Skrivit i Corren 29/12:

Vad är ett vallöfte värt? Det har varje kritisk konsument på den politiska marknaden skäl att begrunda, särskilt nu när den intensiva tävlingen om att vinna svenska folkets förtroende i röstbåsen snart startar igen. Förra gången, i valrörelsen 2014, bedyrade de två stora statsbärande partierna att vi skulle slippa ytterligare en mandatperiod med ökade drivmedelsskatter.

”Jag tänker låta priserna vara. Det är dyrt nog för dem som bor i glesbygden”, lovade den dåvarande finansministern Anders Borg från det blåa politikerlaget. ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är. Vi ser inget behov av att höja bensinskatten”, lovade den kommande finansministern Magdalena Andersson från det röda politikerlaget.

När S och M är rörande överens i en fråga borde man ju kunna lita på vad som gäller. Men inte i detta bedrövliga fall. Istället blev det en fullständig blåsning. Det kan vi alla konkret konstatera vid pumpen efter årsskiftet till valkampens 2018.

Då höjs bensinskatten med 30 öre och dieselskatten med 26 öre (inklusive moms, alltså skatten som politikerkåren fiffigt lagt ovanpå drivmedelsskatten för att maximera sina intäkter). Sveket som S och M har gjort sig skyldiga till är dock mycket värre än så.

Riksdagen som valdes hösten 2014 har ju klubbat igenom en automatiserad höjning av drivmedelsskatten. Det betyder att skatten varje år räknas upp enligt konsumentprisindex, plus två procent – utan att riksdagsledamöterna behöver lyfta ett finger i fortsättningen. Det tickar alltså bara på utan att nya beslut måste fattas. Om det redan varit ”jättedyrt att tanka bensin” kommer det att svida rejält ondare i plånböckerna framöver.

Bertil Moldén, vd för BIL Sweden, skräder inte orden: ”Folk är grundlurade, för de har inte förstått vad det innebär på lång sikt och jag tror inte heller att de övriga politiska partierna har insett vad det innebär. Det blir en ränta-på-ränta-effekt och enligt våra beräkningar kommer vi om ett respektive två år ha diesel- och bensinskatter som är högst i världen” (Expressen 25/12).

Att som Moldén hävda att folk blivit grundlurade, det är hårt. Men vad ska man annars kalla det?

De flesta svenskar är beroende av bilen för att få vardagen att fungera. Bilen är också en frihetsmaskin. Ideologin att ständigt och allt kraftigare attackera människors bilåkande med skattevapnet är att försvåra deras livsvillkor och reducera deras frihet. Det räcker nu.

Skrivit i Corren 21/12:

Nej, det var inte vidare snyggt. Ilskan som riktades mot vd:n Richard Bergfors från politiskt vänsterhåll var motiverad.

”Det är valår och om oppositionen (S+V) vinner valet vill de höja både restaurangmomsen och arbetsgivaravgiften för unga. Det vore en fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer få stora konsekvenser för vår tillväxt”, hade Bergfors skrivit i ett brev som januari 2014 skickades till alla på lönelistan i hans företag, Max Hamburgerrestauranger AB.

En direkt olämplig påtryckning av arbetsgivaren. Måste man rösta blått för att få jobba på Max? Stefan Löfven var med rätta kritisk och förklarade: ”Jag är övertygad om att hamburgerkedjan Max’ anställda är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet”.

Samtidigt fanns ett skärande missljud av hyckleri i dessa ord. ”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”, som Bibelns klassiska formulering lyder.

Bjälken i Löfvens fall var – och är – naturligtvis hans eget partis symbios med fackföreningsrörelsen LO, som ända sedan 1800-talet (!) indoktrinerar sina medlemmar till att vara lojala S-supportrar och använder deras pengar för att köpa sig politiskt inflytande. Ja, något annat är det svårt att beteckna hanteringen som.

Ett exempel är avdragsrätt för fackavgiften, som LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson fick förre Metall-ordföranden Löfven att villigt återställa igen när denne blev statsminister. Onekligen en triumf för ett organiserat särintresse, men inte så svårt.

Thorwaldsson är även ordinarie ledamot i Socialdemokraternas mäktiga verkställande utskott och kan således vara med att forma regeringspolitiken. Den gyllene fördelen vill han förstås inte förlora om S hamnar i opposition.

30 miljoner kronor meddelar Thorwaldsson nu att LO ämnar satsa i en påtryckningskampanj för att Löfven ska vinna valet 2018. Målet är att en betryggande majoritet av LO-folket ska rösta ”rätt”.

Bara 52 procent gjorde det förra valet. Och i SCB:s senaste mätning var andelen S-sympatisörer i LO:s led nere i 46,4 procent. Inte undra på att Thorwaldsson känner sig manad till inpiskning.

Och så länge han fyller Socialdemokraternas partikassa med mångmiljonbelopp kommer vi garanterat aldrig få höra Löfven säga: ”Jag är övertygad om att LO:s medlemmar är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet”.