Jag kände inte till författaren innan. Frédéric Dard, who? (Bättre än så är inte min fattiga bildning.) Råkade bara lockas till läsning av det oemotståndligt coola förlagsnamnet: Absint noir. Och tro mig, det fanns det täckning för! Enastående bladvändare, stämningsmättade och infernaliska passionshistorier med icke föraktfull konstnärlig halt. Tänk en korsning mellan Georges Simenon och Roman Polanski, plus en krydda Kafka. Rekommenderas hårt till alla litteraturdiggare ute i decembermörkret.
Skrivit i Corren 4/12:
Pär Rådström avled redan 1963, blott 38 år gammal, ändå envisas han med att aldrig försvinna. Nya generationer tenderar, närmast slagrutemässigt, att ständigt finna vägen till hans romaner. Ärans portar. Sommargästerna. Översten. Ballong till månen. Rådströms märkvärdigt fräscha prosa flödar över sidorna med förrädisk lätthet.
Texterna har ett musikaliskt, jazzigt sväng som Stan Getz eller John Coltrane suttit vid skrivmaskinens tangenter. Den sköna stilen förenas med variationer på samma, djupt kända tematik – det existentiella sökandet, världsnomadens vilsenhet i moderniteten, den rastlösa driften till flykt, försöken att värja en hotad integritet.
När jag själv med jämna mellanrum återbesöker Rådström är det frapperande hur aktuell han förblivit. Den tid han talar till och brottas med, 50- och tidigt 60-tal, kunde lika gärna och snarast i än större utsträckning vara vår. Så även i politisk mening.
Rådströms skeptiska hållning till ideologier, massrörelser, nationalistisk berusning, partilojaliteter och de starka uppfattningarnas korstågsfarande har knappast tappat i relevans. ”Jag tror på den receptlösa tillvaron, på den kollektivlösa, där man utan regler förmår applicera vanlig hygglighet som leder till en gemenskap, som verkligen kan vara något värd”, sa han 1954.
Sitt credo formulerade Rådström på ett originellt, personligt vis som ”ledans humanism” i radioprogrammet Författare tar ståndpunkt 1959: ”Huvudskälet till att jag skriver är den leda jag känner. Tristessen som kryper in i varje landskap jag betraktar… Den är ingen svart glänsande leda. Den är osynlig men tjänstgör ändå som knivar i mörkret. Jag tror den hjälper mig se klart”.
Ledan som dogmers och doktriners motgift är väl det minst storslagna, minst sexiga man kan tänka sig. Men just därför desto effektivare, om den odlas sunt och förnuftigt.
”Lyssna till Hitlers röst och tänk dig stå i uniform omgiven av hundratusen andra uniformer. Vore det då inte en befrielse att få ropa Sieg Heil?… En människa har inte rätt att utsätta sig för sådana frestelser. Hon måste så att säga vägra redan i portuppgången. Där kan hon ha hjälp av ledan. Ledan som vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan mot humanismen”.
Rådström avvisar inte handling, förespråkar alls icke likgiltighet. Ledans humanism är kunna bibehålla förmågan till engagemang, men utan det illusionsmakeri som hotar individens frihet, självständighet och kritiska blick.
”Det är inte tro dom skall ha. Dom skall ha en grund att bygga sitt tvivel på. Något fast, en trygghet på vilken de kan stå för sitt tvivel”, säger Pär Rådström om ungdomen i 1959 års Sverige. Den rekommendationen är inte så dum 2017 heller.
Skrivit i Corren 1/12:
Säpo skrev i sin årsrapport 2016: ”Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen – inte bara i Sverige. Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer”.
Dessa varnande ord bekräftas med råge i boken Sammansvärjningen, där den brittiske journalisten Luke Harding avtäcker vad som – så här långt – är känt kring Putinregimens inblandning i fjolårets amerikanska presidentval.
Undertiteln, Hur Ryssland hjälpte Donald Trump in i Vita huset, konstaterar ett lika sjaskigt som skrämmande faktum. Den ryska statens operationer för att undergräva Hillary Clintons kampanj, datorhacka känsliga uppgifter, nättrolla på sociala medier och så vidare, bidrog sannolikt till att bereda vägen för Trumps chockartade seger.
Att Trumplägret samverkat med ryssarna – alltså konspirerat med främmande makt i syfte att göra våld på den egna nationens demokratiska processer – ter sig också ostridigt. Frågan är bara i vilken omfattning och hur djupt Donald Trump själv var insyltad.
Enligt Luke Harding är det inget snack. Både Trump personligen och hans närmaste krets var sedan gammalt knutna i remarkabla intresseband till Kreml. Här finns en tickande skandalbomb vars potentiella magnitud får Watergate att framstå som en oskyldig barnlek i jämförelse.
Det hela understryker ånyo, med svarta tjocka streck, hur viktigt det är med ökad medvetenhet om det lömskt cyniska spel som Ryssland bedriver för att splittra, manipulera och försvaga den västerländska demokratiska fronten.
”Under de senaste sju åren under Putin har Ryssland gått från att vara inrikespolitiskt repressivt till att vara internationellt aggressivt. Metoderna, klassisk KGB, är faktiskt inte så annorlunda än under kalla kriget. Då var målet att försöka påverka västliga demokratier. Nu sker det genom att man stödjer såväl yttersta vänstern som högern, och skapar kaos i folks huvuden”, säger Luke Harding i en DN-intervju 30/11.
I Sverige har SD, riksdagens tredje största parti och vågmästare, beslagits med besvärande Rysslandskopplingar. MP:s utrikes- och säkerhetspolitiska talesperson Pernilla Stålhammar larmar om hur Moskvalierade krafter infiltrerat hennes eget parti – som sitter i regeringen!
Valrörelsen närmar sig. Tror inte att Putins femtekolonnare och informationskrigare tänker hålla sig overksamma.
Jag stod med enkvisten i handen utanför mitt lånade sommarhus. Det blåste och jag ville inte längre gå in i huset. Jag gick emellertid in och tände på verandan och satt lutad över en anteckningsbok och räknade på Gallipoli.
Jag älskar att räkna ”Om”. Om Keyes fick sin vilja igenom, om Kitchener kunnat bestämma sig tidigare, om inte Mustafa Kemal varit på plats, om Stopford och så vidare. Jag svepte upp genom Sofia, förenade mig med ryssar i Galicien. Slöt separatfred med Österrike-Ungern.
Och fick en annan värld där jag dock visste att jag även där skulle sitta på en veranda och räkna ”Om”. Aktiva människor tänker om. Passiva människor tänker Om.
– Pär Rådström, Sommargästerna, 1960.
Skrivit i Corren 30/11:
Snart är det dags för mig att återvända hem över helgen, till Kungsbacka och äta traditionellt julbord på Tjolöholm. Sedan tidiga barnsben har det varit mitt favoritslott alla kategorier.
Ni kanske känner igen det? Tjolöholms unika slottsmiljö har figurerat i många TV- och filmsammanhang, som Lars von Triers Melancholia (2011) och SVT:s julkalender 2005, En decemberdröm. Det är faktiskt något drömlikt över hela skapelsen – som ett engelskt Tudorpalats från den elisabetanska renässansepoken råkat stranda vid den nordhalländska kusten.
”Det var som att träda in i en sagovärld, så fullständigt olikt allt annat jag dittills skådat”, utbrast prästen Gustaf Ankar när han första gången besökte ägorna 1904. Då var slottet splitternytt, så det är inte särskilt gammalt egentligen.
Under slutet av 1800-talet beslöt ett förmöget köpmannapar i Göteborg, James Fredrik och Blanche Dickson, att uppföra denna märkliga byggnad som ett slags Sveriges svar på Downton Abbey (dräkterna från den ikoniska TV-serien råkar händelsevis vara utställda på Tjolöholm till årsskiftet, passa på!).
Makarna Dickson, med rötter i Storbritannien, anlitade arkitekten Lars Israel Wahlman att rita ett passande slott åt dem. James Fredrik hann aldrig se det förverkligat, han avled efter en glad festkväll 1898. Det föll då på Blanche att som ensam byggherre driva projektet i hamn och det gjorde hon med energisk beslutsamhet.
Wahlman blev instrumentet för hennes storslagna visioner, feminister borde vallfärda till Tjolöholm, det magnifika slottet är när allt kommer omkring en kvinnans verk. Sex år tog det att bygga. Kostnaden landade på en miljon kronor.
Varför skriver jag om detta, undrar ni säkert konfunderade nu. Jo, enligt Kungliga myntkabinettets räknetabell på nätet motsvarar prislappen anno 1904 för ett klappat och klart Tjolöholm 60 054 388 kronor i 2017 års penningvärde. Vad är priskalkylen på den nya simhall som den politiska majoriteten vill bygga i Linköping? Minst 760 miljoner kronor. Vi skulle alltså kunna få 12 stycken Tjolöholms slott för samma summa – och ändå ha pengar över!
Okej, det är förstås inte rättvist att jämföra rakt av med vad ett flott château i Turdorstil gick loss på vid förra sekelskiftet. Arbetskraften var ju mycket billigare, byråkratin minimal, etc. Själv har jag ingen aning om vad en realistisk byggkostnad för Tjolöholm vore idag. Den som är sugen på att kopiera Blanche Dicksons bedrift borde väl gissningsvis komma ganska långt med en halv miljard i plånboken, åtminstone.
Sett i det ljuset har onekligen kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) en poäng i sin kritik mot det politiska simhallsäventyret som Linköpings skattebetalare får finansiera. ”Det här kommer att bli Sveriges dyraste simhall, det är ett extremt exempel på hur majoriteten prioriterar lyxkonsumtion”, dundrade hon i tisdagens fullmäktigedebatt.
Men eftersom detaljplanen för simhallen ändå klubbades, tycker jag att Linköping inte borde vara sämre än Kungsbacka i att kunna bjuda på överdådig klass och stil inom kommungränsen. ”Coelum versus” var släkten Dicksons valspråk, latin för ”mot himlen” och dit måste rimligen politikerna bakom en simhall för astronomiska 760 miljoner också sikta.
Hör därför mitt anspråkslösa förslag. Damma av Lars Israel Wahlmans Tjolöholmsritningar, modifiera dem så palatsväggarna rymmer en stor bassäng och sedan kan vi alla bada i ett Linköpings eget Downton Abbey.
Eller håll i pengarna och gör något vettigt.
Werner ville inte bli invald i Akademien. Då Sten Lindroth dog stängde han av telefonen. När Gyllensten inte fick tag i honom informerades ändå kungen om valet och då fanns inget sätt att dra sig ur.
Signe såg Werner i en förtvivlad gråt som varade natten igenom. Han lade sig till sängs i veckor och näst intill hungerstrejkade; barnen blev sjuka av det. En psykiater övertygade honom till slut att Svenska Akademien inte var helvetet på jorden…
Då Werner efter några år lämnade Akademien gick han ur alla de föreningar vilkas möten han aldrig bevistat. Äntligen fri! hade han ropat.
– Per Wästberg, Semaforen och lodlinan, 2017.
Skrivit i Corren 29/11:
Innan andra världskrigets utbrott och Auschwitz kunde judar fly Hitlertyskland (utvandring uppmuntrades dessutom officiellt av nazisterna). Problemet var att övriga Europa knappt ville ta emot några. Motvilligt släppte Sverige in en liten skara på runt 3000. När sedan Hitler – i förbund med Stalin – släppte loss sitt väldiga militärmonster var det oåterkalleligen för sent.
Läs Isaac Bashevis Singer, nobelpristagare i litteratur 1978. Var finns nu den vitala östeuropeiska jiddischkultur som skildras i hans romaner? Res till länder som Polen och sök. Näst intill allt är utplånat. Förintelsen, historiens värsta folkmord, skördade miljoner judiska offer och lämnade ett enormt svart, gapande hål efter sig.
I Talmud förkunnas att den som räddar ett liv, räddar en hel värld. Vad hade inte Sverige kunnat rädda om vår flyktingpolitik varit annorlunda på 1930-talet?
Erfarenheterna av Förintelsen och andra världskriget gav upphov till asylrätten, stadfäst i FN:s flyktingkonvention 1951. Alla människor som hade legitima skäl att frukta förföljelse i sina hemländer fick inte skickas åter, utan istället garanteras skydd. De öppna gränserna som fanns före 1914 är tyvärr fortfarande ett minne blott. Och hur önskvärt det än vore med en fullt fri, individuell rörlighet så gäckar det liberala målet ännu oss.
Men rätten till asyl finns ändå lyckligtvis och den måste slås ovillkorlig vakt om. Aldrig mer ska desperata flyktingar tvingas möta samma dystra öde som de tyska judarna på 30-talet, portade vid varenda gränsstation. Det får dock obönhörligen en konsekvens. Saknas giltig grund för åberopande av asyl, kan den personen inte stanna.
Därför är den variant på amnesti åt tusentals ensamkommande unga – företrädesvis från Afghanistan – som MP drivit igenom i regeringen både humanitärt missriktad och i långa loppet farlig. Det är inte svårt att ömma för dessa utländska ungdomar som vägrar låta sig avvisas.
Men politiker kan inte göra asylrätten till ett godtyckligt hasardspel och dribbla med reglerna för uppehållstillstånd som det faller sig. Priset riskerar att bli förskräckande högt om denna fundamentala rättighet, som bokstavligen betyder skillnaden mellan fristaden och avgrunden för verkligt skyddsbehövande, urholkas och förlorar i legitimitet.
S/MP-regeringen är ute på djupt vatten. De borgerliga partier som överväger att simma med borde avstå.
Isaac Bashevis Singer, 1902-1991.
I favor the policy of economy, not because I wish to save money, but because I wish to save people. The men and women of this country who toil are the ones who bear the cost of the Government. Every dollar that we carelessly waste means that their life will be so much the more meager. Every dollar that we prudently save means that their life will be so much the more abundant. Economy is idealism in its most practical form.
– Calvin Coolidge, inaugural address, March 4, 1925.
Skrivit i Corren 28/11:
”Varför reagerade du inte, Markus? Kände du inte instinktivt att uttalandet var över gränsen? Skrek inte hela din intuition att detta uttalande var rasistiskt och hatfullt?” Frågorna ställs av Muharrem Demirok, kommunalråd (C) i Linköping, till den östgötske riksdagsledamoten Markus Wiechel (SD) på dagens debattsida i Corren.
Detta med anledning av SD:s landsdagar i Norrköping under den gångna helgen, där ombudet Martin Strid från Borlänge i ett famöst inlägg ifrågasatte om muslimer kan vara människor:
”Det finns en skala från noll till 100. I den ena änden av den skalan då är man 100 procent fullt ut människa, human, allt vi lägger in i det begreppet. I den andra ändan då är man 100 procent muhammedan. Och alla muslimer finns någonstans på den skalan. Är man IS är man ganska nära 100 procent muhammedan. Är man ex-muslim då har man kommit ganska långt ut mot att bli fullt ut människa”.
Brutal, naken, råbarkad rasism – som gick rakt ut i direktsänd TV och klippet blev förstås en skandal när det fick uppmärksamhet i medierna efteråt. Men där och då, bland SD:s eget folk i lokalen, var reaktionen obefintlig mot Martin Strids tirader. Muharrem Demiroks frågor är verkligen berättigade. Icke minst mot bakgrund av att han själv råkar vara svensk muslim och uppenbarligen inte en fullvärdig människa, enligt det resonemang som Markus Wiechel och hans SD-kompisar lät passera utan protest.
Sedan blev det annorlunda, när journalistkåren satte ljus på saken. SD:s hårt prövade krishanteringsmaskin tvingades åter rulla igång. Partiledaren Jimmie Åkesson tog avstånd och fördömde. Martin Strid trasslade in sig i bortförklaringar och fann det bäst att hoppa av.
Vad hade hänt om inte TV inför öppen ridå dokumenterat Strids utfall? Antagligen absolut ingenting. Trots den officiellt proklamerade nolltoleransen mot rasism från Åkessons sida finns sedan länge ett djupt ingrott, reflexmässigt muslimhat i detta parti. Låt oss bara gå tillbaka en bit i tid så blir det tydligare.
Året innan SD kom in riksdagen skrev Jimmie Åkesson en debattartikel i Aftonbladet, där han hävdade att den muslimska invandringen till Europa representerade ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år” (19/10 2009).
Bara några veckor innan dessa rader publicerades, förkunnade Åkessons nära bundsförvant Richard Jomshof (idag partisekreterare) på sin blogg att islams framväxt innebar ”en mörk framtid där den Europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism” (28/9 2009).
Observera hur grovt alla människor med muslimsk trosbekännelse klumpas samman och avhumaniseras. De utmålas som ett exempellöst ondskefullt kollektiv, som till och med överträffar nazisterna.
Dessa föreställningar har format SD som en central del i partiets ideologiska världsbild, numera nedtonade utåt av Åkesson & Co av opinionstaktiska skäl och längtan efter att bli en salongsfähig regeringspartner. Men som Muharrem Demiroks frågor till Markus Wiechel visar går ränderna inte ur.
SD saknar instinkter mot rasism eftersom instinkterna är omvända.
Jag tror på den receptlösa tillvaron, på den kollektivlösa, där man utan regler förmår applicera vanlig hygglighet som leder till en gemenskap, som verkligen kan vara något värd.
– Pär Rådström, Aftonbladet 18/2 1954.
Christian Dahlgrens Blogg 