Ett år med president Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/1:

”Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sånt finns därute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller inget med oss att göra”, skrev diktaren Fernando Pessoa.

Men det var innan första världskriget det, när staten var begränsad och skatterna låga (inte mer än 5-8 procent av BNP i genomsnitt före 1914). Därefter expanderade statsmakten kraftigt när den ideologidrivna politiseringen av samhället tilltog, oavsett styrelseskick.

”Ingen kommer undan politiken / För att man är servil och snäll / Inte ger man fan i polemiken / Fast man är trött varenda kväll”, sjöng Marie Bergman i en hitlåt från 1976 och texten (av Ola Magnell) summerar utvecklingen i en träffande kontrast till Pessoas epok.

Att som vanlig medborgare odla sin egen trädgård i civilsamhällets privata vrå och försöka avskärma sig från ”gyttjan” är inte bara praktiskt taget omöjligt. Det är också ansvarslöst. På gott och ont spelar det i våra dagar en väldig roll hur ministrar och guvernörer sköter politiken. Eller presidenter.

På lördag är det ett år sedan Donald Trump installerades i ämbetet som USA:s statschef. Hans chockartade valseger var en triumf för den auktoritära, nationellt inskränkta populismen. In i Vita huset klev en svårartat narcissistisk och ogenerat lögnaktig figur, osande av hatfull retorik och vulgärt förakt för det öppna samhällets liberala ideal och institutioner. Hans obalanserade karaktär förde tankarna till ett förvuxet barn, fastlåst i trotsåldern.

Men som den liberala filosofen Ayn Rand skriver om hatarens natur i en av sina essäer:

”Här ligger den viktigaste skillnaden mellan hans egen och ett barns mentalitet – ett normalt barn är intensivt aktivt i sitt kunskapssökande. Hataren förändras inte; han söker inte kunskap – han ‘låter sig inte påverkas’ av ‘upplevelsen’ och hoppas att något ska hända i hans huvud… Mental aktivitet, det vill säga mental ansträngning – vad som helst som innebär bearbetning, identifiering, organisering, anpassning, kritisk utvärdering eller kontroll av det som rör sig hans huvud – är främmande territorium som han under sitt förvirrade liv gör sitt bästa för att undvika”.

Trump i ett nötskal. Världens mäktigaste man i världens viktigaste demokrati.

Ronald Reagan liknade ofta sin vision av USA vid ”a shining city upon a hill”, en frihetens välkomnande hemvist som spred sitt inspirerande ljus över jordens alla folk. Trumps USA representerade motsatsen; isolationistiskt, mörkt och främlingsfientligt. Hade det moderna Rom fallit för barbarerna?

Var timmen slagen för en ny våg av auktoritär populistpolitik, vädjande till människors lägsta instinkter, likt ett eko från 30-talet då försvaret av demokratins bastioner på många håll likgiltigt övergavs? Snarare tycks fenomenet Trump blivit en väckarklocka till starkare engagemang för grundläggande värden, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watchs färska årsrapport (SR 18/1).

2017 gick inte i trumpifieringens framgångsrika tecken. Marine Le Pens nederlag och Emmanuel Macrons övertygande valvinst i Frankrike markerade istället omslaget till ett växande motstånd mot demoniseringens och misstrons krafter i en rad länder.

Och i höstens mellanårsval i USA tyder åtskilligt på att Demokraterna får majoritet i kongressen, vilket beskär Trumps maktutrymme väsentligt (samt ökar sannolikheten för ett riksrättsåtal, beroende på vad den särskilde utredaren Robert Mueller lyckas gräva upp om presidentens förhållande till Putinregimens påverkansoperationer i valkampanjen 2016).

Det finns hopp om anständighetens comeback, ty sällan har statens och stadens angelägenheter angått oss så mycket som nu.

Soldater i förorten?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/1:

Lag och ordning, eller snarare frånvaron av lag och ordning, blev ett hett ämne när partiledarna drabbade samman i onsdagens riksdagsdebatt. ”Kriminella har handgranater som det vore krig”, dundrade Ulf Kristersson (M).

Det föranledde Jimmie Åkesson (SD) till att rulla ut taggtråd och artilleri: ”Jag förklarar krig mot den organiserade brottsligheten. Polisen så som den ser ut kan inte upprätthålla allmän ordning. Det beror inte på den enskilde polisen, det beror på bristande politisk vilja och en inkompetent polisledning”, slog han fast och efterlyste insatser av det militära försvaret för att freda vårt offentliga rum.

Statsminister Stefan Löfven (S) var faktiskt inte främmande för Åkessons förslag: ”Det är inte min första åtgärd att sätta in militär, men jag är beredd att göra vad som behövs för att se till att den grova organiserade brottsligheten ska bort”.

Så långt har det alltså gått, att regeringschefen kan överväga mobilisering av soldater mot de skjutglada och bombkastande gängen. Det måste betecknas som uppseendeväckande, i sig ett erkännande av att staten har allvarliga svårigheter med kärnuppgiften att sköta våldsmonopolet och skydda medborgarna från inre hot.

Som lök på laxen brister även staten i skyddet mot yttre hot, och frågan är om tiden räcker till för att höja garden ordentligt igen medan det oroväckande säkerhetsläget kring Sverige försämras. Det raserade civilförsvaret måste återställas från grunden. Och de stridande förbanden är i nuvarande klent övade och utrustade skick chanslösa vid ett eventuellt angrepp, enligt förre arméchefen Anders Brännström i Krigsvetenskapsakademin (DN 14/1).

Men att assistera polisen i pacificeringen av gator och torg i utanförskapsområdenas ”no go-zoner” torde militären dock klara av.

Fast tänk er, ska det verkligen behövas pansarbilar och inmarschen av tungt beväpnade uniformerade trupper för en sådan sak? Oerhört. Vilket land har Sverige egentligen blivit när politikerna i riksdagen uppenbarligen känner sig tvungna att ens diskutera idén!

Minns att historiskt har ändå användningen av militär till polisära ändamål varit ett mycket kontroversiellt spörsmål – särskilt för arbetarrörelsen – mot bakgrund av Ådalen 1931 när fem demonstranter sköts till döds.

Stefan Löfven måste vara hårt pressad av att få bukt med buset och visa den handlingskraft som väljarna har all rätt att kräva. Utan trygghet finns ju ingen frihet.

Försummelsens politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/1:

Midskeppets västra vägg på Riddarholmskyrkan i Stockholm, där våra kungar sedan medeltiden är begravda, har en inskrift på latin med ord av den katolske biskopen Johannes Magnus (född i Linköping 1488, död i Rom 1544) som förkunnar vad som orsakat, orsakar och kommer att orsaka Sveriges olyckor. Bland annat ”contemptus legum” och ”negligentia communis boni”, vilket betyder ”förakt för lagarna” respektive ”försummelse av det allmänna bästa”.

I preventivt syfte hade det inte skadat om Johannes Magnus varit mera levande i sinnet hos rikets styrande, ty hans anspråk på tidlös relevans har onekligen fog för sig. Valåret 2018 framstår han som brännhet aktuell.

Föraktet för lagarna har nått en alarmerande nivå. Gängkriminalitetens utbredning är ett allvarligt samhällshot, det råa våldet med skjutningar och handgranater ökar i förskräckande omfattning, den senaste statistiken över brott mot enskild person (som rån, misshandel, sexuella övergrepp) visar deprimerande höga siffror. Föga förvånande finns en tilltagande oro bland svenskarna att drabbas av brott och mest oroliga är kvinnor, enligt en färsk undersökning från Brottsförebyggande rådet.

Hand i hand med ”contemptus legum” går ”negligentia communis boni”. Försummelsen av det allmänna bästa visar sig inte bara i rikspolischefen Dan Eliassons episka misslyckande att leverera efterfrågad trygghet på gator och torg, utan främst i ansvariga politikers mångåriga oförmåga att få rätsida på den dysfunktionella polisorganisationen med dess skandalöst ineffektiva myndighetskultur.

”Det vi gör nu borde vi ha gjort för femton, tjugo år sedan faktiskt, både mot vapen och de grova brotten”, säger justitie- och inrikesminister Morgan Johansson i finska Hufvudstadsbladet (16/1) och hänvisar till skärpta strafflagar och större polisanslag.

Det må låta prima, men den verkliga försummelsen är ju att förvaltningspolitisk. Vad hjälper strängare straff och mer pengar om kärnproblemet sitter i polisbyråkratin? ”Nästan alla brottstyper ökar”, konstaterade nyligen kriminologen Manne Gerell i Expressen (26/12) och framhöll vidare vad forskningen visat: ”Ju högre risken är att åka dit desto färre brott blir det. När det gäller hårdare straff däremot har det generellt ingen större effekt”.

Olyckligtvis är polisen inte tillräckligt bra på att fånga bovarna och utreda brotten. Olyckligtvis är politikerna inte tillräckligt bra på att reformera polisväsendet i den riktningen. Till olycka för Sveriges folk.

En apart försvarskonflikt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:

Okej, med risk för en tröttande återupprepning av ett slitet konstaterande. Det var ett gigantiskt misstag, en mer än lovlig naiv dumhet, att lättvindigt inteckna den eviga fredens välsignelser och prioritera bort nödvändigheten av en militär förmåga att skydda riket åren efter kalla krigets slut.

Vi vet detta nu, varenda seriös politiker från partierna som deltagit i de tidigare röda och blåa nedrustningsregeringarna inser det. Världen blev inte – denna gången heller, suck! – något frihetligt Woodstockparty där alla dansar kärvänligt med blommor i håret till mysig musik av Crosby, Stills, Nash & Young. Putin ville inte vara med på festen, han hade andra planer och solen gick i moln över Europa.

Men eftertankens kranka blekhet förlamade ändå inte det politiska beslutsfattandet i Sverige när det sent om sider stod övertydligt klart att illusionerna spruckit som såpbubblor och verkligheten bankade allt hotfullare på folkhemmets ytterdörr.

När Löfvenregeringen trädde till 2014 fick vi äntligen en kraftfull försvarsminister i Peter Hultqvist. Närmare livlinan Nato än han tagit oss går inte att komma, utan att bli formell medlem. Vårt eget försvar, som moderatfirman Reinfeldt och Borg sorglöst lämnat i spillror, började få ökade anslag – även om mycket mer pengar över tid behövs för att täcka rådande brister. De väpnade förbanden betraktas i alla fall inte längre som en budgetmässig gökunge som ska svältas ut.

Även civilförsvaret, i praktiken utplånat, ska rustas upp igen. Myndigheten för psykologiskt försvar gör comeback. En ny upplaga av den klassiska skriften ”Om kriget kommer” skickas snart ut till alla hushåll. Och så vidare.

Visst kan en otålig försvarsvän finna åtskilligt övriga att önska, men trots allt: det väsentliga med Löfvenregeringen är kursomläggningen, signalen om allvar, viljeinriktningen att i ett mörknande läge värna Sverige och göra det i intim samverkan med Nato, USA och Finland. Den borgerliga oppositionen vill gå längre. Annars är enigheten om den inslagna, övergripande linjen betryggande. Eller var.

Ty varför sträcker sig Socialdemokraterna plötsligt efter självdestruktionsknappen och sätter förtroendet för sin ledning av återuppbyggnadsarbetet i säkerhetspolitiken på spel? Regeringsdugligheten på detta för nationen avgörande område framstår idag som satt i gungning.

Utrikesminister Margot Wallström blåser till strid mot Nato genom att förorda Sveriges anslutning till FN:s konvention om globalt kärnvapenförbud och får medhåll i kravet av vice statsminister Isabella Lövin (MP). Den stackars Hultqvist lämnas därmed att förklara hur detta skulle vara förenligt med fortsatt Nato-samarbete, om vi vägrar godta kärnvapenavskräckning som essensen i västalliansens försvarsstrategi.

Roligt är det heller inte för S-ledamöterna i försvarsberedningen, som skrivit sig samman med de borgerliga i analysen om att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Men ett sådant angrepp meddelade Margot Wallström och Stefan Löfven tjurigt i helgen att de håller för osannolikt. Överkörningen av försvarsberedningen gjorde förstås Allianspartierna förbannade.

Vilken apart situation. I försvars- och säkerhetspolitiken har alltså Socialdemokraterna på kort tid lyckats skapa konflikt inom sin regering, i det egna partiet, med borgerligheten och – som kronan på verket – med Nato. Stefan Löfven & Co har uppenbarligen kroknat och tappat greppet. Det blir nog bäst för alla att Ulf Kristersson tar över ratten i höst.

Lägg ner nollvisionen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/1:

Den svenska visionen om ett narkotikafritt samhälle har ett förkrossande starkt stöd i folkopinionen, visar en rykande aktuell Sifoundersökning. Närmare 90 procent anser att målet är bra och över 80 procent är motståndare till att avkriminalisera bruket av narkotika (SvD 11/1).

Signalen om vad den breda allmänheten tycker kan inte missförstås. Ordning och reda! Bort med knarket! Inget flummande! Det är en utmärkt grundhållning. Problemet är bara att den bedrivna repressiva narkotikapolitiken med sin nollvision kraschat mot verkligheten som en mänsklig katastrof och ett intellektuellt haveri.

EU:s narkotikabyrå, EMCDDA, konstaterade 2015 att endast Estland har högre direkt narkotikadödlighet (till följd av överdoser, etc) än Sverige i unionen och att våra dödsfall tredubblats sedan 2006 – från 210 till 618 personer i åldersgruppen 15-64 år.

Den senaste statistiken från Folkhälsomyndigheten tyder dock på en nedgång till 543 döda under 2016, men den siffran är förstås fortfarande alarmerade och internationellt framstår Sveriges traditionella linje om hårda tag som alltmer isolerad.

FN har exempelvis kritiserat svensk narkotikapolitik som oförenligt med de mänskliga rättigheterna, eftersom missbrukare nekas vård på jämlika villkor och att vi hellre jagar dem med polis än erbjuder skademinimerande åtgärder (”harm reduction”). Men helt hopplöst är det inte.

En viss uppmjukning har faktiskt skett sista tiden. Sprutbytesprogram har blivit vanligare, liksom utskrivning av substitutionsklassade läkemedel, vilket åtminstone delvis torde förklara att det stora antalet dödsfall minskat något. Borde inte den vägen vara värd att gå vidare på och sätta vetenskapen före ideologin?

I vårt grannland Norge beslutade regeringspartiet Høyre förra året att göra just detta. Det handlade inte om hippieartad drogliberalism och legalisering av narkotikan, om någon nu tror det.

Utan om att avkriminalisera missbrukarna och att satsa på forskningsbaserade behandlingsmetoder och förebyggande insatser. Syftet är att rädda liv och att möjliggöra återgången till en socialt dräglig tillvaro för människor som fastnat i drogträsket. Moralpredikningar och batonger hjälper bevisligen föga därvidlag.

Den insikten har också börjat sprida sig över blockgränsen bland svenska politiker. Enligt en kartläggning i SvD 10/1 har flera riksdagsledamöter inom S, M, L, V och MP fronderat mot den egna partilinjen, argumenterat för en humanare narkotikapolitik och även noterat framgångar. Det är ett gott tecken på att förnuftet vinner mark till sist.

Ett narkotikafritt samhälle kan låta behjärtansvärt och riktigt. Men det är en utopi. Och som det brukar gå med att försöka göra verkstad av utopier har konsekvensen blivit ett förskräckligt kostsamt misslyckande.