Politiken är ett spel, avskuret från det verkliga livet.
– Elisabeth Tamm, liberal riksdagsledamot på 1920-talet.
Desillusionerad redan då
Svara
Äntligen, Alliansen!
Skrivit i Corren 16/6:
Ludwig von Mises, den store österrikiske nationalekonomen, var sällan främmande för dräpande formuleringar i debatten mot sina socialistiska meningsmotståndare: ”Somliga experter har deklarerat att det är nödvändigt att beskatta folket tills det gör ont. Jag delar inte dessa sadisters uppfattning”.
Vad denne frihetlige liberal hade sagt om vår svenska regerings skattepolitik vet vi inte – Mises föddes 1881 och gick ur tiden 1973 – men det är ingen vågad gissning att han knappast uttryckt sig mera välvilligt.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju, med Vänsterpartiets benägna bistånd, belastat nationen med ständigt svidande pålagor. Varv efter varv skruvas det redan höga skattetrycket upp. Allt medan riksdagens icke-socialistiska majoritet impotent, splittrad och fåraktig tittar på. Tills nu!
Äntligen har Alliansen förmått samla sig till motstånd och satt den hittills friåkande Stefan Löfven under välförtjänt press. Någon gemensam alternativbudget som Moderaterna och Kristdemokraterna önskat blir det inte, eftersom Liberalerna och Centern vägrar riskera en regeringskris.
Däremot har de fyra borgerliga oppositionspartierna förenat sig i kravet på att regeringen måste dra tillbaka de aviserade förslagen om flygskatt, höjda marginalskatter och förvärrade villkor för småföretagen (3:12 reglerna). Annars blir det misstroendevotum mot ansvariga ministrar i höst, en idé som kläckts av Liberalerna. Är Sverigedemokraterna med på tåget, vilket signalerna talar för, ligger regeringen risigt till.
Dock är det förvånande att Centerns Annie Lööf vill göra undantag för finansminister Magdalena Andersson, något som försvagar Alliansens hand i misstroendespelet. Men hotet torde ändå vara tillräckligt starkt för att regeringen ska tvingas ta sig en rejäl funderare.
De nämnda planerade skattehöjningarna är onödigt provokativa och utpräglat ideologiskt motiverade till sin karaktär. Behov av intäkterna finns inte ur statsfinansiell synvinkel, men pålagorna ger träffsäkert skadliga effekter på de välståndsbildande krafterna.
Om Sveriges rödgröna politikerstyre tror det är utslag av ”rättvisa” att ytterligare försämra näringslivsklimatet, att göra arbete och företagande än mindre lönsamt genom ökade skattebördor som i praktiken fungerar som straff på strävsamhet och skapande – då är det sannerligen på tiden att regeringen får möta lite kallt stål i parlamentet.
Något decennium innan sin bortgång skrev Ludwig von Mises pedagogiskt: ”Om de nuvarande skattesatserna hade trätt i kraft vid början av vårt århundrade, skulle många som är miljonärer idag leva under blygsammare förhållanden. Men alla de nya branscher som levererar produkter till breda folklager skulle, om alls, bara kunnat fungera i mindre skala och dess varor hade varit bortom vanliga människors räckvidd”.
Nog ger det ett tankeväckande perspektiv på den aktuella svenska skattesituationen. Vilket välstånd hade vi haft 2017 om Löfvenregeringens fogdepolitik fått gälla sedan förra sekelskiftet? Att äventyra förutsättningarna för en blomstrande, produktiv ekonomi är bara huvudlöst.
Släpp in de utestängda
Skrivit i Corren 14/6:
Humankapitalet är den överlägset viktigaste resursen för att skapa välstånd. Den stora flyktingströmmen till Sverige borde således vara rena guldgruvan och bli en extremt lönsam affär. Massor av villiga nybyggare i livet! Vilket gyllene tillskott av drivkrafter för ekonomin!
Politikerna skulle saliga av lycka kunna gnugga händerna åt dånet av inforsande skattekronor i den offentliga kassan.
Men det är under förutsättning att nyanlända människor, oavsett kompetensgrad och utbildningsnivå, snabbt kan börja hugga i, ta vilket arbete som än står till buds och försörja sig själva. Trots rådande högkonjunktur är det inte så.
För infödda svenskar är arbetslösheten ringa. För många grupper från utomeuropeiska länder tenderar arbetslösheten att vara deprimerande utbredd – och långvarig. Vägen till produktiv sysselsättning kan ta åratal. Det är ett kostsamt mänskligt slöseri, en tilltagande social tragedi, ett växande integrationsproblem med risk för svåröverskådligt dystra samhälleliga följder.
Vårt system är tyvärr inte kompatibelt. Människor utan kvalificerade färdigheter i bagaget möter en arbetsmarknad som strukturellt fungerar mer likt en utslagningsmaskin. Dess obarmhärtigt sållande kugghjul är närmast hopplösa att försöka slinka förbi om man har bristande språkkunskaper och konstiga betyg ingen förstår. Antalet enkla jobb, i princip öppna för vem som helst, är försvinnande få i jämförelse med övriga EU.
Allt detta är välkänt och genomtuggat i debatten till utmattningens gräns. Men när tas steget till politiska reformer som biter? Det är som att sitta med telefonluren i hand och vänta på en ledig taxi under den gamla svenska monopoltiden: var god dröj… var god dröj… var god dröj…
Så kan det bara inte fortsätta. Vill politiker ha makt, styra och ställa, är det hög tid att de också konstruktivt använder maktens verktyg till att göra arbetsmarknaden mera välkomnande. Vad kan vara angelägnare?
Saknar regeringen egna idéer är ett bra tips att fördomsfritt lyssna till Almega, tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation, som föreslagit en rejäl utökning av RUT-avdraget till att omfatta allt arbete i våra bostäder.
Att slopa Skatteverkets lista av RUT-restriktioner är givetvis inte någon mirakelkur mot integrationsproblemen. Men väl en lovande dellösning, som skulle leda till en betydande efterfrågestimulans på enklare jobb i den hushållsnära sektorn. Mängden RUT-sysselsatta, idag 22 000, hade minst kunnat fördubblas redan fram till 2020, enligt Almegas beräkningar.
Så vad hindrar regeringen att göra slag i saken? Ideologiska skäl? En sådan partipolitisk lyx har Sverige inte längre råd med.
Stark kvarlåtenskap
Ulf Stark är borta, meddelas det i etern. Aj! Det svider förstås. En hommage är nödvändig. Vad kan man säga annat än att han i sin skapargärning förstod det väsentliga: all barn- och ungdomskultur av värde saknar övre åldersgräns. Så var han också mannen bakom en av Sveriges bästa TV-produktioner, den fullkomligt underbara Dårfinkar & dönickar. Se den igen, eller läs boken, så lattjo och inspirerande. Tänk att som Ulf Stark kunna kila vidare och lämna såna grejer efter sig. Där ligger man i lä. Respekt.
Höj rösten, Linköping!
Skrivit i Corren 13/6:
Det är Linköping som gett Sverige vingar. Vi är landets flygstad. Vad skulle nationens flygindustri vara utan oss? Är det någon kommun som borde värna luftfarten är det vi. Vore det således för mycket begärt om Linköping officiellt uppvaktade regeringen med en vädjan om att slopa flygskatten?
Det beryktade förslaget att vingklippa flyget med en särskild punktskatt på resor har väckt upprörd och berättigad kritik från start. Men Stefan Löfvens rödgröna minoritetskonstellation har ändå envist framhärdat och visar hittills inga tecken på att backa, tvärtom.
”Vi tror samlat att det här är skadligt för svenskt näringsliv och på sikt minskar tillgängligheten för Sverige liksom gör det svårare att bedriva ett livskraftigt näringsliv i hela Sverige”, säger SAS-vd:n Richard Gustafsson. Under måndagen förenade han sig med konkurrentbolagen Norwegian och BRA i en gemensam protest mot regeringens hot att fördyra biljettpriserna och därmed minska marginalerna i redan hårt konkurrensutsatt bransch.
Det är långa avstånd i Sverige, vi ligger därtill i Europas norra utkant. Vikten av en välutvecklad, smidigt fungerande infrastruktur för lufttransporter såväl inrikes som utrikes kan därför av uppenbara skäl inte nog betonas. Att driva bort människor från flyget och göra dem mindre rörliga genom politiska straffpålagor vore mycket olyckligt, vilket konsekvenserna i andra länder tydligt visat.
Exempelvis har Irland och Nederländerna infört flygskatt, fått skrämselhicka av resultatet när ekonomin dök, insett misstaget och avskaffat skatten. Varför ska då Sverige låta reprisera samma dumhet?
Regeringen anför miljöomsorg och klimatnytta som motiv. Men måste i sak argumentera mot bättre vetande. Bland remissinstanserna som sågat flygskattens påstådda välsignelsebringande gröna effekter finns tunga expertgranskare som Riksrevisionen, Statskontoret och Konjunkturinstitutet.
Men för det lilla krisande Miljöpartiet är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga, som statsminister Löfven känner sig nödgad att bjuda sin juniorpartner i regeringen på. Det kan emellertid inte vara godtagbart att det interna politiska schackrandet i Rosenbad ska gå ut över allmänintresset, försämra tillvaron för vanligt oskyldigt folk och slå mot den hela produktiva sektorns näringsvillkor.
Tidigare har den ansedda Linköpingspolitikern Lena Micko (S) haft det prestigefyllda uppdraget som ordförande i föreningen Svenskt flyg. Vid tillträdet på posten deklarerade hon som sin uppgift ”att visa den stora betydelsen flyg har för landets regioner och näringsliv och att flyget har betydelse för tillväxten” (Corren 15/6 2007). Snudd på dagen är det exakt 10 år sedan dessa ord fälldes.
I ljuset av regeringens flygfientliga agerande känns uppgiften än mer brännande aktuell och nödvändig. Det skulle definitivt inte skada om Linköpings kommun tog ett initiativ i frågan och förklarade för makthavarna i Stockholm vad som står på spel.
Om Sveriges flygstad höjer rösten i debatten lär det knappast gå obemärkt förbi.
Tennis är livet
Allt annat, före och efter, är egentligen bara väntan.
Diogenes
Jean-Léon Gérôme, 1860.
Gatsbydagarnas Tjolöholm
Jag längtar ofta till Tjolöholm, Hallands juvel, i min uppväxtkommun. Efter att hittat dessa fotografer längtar jag ännu mer. Ingen som har en tidsmaskin att låna ut?
Den tidsmaskinen får förresten väldigt gärna drivas med ånga och gå på räls tillbaka genom decennierna. Tänk att kliva av i Kungsbacka och mötas av en stationsmiljö i detta klassiska skick. Hm! Undra om man inte skulle kunna utveckla det till en romanidé?
House by the Sea
Christopher Wood, 1925.
Pyrrhusseger för May
Skrivit i Corren 9/6:
”En tom taxi stannade framför underhuset och mr Attlee klev ur”. Så sade Winston Churchill en gång om labourledaren Clement Attlee – av Churchill även kallad ”ett får i fårakläder”. Idag skulle den legendariske bulldoggens giftigheter kunna återanvändas som karaktäristik av Theresa May.
Nyvalet som hon utlyste slutade i tomhetens fåraktiga seger. Tories är fortfarande största parti och Theresa May klamrar sig fast vid premiärministerposten, men hennes ställning är kraftigt undergrävd och förtroenderaset är ett faktum.
Den egna majoriteten i parlamentet är borta. De höga opinionssiffrorna, som tycktes garantera ett förintande knockoutslag mot Labour, sjönk i takt med Mays katastrofala snubblande under valrörelsen. Hon föreställde sig en bekväm triumffärd med Brexit och Labours Jeremy Corbyns allmänna omöjlighet i fokus.
Verkligheten serverade en hinderbana som nära nog blev henne övermäktig. Väljarna var måttligt intresserade av att kröna May som Brexitdrottning i en bekräftelse på den redan hållna folkomröstningen om Storbritanniens EU-utträde. Att britterna naturligtvis prioriterade inrikesfrågorna var Tories förbluffande illa beredda på och en riktig mina blev äldreomsorgen.
Förslaget att staten skulle ta inteckningar i pensionärernas bostäder som betalning för deras vård (gemenligen kallad ”demensskatt”) utlöste en explosion av protester. Tories valarbetare kämpade förgäves med att försvara idén vars impopularitet nästan låg i nivå med Margaret Thatchers ökänt illa tillyxade ”polltax”. May fick slå till reträtt och att hon sedan gjorde en påfallande blek figur i jämförelse med Corbyn blev heller ingen fjäder i hatten, precis.
Labourledaren är en gammal vänsterytter i stil med amerikanen Bernie Sanders, som Hillary Clinton hade så svårt att hantera i Demokraternas primärval förra våren. Den bataljen fick sin engelska version när Corbyn överraskande som en långt mer folklig, energisk och skicklig utmanare än vad någon, i synnerhet Tories, räknat med.
Vid sidan av den Clintonliknade stela etablissemangsföreträdaren Theresa May framstod Jeremy Corbyn som betydligt genuinare och mänsklig, kolporterterande ett socialistiskt färgat 70-talsbudskap, men uppriktig och ärlig i försäljningen av sina åsikter. Det gick hem i stugorna, även bland motståndarna mötte han respekt, trots den hopplöst antikverade vänsterorienteringen.
May bildar nu regering med stöd av nordirländska DUP och ska ro Brexit i hamn, men premiärministerns försvagade position är som blod i vattnet. Hon har blivit uppenbart sårbar för de maktsugna hajar till intrigmakare som Tories kryllar av. Inte för inte är partiet förebilden för House of Cards. I det kortare loppet kan Brexitförhandlingarna rädda henne, det skulle dock inte förvåna om det ivrigt skissas planer på en palatskupp.
Att Theresa May skulle leda Tories i nästa parlamentsval kan hon knappast ens tro själv.
Christian Dahlgrens Blogg 