Heja Betty Malmberg!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/5:

Förra året var Sverige det näst värsta förmynderilandet i EU, endast slaget av Finland. Nu har vi hamnat på plats 5 av 28 i rankningen över hur hårt unionens medlemmar reglerar tobak, alkohol, mat, läsk och e-cigaretter (Finland är fortfarande i topp). Detta enligt Nanny State Index 2017, som tankesmedjan European Policy Information Center står bakom.

Är årets svenska placering ett tecken på att det politiska förmynderiet börjar lätta så sakteliga hos oss? Ledsen om någon i ett ögonblicks hoppfull optimism råkar förledas till en sådan uppfattning. Huvudsakligen beror det på att andra länder (Storbritannien, Irland, Ungern) blivit ännu ivrigare med restriktioner och därmed passerat Sverige i EU:s paternalistiska uppfostrarliga.

Uttrycken för hur de som kontrollerar statsapparaten misstror vuxna människors ansvarstagande och förmåga att själva bestämma över den privata livsföringen är tyvärr närmast oändliga, dessutom ibland direkt provocerande fåniga i sin småskurna pekpinnemoralism.

Nyligen krävde exempelvis Konsumentombudsmannen förbud mot vinboxar, utformade att likna damväskor och röda stugor. ”Marknadsföringen av alkohol ska enligt lagen vara saklig och informativ. Och det är tveksamt om det kan anses vara sakligt och informativt att man har förpackningar som ser ut som stugor och handväskor”, hävdade en sipp byråkrat på myndigheten (Expressen 9/5).

Naturligtvis var det statens egen monopolmånglare i alkoholbranschen, Systembolaget, som larmat och gjort sig till om de förgripliga vinförpackningarna. På vilket sätt nu dessa skulle hota nationens folkhälsa tycks gåtfullt. Men nog säger det åtskilligt om den förhärskande inställningen bland vissa potentater som uppenbarligen ser sig mer som medborgarnas målsmän än dess tjänare.

Att situationen är allmänt värre i Finland må vara en klen tröst. Men där är det åtminstone inte förbjudet med gårdsförsäljning av vin och öl som hos oss, trots att även vårt östra grannland har ett inrotat statligt alkoholmonopol (Alko).

Varför skulle inte den kombinationen också vara möjlig här, undrar den östgötska riksdagsledamoten Betty Malmberg (M) i en aktuell fråga till folkhälsoministern. ”Då det gäller gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker har Sverige intagit en mycket förmyndaraktig attityd”, konstaterar hon helt riktigt och vill liberalisera restriktionerna så att Östergötland kan bli ett försökslän på området (Corren 16/5).

Det är ingen dum idé alls, som hade inneburit ett positivt tillskott till besöksnäringen, utvecklingen av företagandet på landsbygden och skänkt vårt fina Östergötland ytterligare kulturell lyster. Heja Betty Malmberg!

Men i ett land där till och med statsmaktens utövare betraktar fantasifullare design av vinlådor som anatema, vore det en sensation om förmynderiets Berlinmur skulle falla inom gårdsförsäljningens domäner. Erfarenhetsmässigt är Systembolagslobbyn väldigt svåra och resursstarka motståndare att tampas med.

Fast vem vet? Undrens tid behöver nödvändigtvis inte vara förbi. Till syvende och sist hänger ju allt på om vi, det svenska folket som all offentlig makt utgår ifrån enligt författningen, accepterar att leva i ett av EU:s tuffast livsstilsreglerande länder eller inte.

Krig och politik fördärvar vår jord!

Publicerad den av
1

Olle Adolphson tolkar Evert Taubes Här är den sköna sommar i en inspelning från Södra Teatern i Stockholm, maj 1973. Visans klassiska rader har tyvärr ännu inte förlorat i aktualitet, vilket man ju särskilt påminns om i denna årstid.

Jag sjöng vid bondens knut: ”Nu är sommaren här!”
”Det är våren som är slut”, svarar bonden så tvär.
”Djupt gick tjälen här i nord
och sanna mina ord,
det är krig och politik som har fördärvat vår jord!”
”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord!”

Jag sjöng för handelsman där han stod i butik:
”Se, nu blommar ju din strand och nu glittrar din vik!”
Men han svarade burdus:
”Ja, du går i glädjerus,
men se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus!”
”Ja, se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus!”

En fransk Schröder?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:

Otacksamhet är ofta politikens lön. Fråga Gerhard Schröder, tidigare ledare för socialdemokratiska SPD och tysk förbundskansler 1998-2005. Han ärvde en ekonomi i allvarlig stagnation och en överdrivet generös välfärdsmodell med djupa strukturproblem.

Få kanske minns det idag, men faktum är att bekymren var så svåra att den inflytelserika tidskriften The Economist dömde ut Tyskland som ”Europas sjuke man”. Men Schröder bleknade inte inför utmaningen.

Han lanserade ett ambitiöst reformpaket kallat ”Agenda 2010”, som utformades av den förre Volkswagenchefen Peter Hartz i samverkan med näringslivet, fackföreningsrörelsen och forskarsamhället.

Hartz-programmet innebar bland annat att strejkrätten begränsades, arbetsrätten och lönebildningen liberaliserades, en ny anställningsform (”mini jobs”) infördes i syfte att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, arbetsförmedlingen avbyråkratiserades och gjordes väsentligt effektivare, socialförsäkringssystemet renoverades och bidragskranarna drogs åt.

Det blev hårda bandage för det tyska folket initialt och protesterna uteblev såklart inte. SPD:s stöd sviktade och Schröder fick betala priset. För tolv år sedan förlorade han valet till CDU:s Angela Merkel som suttit på kanslerposten sedan dess.

Men det är mycket på grund av Gerhard Schröder som hjulen i Tyskland, Europas ekonomiska motor, började snurra igen. Det är sannerligen ingen dålig prestation, för vilken Schröder bör ses som en av vår samtids osjungna hjältar, vad man än må tycka om honom i övrigt.

Förmodligen, ja högst troligt, har Frankrikes nye president Emmanuel Macron sneglat en hel del på Schröders gamla reformagenda.

Den franska ekonomin har länge varit fast i ett stagnationsmoras som liknar Tysklands innan tillfrisknandet. Att Macron besegrade extremhögerns Marine Le Pen var en stor seger för humanismen, öppenheten och förnuftet över den inskränkta främlingsfientlighetens populism.

Men avgörande nu är om han förmår att samla landet bakom sig för de nödvändiga reformåtgärder som krävs för att få fart på det rostigt hackande ekonomiska maskineriet, i åratal handikappat av överregleringar inom näringsliv och arbetsmarknad, en kostnadstung välfärdssektor, ingrodd skepsis mot marknadsliberalism, och en allmänt statskramande ovilja till strukturförändringar.

Flera före Macron har stupat på uppgiften i det så upprors- och strejkglada Frankrike. Och Macron har ju inte ens något etablerat parti i ryggen. Viktigt för utsikterna att lyckas är därför hur majoritetsförhållandena ser ut efter parlamentsvalet i juni.

Sedan är frågan om Macron och hans allierade klarar rycken för vad som väntar, ty att få fransk ekonomi att ömsa skinn kommer att garanterat bli en smärtsam, bråkig och politiskt snårig process. Är Macron av samma virke som Schröder när det verkligen gäller? För Frankrikes och Europas skull måste vi hoppas det.

Dock finns ett hotande spöke i ekvationen som gör Macrons sits flera gånger värre. När Schröder tog risken att löpa reformlinan ut för nationens bästa, blev backlashen att de tyska väljarna föredrog Merkel. Tråkigt för Schröder, men knappast någon förlust för Tyskland, EU och världen.

Macrons dilemma är att den beska medicin han behöver skriva ut för att bota den franska ekonomin – där reformklimatet är betydligt bistrare – kan ge en bieffekt om fem år som heter Marine Le Pen. ”Det ska fan vara teaterdirektör”, skrev August Blanche. Eller fransk president…

Gör jobbet för jobben

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/5:

Är det inte konstigt? Sverige har under tre decennier varit ett mycket reformvänligt land. Pragmatiska politiker på båda sidor den traditionella blockgränsen har genomfört avregleringar och liberaliseringar som på ett närmast revolutionärt sätt förändrat tillvaron till det bättre.

Jämför med hur det var på den gamla gråa monopoltiden runt 1980. Garanterat ingen skulle stå ut att leva i detta Sverige igen, där vi inte ens fick äga våra telefoner (dessa var Televerkets egendom).

Men trots många lyckade strukturreformer och flexibla anpassningar till utvecklingen, tycks det notoriskt svårt att göra något åt den dysfunktionella bostads- och arbetsmarknaden. Problemen bara tilltar för varje år som går, ändå händer föga i den politiska reformverkstaden. Varför?

Särskilt i ljuset av den stora flyktinginvandringen borde partierna inse vikten av att ta sig samman för att riva systemhindren och släppa loss skaparkraften. Det har ju tidigare gått utmärkt på så många andra områden, men på bostads- och arbetsmarknadsfronten är läget märkligt defensivt och kringgående. Det är iögonfallande ohållbart.

Sverige är mitt inne i en brinnande högkonjunktur med stark jobbtillväxt. Något måste därför vara allvarligt fel när arbetslöshetsklyftan är på väg att dramatiskt vidgas mellan nyanlända och infödda. För sämre utbildade flyktinginvandrare som pratar knackig svenska, eller inte behärskar språket alls, är möjligheterna att kunna etablera egen försörjning synnerligen dystra.

Det är tragiskt och destruktivt att dömas till utanförskap med socialhjälp som födkrok. Slår hopplösheten rot vet vi att riskerna ökar för drogmissbruk, kriminalitet och lockelse till religiös/politisk extremism (inte sällan i kombination).

Och vad blir konsekvenserna i längden om allt fler utlandsfödda tvingas leva på skattemedelsbidrag som arbetande infödda jobbat ihop? Då sätts samhällssolidariteten och förtroendet för välfärdsmaskineriet på hårda prov. Det blir en tickande politisk bomb som måste desarmeras medan tid ännu är. Kan vi det?

Självklart. Men inte med Europas lägsta lönespridning, högsta ingångslöner och minst andel enkla jobb.

Den stelbenta arbetsrätten, tunga löneskatter (”arbetsgivaravgifter”) och regelkrånglet för enskilt företagande gör heller inga underverk, direkt.

Vem som helst skulle i princip kunna få ett jobb på dagen, om arbetsmarknaden tilläts fungera just som en verklig marknad – och kunna leva på det jobbet, om skattetrycket justerades så att den allmänna kostnadsnivån i Sverige blev rimligare.

Alternativet? Tja, de mesta annat som testas hittills av såväl S- som M-ledda regeringar har knappast gett imponerande resultat.

Nixon spökar igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/5:

Det var inte Watergate som tvingade Richard Nixon att lämna Vita huset. Nixon, den föregivet hårdföre antikommunisten, utmanade Pentagon och det utrikespolitiska etablissemanget genom sin avspänningslinje mot Kina och Sovjetunionen. Han utmanade säkerhetsapparaten genom att vilja ha starkare kontroll över FBI och CIA.

Han lanserade radikala förslag på omstöpning av inrikesbyråkratin som inte sågs med blida ögon av dess småpåvar. Han avskydde journalister och betraktade hela mediesfären med illa dolt förakt. Han odlade en paranoid fiendebild av sina politiska motståndare och var besatt av att ge igen för gamla oförrätter.

Han var illa omtyckt av många, även av högdjur inom det egna partiet. Att han återvaldes som president 1972 med en förkrossande jordskredsseger väckte förskräckelse bland åtskilliga i Washington, inte minst hos Demokraterna. Farhågor om Nixon som en kejsarpresident vädrades flitigt.

Det var inte Watergate som fällde honom. Det avgörande var att Nixon kom på kollisionskurs med tunga maktstrukturer i det amerikanska samhället. Watergate blev en tacksam förvändning att slå tillbaka – och Nixon hjälpte till genom sitt klantiga mörkläggningsförsök.

Att rakt av bunta ihop Nixon med Donald Trump vore orättvist (Nixon var, tro’t eller ej, bättre än sitt rykte ur flera aspekter). Men nog finns intressanta paralleller och en är given efter Trumps chockartade avskedande av FBI-chefen James Comey: är inte detta som när Nixon sparkade Watergateåklagaren Archibald Cox? Maktfullkomligheten och den bristande respekten för institutioner som inte dansar efter presidentens pipa synes uppenbar.

Comey hyllades tidigare av Trump för sin undersökning av Hillary Clintons märkliga epost-hantering (något som troligen bidrog till hennes valförlust). Men när Comey sedan gick vidare för att granska Trumps misstänkta kopplingar till Putin i valkampanjen var det nog.

Presidentens motiv att han plötsligt blivit missnöjd med Comeys sätt att sköta Clintons epost-skandal klingar också mer än lovligt ihåligt. Det var ju inte länge sedan Trump liknade Hillary Clinton vid djävulen och lovade att kasta henne i fängelse. Varför skulle han fått så varma känslor för Clinton nu?

Det har aldrig funnits bevis på att Nixon beordrade Watergateinbrottet. Det finns, hittills, heller inga bevis på att Trump spelat under täcket med Ryssland för att vinna valet.

Men när det osar Watergatemörkläggning över Trumps eget ”Kremlgate” kan kickandet av Comey bli början på en upprepning av historien. Trump är som president en lös kanon på däck som utmanat systemet och demokratin i långt värre grad än Nixon.

Gissa om knivarna slipas.

Blås rent i riksdagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/5:

Häromåret förklarade finansminister Magdalena Andersson att ”skattesänkareran är över i svensk politik”. Hon har hållit ord. Och därmed alltså frångått reformlinjen att reducera skadliga skatter på den skapande ekonomin som inleddes av Göran Persson och fullföljdes av Alliansen, vilket realt ökade skatteintäkterna med 260 miljarder kronor 2000-2013.

Den rödgröna regeringen har i samarbete med det gamla kommunistpartiet istället pricksäkert höjt skatterna på i stort sett allt som rör sig. Till hösten planeras ytterligare förvärrade pålagor, trots att dessa egentligen inte behövs för att budgeten ska gå ihop. Motivet kan således ej vara annat än blott och bart ideologiskt. Skattehöjningar är bra och rättvist, därför att skattehöjningar är bra och rättvist.

Mot denna nattståndna statssocialistiska tes skulle man kunna ställa Calvin Coolidges klassiska uttalande om att ”all beskattning som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till samhällets välfärd, är enbart en sorts legaliserad stöld”.

Det mest provokativa med S/MP/V-konstellationens agerande är dock att deras mandat i grunden är fiktivt. Har regeringen någon folkvald majoritet bakom sig för att börja hårdbeskatta svenska medborgare igen? Nej.

Det är på grund av den borgerliga oppositionens vankelmod och svaghet, skickligt utnyttjad av Löfven, som den bräckligaste ministären vi haft sedan Ola Ullstens dagar kunnat driva igenom sina budgetar. Ska den splittrade Alliansen lägga sig platt även till hösten?

”Vi kan i längden inte ha en regering som för en ekonomisk politik som inte har stöd i riksdagen”, sa Moderaternas ekonomisk-politiske talesman Ulf Kristersson i februari. Han önskade en gemensam borgerlig budget som skulle fälla regeringens, om SD gav sitt stöd åt oppositionens alternativ i likhet med vad som hände efter valet 2014.

Då utlyste Stefan Löfven ett nyval till mars 2015, vilket emellertid inte blev av eftersom Decemberöverenskommelsen (DÖ) kom i dess ställe – en i efterhand olycksalig lösning som korrumperade den parlamentariska processen och gav S/MP/V ett demokratiskt tvivelaktigt politiskt frikort. Trots att DÖ nu formellt är avskaffad, är det dock osannolikt att Alliansen gör gemensam sak igen.

Varken C eller L vill riskera nyval med så kort tid kvar till riksdagsvalet 2018. Det är begripligt, även om det förstås är demoraliserande med en opposition som frivilligt kapitulerar och åter låter en minoritetsbudget passera som är dålig för landet.

Inom Alliansen har det visserligen grunkats om att riva upp delar av regeringsbudgeten, men vad skulle en sådan lek med elden betyda för framtiden om det blir acceptabelt att skjuta sönder budgetordningen? Så kan vi heller inte ha det.

Eftersom vi lär få leva med trixiga politiska förhållanden, vore det nog sundast för alla parter om det blev lättare att ibland blåsa rent på spelplanen genom nyval som Theresa May precis gjort Storbritannien. Där är mandatperioderna inte fasta som oss, utan rörliga vilket gör att nyval får samma dignitet som ett tidigarelagt ordinarie val.

Finn Bengtsson (M) på riksdagens östgötabänk har nyligen föreslagit just en sådan konstitutionell förändring. ”Demokratin och den rådande situationen hade kanske mått bra av att få lösas ut av svenska folket genom ett extraval när läget visar sig bli ohållbart”, skrev han i Dagens Industri den 2/5.

Mot bakgrund av de senaste årens unkna parlamentariska erfarenheter är det väl ingen tokig idé. Om nyvalsinstrumentet i praktiken blev ett skarpt vapen istället för ett tomt hot, hade det möjligen kunnat leda till framtvingandet av ett friskare klimat och större partipolitisk mognad.

Bluffa inte pensionärerna!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/5:

Förtjänar pensionärerna lägre skatt? Naturligtvis! I ett högskatteland som Sverige borde alla få behålla mer pengar i plånboken. Det ger ökad självständighet och större bestämmanderätt över det egna livet. Varför skulle pensionärer förmenas den möjligheten?

Det är precis som Stefan Löfven uttryckt det: ”De som har varit med och byggt upp vårt land och sett till att vi har den välfärd vi har, de ska ha en bra ålderdom och en trygg sådan”.

Därför synes det välkommet att den annars så glatt skattehöjande regeringen faktiskt vill minska skattebördan med runt 2500 kronor per år för 70 procent av alla svenskar över 65 års ålder. Okej, beloppet är inte jätteimponerande, men ändå något – särskilt för dem med små marginaler som tvingas vända på slantarna.

Men det borde kombineras med rejält sänkt skatt på arbete, vilket faktiskt är ännu viktigare för att garantera våra äldre rimligare ekonomiska villkor. Socialdemokraternas vallöfte om att utjämna skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare må låta bra, men bygger i grunden på den vilseledande myten om ”pensionärskatten”.

Begreppet är ren demagogi och lanserades 2006 när Alliansen utmanade Göran Perssons regering med jobbskatteavdraget. Den relativa skillnaden i beskattning som jobbskatteavdraget innebar mellan yrkesarbetande och pensionärer försökte S framställa som en skriande orättvisa.

Uppenbarligen har de lyckats, eftersom det idag även bland Allianspartierna hojats om att ”pensionärsskatten” måste bort.

Retoriken från Kristdemokraternas tillförordnade partiledare Jakob Forssmed är belysande: ”Vi menar att det är orimligt att år efter år upprätthålla skillnaden i beskattning mellan arbetsinkomst och pension. Pension är uppskjuten arbetsinkomst och ska beskattas på det sättet” (Expressen 7/5).

Men pension är inte alls uppskjuten arbetsinkomst i det svenska kollektivistiska kedjebrevssystemet (med dess icke-värdebeständiga statliga fiatvaluta som lök på laxen).

Pengarna som dagens pensionärer betalat in under sin yrkesverksamma tid finns inte. Gårdagens pensionärer har för länge sedan förbrukat dem. De allmänna pensionsfondernas utbetalningar finansieras av dem som jobbar i detta nu.

Gör politikerna det gynnsammare för arbete och företagande, ökar den ekonomiska aktiviteten och tillväxten, vilket i sin tur betyder en robustare pensionsförsörjning. Partier som särskilt säger sig ömma för pensionärerna borde – om de vore ärliga – trycka hårdare på detta fullkomligt avgörande samband.

Eller hur, Stefan Löfven och Jakob Forssmed?