Nixon spökar igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/5:

Det var inte Watergate som tvingade Richard Nixon att lämna Vita huset. Nixon, den föregivet hårdföre antikommunisten, utmanade Pentagon och det utrikespolitiska etablissemanget genom sin avspänningslinje mot Kina och Sovjetunionen. Han utmanade säkerhetsapparaten genom att vilja ha starkare kontroll över FBI och CIA.

Han lanserade radikala förslag på omstöpning av inrikesbyråkratin som inte sågs med blida ögon av dess småpåvar. Han avskydde journalister och betraktade hela mediesfären med illa dolt förakt. Han odlade en paranoid fiendebild av sina politiska motståndare och var besatt av att ge igen för gamla oförrätter.

Han var illa omtyckt av många, även av högdjur inom det egna partiet. Att han återvaldes som president 1972 med en förkrossande jordskredsseger väckte förskräckelse bland åtskilliga i Washington, inte minst hos Demokraterna. Farhågor om Nixon som en kejsarpresident vädrades flitigt.

Det var inte Watergate som fällde honom. Det avgörande var att Nixon kom på kollisionskurs med tunga maktstrukturer i det amerikanska samhället. Watergate blev en tacksam förvändning att slå tillbaka – och Nixon hjälpte till genom sitt klantiga mörkläggningsförsök.

Att rakt av bunta ihop Nixon med Donald Trump vore orättvist (Nixon var, tro’t eller ej, bättre än sitt rykte ur flera aspekter). Men nog finns intressanta paralleller och en är given efter Trumps chockartade avskedande av FBI-chefen James Comey: är inte detta som när Nixon sparkade Watergateåklagaren Archibald Cox? Maktfullkomligheten och den bristande respekten för institutioner som inte dansar efter presidentens pipa synes uppenbar.

Comey hyllades tidigare av Trump för sin undersökning av Hillary Clintons märkliga epost-hantering (något som troligen bidrog till hennes valförlust). Men när Comey sedan gick vidare för att granska Trumps misstänkta kopplingar till Putin i valkampanjen var det nog.

Presidentens motiv att han plötsligt blivit missnöjd med Comeys sätt att sköta Clintons epost-skandal klingar också mer än lovligt ihåligt. Det var ju inte länge sedan Trump liknade Hillary Clinton vid djävulen och lovade att kasta henne i fängelse. Varför skulle han fått så varma känslor för Clinton nu?

Det har aldrig funnits bevis på att Nixon beordrade Watergateinbrottet. Det finns, hittills, heller inga bevis på att Trump spelat under täcket med Ryssland för att vinna valet.

Men när det osar Watergatemörkläggning över Trumps eget ”Kremlgate” kan kickandet av Comey bli början på en upprepning av historien. Trump är som president en lös kanon på däck som utmanat systemet och demokratin i långt värre grad än Nixon.

Gissa om knivarna slipas.

Blås rent i riksdagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/5:

Häromåret förklarade finansminister Magdalena Andersson att ”skattesänkareran är över i svensk politik”. Hon har hållit ord. Och därmed alltså frångått reformlinjen att reducera skadliga skatter på den skapande ekonomin som inleddes av Göran Persson och fullföljdes av Alliansen, vilket realt ökade skatteintäkterna med 260 miljarder kronor 2000-2013.

Den rödgröna regeringen har i samarbete med det gamla kommunistpartiet istället pricksäkert höjt skatterna på i stort sett allt som rör sig. Till hösten planeras ytterligare förvärrade pålagor, trots att dessa egentligen inte behövs för att budgeten ska gå ihop. Motivet kan således ej vara annat än blott och bart ideologiskt. Skattehöjningar är bra och rättvist, därför att skattehöjningar är bra och rättvist.

Mot denna nattståndna statssocialistiska tes skulle man kunna ställa Calvin Coolidges klassiska uttalande om att ”all beskattning som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till samhällets välfärd, är enbart en sorts legaliserad stöld”.

Det mest provokativa med S/MP/V-konstellationens agerande är dock att deras mandat i grunden är fiktivt. Har regeringen någon folkvald majoritet bakom sig för att börja hårdbeskatta svenska medborgare igen? Nej.

Det är på grund av den borgerliga oppositionens vankelmod och svaghet, skickligt utnyttjad av Löfven, som den bräckligaste ministären vi haft sedan Ola Ullstens dagar kunnat driva igenom sina budgetar. Ska den splittrade Alliansen lägga sig platt även till hösten?

”Vi kan i längden inte ha en regering som för en ekonomisk politik som inte har stöd i riksdagen”, sa Moderaternas ekonomisk-politiske talesman Ulf Kristersson i februari. Han önskade en gemensam borgerlig budget som skulle fälla regeringens, om SD gav sitt stöd åt oppositionens alternativ i likhet med vad som hände efter valet 2014.

Då utlyste Stefan Löfven ett nyval till mars 2015, vilket emellertid inte blev av eftersom Decemberöverenskommelsen (DÖ) kom i dess ställe – en i efterhand olycksalig lösning som korrumperade den parlamentariska processen och gav S/MP/V ett demokratiskt tvivelaktigt politiskt frikort. Trots att DÖ nu formellt är avskaffad, är det dock osannolikt att Alliansen gör gemensam sak igen.

Varken C eller L vill riskera nyval med så kort tid kvar till riksdagsvalet 2018. Det är begripligt, även om det förstås är demoraliserande med en opposition som frivilligt kapitulerar och åter låter en minoritetsbudget passera som är dålig för landet.

Inom Alliansen har det visserligen grunkats om att riva upp delar av regeringsbudgeten, men vad skulle en sådan lek med elden betyda för framtiden om det blir acceptabelt att skjuta sönder budgetordningen? Så kan vi heller inte ha det.

Eftersom vi lär få leva med trixiga politiska förhållanden, vore det nog sundast för alla parter om det blev lättare att ibland blåsa rent på spelplanen genom nyval som Theresa May precis gjort Storbritannien. Där är mandatperioderna inte fasta som oss, utan rörliga vilket gör att nyval får samma dignitet som ett tidigarelagt ordinarie val.

Finn Bengtsson (M) på riksdagens östgötabänk har nyligen föreslagit just en sådan konstitutionell förändring. ”Demokratin och den rådande situationen hade kanske mått bra av att få lösas ut av svenska folket genom ett extraval när läget visar sig bli ohållbart”, skrev han i Dagens Industri den 2/5.

Mot bakgrund av de senaste årens unkna parlamentariska erfarenheter är det väl ingen tokig idé. Om nyvalsinstrumentet i praktiken blev ett skarpt vapen istället för ett tomt hot, hade det möjligen kunnat leda till framtvingandet av ett friskare klimat och större partipolitisk mognad.

Bluffa inte pensionärerna!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/5:

Förtjänar pensionärerna lägre skatt? Naturligtvis! I ett högskatteland som Sverige borde alla få behålla mer pengar i plånboken. Det ger ökad självständighet och större bestämmanderätt över det egna livet. Varför skulle pensionärer förmenas den möjligheten?

Det är precis som Stefan Löfven uttryckt det: ”De som har varit med och byggt upp vårt land och sett till att vi har den välfärd vi har, de ska ha en bra ålderdom och en trygg sådan”.

Därför synes det välkommet att den annars så glatt skattehöjande regeringen faktiskt vill minska skattebördan med runt 2500 kronor per år för 70 procent av alla svenskar över 65 års ålder. Okej, beloppet är inte jätteimponerande, men ändå något – särskilt för dem med små marginaler som tvingas vända på slantarna.

Men det borde kombineras med rejält sänkt skatt på arbete, vilket faktiskt är ännu viktigare för att garantera våra äldre rimligare ekonomiska villkor. Socialdemokraternas vallöfte om att utjämna skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare må låta bra, men bygger i grunden på den vilseledande myten om ”pensionärskatten”.

Begreppet är ren demagogi och lanserades 2006 när Alliansen utmanade Göran Perssons regering med jobbskatteavdraget. Den relativa skillnaden i beskattning som jobbskatteavdraget innebar mellan yrkesarbetande och pensionärer försökte S framställa som en skriande orättvisa.

Uppenbarligen har de lyckats, eftersom det idag även bland Allianspartierna hojats om att ”pensionärsskatten” måste bort.

Retoriken från Kristdemokraternas tillförordnade partiledare Jakob Forssmed är belysande: ”Vi menar att det är orimligt att år efter år upprätthålla skillnaden i beskattning mellan arbetsinkomst och pension. Pension är uppskjuten arbetsinkomst och ska beskattas på det sättet” (Expressen 7/5).

Men pension är inte alls uppskjuten arbetsinkomst i det svenska kollektivistiska kedjebrevssystemet (med dess icke-värdebeständiga statliga fiatvaluta som lök på laxen).

Pengarna som dagens pensionärer betalat in under sin yrkesverksamma tid finns inte. Gårdagens pensionärer har för länge sedan förbrukat dem. De allmänna pensionsfondernas utbetalningar finansieras av dem som jobbar i detta nu.

Gör politikerna det gynnsammare för arbete och företagande, ökar den ekonomiska aktiviteten och tillväxten, vilket i sin tur betyder en robustare pensionsförsörjning. Partier som särskilt säger sig ömma för pensionärerna borde – om de vore ärliga – trycka hårdare på detta fullkomligt avgörande samband.

Eller hur, Stefan Löfven och Jakob Forssmed?

Ett rockande varumärke

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/4:

John Lennon sa att The Beatles var större än Jesus. KISS är inte lika anspråksfulla. De nöjer sig med att vara större än… Stefan Löfven!

Intervjuad i amerikansk radio för några år sedan hävdade Gene Simmons att KISS-medlemmarnas pregnanta sminkningar gör dem till de fyra mest igenkända ansiktena på jorden: ”Till och med utöver statsledare, premiärministrar och så vidare. Inte alla är säkra på hur en ledare för ett land ser ut. Vet du hur Sveriges ledare ser ut?”.

Löfven lär nog i alla fall inte bomma på vilka KISS är, liksom de flesta svenskar (inklusive S-partiets förre ordförande Mona Sahlin som sagt sig vara inbiten KISS-diggare sedan 70-talet). Sverige har alltid tillhört gruppens bästa marknader och nästa vecka är det KISS-dags igen när bandet landar i Stockholm för en konsert på Tele2 Arena (6 maj, 10 maj är det Göteborgs tur).

KISS är mycket mer än rock, bandet är en upplevelse, ett varumärke, ett unikt fenomen i musikvärlden. Inga andra artister har heller så skamlöst utnyttjat, eller kunnat utnyttja, sin kommersiella potential som dessa New York-killar.

Bland ordinära prylar i KISS-butiken som skivor, T-shirts och klistermärken frestas med allt från bowlingklot till kondomer. Vill du begravas stilenligt? Inga problem. Hosta upp några tusen spänn på en kista prydd med den berömda KISS-loggan.

KISS skapades också 1973 i ett försök att bli den ultimata gruppen. Alice Cooper, The Rolling Stones och New York Dolls bidrog med inspiration när det gällde musik och attityd. Men KISS tog steget längre genom en våldsam show med eld, blod och fyrverkerier, avsedd att bräcka samtliga konkurrenter på plan.

Genidraget var förstås sminkningen, som gav varje medlem en distinkt personlighet. Basisten Gene Simmons blev demonen, sologitarristen Ace Frehley rymdvarelsen, trummisen Peter Criss kattmannen och så publikdomptören Paul Stanley på sång och kompgitarr, givetvis med en stjärna målad över högra ögat. De var som tecknade superhjältar – fast på riktigt.

Att medlemmarna aldrig visade sig osminkade förstärkte fascinationen och mystiken. Musikaliskt var KISS inga virtuoser. Men som Gene Simmons konstaterat: bra rock är inte menad att tilltala hjärnan, utan underlivet.

Bandets första skivor KISS, Hotter Than Hell och Dressed To Kill är goda exempel på den tesen. Enkel, slagkraftig och svängig hårdrock som går rakt in i skrevet utan att passera skallen.

Genombrottet kom 1975 med Alive!, en av de bästa liveplattor som getts ut i sin genre. Succén befästes året efter när Alice Cooper-producenten Bob Ezrin hjälpte KISS att göra deras mest kompletta studioalbum, Destroyer. En polerad produkt som väckte motstånd bland många anhängare, vilka föredrog det råare soundet från de tidigare skivorna. Å andra sidan kopplade KISS greppet om den breda publiken, främst genom balladen Beth som blev en oväntad jättehit.

Under några år skördades sagolika framgångar. KISS förvandlades till amerikanska populärkulturella ikoner i klass med Stålmannen, Elvis och Coca-Cola. Hur klarar man att plötsligt upphöjas till en sådan position?

KISS klarade det i vilket fall inte. Albumen blev sämre och ofokuserade, drogmissbruk knäckte Peter Criss och Ace Frehley som bägge försvann ut i dimmorna. Ledarduon Simmons och Stanley anställde nya medlemmar, tvättade av sminket och överlevde 80-talet med enstaka hitlåtar som Lick It Up och Heavens On Fire.

KISS från gamla tider var historia. Men i tomrummet efter originalupplagan växte myten. Det var ungefär som med nedlagda ABBA, vars legendariska status bara ökat under decenniernas lopp.

Till skillnad från de svenska popstjärnorna hade dock inte KISS några skrupler mot att återförenas. 1996 slog firman Simmons & Stanley mynt av nostalgin, plockade fram sminklådan igen, hyrde tillbaka Criss och Frehley i bandet och gjorde storstilad comeback. Hysterin gick i repris och världsturnéerna avlöste varandra.

Trots att intresset dalat något sedan dess, besitter KISS fortfarande en imponerande dragningskraft. Att problembarnen Criss och Frehley åter är borta ur bilden spelar ingen roll. Musiker med identiska sminkningar ersätter deras karaktärer på scenen. Stanley och Simmons har flaggat för att KISS kan fortsätta att turnera enligt detta recept även när de själva gått i pension. Det må låta magstarkt för hardcorefansen, men sådana spökband är inget ovanligt i jazzkretsar.

Orkestrar som en gång tillhört Glenn Miller, Count Baise eller Duke Ellington har turnerat flitigt över världen, trots att frontfigurerna lämnat jordelivet och inga andra musikanter från förr är kvar.

När KISS startade var deras mål att bli hårdrockens motsvarighet till The Beatles. Idag skulle man syrligt kunna säga att KISS mer påminner om The Rutles, Monty Python-medlemmen Eric Idles filmade Beatlesparodi med dess talande undertitel ”All you need is cash”.

Men är det något fel med det? Så länge KISS är garanten för en högoktanig rockteatershow som sprider glädje i jämmerdalen, kan endast hopplösa surpuppor klaga.

Nyshoppat läder

Publicerad den av
Svara

Råkade passera en herrekipering i Stockholm som hade några trevliga skor i skyltfönstret. Jag kunde dock inte bestämma mig för vilken modell som jag gillade bäst. Så jag köpte alla tre. Snygga dojjor kan man ju aldrig få för många av, eller hur?

Fri press under hot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/4:

Tillståndet för pressfriheten i Sverige är mycket gott, faktiskt näst bäst i världen efter Norge. Det hävdas i Reportrar utan gränsers pressfrihetensindex för 2017. Men överlag är den internationella situationen starkt bekymmersam.

Att tumskruvarna dras åt för journalister i auktoritärt styrda stater borde vara illa nog. Men nu märks tydliga tendenser till hur medierna utsättas för hårdare tryck också i vanligtvis anständiga, civiliserade nationer.

”Framför allt är det beklämmande att vi i länder som USA, som varit en fyrbåk för frihet, ser en helt osannolik utveckling. Om man som Trump, ledare för världens största demokrati, utnämner medierna som huvudfiender stöder man inte ett bra samtal. Och det skickar signaler till andra ledare i världen”, säger Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige (DN 26/4).

Allvarligt är bara förnamnet. Ty när villkoren för den fritt granskande journalistiken och den oberoende opinionsbildningen försämras, hotas själva livsluften i demokratin och det öppna samhället förlorar sitt syre.

Även om Sverige når en glädjande hög placering i nämnda pressfrihetsindex, betyder det inte att orosmoln saknas på våra breddgrader. I en Sifoundersökning som SVT:s Kulturnyheterna redovisade förra veckan ökar trakasserierna och hoten mot den svenska journalistkåren.

70 procent av samtliga tillfrågade journalister uppger sig varit drabbade under det senaste året. Värst är utsattheten för kvinnliga opinionsbildare, så många som var tredje överväger att sluta och byta jobb.

Attackerna är inte sällan orkestrerade via sociala medier i syfte att illvilligt påverka, kväsa, tysta och göra tillvaron så jävlig som möjligt för det fria ordets yrkesverksamma representanter. Men sådana näthatskampanjer kan också vem som helst hamna i skottgluggen för. ”Med den moderna tekniken har det blivit epidemiskt”, konstaterar forskaren Heléne Lööw dystert (SVT 19/4).

Hon är expert på högerextremism och att det ofta är sådana politiska krafter som eldar trollen till organisande häxjakter mot traditionella medier är ingen hemlighet.

Exempelvis har Sanna Hill, vice chefredaktör för den brunrasistiska tidskriften Nya Tider, famöst välkomnad till Bokmässan i Göteborg (!), uppviglat till konfrontation av journalister i deras privata hem: ”Dom tror att de är orörbara, att dom inte går att komma åt. Bara gå dit! Filma, intervjua dom”.

Vidare säger Sverigedemokraternas notoriska journalistfientlighet, helt klart i klass med Donald Trumps, åtskilligt om vilket sorts parti det är. ”Jag litar inte på några medier”, deklarerar Jimmie Åkesson. Medierna ska tas om hand ”i sinom tid”, lyder den trosvissa förkunnelsen från Kenth Ekeroth (för övrigt motorn bakom hatsajten Avpixlat). Linus Bylund utfärdar en krigsförklaring: journalisterna är ”nationens fiender”.

Samtliga dessa namn tillhör inte bara SD-toppen. De är förtroendevalda ledamöter i riksdagen, det högsta organet för offentlig makt i Sverige.

Från denna plattform bedriver de alltså sin systematiska hets för att misstänkliggöra, svartmåla och bryta ner mediernas ställning. Vad har man då för uppfattning om medborgarnas rätt till att informera sig genom ett självständigt fungerande nyhetsflöde och åsiktsutbyte?

Visst är det positivt att vår pressfrihet idag ändå står sig så bra i internationell jämförelse. Men att det förhållandet inte är i framtiden givet torde vara uppenbart.