Skyttedal prickar rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet”.

En klassisk passage ur republikanen Calvin Coolidges State of the Uniontal inför den amerikanska kongressen 1923. Coolidge var president under Gatsbyepokens gyllene decennium, då landets välstånd tog fart och USA transformerades till världens ledande industrination.

Coolidge fokuserade på att sänka skatterna, reducera den offentliga skuldbördan och minska den politiska sfärens grepp om samhällslivet. Varsamhet med skattemedel var ett honnörsord i Vita huset under denna tid. Kongressledamöternas iver för dyra skrytprojekt var nu som då mycket utbredd. Men Coolidge hade inget till övers för sådana dubiösa försök att köpa väljarnas röster med deras egna pengar och red effektiv spärr mot slöseriet.

Tänk om det existerade fler politiska ledaren av den kalibern! Själva har vi en rödgrön regering som ideologiskt är Coolidges raka motsats och sorglöst höjer skatterna över i stort sett hela fältet, medan en splittrad icke-socialistisk riksdagsmajoritet valhänt gnyr och fumlar.

Det som dock är mest kännbart för vanligt folk är hur skattenivån tenderar att skena iväg uppåt inom den kommunala sektorn. Problemen med att hålla välfärdskostnaderna i schack har till och med fått LO-basen Karl Petter Thorwaldsson att larma om behovet av ett kommunalt skattestopp.

Eftersom kommunskatten är ”platt” (samma procentsats för alla) drabbas ju – precis som Coolidge påpekat – mindre bemedlade människor hårdast när pålagorna ökar. En annan oroande konsekvens är att arbete lönar sig allt sämre.

Men den här utvecklingen är inte ödesbestämd, vilket man ibland kan få intryck av i debatten – i synnerhet när den politiska särintresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) är i farten med uppgivna skräckprognoser över hur mycket skatterna ”måste” höjas för att kommunerna ska få debet och kredit att gå ihop.

Det finns faktiskt – hör och häpna! – kommunpolitiker av annat virke, som liknar gamle Calvin i attityd och handlag. KD:s Sara Skyttedal i Linköping närmare bestämt. Det alternativa budgetförslag som hon signerat hade garanterat Coolidge gillat. KD vill frigöra hela en krona åt oss i kommunal skattesänkning (fullt finansierat), vilket betyder att en genomsnittlig Linköpingsfamilj årligen får behålla flera välbehövliga tusenlappar mer i den egna hushållskassan.

Partiet går samtidigt fram med rödpennan i den vildvuxna utgiftsfloran, kräver rationellare resursutnyttjande, drar åt bidragskranarna, slår ner på stadshusets begeistring att sätta sprätt på våra pengar i diverse marknadsföringsprojekt av oklart värde, och underkänner kostnadstunga prestigebyggen som en ny simhall för svindlande 750 miljoner kronor.

Istället riktar KD sin koncentration på välfärdens kärna med satsning på trygghetsväktare, verksamhet för utvecklingsstörda, karriärtjänster för lärare, avlastning för personal inom skolan och omsorgen, etc. Imponerande välavvägt, lika frihetligt som socialt ansvarsfullt. Det finns hopp om politiken!

I Sigge Fürsts frånvaro

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/6:

Säg Sigge Fürst och ett nostalgiskt leende sprider sig bland den grånande generationen. I decennier var han den hurtige radiorösten som väckte Sverige på helgerna med morgonunderhållning i Frukostklubben (närmare 700 program blev det totalt innan finalsändningen i december 1978).

Inte mindre flitig var han som folkkär skådespelare, ofta briljerande i rollen som polis – knappast konstigt då han ursprungligen var en yrkesutbildad sådan. Klassisk är tolkningen av konstapel Björk i de tidiga, svartvita filmerna om Astrid Lindgrens unge mästerdetektiv Kalle Blomkvist.

I medvetandet blev Sigge Fürst urtypen för den lika godmodige som respektingivande kvarterspolisen, som hade noga koll på buset och garanterade ett pålitligt mått av ordning i grannskapet. Vart tog han vägen?

I vårt högbeskattade land är uniformerad polis som patrullerar på gatorna idag en sällsynt företeelse. Rikspolischefen Dan Eliasson har utlovat fler poliser som ska verka närmare medborgarna. Resultatet är motsatsen. ”Ingripandepoliserna flyr arbetet i rasande takt”, rapporterar SvD (7/6) och konstaterar att myndighetens anställda nu är färre än när den olycksaliga, centralistiska omorganisationen sjösattes den första januari 2015.

Vardagskriminaliteten i form av skadegörelse, ofredande, stöld, inbrott och så vidare, är ett fortgående gissel som riskerar att drabba varenda en av oss förr eller senare. Och dessa brott lönar sig väldigt bra, statistiskt sett. Uppklaringsprocenten är deprimerande låg. Över hälften av anmälningarna avskrivs på stubben utan att någon utredning ens inletts.

Om en tilltagande del av befolkningen upplever en växande känsla av oro och rättslöshet är det ingalunda underligt. Den känslan är befogad. Hur länge ska vi då behöva vänta på att den statliga polisen börjar fungera på ett tillfredsställande sätt?

Haveriet i förvaltningspolitiken från regeringens och riksdagens sida tycks tyvärr vara en följetong utan slut, vilket naturligtvis fräter på samhällskontraktets mest basala klausuler. Vad göra när staten fallerat?

KD i Linköping lanserar ett lovande förslag i sin aktuella skuggbudget. Partiet vill i den frånvarande polisens ställe satsa på kommunala trygghetsväktare i syfte att ge oss en lugnare och säkrare offentlig miljö. Kan vi inte få Sigge Fürsts saknade kvarterskonstapel åter, är det en ersättning väl värd att pröva.

Krossa terrorideologin!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/6:

Denna onsdag är lilla Blekingekommunen Sölvesborg belägrat av tillresta hårdrockare i alla åldrar, från när och fjärran. Det är omåttligt populära Sweden Rock Festival som öppnar portarna för 26:e gången i en fyra dagars heavy metal-fest med legendariska Aerosmith som huvudattraktion.

Den epok då hårdrock betraktades som något subversivt och för vuxenvärlden främmande känns oändligt länge sedan. Numera har denna subkultur blivit generationsöverskridande familjeunderhållning. Sweden Rock har för många metaldiggare blivit en lika kär sommartradition som nypotatis, nubbe och sill.

Festivalsäsongens höjdpunkt för Östergötlands del är givetvis Bråvalla vid månadsskiftet. Få vill väl missa det stora dragplåstret Håkan Hellström? Tyvärr faller dock en orons skugga över konsertsommaren.

Efter terrordådet i Manchester den 22 maj, där en självmordsbombare gjorde Ariana Grandes spelning till scen för död och lemlästning av stjärnans unga fans, kan hotet om upprepade ohyggligheter inte tänkas bort. I minnet finns också det bestialiska attentatet mot konserthallen Bataclan i Paris 2015, då 89 personer mördades och över 300 skadades under ett framträdande av gruppen Eagles of Death Metal.

Det är uppenbart att den islamistiska slaktarideologins samvetslösa anhängare har intensifierat sin blodindränkta verksamhet sista tiden. Varje plats där människor samlas är ett potentiellt slagfält för dessa på hatets och illviljans perversa frälsningslära berusade fanatiker. Det vet vi av bitter erfarenhet från gatorna i Nice, Berlin, Stockholm och – återigen! – London i lördags.

Att vi måste kalkylera med musikfestivalernas folkhav som lockande måltavlor för terroristerna är talande för hur långt det har gått. Risken må vara tämligen begränsad (förhoppningsvis), men den finns och lägger sin glädjedämpande sordin över alltihop ändå. Arrangörerna tvingas skärpa säkerhetsåtgärderna och samverka intimare med myndigheter och polis. Men det är givetvis omöjligt att göra varje festivalområde till en ointaglig fästning mot galningar som inte skyr några medel.

Samtidigt är det direkt oacceptabelt att våra livsvillkor ska behöva förmörkas av den extremistiska pesten. Terrorn kommer inte att försvinna förrän ideologin bakom den har besegrats.

Därför är det en nödvändig civilisatorisk plikt att stenhårt slå ner på varje uttryck av den vämjeliga religiösa fundamentalism som jihadisterna representerar. Om inte annat är det sannerligen dags att börja inse det nu.

Det är ofattbart att Sverige utmärkt sig som exportnation av hundratals villiga IS-krigare till Mellanöstern. Hur har en sådan drivhusmiljö för den värsta sortens mördarband sedan nazisterna härjade fritt i Europa kunnat uppstå i vårt land? Hur har svenska staten, vars grundläggande uppgift är att skydda sina medborgare mot inre och yttre faror, slappt kunnat ge skattebidrag till organisationer som förknippas med extremistiska agendor och stöd åt terrorsekter?

Icke ett uns av naivitet, relativisering och tveksamhet får längre råda: för islamister som predikar, bejakar eller utövar intolerans, hat och våld finns inga ursäkter, ingen plats i vårt samhälle. Det ska minsta barn ha klart för sig.

Dystra blåa kristider

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/6:

Kan Anna Kinberg Batra vara kvar som M-ledare? Eller snarare: bör hon vara kvar? Med drygt ett år kvar till valet måste medlemmarna ta sig en allvarlig funderare.

SCB:s stora opinionsmätning, som presenterades under torsdagen, kan inte annat än tolkas som ett svidande underbetyg för Batras ledarskap. M har förlorat positionen som andra största parti till SD och backar med hela 4,7 procentenheter från novembernivån i SCB till 18,1 procent (SD noterar 18,4 procent).

Det är ett omskakande ras, en tung prestigeförlust och en tydlig bekräftelse det politiska landskapets förändring. Batras utsträckta hand till Jimmie Åkesson i januari utlöste en väljarflykt som sargat inte bara M, utan även skadeskjutit Alliansens redan risiga möjligheter att ta sig upp på banan som ett trovärdigt regeringsalternativ.

Centern seglar i välförtjänt medvind som liberalismens och öppenhetens främsta banérförare just nu. 11,3 procent är en höjdarsiffra i SCB som Centern inte sett maken till på hur länge som helst. Annie Lööfs stjärna är definitivt i stigande, grattis! Men vad hjälper det?

Sammantaget har den borgerliga oppositionen komplett misslyckats med att koppla något grepp på den historiskt svaga Löfvenministären, som i jämförelse nästan framstår som ett kraftpaket. Socialdemokraterna ökar till och med i SCB-barometern med 1,9 procentenheter till 31,1 procent. Den rödgröna regeringskonstellationen, inkluderat Vänsterpartiet, är också större än det sjunkande skepp som Alliansen blivit.

KD är under isen med 3,2 procent. Liberalerna har stagnerat på 5 darriga procent och lagom till M-krisen tajmar partiet det med ett konkurrerande partiledardrama där röster höjs för att byta Jan Björklund mot den färgstarka profilen Birgitta Ohlsson.

Så vad är oddsen på att Anna Kinberg Batra i egenskap av tilltufsad lagkapten kan få de nederlagsmärkta och splittrade blåa styrkorna i matchform? Kan hon reda ut oklarheterna om vilket förhållande M egentligen ska ha till SD? För att inte tala om vilket framtid blockpolitiken har, när SD obevekligen ritat om den gamla kartan för tänkbara majoritetsbildningar?

Kan hon överkomma den interna moraliska röta det innebär med egna kritiker, däribland Östgötamoderaternas distriktsordförande Christian Gustavsson, som tappat förtroendet för henne som partiledare? Har hon kapaciteten att till valrörelsen genomgå en uppryckande personlig metaformors som debattör och kommunikatör av det moderata budskapet?

Det vore nog aningen djärvt att satsa sina pengar på det.

I överhettningens rike

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

Senast förra veckan hötte EU-kommission med pekfingret. Sverige står inför hotet av en ”stökig korrigering” av bostadspriserna, om inte skuldsättningsrallyt bromsas. Det var bara en i raden av liknande expertvarningar från utomstående som regeringen fått. Ändå skyr politikerna att ta i den obehagliga kalken – trots att alla, till vänster som höger, vet att bostadsmarknaden är djupt dysfunktionell.

Hyresregleringen har i åratal saboterat mekanismerna för utbud och efterfrågan, krångeldjungeln för nybyggnation är som lök på laxen. Bristsituationen har nu skapat en tickande bomb i den brinnande högkonjunkturen, febrilt underblåst av riksbankens dumpade räntor.

Priserna på hus och bostadsrätter skenar till fantasinivåer i tillväxtorterna, lånefesten fortsätter som det inte fanns någon morgondag. Hushållens skuldberg växer långt över taknocken, bankerna gör fartblinda vinster.

I vanlig ordning finns det rusiga analytiker mitt i yran som försäkrar att denna gång, just denna gång, är det annorlunda mot förr. Bobubbla? Icke! Värdeökningen är stabil, nya förutsättningar råder. Glöm dysterkvistarna som sitter fast i det förflutna och orerar om gamla jämförelser med Hollands tulpaner (världens första stora spekulationskrasch).

Tyvärr ligger det i den mänskliga naturen att helst vifta bort Kassandra, särskilt när så mycket står på spel. Men vid en nykter blick är det svårt att inte se tecknen på överhettning, lysande i eldskrift på väggen – en direkt konsekvens av de grava systemfel som regering och riksdag i en föga hedrande blandning av ansvarslöshet och uppgivenhet underlåtit att gå till botten med. Varför?

Den beska kur som bostadsmarknaden behöver för att tillfriskna utmanar tunga särintressen och viktiga väljargrupper. Det innebär en politisk kostnad i tuffaste laget för partierna. Dessutom är klimatet för strukturreformer av detta slag, som kräver bred samsyn och vuxet beteende, allt annat än gynnsamt för närvarande. Möjligen kan det bli några ändringar på marginalen. Finansinspektionens rekommendation om skärpta amorteringsvillkor för bolånetagare, exempelvis.

Dock har utvärderingen av det tidigare införda amorteringskravet endast visat sig haft blygsam effekt. Att slopa ränteavdragen? Återinföra fastighetsskatten? Tillåta en infasning av marknadshyror? Herregud, aldrig i livet när ett valår står för dörren!

Ledsen att säga det. Men det är nog ändå försent och fåfängt att tro på en kontrollerad nedkylning.

Ett fatalt chickenrace

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/5:

Ska Nordea flytta från Sverige? Ryktena har surrat intensivt sista tiden. Aj, om det stämmer! Vi har en regering som driver ett huvudkontor ur landet, snacka om negativ signal.

Inget är dock bestämt ännu, meddelade Nordeas pressavdelning i måndags. Styrelseordföranden Björn Wahlroos och vd:n Casper von Koskull håller som kyliga hasardspelare oss på halster, eller snarare regeringen. Men finansminister Magdalena Andersson är en värdig motståndare i coolhet och vägrar hittills att blinka i den nu flera månader långa duellen mellan staten och kapitalet.

Bakgrunden är Socialdemokraternas iver att införa en särskilt bankskatt. Utformningen av den första modellen, en riktad höjning av arbetsgivaravgifterna för bankpersonal, fick dräpande kritik i remissrundan och lades på hyllan. Skam den som ger sig. Regeringen laddade om med förslaget att istället höja resolutionsavgiften. Inte så tokigt, i princip.

Denna avgift är menad att fungera som en försäkring om bankerna kör i diket, något vi ju har vissa erfarenheter av… Egentligen borde förstås konkursmässiga företag slås ut från marknaden. Men banker – särskilt av Nordeas storlek – är inte betraktade som vanliga företag.

De har tillåtits få sådan betydelse för samhällets finansiella blodomlopp att staten inte kan låta dem falla (som bekant), vilket å andra sidan är att be om trubbel. Ty med en inbyggd statlig krockkudde tenderar bankerna att ta större affärsrisker än de annars skulle ha gjort (”moral hazard” på ekonomspråk). Nordea är inget undantag.

Deras företagsutlåning bedöms av Finansinspektionen stå på oroväckande skakig grund. Resolutionsavgiften ska skydda skattebetalarna som i sista hand tvingas garantera bankernas verksamhet.

Problemet med Magdalena Anderssons variant är att avgiften, i motsats till övriga EU-länder, är tänkt att tas ut i evighet utan gräns för hur stor buffert som är rimligt att fondera. Pengarna fonderas faktiskt inte alls. Pengarna går direkt in statskassan och används till löpande utgifter. Vad är det om inte en illa maskerad bankskatt och en korruption av själva syftet med resolutionsavgiften!

Att Nordea hotar att flytta i protest mot höjningen till antingen Finland eller Danmark, som lockar med en lägre avgift och slappare regleringar, är begripligt. Dessa våra grannländers silkesvantar må gynna Nordeas kortsiktiga vinstmarginaler. Men lär knappast göra den sammanflätade nordiska banksektorn stadigare, i synnerhet inte när konjunkturen viker.

Tack samtliga inblandade i den här historien. Ni har alla skött er uselt.

Trump eller Merkel?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/5:

I decennier vägrade S höra talas om ett svenskt EU-medlemskap. Vårt land skulle representera en tredje väg mellan västlig kapitalism och östlig socialism, neutralt och alliansfritt. Den blågula folkhemsmodellen och EU gick därför inte att kombinera, hette det. Tills S under Ingvar Carlssons pragmatiska ledning slängde dogmen över bord och Sverige tog steget in i unionen 1995 efter en folkomröstning.

Omsvängningen rubbade dock den invanda ideologiska världsbilden hos stora skaror S-medlemmar och orsakade smärtsamma interna konvulsioner som man ogärna vill uppleva igen. Det är främsta förklaringen till att S inte orkat göra upp med sitt gamla motstånd till ett fullvärdigt Nato-medlemskap, trots att Sverige numera samarbetar mer intimt än någonsin med västalliansen i det oroliga läge som uppstått efter Putinregimens allt hotfullare agerande.

Problemet att vi som partnerland saknar det avgörande – försvarsgarantier och inflytande över besluten i Natos högkvarter – har Stefan Löfvens regering försökt gå runt genom att etablera en slags bilateral transatlantisk direktlänk till USA.

Den politiken tycktes krönas med framgång när Obamas vicepresident Joe Biden i augusti 2016 besökte Sverige och kompromisslöst deklarerade: ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”.

Strax därpå blev det maktskifte i Vita huset. Plötsligt var den Putinhyllande Nato- och EU-skeptikern Donald Trump president. Vem var han att hedra Bidens löften? Nyligen besökte försvarsminister Peter Hultqvist Washington och då uttalande hans amerikanske motsvarighet James Mattis en lugnande försäkran: ”Vi kommer att stå vid Sveriges och alla andra demokratiers sida. Sverige är inte en Nato-allierad men det är ändå från vår synpunkt en vän och allierad” (DN 26/5).

Frågan är bara vad dessa ord egentligen är värda. Mattis är en underhuggare. Trump är statschef och överbefälhavare, de facto är det han som idag håller i den säkerhetspolitiska livlina som Löfvenregeringen satsat krutet på. Hur betryggade känns det?

Efter Trumps Europabesök förra veckan, då han bland annat avstod från att bekräfta USA:s försvarsförpliktelser till Natoländerna och istället skällde ut dem för att smita från den militära kostnadsnotan, är Vladimir Putin den ende som har anledning att vara nöjd (någon kritik mot Rysslands aggression vädrade Trump som vanligt inte).

Resultatet av Trumps visit är att klyftan ytterligare vidgats mellan Europa och USA. Allvaret i detta underströks av Tysklands Angela Merkel i söndags: ”Vi européer måste ta ödet i egna händer. Tiden där vi kan lita på andra fullt ut är på sätt och vis förbi, precis som jag har upplevt de senaste dagarna”.

Det är en dramatisk vändpunkt i relationerna som därmed skymtar.

EU har inte råd med fortsatt splittring, Brexit-trasslet bör skyndsamt och konstruktivt lösas så att Storbritannien inte alieneras, tack och lov att den fransk-tyska axeln i alla fall stärkts med valet av Macron som Frankrikes president. Samtidigt måste de europeiska Natoländerna höja garden och svetsa sig hårdare samman mot Kremls ambitioner att söndra kontinenten.

Kan Sverige i den kritiska försvars- och säkerhetspolitiska situationen som uppstått längre avstå från Nato-medlemskap? Vilka sorts intressen är viktigast för S? Bollen ligger hos Löfven.

Ner med Hamngatan!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:

Om en råbarkad syndare på domedagen ställs till svars inför en högre makt, vilket sorts straff skulle då vara lämpligt att mäta ut?

Jag har ett tips: att i en lagom lång evighet tvingas köra bil i Linköpings centrum. Framkomligheten är ett gissel som jag i dystra bilande stunder föreställer mig som ett robust alternativ till den traditionella skärselden.

Inte minst Hamngatan, denna till hinderbana saboterade pulsåder genom stan, är ingen sinekur att trafikera precis. Är tanken att utarma citykärnan ekonomisk och socialt? Om inte, borde politikerna börja tänka om. Ty utan goda förutsättningar för bilismen blir det svårt att behålla en levande och vital innerstad.

Samtidigt är det ju faktiskt himla trist att Hamngatan ligger bokstavligen i vägen för ett bättre utnyttjande av den attraktiva marken kring Stångåns vatten.

Men vilken idé till lösning av dilemmat som Moderaternas Christian Gustavsson kläckt! Att gräva ner Hamngatan i en tunnel! Ovan jord kan det byggas mysigt, under flyter trafiken smidigt. Briljant. Kan förslaget räknas hem till ett rimligt belopp, så tuta och kör!