Gerald Ford, kom tillbaka!

Skrivit i Corren 8/1:

Osannolika omständigheter gjorde honom till president. Han var oförberedd och ovillig, klarar inte av ämbetets plikter och kontrolleras av sina rådgivare. Mesta tiden reser han desperat runt i landet, håller tal, skakar händer – allt för att undvika ansvaret i Vita huset. Att han kunnat nå den högsta makten i USA måste ses som ett dåligt skämt.

Det var kontentan i 1975 års skandalomsusade bok A Ford, Not a Lincoln, vars talande undertitel löd: The Decline of American Political Leadership. Författaren hette Richard Reeves, tidigare journalist på New York Times, som utmålade den sittande republikanske presidenten Gerald Ford som ett deprimerande lågvattenmärke. Bok kom som en bekräftelse på Lyndon B Johnsons ofta citerade elakhet om Ford: ”Han är en bra och trevlig karl, men har spelat för mycket fotboll utan hjälm”.

Vem var Gerald Ford vid sidan av sådana formidabla auktoriteter på posten som LBJ, Kennedy, Eisenhower, Roosevelt? Bara en vanlig, hygglig kille. En medioker kongressledamot som först utsetts till att ersätta Richard Nixons korruptionsfläckade vicepresident Spiro Agnew 1973, och sedan året efter Nixon själv när denne tvingades avgå för sina Watergatesynder.

Richard Reeves slog fast att Gerald Ford representerade USA:s politiska framtid. Den moderna amerikanska demokratin hade ej längre plats för kandidater som strävade efter att matcha Abraham Lincoln i storhet och ideal. Systemet hade istället börjat utveckla en ”kreativ försiktighet”, där enbart partiapparaternas medelmåttigaste figurer med minst anstötliga egenskaper och åsikter hos bredast möjliga befolkningslager kunde nå toppen i fortsättningen.

Det är intressant att idag läsa vilka slutsatser den ansedde Richard Reeves då drog utifrån den icke-valde presidenten Fords märkliga karriär – särskilt i ljuset av den färska skandalboken Fire and Fury: Inside the Trump White House av Michael Wolff. Innehållet där är egentligen inga nyheter, utan bestyrker snarare att Donald Trump är en farligt obalanserad och grovt illiterat narcissist som mentalt befinner sig på ett tioårigt barns nivå. Dessutom insyltad i en explosiv härva av skumma kontakter med Kreml som får Watergate att framstå som en mild junibris.

Richard Reeves bad sedermera Gerald Ford om ursäkt för sin bok och medgav att han varit för hård. Ford var förvisso varken någon briljant eller färgstark president. Men han var hederlig, öppen, tålmodig och respekterad som en ärlig, rejäl person. Tänk att denne man 1975 kunde porträtteras likt ett skräckscenario för framtidens ledare i Vita huset.

Vilket bitter ironi för oss som tvingas leva med en maniskt twittrande stolle som påstår att han är ett ”stabilt geni”, skryter med att han har en ”större kärnvapenknapp” än Nordkoreas diktator och ljuger värre än en oljig positivhalare på Kiviks marknad.

Revolt mot ayatollorna

Skrivit i Corren 3/1:

Tre år efter ayatolla Khomeinis maktövertagande hävdade Olof Palme i en debattväxling med Gösta Bohman: ”Iran har byggt upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet. Den åsikten delar alla” (TT 17/3 1982). Då hade prästväldet redan hunnit avrätta tusentals människor. Döda kroppar dinglade i Tehrans lyftkranar för att injaga skräck och underkastelse hos befolkningen.

Palmes ord framstår idag som komplett bisarra, endast begripliga i kontexten av den rosenröda revolutionsromantik och naiva syn på Tredje världens ”progressiva” befrielserörelser som präglade debattklimatet under vad Per Ahlmark kallat 68-vänsterns ”galna kvartssekel”.

Nu fanns det verkligen ett betydande, äkta progressivt och liberalt inslag i oppositionen som störtade den USA-allierade shahen av Iran och hans hatade Savak-knektar 1979. Men hoppet om frihet och demokrati krossades snabbt när Khomeini, inte olikt Lenins kommunistiska statskupp i Ryssland 1917, kidnappade revolutionen från folket och införde en brutal islamistisk teokrati.

Val hålls förvisso, dock får det endast röstas på godkända regimlojala kandidater och högsta makten är sedan Khomeinis död 1989 cementerad hos Ali Khamenei. Mullorna har på sista tiden haft stora utrikespolitiska framgångar, icke minst genom interventionen på slaktartyrannen Bashar al-Assads sida i Syrienkriget. Iran har expanderat sitt inflytande i hela regionen och tvingat sin islamistiska ärkerival Saudiarabien på defensiven.

Kärnavtalet med väst, som slöts medan Barack Obama satt i Vita huset, har hävt de hårda sanktionerna mot landet och tillåtit mullorna att fortsätta utveckla nukleär kompetens.

Men utrikesäventyren har kostat, ekonomin är fortsatt usel och inte sedan förintelseförnekaren Mahmoud Ahmadinejads fuskval till presidentposten 2009 har regimen varit så skakad av internt folkligt missnöje som nu.

Protester, demonstrationer och åratal av ackumulerad avsky hos invånarna har gjort situationen överraskande explosiv. Eller inte, ty den som känner Iran vet att mullornas styre alltid varit mycket illa tålt bland breda lager.

Det islamistiska förtryckarregementet är i grunden väsensfrämmande för den mångtusenåriga, sofistikerade, stolta persiska kulturnationen. Kanske blir 2018 äntligen det år när prästväldet faller sönder och Iran till sist kan börja bygga upp de demokratiska institutioner som Olof Palme talade om.

Lyssna på kungen!

Skrivit i Corren 2/1:

”Lantbrukaren är förvisso inte bara en producent av mat, utan sköter också värdefulla miljöresurser och förvaltar viktig biologisk mångfald”. Det skriver ingen mindre än Carl XVI Gustaf i boken En värld i förändring. Kungliga miljökollokvier 25 år (Fri tanke, 2017), där han berättar om sitt långvariga engagemang i natur- och miljöfrågor.

Att kungen hyser ett positivt, uppskattande intresse för det svenska lantbruket och dess utveckling i allt hållbarare riktning är förstås glädjande. Detta särskilt som våra moderna bönder under senare tid fått något av ett suspekt rykte i opinionen.

Högröstade ekofantaster, inte sällan urbana medelklassradikaler, har framgångsrikt lyckats svartmåla det konventionella mineralgösselbruket och vunnit gehör hos trendkänsliga partipolitiker. Hundratals skattemiljoner plöjs varje år ner i subventioner åt framställning av ekoprodukter som påstås vara nyttigare, hälsosammare, godare och miljövänligare.

Men i forskningen finns knappast något stöd för detta. Snarare är ekovurmen uttryck för grön romantik och ett främlingskap inför dagens högteknologiska, dynamiska och kunskapsintensiva lantbruksnäring som inte längre går att känna igen från Astrid Lindgrens skildringar av bondesamhället i det tidiga 1900-talets Småland.

Till råga på allt räknar statsmakten officiellt nutidens bönder som en nära nog kriminell grupp. I den gällande Miljöbalken stämplas nämligen jordbruket som ”miljöfarlig verksamhet”, något som den sittande S/MP-regeringen håller fast vid.

Det är givetvis fullkomligt absurt och djupt kränkande mot en hel yrkeskår som på landsbygden försörjer oss med livsmedel i kvalitativ världsklass. Om det ska anses miljöfarligt att producera mat, får vi väl helt enkelt börja trolla fram det magen kräver ur tomma intet – alternativt sluta äta och ta konsekvenserna.

Allvarligt talat, mycket av den mindre smickrande bilden beror sannolikt på att de flesta svenskar inte som förr har någon levande kontakt med jordbruket. Många har Emil i Lönneberga på näthinnan och uppfattar denna äldre epok som normerande. En bredare förståelse saknas därför hur 2000-talets oändligt mer professionella och effektiva bransch egentligen fungerar.

Det är olyckligt och föder en ogrundad misstänksamhet som tyvärr färgar rådande politiska stämningar. Det bör vi försöka ändra på, ty säga vad man vill om Carl XVI Gustaf men i ett jordbrukslän som Östergötland är det nog inte svårt att instämma i dessa kungsord: ”Våra unga lantbrukare måste uppmuntras att stanna på sin jord och fortsätta sitt viktiga arbete – och därigenom bilda ryggraden i en modern och blomstrande landsbygd och i samhället som helhet”.

Det grundlurade folket

Skrivit i Corren 29/12:

Vad är ett vallöfte värt? Det har varje kritisk konsument på den politiska marknaden skäl att begrunda, särskilt nu när den intensiva tävlingen om att vinna svenska folkets förtroende i röstbåsen snart startar igen. Förra gången, i valrörelsen 2014, bedyrade de två stora statsbärande partierna att vi skulle slippa ytterligare en mandatperiod med ökade drivmedelsskatter.

”Jag tänker låta priserna vara. Det är dyrt nog för dem som bor i glesbygden”, lovade den dåvarande finansministern Anders Borg från det blåa politikerlaget. ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är. Vi ser inget behov av att höja bensinskatten”, lovade den kommande finansministern Magdalena Andersson från det röda politikerlaget.

När S och M är rörande överens i en fråga borde man ju kunna lita på vad som gäller. Men inte i detta bedrövliga fall. Istället blev det en fullständig blåsning. Det kan vi alla konkret konstatera vid pumpen efter årsskiftet till valkampens 2018.

Då höjs bensinskatten med 30 öre och dieselskatten med 26 öre (inklusive moms, alltså skatten som politikerkåren fiffigt lagt ovanpå drivmedelsskatten för att maximera sina intäkter). Sveket som S och M har gjort sig skyldiga till är dock mycket värre än så.

Riksdagen som valdes hösten 2014 har ju klubbat igenom en automatiserad höjning av drivmedelsskatten. Det betyder att skatten varje år räknas upp enligt konsumentprisindex, plus två procent – utan att riksdagsledamöterna behöver lyfta ett finger i fortsättningen. Det tickar alltså bara på utan att nya beslut måste fattas. Om det redan varit ”jättedyrt att tanka bensin” kommer det att svida rejält ondare i plånböckerna framöver.

Bertil Moldén, vd för BIL Sweden, skräder inte orden: ”Folk är grundlurade, för de har inte förstått vad det innebär på lång sikt och jag tror inte heller att de övriga politiska partierna har insett vad det innebär. Det blir en ränta-på-ränta-effekt och enligt våra beräkningar kommer vi om ett respektive två år ha diesel- och bensinskatter som är högst i världen” (Expressen 25/12).

Att som Moldén hävda att folk blivit grundlurade, det är hårt. Men vad ska man annars kalla det?

De flesta svenskar är beroende av bilen för att få vardagen att fungera. Bilen är också en frihetsmaskin. Ideologin att ständigt och allt kraftigare attackera människors bilåkande med skattevapnet är att försvåra deras livsvillkor och reducera deras frihet. Det räcker nu.

Ingen av oss är immun

Skrivit i Corren 28/12:

”Ted var fantastisk som person. Energisk, glad och full av infall. Vi hade väldigt roligt ihop”, berättade gitarrfantomen Janne Schaffer när jag intervjuade honom för några år sedan. Han var då ute på vägarna och turnerade med en hyllningskonsert till Ted Gärdestad, den charmige tonårsidolen som möblerade vårt musikaliska folkhem på 70-talet.

Janne Schaffer medverkade på alla hans plattor och hyste stor beundran för Ted Gärdestads gudabenådade talang som låtskrivare: ”Andy Bell i Oasis sa att Ted var ‘the king of melodies’. Så var det verkligen. Ta låtar som Himlen är oskyldigt blå eller För kärlekens skull. På hans sista skiva fanns också en låt som heter I den stora sorgens famn, som är väldigt suggestiv”.

”Ted – För kärlekens skull” är också titeln på filmen av Hannes Holm som inom kort har biopremiär (3 januari). Den väjer inte för att skildra även hur skuggorna kom att falla allt tyngre över en av våra mest älskade artister.

”Han hade ett monster inom sig som kom i fatt honom till slut, den andra sidan av hans också så ljusa, öppna, kreativa person. Vi har gjort en sådan fin film vi kan, som skildrar både ljus och mörker”, säger Adam Pålsson som nu axlar Ted Gärdestads roll på vita duken.

Nej, himlen förblev tyvärr inte oskyldigt blå. Solen gick i moln, glädjen förbyttes i andlig vilsenhet och under 80-talet bröts Ted ner av psykisk ohälsa. Omgivningens fördomar mot psykiska åkommor och en illa fungerade vårdapparat förvärrade tragiken. Under midsommarhelgen 1997 orkade han inte kämpa mot demonerna längre och gick frivilligt in i evigheten.

Ted Gärdestad bör främst minnas för den underbara musikaliska skatt han efterlämnat, i alla dessa fantastiska sånger lever han vidare och skänker oss både glädje och tröst. en det finns i hans öde en allmängiltighet som visar att ingen, vilka vi än är, kan räkna med immunitet mot tillvarons fallgropar. Statistiken talar sitt tydliga språk därvidlag.

Rent materiellt har Sverige aldrig varit så rikt som idag och möjligheterna är större än för någon tidigare generation. Ändå pekar trenden på en tilltagande försämring av det psykiska välbefinnandet bland såväl unga som äldre.

Mellan 2011-2016 ökade antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa med nära 160 procent. Förra året var det 1134 människor som begick självmord i Sverige. Det är lika fruktansvärda som alarmerande siffror.

Orsakerna kan sökas i stress, prestationsångest, ensamhet, känslan av oförmåga att leva upp till normerna av glättig framgång och fåfänglig lycka som sköljer över oss i alla sorters medier, svårigheten att hantera välståndskulturens själsliga tomhet.

Under 2018 vill regeringen tillsammans med Sveriges kommuner och landsting (SKL), satsa 1,4 miljarder kronor på att främja en bättre psykvård. Det är utmärkt och angeläget.

Samtidigt är viktigt att bryta den inrotade skammen som psykiska sjukdomar fortfarande är förknippade med, så att drabbade människor kan få hjälp snabbare och slippa det sociala stigmat. Ett lovvärt lokalt initiativ i den vägen har Jennifer Palmquist och Julia Malinowski på Katedralskolan i Linköping tagit.

De har inom ramen för projektet Ung Företagsamhet startat ett företag som erbjuder föreläsningar om psykisk ohälsa som båda har egen erfarenhet av. ”Målet är att skapa en öppenhet om ämnet. Det är så tabubelagt att man inte pratar så mycket om det idag. Ingen ska behöva skämmas över att må dåligt”, säger de i onsdagens Corren.

Förhoppningsvis kan filmen om Ted Gärdestad också bidra till en ökad medvetenhet.

”Christmas is a state of mind”

Skrivit i Corren 22/12:

Ska det sysslas med politik tycker jag att Calvin Coolidge är en lysande förebild. Jag återkommer gärna till honom. ”Silent Cal” är min amerikanske favoritpresident som förenade frihetlig liberalism med sund konservatism.

Coolidge stod för låga skatter, begränsad statsmakt, sparsamhet med offentliga medel och hyllade idealen om ett starkt civilsamhälle av strävsamma, självständiga medborgare. På ett enastående sätt frigjorde den personligen lågmälde men principfaste Coolidge nationens kreativa skaparkraft.

Det var under hans presidentperiod på 1920-talet som USA transformerades till världens ledande industriland, produktionen och den ekonomiska tillväxten slog vartenda rekord. Välståndet ökade, rikedomarna spreds, alla var glada, dansade och mådde toppen och…

Visst, visst! Lääääägg av! Det där predikosnacket har du tuggat förr, protesterar den luttrade Correnläsaren. Har du verkligen inget bättre att komma med när julen står för dörren, va! Här sitter man med sin snaps och glögg och vill ha det lite mysigt. Coolidge, ha! Om han ska vara en politisk förebild skulle vi bara tvingas glömma julhelgens ädla drycker.

Och du, din anarkistiske rusdrycksliberal, som till råga på allt skrivit tröttande spaltmeter om att Systembolaget måste avskaffas och häcklat statsmoralistiska politiker i parti och minut. Så drar du fram Coolidge igen. Gubben regerade ju under förbudstiden i USA!

Jo, det har förstås den luttrade Correnläsaren rätt i… Jag erkänner att det verkar något bestickande. Sålunda bad jag Calvin Coolidge Presidential Foundation i Vermont om en hjälpande kommentar och fick svaret:

”Presidenten var inte på något vis en absolutist. Han hade inga moraliska invändningar mot måttlig alkoholkonsumtion. Men, som Förenta staternas president var han edsvuren att upprätthålla USA:s konstitution, och som du vet, gällde under hans sextiosju månader i Vita huset ett författningstillägg som förbjöd försäljning och konsumtion av alkohol. Därför verkställde president Coolidge förbudet, trots hans personliga övertygelse att det inte alls var någonting fel med att dricka alkohol”.

Så nu vet ni det. Det är alltså helt okej att både digga Calvin Coolidge och – om man känner för det – dricka några snapsar till julbordets kulinariska fröjder.

Minns dock att måttfullhet – moderantia – även i detta sammanhang är av vikt. Det är en av Aristoteles klassiska kardinaldygder jämte förstånd, rättvisa och mod. Utan dem fungerar inte friheten. En rimligare jord, ett hyggligare samhälle, är ju beroende av vilka värderingar vi själva bär på och praktiserar. Ansvaret är alltid ytterst vårt eget.

Det förstod icke minst Calvin Coolidge. Inför julen 1927, för precis 90 år sedan, lät presidenten offentliggöra följande budskap:

”Christmas is not a time or a season but a state of mind. To cherish peace and good will, to be plenteous in mercy, is to have the real spirit of Christmas. If we think of these things, there will be born in us a Savior and over us will shine a star sending its gleam of hope to the world”.

I den andan vill jag önska er alla en riktigt god jul, kära läsare (luttrade eller ej).

Inpiskning för miljoner

Skrivit i Corren 21/12:

Nej, det var inte vidare snyggt. Ilskan som riktades mot vd:n Richard Bergfors från politiskt vänsterhåll var motiverad.

”Det är valår och om oppositionen (S+V) vinner valet vill de höja både restaurangmomsen och arbetsgivaravgiften för unga. Det vore en fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer få stora konsekvenser för vår tillväxt”, hade Bergfors skrivit i ett brev som januari 2014 skickades till alla på lönelistan i hans företag, Max Hamburgerrestauranger AB.

En direkt olämplig påtryckning av arbetsgivaren. Måste man rösta blått för att få jobba på Max? Stefan Löfven var med rätta kritisk och förklarade: ”Jag är övertygad om att hamburgerkedjan Max’ anställda är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet”.

Samtidigt fanns ett skärande missljud av hyckleri i dessa ord. ”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”, som Bibelns klassiska formulering lyder.

Bjälken i Löfvens fall var – och är – naturligtvis hans eget partis symbios med fackföreningsrörelsen LO, som ända sedan 1800-talet (!) indoktrinerar sina medlemmar till att vara lojala S-supportrar och använder deras pengar för att köpa sig politiskt inflytande. Ja, något annat är det svårt att beteckna hanteringen som.

Ett exempel är avdragsrätt för fackavgiften, som LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson fick förre Metall-ordföranden Löfven att villigt återställa igen när denne blev statsminister. Onekligen en triumf för ett organiserat särintresse, men inte så svårt.

Thorwaldsson är även ordinarie ledamot i Socialdemokraternas mäktiga verkställande utskott och kan således vara med att forma regeringspolitiken. Den gyllene fördelen vill han förstås inte förlora om S hamnar i opposition.

30 miljoner kronor meddelar Thorwaldsson nu att LO ämnar satsa i en påtryckningskampanj för att Löfven ska vinna valet 2018. Målet är att en betryggande majoritet av LO-folket ska rösta ”rätt”.

Bara 52 procent gjorde det förra valet. Och i SCB:s senaste mätning var andelen S-sympatisörer i LO:s led nere i 46,4 procent. Inte undra på att Thorwaldsson känner sig manad till inpiskning.

Och så länge han fyller Socialdemokraternas partikassa med mångmiljonbelopp kommer vi garanterat aldrig få höra Löfven säga: ”Jag är övertygad om att LO:s medlemmar är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet”.

Polisen blev boven i Fittjamålet

Skrivit i Corren 20/12:

Det följde inte så få indignerade inlägg på sociala medier efter tisdagens besked. Samtliga fem män som misstänktes för den medialt uppmärksammade gruppvåldtäkten mot en kvinna i Fittja friades av tingsrätten. Att det finns starka skäl för upprördhet står bortom tvivel.

Det skjuter dock långt över målet att klandra domstol och lagstiftning. Omständigheterna i fallet tycks graverande, men var det ett grovt och våldsamt övergrepp som kvinnan hävdar? Eller var det, som männen hävdar, fråga om frivilligt sexuellt umgänge i utbyte mot narkotika? Det hade möjligen polisens utredning kunnat ge svar på.

Tingsrätten konstaterar emellertid att materialet lämnat åtskilligt övrigt att önska. Det är som de olycksaliga konstaplarna Kling och Klang varit framme igen. Eller som Hans Holmér återuppstått och tagit kommandot. Kritiken mot slarvet, nonchalansen och segdragenheten i den polisiära undersökningen är från tingsrättens sida närmast förintande.

Man kan inte låta bli att undra om kvinnans socialt utsatta situation som missbrukare spelat roll för polisens uppenbarligt låga ambitionsnivå. Med det skraltiga faktaunderlag som domstolen fick på sitt bord blev utgången som den blev.

Sexuella övergrepp är allvarliga brott och ett djupt oroande samhällsproblem. Bara i Linköping har antalet anmälda våldtäkter ökat markant sista året. Men vad hjälper ropen på hårdare straff eller regeringens aviserade samtyckeslag om inte polisen agerar professionellt?

Beviskraven ska vara höga även när det gäller misstänkta sexualbrott. Hur skallet än lyder från gatans parlament måste principen att hellre fria än fälla kvarstå, allt annat vore katastrofalt för rättssäkerheten.

Men då måste det också gå att lita polisen, och är något klart bevisat i Fittjafallet så är det denna myndighets skandalartade svek. Det måste få konsekvenser.

Kulturföraktets favoritglosa

…ett lika vanligt som förfärligt ord, som saknar motsvarighet i något annat europeiskt språk. Det ordet är ”finkultur”, och det är ett uttryck för kulturförakt. Det syftar till någonting som bara finns i fantasin hos en tänkt gemenskap som tror sig stå för ”verklighetens folk”. Den förvandlar all litteratur bortom kriminal- och kärleksromaner till en meningslös sysselsättning för något slags kulturell överklass (ännu en fantasi) – och bortser då ifrån att mycket i denna ”finkultur” brukar vara oändligt mera sant och rått, än det mesta inom populärkulturen någonsin kan bli.

– Thomas Steinfeldt, SvD 20/12.