Skrivit i Corren 19/12:

Ett kännetecken för totalitära välden är den politiska gränslösheten. Stat och samhälle smälter ihop. Härskarmakten strävar efter att dess påbjudna ideologi – den enda rätta vägen till lyckoriket vid horisonten – ska genomsyra minsta vrå och styra människors tänkande, värderingar, beteenden.

Det finns något direkt obehagligt i att sådana tendenser även gjort sig märkbara i demokratier, som Sverige. Att använda staten till ideologisk uppfostran av medborgarna, i syfte att få dem att leva och tycka enligt vad som förklarats politiskt rättfärdigt, bejakas som legitimt och riktigt.

Från den borgerliga kanten kritiseras emellanåt Socialdemokraterna för deras fallenhet åt social ingenjörskonst i myrdalsk 30-talsstil. Men det brukar mest vara munväder. Principiellt råder sällan större skillnad, ambitionen att ingripa med korrigerande pekpinnar i människors privatsfär är tämligen färgblind oavsett regeringarnas skiftande kulörer.

Illustrativt är att det var den första högerledda ministären i Sverige på många decennier, Carl Bildts under 90-talets början, som klampande in genom hemmets dörrar hos svenska barnfamiljer och vid deras köksbord krävde bestämmanderätt över fördelningen av föräldraledigheten. Minst en ”pappamånad” skulle det vara!

Inte blev det bättre av att initiativet kom från det parti som genom sitt namnbyte nyligen gör anspråk på att monopolisera liberalismen. Vallen till en könskvoterad föräldraförsäkring var därmed bruten. Socialdemokraterna fortsatte på den inslagna vägen 2002 med ytterligare en pappamånad. En tredje lades triumferande till raden förra året av Stefan Löfvens statsfeministiska minoritetsregering.

Men det räcker uppenbarligen inte. Detta bångstyriga folk som lider av de förlegade attitydernas falska medvetande, blinda för ljuset som strålar mot dem från värdegrundens i parlamentarisk ordning framvoterade budord!

Eftersom det helt jämställda familjelivet i stugorna ännu låtit vänta på sig, kräver därför regeringens särskilde utredare att pappamånaderna nu måste utökas till fem. Det kan dock inte ens Liberalerna svälja. Även övriga borgerliga partier, liksom SD, trycker på bromsen och säger nej. Alltså har regeringen denna gång ingen riksdagsmajoritet för att gasa vidare, lyckligtvis.

Men att staten skulle backa bort från familjernas köksbord finns det tyvärr heller ingen majoritet för, symptomatiskt nog.

Skrivit i Corren 18/12:

Det har varit en tämligen försurad mandatperiod, med en klen regering och en ännu klenare opposition. Inte ens ett år återstår till valet, vilket normalt betyder att skyttegravarna brukar grävas djupare.

Mot den bakgrunden är det ganska remarkabelt att riksdagspartierna – minus ytterkantspopulisterna SD och V – ändå lyckats nå samförstånd i en så känslig fråga som om pensionerna.

Det hör till den svenska parlamentarismens historiska styrka att, med Ingmar Bergmans ord, kunna mala fram riktiga gråa och tråkiga kompromisser. I dessa tider av förödande politisk trumpifiering är det djupt tillfredsställande att konstatera att den blocköverskridande förmågan fortfarande finns.

Förra veckans uppgörelse mellan de borgerliga partierna och S/MP-regeringen är därför värd en applåd. Främst på grund av hoppet som väcks om att det blåa och röda laget kanske börjar mogna till att hantera det besvärliga allmänpolitiska läget på ett konstruktivare sätt när röken skingras efter valrörelsen 2018. Trots högkonjunkturen har det ur stukturellt reformperspektiv varit fyra förlorade år.

I sak är pensionsöverenskommelsen inte mycket att säga om. Ska det nuvarande systemet hålla ekonomiskt, är det nödvändigt att arbeta mer när medellivslängden ökar och folkhälsan förbättras. Gratisluncher existerar varken på äldrehemmet eller någon annanstans, således är beslutet om att höja pensionsåldern grått, tråkigt och rätt.

Men därmed borde ingalunda debatten avslutas. Fanns det någon ruter i borgerligheten vore det angeläget att på längre sikt bilda opinion för en större omläggning av pensionssystemet. Dagens modell bygger i huvudsak på statlig kollektivisering och centralistisk fördelning, där den generation som jobbar måste försörja den generation som inte gör det.

Ett ekonomiskt robustare alternativ än denna kedjebrevskonstruktion skulle vara ett pensionssystem helt baserat på individuell fondering, kombinerat med ett skatteupplägg som aktivt gynnar enskilt sparande.

Dina ihoparbetade pengar tillhör dig och stannar bokstavligen hos dig, helst förvaltade i en hyggligt värdebeständig valuta också (forna tiders guldmyntfot var faktiskt inte så dum). Den politiska sektorn förbjuds att fingra på kapitalet och får ej dribbla med fastställda regler.

Makten över pensionsvillkoren förskjuts från staten och partierna till medborgaren i civilsamhället. Hade inte det känts både tryggare och friare?

Skrivit i Corren 13/12:

Vad fan får jag för pengarna? Som vi alla har i färskt minne ställdes frågan nyligen av den frispråkige näringslivsprofilen Leif Östling, då han av statstelevisionen ställdes mot väggen för sin skatteplanering.

Östling hade som bekant tjänat mycket kosing i privat verksamhet och utomlands skyddat sitt kapital från den svenske fogdens långa fingrar. Upplägget var lagligt, men ändå moraliskt stötande och förkastligt tyckte många – i synnerhet politikerkårens representanter, blåa som röda.

Finansminister Magdalena Andersson (S) menade att det Östling gjort var ”farligt för våra samhällen” och att det undergrävde tilliten till systemet bland vanliga skattebetalare. Hon gav även klart besked på Östlings fråga: ”Man får bland annat skola, försvar, polis, pension”.

Sant, även om medborgarna inte direkt har anledning att hoppa jämfota av glädje över hur förträffligt deras pengar förvaltas just inom dessa områden (vilket snarast understryker Östlings poäng i sammanhanget). Men till detta får också skattebetalarna förmånen att försörja en lång rad av Magdalena Anderssons kollegor efter avslutat värv i politiken.

Exempelvis Roger Mogert, tidigare borgarråd (S) i Stockholm, som förra månaden lämnade alla sina uppdrag efter anklagelser om mansgrisigt beteende mot kvinnor – något han erkänt sig skyldig till. Mogert behöver dock inte gråta hela vägen till arbetsförmedlingen, om han ens har planer på att gå dit i brådrasket. Med en fallskärm på 4,8 miljoner skattekronor kan Mogert unna sig att vila ut i hängmattan ett tag.

Kanske gör riksdagens talman Urban Ahlin (S) honom sällskap efter valet? Ahlin beskylls också för sexuella trakasserier, men nekar bestämt till detta. I vilket fall tänker han inte kandidera på nytt 2018 och får som avgångsförmån minst 6 miljoner skattekronor i guldkantat tack från riksdagen.

Den toppolitiker som vill maximera sitt bankkonto rejält kan ta lärdom av Fredrik Reinfeldt (M), mannen som dundrade mot bidrag och sjöng arbetslinjens lov så länge han var statsminister. Han hade dock personligen inga skrupler mot kreativt bidragstrixande när han ställde sig till arbetsmarknadens förfogande.

Japp, Reinfeldt började jobba flitigt i eget bolag – där han lät miljoninkomsterna fiffigt stanna. Det gjorde nämligen att han kunde utnyttja rätten att samtidigt plocka ut fullt avgångsvederlag på skattebetalarnas bekostnad.

Detta är Reinfeldt inte ensam om. Tidigare statsministern Göran Persson (S) har skott sig på samma sätt, liksom Carl Bildt (M). Deras agerande bröt inte mot regelverket. Fast särskilt iögonfallande snövitt moraliskt kan väl det inte påstås vara.

Så låt oss gärna tala om vikten av att höga herrar i samhället bör uppträda förebildligt, och låt oss gärna tala om vikten av att värna tilliten till systemet.

Är det då rimligt att politiskt predika för det arbetande folket att jobba hårt och betala skyhöga skatter i solidaritetens namn, när offentliga makthavare som ovan gett sig själva villkor som påminner om forna tiders snyltande bördsaristokrati?

Förvisso ska inte Mogert, Ahlin & Co behöva löpa risken att omedelbart ställas på bar backe när partikarriären är över. Men att de kan gå hem och utan att lyfta ett finger bli garanterade mångmiljonärer…

Hur försvarbart är det i jämförelse med ”samhällsfaran” Leif Östling, Magdalena Andersson?

Skrivit i Corren 11/12:

Vill man ha sig en glad utekväll i Motala åker man till Linköping. Det hävdar flera Motalakrögare som ju rimligtvis borde ha koll. De menar sig drabbade av kommunens snålare syn på krogarnas öppettider.

I Linköping får krogarna servera alkoholhaltiga drycker till klockan tre på natten, enligt ett nådigt beslut från 2013. Men i Motala måste baren stängas en timme tidigare, vilket fått gästerna att föredra det mer generöst tillåtna nöjeslivet i residensstaden.

I en skrivelse till Motala kommun begär därför de lokala krögarna att få hålla öppet lika länge som sina Linköpingskonkurrenter. Ingvar Ståhl (S), vice ordförande i socialnämndens myndighetsutskott, är dock föga trakterad av denna önskan och förklarar i grötmyndig ton: ”Vi behöver känna av det politiska läget både vad majoriteten säger och oppositionen. Alkoholpolitik är en allmänt känslig fråga i landet så vi kommer nog inte vidare om vi inte har en bred förankring i det här” (Corren 8/12).

Allvarligt talat, varför ska ett ärende som detta ens behöva stötas och blötas vid något politiskt sammanträdesbord alls? Vad har den offentliga apparaten att göra med hur tidigt eller sent en Dry Martini får blandas på privata krogar i Motala, Linköping eller vilken annan ort som helst i Sverige?

Serveringstiderna är till och med dikterade av riksdagen. I kraft av sin kontroll över våldsmonopolet har riksdagsledamöterna lagstiftat om att alkohol bara får serveras mellan klocka 11 och 01, såvida inte kommunala makthavare bestämmer annorlunda. Lagen innehåller även åtskilliga andra klåfingriga detaljföreskrifter och villkor.

Exempelvis: ”Stadigvarande tillstånd för servering till allmänheten får medges endast om serveringsstället har ett eget kök i anslutning till serveringslokalen samt tillhandahåller lagad eller på annat sätt tillredd mat. Gästerna ska kunna erbjudas ett varierat utbud av maträtter”.

Eller ta denna paragraf: ”Serveringsstället ska vara utrustat med ett i förhållande till lokalens storlek lämpligt antal sittplatser för matservering. Om det finns en drinkbar får den ta i anspråk endast en mindre del av serveringsställets totala yta och vara belägen i nära anslutning till matsalen”.

Låter det som vi bor en fri nation med vuxna människor, betraktade som kapabla till eget ansvar? Om en näringsidkare vill servera alkohol dygnet runt till myndiga personer, oavsett drinkbarens storlek i lokalen och med eller utan mat på menyn, vad i herrans namn är problemet?

Förutsatt att folk uppför sig städat och hederligt, finns ingen anledning att lägga utelivet i civilsamhället under partipolitikens domvärjo.