Kunskap är makt, som sagt var, men det vet ju alla att det inte är bra med för mycket makt. Skolöverstyrelsens strävan är också mycket riktigt att göra undervisningen lite sämre vartefter. Annars vet man ju aldrig vilka små maktgalningar som kan gå och lära sej allt möjligt olovandes.
– Tage Danielsson, Tankar från roten, 1974.
Skrivit i Corren 1/2:
Ena dagen presenterar Socialdemokraterna sin valstrategi (”Sverige ska bli tryggare”) med lag och ordning som högprioriterad fråga. Nästa dag får rikspolischefen Dan Eliasson foten av justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S). Ingen slump, givetvis.
Snarare ett övertydlig erkännande av att Dan Eliassons många kritiker – inte minst inom polisen själv – hela tiden hade rätt: karln är en vandrande olycka på två ben. Om S ska möta väljarna i kostymeringen av svensk partipolitiks motsvarighet till den omutbare Eliot Ness, vore det för trovärdighetens skull helt omöjligt att låta Eliasson fortsätta i sin illasittande polisuniform.
Men hur rimmar löftet om ett tryggare Sverige med att istället återvinna honom som Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps nye generaldirektör? Ett gåtfullt självmål, en förbluffande tondöv omplacering av en person som grundligt fallerat med uppdraget att tillfredställande skydda samhällets medborgare mot buset på gator och torg. Och denne figur ska nu befordras till boss för en organisation med ansvar för nationell krishantering och civilt försvar?!
Även om S i gammal dubiös tradition vill ge en länge utsatt, partilojal byråkrat ett karriärmässigt tröstpris borde väl man ändå kunna hitta någon lämpligare och mindre stötande reträttpost. Ack, så var det med den ”omutbarheten”…
Dock vore det i ärlighetens namn fel att lasta Dan Eliasson för allt som gått snett inom brottsbekämpningens domäner. Om han vore den totala katastrofen till ledare – vilket Allianspartierna gärna utmålat honom som – varför hade då Reinfeldtregeringen inget emot att låta honom chefa för erkänt knepiga myndighetspastorat som först Migrationsverket (2007) och sedan Försäkringskassan (2011)?
Under flertalet av de borgerliga åren hette rikspolischefen Bengt Svenson. Alliansen sparkade hans hårt kritiserade företrädare Stefan Strömberg, men Svenson visade sig heller inte vara någon stjärna och hamnade i en allt djupare förtroendekris.
Den 1 januari 2015 skulle polisens stora centralistiska omorganisation sjösättas, en reform menad att äntligen lösa ordningsmaktens många effektivitetsbrister och som beslutats i bred politisk enighet. Den utskällde Svenson var uppenbart förbrukad, nytt blod i toppen behövdes. Det var anledningen till att Dan Eliasson utsågs till rikspolischef hösten 2014 av den färska S/MP-regeringen. Han hade ju andra svårskötta myndigheter på meritlistan.
Facit vet vi. Det gick åt skogen. Eliasson fick ingen styrfart på den nya skutan. Optimistiskt utlovades förbättringar i polisens prestationsförmåga som aldrig kom och snart var även Eliassons förtroendekapital bankrutt.
Varför misslyckas ständigt alla dessa rikspolischefer? Varför hjälper inte ökade skatteanslag som politikerna öser in till polismyndigheten? Varför klaras inte fler brott upp? Varför växer medborgarnas oro över att bli drabbade av kriminalitet? Ett svar är 1965.
Det var då som polisen förstatligades efter att tidigare varit kommunal. Sedan dess har polisen bara försvunnit längre och längre bort från medborgarna, en trend som ”reformen” anno 2015 förstärkt.
”Nitton brott av tjugo begås lokalt, av gärningsmän som bor på orten och de drabbar offer i deras geografiska och sociala närhet”, skrev Leif GW Persson i Expressen 9/10 2016. Om polisen inte är närvarande i lokalsamhället, vad blir konsekvensen?
Den verkliga olyckan är inte Dan Eliasson. Det är den hopplösa organisation han ledde och som partierna bär ansvaret för.
Skrivit i Corren 31/1:
Kulturen har alltid lockat politikens makthavare. Tyvärr inte främst för dess egen skull, utan som ett ideologiskt instrument i politikens tjänst. Filmkonsten bjuder talrika exempel. Regimer av de mest skilda slag har ständigt försökt kontrollera, styra och utnyttja det rörliga bildmediets speciella magi. Värst har naturligtvis totalitära förtryckarvälden som Sovjetunionen och Tredje riket varit.
Men inte ens vår moderna, upplysta och välvilliga svenska demokrati är fredad från politruker som vill ideologisera den vita duken och få konstnärerna att dansa efter deras pipa.
Att göra film är dyrt och resurskrävande. Därför skapade staten – på den legendariske socialdemokraten och lebemannen Harry Scheins initiativ – 1963 stiftelsen Svenska Filminstitutet (SFI). Styrelsen utses av regeringen.
Uppdraget är att stödja produktion, distribution och visning av ”värdefull film”. Har du ett sådant projekt i tankarna och känner dig manad att ansöka om pengar?
Då gäller det att din planerade rulle uppfyller följande kriterier, enligt SFI:s hemsida: ”Alla stöd ska fördelas med hänsyn till att svensk film, både framför och bakom kameran, ska spegla Sverige av idag genom att beakta de sju diskrimineringsgrunderna samt geografisk och socioekonomisk spridning. Stöden ska fördelas 50/50 mellan könen över tid”.
Vet du inte vilka de sju diskrimineringsgrunderna är? Kolla hos statens Diskrimineringsombudsman, det är sådant som ”omfattas av lagens diskrimineringsförbud: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder”.
Fyller dina konstnärliga ambitioner den korrekta mallen? Kanske är det bäst att se över manuset en extra gång, för säkerhets skull. Det räcker emellertid inte för att få filmen i hamn. Nätpublikationen TVdags uppmärksammade förra veckan (26/1) att SFI har infört ytterligare regler från 1 mars, där du som sökande av statliga stödpengar måste infinna dig på obligatoriska kurser i jämställdhet och normkreativitet.
Det har gjort måttet rågat för Film & TV-producenternas ordförande Eva Hamilton.
I ett citerat protestbrev till smakdomarna i SFI:s styrelse (daterat 23/1) skriver hon: ”OM Filminstitutet börjar ställa som krav för filmstöd att upphovspersoner ska genomgå mer värdebaserade utbildningar, befarar vi att det statliga Filminstitutet beträder farliga vägar. Då öppnas dörren för att införa tvingande utbildningar som i en annan regeringskonstellation eller i en annan tid kan innebära begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet”.
Ja, tänk en situation med Sverigedemokraterna vid makten – ett parti som inte gör någon hemlighet av att vilja likrikta kulturen i nationalkonservativ propagandistisk riktning.
”Att det då är ordförande för Film & TV-producenterna som ensam tar denna strid mot Filminstitutet är faktiskt oroväckande. Var är kulturredaktörerna? Var är ledarskribenterna? Var är Alice Bah Kuhnke?”, undrar TVdags-skribenten och filmvetaren Hynek Pallas i en upprörd kommentar.
Hans frågor är berättigade. Här är Corren.
Ett hot mot kulturens oberoende och den konstnärliga friheten.
Skrivet i Corren 29/1:
Vi är ett hängivet golfande folk. Enligt European Golf Associations statistik (2016) är det bara Storbritannien, Tyskland och Frankrike som har fler golfbanor än Sveriges 449 stycken. Antalet registrerade svenska golfare uppgår till 476 837 svingande själar, i absoluta tal toppat endast av britterna och tyskarna.
Dock, sett till andelen spelare av befolkningsmängden är vi den mest golftokiga europeiska nationen efter – något otippat – Island. Av den karga Atlantöns cirka 330 000 invånare golfar 5,22 procent. På våra mångmiljonbebodda blågula breddgrader är siffran 5,15 procent. Till och med de av tradition entusiastiska skottarna ligger i lä (3,74 procent).
Glöm det alltså där gamla nedlåtande snacket om ”Östermalmsbandy”. Sedan det stora folkliga genombrottet på 80-talet har Sveriges golfklubbar fler aktiva medlemmar än både fotbollen och friidrotten.
En förklaring till golfutövandets lockelse är dess unikt inbjudande kombination av tävling, motion och gemenskap. En mer demokratisk sport är svår att finna, vilket tycks passa vårt svenska kynne som hand i golfhandske. Tack vare handicapsystemet kan ju alla mötas på hyfsat lika villkor, oavsett ålder och skicklighet.
Eller som A A Milne, den berömde Nalle Puh-författaren, skrev: ”Golf is so popular simply because it is the best game in the world at which to be bad” (The Charm of Golf, 1920).
Med tanke på det stora golfintresset har Linköping en attraktiv fördel som många andra svenska städer blott kan drömma om: en lättillgänglig 18-hålsbana som grön oas i nära anslutning till citykärnan. Slå det!
Marken ägs av kommunen och arrenderas av Linköpings GK. I början av förra året ville Socialdemokraterna bygga bostäder på bitar av banan, men ändrade sig klokt nog efter protester.
Nu har istället Linköpings GK, vilket Corren berättade i fredags, kläckt en fiffig idé som både tillgodoser behovet av fler bostäder och låter Linköping bli en ännu vassare golfstad. Klubben släpper det som idag är driving range nära Malmslättsvägen till bebyggelse, mot att få modernisera och omlokalisera anläggningen på delvis nytt område vid Wallenbergs gata.
Banans standard höjs, klubbhuset med dess restaurang flyttas och utvecklas till ett bredare rekreationscenter med gym, hotell och konferenslokaler intill Science Park Mjärdevi. För näringslivet, besöksnäringen och Linköpings medborgare ser planen ut som en vinnare.
Om politikerna förstår vilket mervärde golfen faktiskt ger Linköping borde dom ge idén en ärlig chans.
I have sometimes dreamt that when the Day of Judgment dawns and the great conquerors and lawyers and statesmen come to receive their rewards – their crowns, their laurels, their names carved indelibly upon imperishable marble – the Almighty will turn to Peter and will say, not without a certain envy when He sees us coming with our books under our arms, ”Look, these need no reward. We have nothing to give them here. They have loved reading”.
– Virginia Woolf, How Should One Read a Book?, 1926.
Skrivit i Corren 25/1:
70-talet gamle vän, festligt att du lever än! Så skulle man kunna utropa om regeringens flyttlasspolitik av myndigheter – en populär åtgärd som tagit till heders igen från den tid då utsvängda jeans, långt hår och träskor var högsta mode, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin duellerade frejdligt i talarstolarna, Family Four sjöng om härliga sommardagar, och varenda kotte bänkade sig framför monopol-TV:n för att se Ingemar Stenmarks andra åk i Madonna di Campiglio.
Ack, det är lätt att bli nostalgisk och glömma tråkigheterna som även det färgglatt blommiga 70-talet bjöd på. Som att den stora vågen av utlokaliserade myndigheter från tillväxtmotorn Stockholm – motsvarande tiotusen statliga jobb i runda slängar – inte fungerade särskilt bra.
Tanken var att bromsa urbaniseringstrenden, stärka sviktande lokala arbetsmarknader och få näringslivet att följa efter. Då som nu var den växande klyftan mellan stad och land ett omdiskuterat problem. Att bekymret kvarstår visar väl att myndighetsflyttandet knappast var någon vidare lyckad patentlösning, trots det goda syftet.
Papper på det finns det också. Exempelvis en rapport från Statskontoret anno 2016, där det konstateras att utlokaliseringen av myndighetsjobb ger ringa effekter på den närmaste arbetsmarknaden i övrigt (beroende på att en myndighet har få underleverantörer).
Men när S/MP-regeringen går på flyttoffensiv i 70-talsstil sägs det främsta motivet vara ett annat. ”Ingen ska känna sig övergiven av staten”, förklarade Stefan Löfven när han i veckan annonserade den senaste omgången av ivägskickade myndighetsverksamheter. Bland annat till kommunerna Sundsvall (Kronofogden), Botkyrka (Sida) och Borås (Swedac – som sysslar med ackreditering och teknisk kontroll, om ni undrar).
Det handlar i första rummet om en symbolpolitik för att öka den statliga närvaron och legitimiteten. Även symbolpolitik kan vara viktigt, psykologiskt sett – som för att motverka upplevelsen av styvmoderlig behandling och alienation hos landsortens invånare, vilket riskerar föda politiskt otäcka missnöjeskrafter.
Men har de boende i Katrineholm blivit mycket gladare av förra årets beslut att placera delar av Strålsäkerhetsmyndigheten där?
Är Stefan Löfven oroad över förtroendet för staten i stugorna bortom Stockholms horisont, vilket han sannolikt har skäl till, torde det finnas åtgärder som ger betydligt större folklig uppskattning.
Inom sina ansvarsområden kunde staten rikta skarpare fokus på att polisen presterar bättre och är på plats, att försvaret rustas till att kunna skydda hela landet, att infrastrukturen hålls i trim (Stångådals- och Tjustbanan!), att Arbetsförmedlingen levererar, att posten kommer fram, att den bilberoende glesbygden inte beskattas ihjäl vid macken.
Det reella värdet av Löfvens symbolmättade utlokaliseringspolitik kan således diskuteras, icke minst ur kostnadssynpunkt. Riksrevisionen pekade 2009 på att varje flyttat myndighetsjobb gick loss på över en miljon skattekronor och innebär ett dåligt resursutnyttjande. Myndigheten tenderar att tappa kompetens och duglighet i verksamheten. Flera år tar det att reparera.
Särskilt festligt för medborgarna, som får betala det tveksamma kalaset, är det nog inte när allt kommer omkring.
Den totalitära staten kan överrumpla oss inifrån, på smygvägar som vi aldrig tänker på, ett steg i sänder. Jag tror att den faran börjar bli aktuell för oss… Frihet under ansvar lyder en gammal sympatisk paroll. Nu tycks det som om vi istället skulle få frihet under kontroll, och med en sådan frihet är det ju inte mycket bevänt. Det är i varje fall inte vår gamla svenska.
Vilhelm Moberg, intervju i Dagens Eko, 12/10 1947.
Skrivit i Corren 24/1:
En kär vän gav mig rådet att spara minst 50 000 kronor i kontanter, gömma dem i ett bankfack och inte röja dessa pengars existens för någon. Man kan ju aldrig veta vad som händer i livet. Och vem kan man i egentligen bergsäkert lita på? En lagom tilltagen hemlig sedelbunt var alltid bra att ha till hands som ett frihetligt trygghetskapital, bortom övriga världens snokande blickar.
Kanske ett tips som MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap – bör fundera på som en allmän rekommendation till svenska folket, nu när vi åter manas att förbereda oss på att krig och ofärdstider kan komma.
En kvalificerad angripare som vill lamslå Sverige sätter rimligen in första stöten mot elsystemet samt mobil- och datanätet. Blackout i riket! En konsekvens blir svårigheten, än värre omöjligheten, att handla med kort eller använda andra digitala betalningsformer. Räkna med cash som regerande king igen.
Min väns råd var nog inte dumt, i princip. Men akta dig för att följa det! Bankerna tillåter nämligen inte kontanter i sina fack sedan flera år tillbaka. Anledningen är EU:s lagstiftning mot penningtvätt, terrorfinansiering och liknande kriminella otrevligheter. Dock kan ingen hindra dig från att förvara pengarna i det mest klassiska av ställen: madrassen.
Att ha en större summa kontanter hemma varnar emellertid polisen av goda skäl för, så vad göra? Måhända kan MSB klura ut något fiffigt alternativ vad det lider, om myndigheten är intresserad av problematiken. Fast frågan är vad det skulle hjälpa när fysiska pengar ändå ser ut att gå sotdöden till mötes i Sverige.
Bankerna vill ogärna befatta sig med kontanter längre, överhuvudtaget. Trenden börjar märkas även i butikerna. Elgiganten Phone House vid Stora torget i Linköping är ett aktuellt exempel. Denna affär, liksom många i samma kedja, har bestämt sig för att helt nobba sedlar och mynt (Corren 23/1). Motivet är begripligt.
Man vill minska rånrisken och värna personalen, kontanthantering medför fördyrande omkostnader – och en förkrossande majoritet av kunderna föredrar ju kort i vilket fall. Det är signifikativt för utvecklingen av våra betalningsvanor, i rasande fart är vi på väg mot ett samhälle där kontanternas roll är nästintill utspelad. Storebror i George Orwells dystopiska roman 1984 hade förtjust gnuggat händerna.
Ty med kontanternas försvinnande görs vi inte bara sårbarare vid nationella krislägen. Den personliga integriteten i vardagens fredliga lunk äventyras också. Statens finmaskiga nät för övervakning och kontroll kan dras åt på ett dramatiskt sätt. Diverse skurkar får det trassligare att dölja ekonomiskt relaterad brottslighet, visst.
Samtidigt inskränks vanliga medborgares legitima frihetsutrymme. Varje gång vi handlar kontantlöst lämnas digitala spår, minsta transaktion dokumenteras och våra privatliv blottas för detaljerad kartläggning. Den civila zonen utanför politikersektorns och myndighetsapparatens långa fingrar krymper ytterligare.
Poängen med 50 000 hederligt förtjänade, undanstoppade kronor i sedlar är att stärka egenmakten och kunna gardera sig mot alla eventualiteter. Men i ett land där cash har abdikerat som king står individen vådligt naken.
Skrivit i Corren 23/1:
Huka er! Nu är arvs- och fastighetsskatten ånyo på tapeten. Den förra avskaffades av Göran Perssons S-regering 2004, den senare försvann – eller snarare modifierades till en kommunal avgift – under Fredrik Reinfeldts Alliansstyre 2008.
Persson lär ha ångrat att han inte själv tog itu med fastighetsskatten, genuint hatad i folkdjupet, som han menade avgjorde valet 2006 i de borgerligas favör. Men nationalekonomer tenderar att älska beskattning av fastigheter såsom en robust intäktskälla att vittja för det offentliga systemets väktare.
Bostadsägare har ju, av lätt insedda skäl, svårt att flytta sina hus utomlands för att undkomma fogden. Därtill kommer fördelnings- och jämlikhetsaspekten. En fastighet innebär ett kapital (förvisso bundet) som ägaren i rättvisans namn inte bör få ruva på i orubbat bo.
Den gamla fastighetsskatten upplevdes dock av allmänheten som allt annat än uttryck för rättvisa. Uppräkningen av taxeringsvärdena slog hårt, oförutsägbart och försatte inte sällan normalinkomsttagare i ekonomiska svårigheter. Rådet att låna på huset för att betala skatten till staten, vilket Perssons finansminister Bosse Ringholm tondövt föreslog, upplevdes av breda skaror som rena hånet.
Ändå förespråkas fastighetsskattens återkomst i en ny uppmärksammad rapport från tankesmedjan SNS. Tanken är att utjämna klyftor, göra kapitalbeskattningen mer enhetlig till förmån för gynnande av lönearbete. Därför vill SNS-ekonomerna ickså skaka liv i den begravda arvsskatten, vilket redan står på LO:s och Vänsterpartiets önskelista och som i söndags även applåderades av Gunnar Wetterberg på liberala Expressens ledarsida.
Sant är att skatten på arbete är skadligt hög och att tiden är mogen för en översyn av hela det snåriga skattesystemet. Men en sak är att laborera med teoretiska modeller för optimalt statsfinansiellt utfall enligt SNS recept, en annan hur vanliga människor drabbas i den konkreta verkligheten. Fastighetsskattens erfarenheter förskräcker.
Den hotade att driva skötsamt folk från gård och grund, utan deras förskyllan. Den skulle idag resa ytterligare hinder för många att komma in och få eget fäste på en bostadsmarknad, där den dysfunktionella reglerings- och räntepolitiken skapat en kraftigt fördyrad bristsituation och pumpat upp värdena till sprickfärdiga luftslottsnivåer.
En fastighetsskatt hade medfört mer ont än gott, dessutom är dess legitimitet så undergrävd att det vore liktydigt med politiskt självmord om något parti dristade sig att gå till val på eländet. Arvskatten då?
Principiellt och praktiskt vore den en attack mot medborgarnas frihet och egenmakt. Arvskatten är dels orättvis eftersom den beskattar pengar som beskattas tidigare, dels bestraffar den enskilda människors omsorg om sina närmaste i familjesfären.
Överföringen av ihoparbetat, sparat och investerat kapital till nästa generation ökar deras trygghet och självständighet, liksom representerar en långsiktig försäkring om framtiden som bidrar till att göra villkoren i civilsamhället stabilare. Ideologiskt finns hos socialister och vissa liberaler idén att detta trots allt är orätt.
Varje individ borde starta från noll utan fördelen av ärvda pengar, som staten istället ska lägga beslag på och använda till kollektivets bästa. Men en sådan sovjetisering strider såväl mot den privata äganderätten, som mot människans naturliga insikt att sörja för sina efterkommandes väl och bygga upp värden som kan förvaltas över tid.
Usla skatter förblir usla, även i SNS-rapporter.
Skrivit i Corren 22/1:
Partiväsendets makt över våldsmonopolet är ett formidabelt instrument för att styra över medborgarnas livsvillkor. Därför ska det utövas i demokratiskt kontrollerade former, användas med försiktighet och helst i så stor konsensus som möjligt. I grunden, om man ska vara krass, bygger all lagstiftning ytterst på förespråkande av våld mot den som inte underkastar sig.
Sverige är lyckligtvis ett upplyst och modernt land, de ideologiska striderna är tämligen lugna och sällan av riktigt uppslitande natur.
Generellt råder en strävan efter samförstånd, hygglighet och kompromiss. Det kan tyckas grått, fördelen är att legitimiteten blir väldigt stark i tvingande offentliga beslut. Även den missnöjde finner sig i demokratisk anda och ser det hela vanligen inte värre än att beslutet går att korrigera till bättre längre fram.
Dock händer ibland att de styvnackade fantasterna bryter igenom och hotar att välta det pragmatiska spelet över ända med sina stollerier. Socialdemokraternas övermodiga socialiseringsiver i slutet av 40-talet (planhushållningsdebatten) är ett exempel. Löntagarfondssoppan under 70- och början av 80-talet ett annat.
I en närmast religiöst färgad ideologisk nitälskan ville radikala krafter utnyttja våldsmonopolet till en genomgripande förändring av samhällsförhållandena och fick med sig många i partileden som borde varit klokare, men som inte orkade rida spärr mot dumheterna.
Förnuftet segrade dock till sist, men priset blev högt i skadat förtroende och ett i onödan infekterat politiskt klimat. Som en slags tragisk repris på detta har nu S/MP-regeringen givit vika för Vänsterpartiets ideologiska avsky mot privata välfärdsföretag.
I fredags kom man överens om ett lagförslag baserat på ett snålt hållet ”vinsttak”, vilket i praktiken innebär att valfriheten drastiskt försämras och att åtskilliga välfärdsföretagare jagas bort.
Det lär emellertid inte inträffa, eftersom riksdagsmajoriteten (Alliansen + SD) är emot. Att svenska folket skulle dela Vänsterpartiets vurm för det gamla offentliga välfärdsmonopolets återkomst torde också vara ett fullkomligt huvudlöst antagande.
Hur Socialdemokraterna kunnat låta sig bli Jonas Sjöstedts gisslan i detta avseende tyder på lika delar svaghet som historisk minnesförlust.
Konfrontatoriska ideologiska korståg i syfte att piska fram systemskiften brukar regelmässigt straffas av väljarna, vilket både Tage Erlander och Olof Palme bittert fick lära sig. Stefan Löfven håller på att gå i samma fälla, självmant nerdragen av det forna kommunistpartiet.
Christian Dahlgrens Blogg 