Kategoriarkiv: Kungligt

Kungliga slott: Ulriksdal

Publicerad den av
Svara
Nu befinner vi oss på Ulriksdal, ett annat av de elva kungliga slotten. Det är naturskönt beläget i Solna, norr om Stockholm. Vi grep tillfället till ett studiebesök när vi ändå var på väg ner från Ulvön och Höga kusten.
Här står jag på slottsgårdens anrika mark och tar in historiens vingslag. Ulriksdal uppfördes på 1600-talet av fältherren Jacob de la Gardie, köptes senare av Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp (som efter Karl X Gustavs död bar den unika titeln riksänkedrottning), har vidare förfogats av kungligheter som Karl XI, Ulrika Eleonora d y och Fredrik I, Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, samt icke minst av den inredningsglade festprissen Karl XV på 1800-talet.
Ulriksdal var öppet för visning och vi gick en guidad tur i gemaken. Här skiner syrran i ett av den nedre våningens rum, inrett i praktfull nyrokoko.
Främst intresserade jag mig emellertid för andra våningen, där vår gamle kung Gustaf VI Adolf satt sin prägel på slottet. Han hade Ulriksdal som kunglig bostad under vår och höst i 50 år, från 1923 till sin död 1973. Här tar vi oss en titt på den kulturellt orienterade monarkens bibliotek.
Stora matsalen. Bordet är dukat med den exklusiva Ulriksdalsservisen, som dåvarande kronprinsparet Gustaf (VI) Adolf och Louise Mountbatten fick i bröllopsgåva av hovets personal 1923. Servisen formgavs av Wilhelm Kåge, konstnärlig ledare på Gustavsbergs porslinsfabrik.
Ulriksdals höjdpunkt: det stora vardagsrummet, en synnerligen intagande 1920-talsmiljö, skapad av inrednings- och möbelarkitekten Carl Malmsten. Denna ljusblåa avdelning är avsedd för dagen.
Och denna röda avdelning är menad för kvällen. När kronprins Gustaf (VI) Adolf knöt banden med Louise Mountbatten 1923 önskade de sig ett vardagsrum i bröllopspresent. 8000 stockholmare samlade in 50 000 kronor för ändamålet och Carl Malmsten designade därefter detta paradexempel på den ljusa, hemtrevliga nyklassicistiska stil vi känner som Swedish Grace.
Det kungliga paret kurar skymning vid öppna spisen på Ulriksdal när det begav sig. Deras vardagsrum markerade en innovation. Förgyllda gemak och pampiga salonger fanns det åtskilliga av på de kungliga slotten. Men något modernare rum för lättsamt vardagligt umgänge fick man före 1923 leta förgäves efter.
Toppmöte! Jag och gamle kungen, en klart beundransvärd monark i regentlängden.
Blivande kung Gustaf VI Adolf kopplar av hemma i Ulriksdals slottspark 1942. Först den 29 oktober 1950 skulle han ärva tronen, strax innan sin 68-årsdag.

Kungliga slott: Tullgarn

Publicerad den av
Svara
Syrran och jag är på väg till Höga kusten och i närheten av Trosa passar vi på att besöka Tullgarn, ett av Sveriges elva kungliga slott. Det byggdes på 1720-talet av Magnus Julius De la Gardie (som rev en gammal nedgången borg i Vasarenässans som stod här tidigare). Tullgarn köptes sedan av staten 1772 för att bli ett lustslott åt hertig Fredrik Adolf, Gustaf III:s yngste bror.
Tyvärr var slottet inte öppet för visning när vi gjorde visit, så jag fick nöja mig med att stoltsera med ett av de praktfulla lejonen vid ingången. Tullgarn är förstås mest känt som slottet där Gustaf V och hans Victoria med familj spenderade somrarna runt förra sekelskiftet.
Dåvarande kronprinsparet Gustaf och Victoria med sina söner Gustaf Adolf, Wilhelm och Erik på Tullgarn under 1890-talet. Oscar II överlät slottets nyttjanderätt till Gustaf redan 1881 och han kom att uppskatta Tullgarn livet ut. Victoria var dock inte lika förtjust. Hennes känsliga luftrör led av fukten i slottet. Hon sökte sig till det mildare klimatet på Öland, där hon lät uppföra Solliden (färdigställt 1906) som alternativt sommarresidens.
Syrran vid slottets sjösida i Tullgarnsviken, som ruvar på en skatt. Drottning Victoria var en ivrig amatörfotograf och någonstans under ytan finns tusentals av hennes fotonegativ på glasplåtar nedsänkta, vilket en fiskare utförde enligt Victorias önskan efter drottningens bortgång 1930. Den exakta platsen har förblivit hemlig, men det lär ha förekommit draggningar… Tullgarnsviken fick förresten ett mycket celebert besök sommaren 1909 då den ryska tsarens yacht Standart ankrade utanför slottet.
Tsarfamiljen dricker te i parken på Tullgarn med de svenska kungligheterna den 28 juni 1909. Från vänster: prins Karl, kronprins Gustaf Adolf, Gustaf V, Nikolaj II, prins Wilhelm, drottning Victoria, kejsarinnan Aleksandra, prinsessan Märtha, storfurstinnan Olga, kronprinsessan Margareta och prinsessan Maria Pavlovna. Stående bakom till höger: prinsessan Ingeborg. Sittandes längst framför: storfurstinnorna Anastasia, Maria och Tatiana, samt prinsessorna Margaretha och Astrid.
Även om Gustaf VI Adolf i sina yngre år vistades mycket på Tullgarn blev han aldrig så begeistrad i slottet som fadern, Gustaf V. Han kom istället att föredra sitt eget sommarslott Sofiero i Skåne. Men vid Tullgarns sjösida finns ändå en platta med Gustaf VI Adolfs namnchiffer jämte årtalet 1965 infällt i stengrunden. Anledningen har vi hittills gått bet på. Vet ni?
Gustaf VI Adolf var hängivet intresserad av arkeologi. Passionen tog faktiskt sin början vid Tullgarn, då han som 16-åring 1898 deltog en utgrävning i trakten kring slottet under ledning av riksantikvarien Hans Hildebrand.
Blivande kung Gustaf VI Adolf i grävartagen när han som kronprins besökte USA 1926. Hans omfattande arkeologiska kunskaper blev med tiden internationellt ryktbara. Som kulturellt bevandrat majestät på den svenska tronen är det väl bara Gustaf III som gör honom rangen stridig.
Under sitt besök i Förenta Staterna 1926 passade även kronprins Gustaf Adolf på att den 26 maj träffa min favoritpresident Calvin Coolidge. Stort!

Smålands majestätiska berg

Publicerad den av
Svara
På vift strax söder om Jönköping fick vi syn på en restaurangbyggnad högt över omgivningen och lockades ofelbart att ta oss dit upp längs en smal, ringlande bilväg.
Platsen är Smålands Taberg, ett fascinerade ställe med en respektingivande utsikt från toppen även en gråmulig förmiddag som denna.
En minnessten som erinrar om att Taberg fick prominent besök den 3 juni 1975 när Carl XVI Gustaf var här på Eriksgata.
Kunglig glans på Taberg var det också den 13 september 1954 när Gustaf VI Adolf gjorde visit under sin Eriksgata genom Jönköpings län.
Budskapet att Taberg är populärt bland kungligheter framgår vidare med all önskvärd tydlighet av detta monument, som förkunnar att Oscar II och drottning Sofia dök upp den 27 augusti 1895 (då i samband med en järnvägsinvigning). Tja, nog är berget värt en utflykt alltid.

Monarken som sprack på fettisdagen

Publicerad den av
Svara
Kungligt god! Dagens semla som inmundigas på Långö kommer från Nellys café på Pantarholmen, erkänd som en av Karlskronas bästa semmelmakare.

Fettisdagen är här och som traditionen bjuder ska detta givetvis firas med att äta semla. Till skillnad från kung Adolf Fredrik – landets mest ryktbare överkonsument av semlor vid sidan av privatdetektiven Ture Sventon – nöjer jag mig med att begränsa intaget till bara en (okej då, kanske två!).

Adolf Fredrik hade inga sådana hämningar, enligt snacket. På fettisdagen 1771 ska han vid middagen på kungliga slottet i Stockholm frossat på fjorton – 14! – semlor (eller hetvägg som det gärna hette förr). I Anders Fryxells klassiska verk Berättelser ur svenska historien, band 43, skildras priset som majestätet strax därpå betalade:

”Klockan half 9 på qvällen fick han vid spelbordet ett häftigt anfall af slag och gick genast in i drottningens närbelägna kabinett. Det är, sade han, blott ett anfall af min vanliga kolik och går öfver, om jag blott klämmer magen mot något hårdt, hvarpå han tryckte den mot ett bord, och tog in några droppar, som drottningen framräckte. Men i detsamma blef han blodröd i ansigtet, lutade hufvudet mot väggen, kramade Fersens hand och dog, allt detta inom tio till tolf minuter, och innan läkare hann tillstädeskomma.”

Adolf Fredrik, 1710-1771.

En dryg månad efteråt skrev den unge Johan Gabriel Oxenstierna, greve och poet som senare skulle ta plats i Svenska Akademien, följande spefulla rader i sin dagbok om kungens öde:

”Hans Maj:ts dödsfall har skett genom indigestion af hetvägg, surkål, kött med rofvor, hummer, Caviar, böckling och Champagnevin. Det är ej att omkomma på det mäst lysande sätt, utan att dö en Probstdöd. Här efter bör fettisdagen anses som en dies prohibitus och hetvägg drifvas i landsflykt ur Sverge, sedan den begådt ett kungamord. Gud bevars skulle hvars fettisdag vålla en ny kröning och hetväggen årliga spräcka våra Monarker!”.

Orden kom att forma eftervärldens bild av Adolf Fredriks bortgång och ge den ett tragikomiskt intryck. Oxenstierna var dock inget ögonvittne. Han befann sig inte ens inom rikets gränser, utan i Wien, när kungen gick hädan. Uppgifterna om Adolf Fredrik sista måltid är i själva verket synnerligen osäkra.

Johan Gabriel Oxenstierna, 1750-1818.

Vi vet egentligen inte vad, eller hur mycket, som konsumerades under den ödesdigra kvällens kungliga taffel. Att monarken skulle spräckts av 14 hetväggar är hur som helst blott en gammal skröna.

Den 60-årige Adolf Fredrik led sedan tidigare av vissa hälsoproblem och dödsorsaken var sannolikt en prosaisk stroke. Att slaganfallet inträffade som konsekvens av fettisdagens middagsätande är vidare högst diskutabelt.

Men antag att vi ändå bortser från den moderna källkritikens envisa förmåga att spräcka många goda berättelser ur den svenska historien, och antag att vi sätter tilltro till den fatalt överdådiga meny som Oxenstierna räknar upp i dagboken.

Varför skulle det just vara hetväggen som tvingade kungen att ta ner skylten? Påståendet att Adolf Fredrik åt ihjäl sig på semlor har ofrånkomligen skänkt honom ett löjets skimmer. Emellertid skulle man lika gärna kunna hävda det var kaviaren och champagnen som fick kungen att kasta in handduken. Då hade nog Adolf Fredrik framstått mycket coolare, ungefär som en 1700-talets Gatsbyfigur istället för en missbrukarsläkting till Ture Sventon.

Ture Sventon, svårartat beroende av ”temlor” året om.

Det brottsliga minnet av en landsförvisad monark

Publicerad den av
Svara
Utanför Wämöparken i Karlskrona står en milsten med Gustav IV Adolfs namnchiffer. Enligt en tidigare lag borde den inte få existera och är ett av ytterligt få offentliga minnesmärken som finns kvar av den landsförvisade kungen.

Gustav IV Adolf, son och arvtagare till teaterkungen Gustav III, fick ett tragiskt levnadsöde. Han avsattes från tronen 1809 när Sverige förlorade Finland i det ödesdigra kriget mot Ryssland och skickades i exil tillsammans med sin familj. Sverige hämtade en ny kungaätt från Frankrike och Jean Baptiste Bernadotte blev regent under namnet Karl XIV Johan.

Han utfärdade 1812 en lag som inte bara förbjöd allt samröre med den gamla kungafamiljen, utan även krävde att alla minnesmärken av Gustav IV Adolf – såväl offentliga som i privat ägo – måste utplånas.

Porträtt av honom försvann, hans namnchiffer höggs systematiskt bort från kyrkor och andra byggnader, och så vidare. Något liknande försök att under stora ansträngningar framtvinga en dylik kollektiv minnesförlust har aldrig hänt i Sverige, varken förr eller senare.

Kungshuset på Landbrogatan 7 där den avsatte monarken tillbringade en decembermånad 1809 i väntan på landsförvisningen.

Men remarkabelt nog blev en milsten, tydligt märkt med Gustav IV Adolfs chiffer, ändå kvar i Karlskrona. Unik och trotsig står den idag till beskådande utanför Wämöparken (den är förstås inte brottslig längre, efter Karl IV Johans död 1844 upphävdes förbudslagen).

Kanske är det passade, ty Karlskrona var faktiskt det sista som Gustav IV Adolf såg av Sverige. Han satt en månad internerad i Kungshuset på Trossö, innan han under självaste julafton 1809 skickades i exil härifrån till kontinenten på fregatten Camilla.

”Han syntes nöjd med att lämna Sverige som han aldrig älskat och som för honom ej erbjöd några tillfredsställande minnen”, skrev greve Anders Fredrik Skjöldebrand som medföljde exkungen ombord.

Gustav IV Adolf och drottning Fredrika Dorothea Wilhelmina. Hon kom från tyska Baden och hämtades efter fartygsresan till Sverige i Karlskrona av kungen inför parets giftemål 1797.

Efter många års kringirrande i Europa under sitt alias överste Gustavsson dog Gustav IV Adolf, ensam och utblottad, på det schweiziska värdshuset Vita hästen 1837.

För övrigt: När Tyska kyrkan (egentligen Trefaldighetskyrkan) på Stortorget återuppbyggdes efter stadsbranden i Karlskrona 1790 fick den namn efter Gustav IV Adolfs drottning, Fredrika Dorothea Wilhelmina, vid nyinvigningen 1802. Men efter kungafamiljens landsförvisning blev kyrkan raskt omdöpt igen.

Tyska kyrkan på Stortorget som en kort period fick namn efter drottning Fredrika Dorothea Wilhelmina, innan det blev olagligt.

Oss schackspelare emellan

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 13/2:

Antag att du glad i hågen invaderar Ryssland, åker på däng så blodet stänker om det vid Poltava, och sedan schappar till Turkiet med resterna av din illa tilltygade armé för att slicka såren i några år. Situationen känns förstås ganska deppig.

Vad gör du då för att skoja till det lite medan skymningen smyger på? Karl XII fann råd. Han plockade fram schackbrädet.

”I Bender sitter den hjältekung / Med hågen tung / Av krigets bekymmer många. / Från landsflyktens tankar i fjärran land / Till schack ibland / Han flyr timmar långa”, som Johan Gustaf Schultz på det nationalromantiska 1800-talet skaldade hellre än bra i eposet Carl XII:s schackparti.

Att hjältekungen tillhörde de schackbitnas ädla skara är belagt. Mitt under den ryktbara kalabaliken i Bender lär han till och med varit så hängivet upptagen av ett parti att han knappt märkte att turkarnas kulor ven runt honom.

Men huruvida Karl XII var lika vass (eller kass) på att flytta träpjäser över det svartvita rutnätet som på att manövrera sina soldater genom Europas länder, det har vi tyvärr ingen närmare kunskap om. Kanske ansåg hovfolket det opassande att till historien protokollföra hans matcher. Av källdokument som vittnar om majestätets spelstyrka gapar arkiven tomma.

Dock kom åtskilligt senare diverse kluriga schackproblem att smickrande tillskrivas Karl XII, vilka bland andra Johan Gustaf Schultz gärna spred i tryck med sina grötrimmade verser till konungens ära. Denne Schultz fuskade inte bara i poesi.

Han var även redaktör för den legendariskt retsamma skämttidningen Söndags-Nisse och tog 1866 initiativet till bildandet av Stockholms Schacksällskap, stolt verksam än idag som Nordens äldsta schackklubb.

Karl XII:s schackintresse må fascinerat eftervärlden, men frånsett honom är Gustaf III vår mest internationellt profilerade utövande monark. Det beror inte på att han förknippas med några kända partier eller fiffiga schackgåtor. Tjusarkungens berömmelse i schackkretsar åvilar istället hans egenhändiga försök att reformera själva spelet.

Gustaf III vurmade för att schackbrädet borde få en extra ruta i varje hörn och på dem nya pjäser, vilka han titulerade ”generaladjutanter”. Deras rörelserättigheter skulle vara mycket kraftfulla: en kombination av dam och springare.

Även om idén inte slog an publikt, har varianten rönt viss uppskattning hos konnässörerna. Enligt vad gamle salige nestorn Gideon Ståhlberg hävdar i Stora schackboken (1961) ska faktiskt Gustaf III varit en föregångare till 1920-talets kubanske världsmästare José Raúl Capablanca, som lanserade en liknande innovation!

Det klassiska schackspelet kan väl, åtminstone för oss vanliga dödliga amatörer, tyckas tillräckligt perfekt och nöjsamt intrikat som det är. Ändå har uppslagen till ”förbättrande” moderniseringar varit talrika, fast sällan i Gustaf III:s begåvningsklass. Ett exempel ur den märkligare skolan är det strax efter andra världskriget introducerade ”atomschacket”.

Standardreglerna gäller, med skiftande drastiska tillägg beroende på vilken version av denna kärnvapenbestyckade avart som föredras. I varianten som åskådliggörs i Stora schackboken – en veritabel guldgruva för kulturhistoriskt begivna schackfantaster – blir en bonde vid en viss nådd position förvandlad till atombomb.

Spelaren får bara använda bomben en gång, varvid explosionen ”förintar alla pjäser, både de egna och motståndarens, inom ett visst område. Efter explosionen går spelet vidare. Om kungen omkommit, övertas hans funktioner av den förnämsta av de återstående pjäserna. Mattsättning förekommer inte. Det gäller att slå motståndarens alla pjäser”.

Låter det kul? Hmm… Men sökes omväxling i dessa coronaisolerade pandemidagar finns ju annars det dekadenta ”alkoholschacket”, som Alec Guinness gjorde populärt i 1959 års filmatisering av Graham Greenes satiriska roman Vår man i Havanna.

Guinness dammsugarförsäljare, som råkat bli brittisk bluffagent, får under en avgörande scen snilleblixten att byta ut pjäserna mot whiskyflaskor i miniatyr. Syftet är att supa en kubansk säkerhetspolis plakat. Vid varje vunnen flaska tvingas nämligen motståndaren dricka ur den.

Ett verkligt dråpligt ”alkoholschack” ska 1898 ha spelats i Ungern. Ett inrutat biljardbord fick då tjänstgöra som schackbräde, eftersom kungen representerades av en stor champagnebutelj och drottningen av en flaska rhenvin. Övriga pjäser motsvarades av flaskor med olika enklare vinsorter. Hur det slutade? Gissa.

Såväl vit som svart förlorade. Det krävdes givetvis inte många drag innan båda kontrahenter låg stupfulla på golvet. Sensmoral: varför alls experimentera? Spola kröken, håll huvudet klart. Kunde Karl XII glömma Poltava genom att spela vanligt hederligt schack, behövs nog inte mycket mer för att roa sig kungligt hemma i stugan.

Moderaterna gör en Carl XVI Gustaf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/2:

Jonas Sjöstedts aviserade avgång och Vänsterpartiets val av efterträdare i vår borde egentligen varit en tämligen likgiltig affär. Ty vad hade det spelat för roll om Sjöstedt försvinner och om nu den för allmänheten okända, tillika hittills enda villiga kandidaten, Nooshi Dadgostar, tar över rodret?

Knappast ingen, i realiteten. Januariavtalet mellan S/MP-regeringen och de bägge Alliansavfällingarna C och L stipulerar ju att Vänsterpartiet ska utestängas från politiskt inflytande och vara förvisade till att hojta surt i marginalen. Ändå måste vi räkna med partiledarskiftet i V som en mycket betydande tilldragelse, vars konsekvenser för utvecklingen i det tumultartade politiska landskapet lär påverka oss alla.

Skälet till varför det har blivit så, är främst på grund av att Moderaterna gjort en Carl XVI Gustaf och anammat hans bevingade (eller snarare famösa) kungsord från 1979: ”Kommunisterna är mina nya vänner”.

Bakgrunden var att vår monark ogillade den då aktuella grundlagsändringen, som gjorde Victoria till kronprinsessa och avskaffade den dittills gällande strikt manliga tronföljden (vilket innebar att Carl Philip degraderades till ”vanlig” prins).

Kungen fick en oväntad allierad i VPK som röstade nej till reformeringen av successionsordningen, eftersom partiet ansåg att monarkin skulle stärkas av den. Fiendens fiende är dock gärna frestande att bli kompis med oavsett – således går Ulf Kristersson i kungens spår och sluter parlamentets rödgardister till sin famn.

Moderaterna har därmed befriat Vänsterpartiet från januariavtalets isolering till att bli en tung maktfaktor. Tillsammans med KD och SD har en slug tvärideologisk majoritetskonstellation tagit form i riksdagen för att undergräva Stefan Löfvens möjligheter att driva regeringspolitiken längre högerut än vad den förre M-statsministern Reinfeldt pallade.

Men det kan tolkas som uttryck för den klassiska Bohmandoktrinen: även om ärkerivalen S intar exakt samma ståndpunkt som M, måste M ändå finna vägar att distansera sig. Den kuriösa följden är emellertid  inte enbart ett närmande till SD, utan också att M gör V till en salongsfähig partner.

Som Torbjörn Nilsson, Expressens eminente politiske krönikör, nyligen formulerade det: ”Moderater tvättar vänsterpartister. En högerpartiledare står med trasan i hand och putsar upp ett gammalt kommunistparti så att det riktigt blänker om det”.

Å andra sidan. Har självaste majestätet en gång förklarat kommunisterna sin vänskap, kan väl inte ett till monarkin underdånigt parti som M klandras för samma manöver?