handling borde i ett eller annat avseende synas honom god. Och först ett plausibelt sammanhang lär för honom alltid bli det avgörande för hans uppfattning om en sak.

Ingenting är för honom fast och orubbligt. Allt är mäktigt en förvandling, delar i ett helt, i otaliga hela som förmodligen tillhör ett överhelt, om vilket han likväl inte vet det ringaste. Så är varje hans svar ett delsvar, varje känsla en åsikt, och det spelar för honom aldrig någon roll vad en sak är, ty det enda han fäster sig vid är en eller annan bifråga, ett slags beledsagande ‘hurudan den är’. Jag vet inte om jag uttrycker mig tillräckligt klart för att du ska förstå mig?”

”Jo då”, sade Clarisse. ”Men jag tycker det är mycket sympatiskt av honom”.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Så hade alltså tiden förändrats, likt en dag som börjar strålande blå och långsamt beslöjas, och den hade inte haft vänligheten att vänta på Ulrich. Han lät sig tid umgälla det genom att betrakta denna mystiska sjukdom, som vållade förändringarna i det den förtärde det geniala, som ett utslag av dumhet rätt och slätt. Inte alls i sårande mening.

Ty om inte dumheten inifrån sett vore så förvillande lik talangen, om den inte utifrån sett kunde tas för framsteg, snille, löfte, förbättring skulle väl ingen vilja vara dum och det skulle inte finnas någon dumhet. Eller åtminstone skulle det vara ytterst lätt att bekämpa den. Men tyvärr har den något utomordentligt tilldragande och naturligt över sig.

När man till exempel tycker att ett oljetryck är en mera konstfull prestation än en oljemålning, så ligger det en viss sanning i det, och den är lättare att bevisa än att van Gogh var en stor konstnär. Likaså är det mycket lätt och lönande att vara en kraftfullare dramatiker än Shakespeare eller en jämnare berättare än Goehte, och en utnött banalitet rymmer under alla förhållanden mer mänsklighet än en ny upptäckt.

Det finns helt enkelt inga betydande idéer som dumheten inte skulle förstå att använda sig av, ty den besitter en allsidig rörlighet och kan iföra sig alla sanningars klädnader. Sanningen däremot har vid varje tillfälle bara en klädnad och en väg och befinner sig alltid i ogynnsam position.

Men efter en liten stund fick Ulrich ett sällsamt infall, förknippat med dessa funderingar. Han föreställde sig den store kyrkofilosofen Tomas av Aquino, som avled 1274 sedan han med outsäglig möda hade bragt sin tids tankar i bästa ordning, därvidlag gått ännu grundligare till verket och först blivit färdig just nu. Genom en särskild nåd hade han förblivit ung och trädde nu ut ur sin rundbågiga portal med en trave folianter under armen, varvid en elektrisk spårvagn susade förbi mitt för näsan på honom.

Den oförställda häpnad som grep den berömde Tomas, doctor universalis, som de kallade honom förr i tiden, roade Ulrich.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Och en dag tröttnade Ulrich på att vara ett löfte. Den tiden hade redan kommit när man började tala om det eller det geniet på fotbollsplanen eller i boxningsringen, men ännu gick det åtminstone tio geniala upptäckare, tenorer eller författare på var genial centerhalv eller tennisstjärna som figurerade i tidningarna.

Den nya tidsandan hade ännu inte helt slagit igenom. Men just då läste Ulrich plötsligt någonstans uttrycket ”den geniala kapplöpningshästen” och kände det som en för tidig fläkt av sommarens mognad. Det stod i skildringen av en uppseendeväckande framgång på kapplöpningsbanan, och förmodligen fattade skribenten själv inte hela räckvidden av det infall som i ögonblickets upplyfta stämning hade flutit ur hans penna.

Men Ulrich insåg med ens vilket ofrånkomligt samband det fanns mellan hans egen karriär och detta geni till kapplöpningshäst. Ty hästen hade ju i alla tider varit kavalleriets heliga djur, och under kaserntjänsten i sin ungdom hade Ulrich knappast hört tals om något annat än hästar och kvinnor. Det var detta han velat fly ifrån för att bli en betydande man, och när han nu efter mångfaldiga ansträngningar kanske kunde ha känt sig nalkas höjdpunkten för sina strävanden, hälsades han där uppifrån av hästen som hade förekommit honom.

Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.