Fråga vinden om svar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/3:

Idag, den första mars, slår regeringens skärpta amorteringskrav till. Det betyder att du som tar ett nytt bostadslån vilket överstiger 4,5 gånger bruttoinkomsten tvingas amortera en extra procent årligen.

Alltså en påbackning av det redan införda kravet från 2016: om du lånar över 70 procent av bostadens värde måste 2 procent amorteras per år, därefter 1 procent av bostadens värde ner till 50 procent av värdet.

Motivet bakom dessa åtgärder är att bromsa hushållens rekordskenande skuldskuldsättning, som förra året totalt uppgick till drygt 3500 miljarder kronor varav över 80 procent utgjordes av bolån.

Oroväckande? Ja, men det är i sin tur en effekt av den skriande bristsituationen på bostadsmarknaden, i kombination med Riksbankens bisarrt låga räntor, som fått fastighetspriserna att sticka iväg genom stratosfären.

Även om en avmattning nu kan skönjas är fortfarande nivåerna väldigt höga. Den senaste 20-årsperioden har kvadratmeterpriset på en genomsnittlig svensk bostadsrätt ökat med 750 procent! Det kan vi tacka en lång period av missriktad politik för.

Ty egentligen är det fel att tala om en ”bostadsmarknad” i Sverige, eftersom den är mer fången i en härva av planekonomiska regleringar än marknadsmässig i någon meningsfull definition av ordet. Amorteringskravet är ett i grunden desperat försök att med ytterligare en reglering stävja problem som i en ond spiral orsakats av alla andra regleringar.

Nybyggnation hämmas av det kommunala markmonopolet och dess tröga byråkratiska handläggningskvarnar. Det befintliga bostadsbeståndet utnyttjas illa, eftersom skatter skapar inlåsningar som dämpar rörligheten. Hyreskontrollen får samma konsekvens, flyttkedjorna avstannar – utöver att byggandet av nya hyresrätter motverkas då det blir mycket lönsammare för byggbolagen att satsa på bostadsrätter. Och så vidare.

Summan av den sovjetliknande kardemumman: bostadsbrist, oändliga köer, dyra svartkontrakt, absurda kvadratmeterpriser, enorma lån, et cetera. De tuffare amorteringskraven gör sannerligen inte situationen bättre. Ur liberalt perspektiv är själva idén att staten ska ta ännu större befäl över enskilda människors utgiftsprioriteringar givetvis en styggelse.

Den direkt praktiska konsekvensen blir främst att smärtsamt högre trösklar reses för yngre och andra grupper i lägre inkomstskikt att skaffa sig egen bostad. Tragiken och orättvisorna förvärras, medan de ansvariga politikerna kört fast i sitt eget regleringstrassel och är vilset oförmögna att samla sig till nödvändiga strukturreformer.

På insändarsidan i gårdagens Corren (28/2) vittnade signaturen ”Mamma” om sin 22-årige son, fortfarande kvar i barndomshemmet och som inte kan flytta.

I ett halvt decennium har han väntat i kön hos Linköpings kommunala bostadsjätte Stångåstaden. Lyckas han inte hitta någon privatvärd (inte helt lätt, det heller) tvingas han stanna i pojkrummet. Förvisso finns många ettor och tvåor ute till försäljning på Hemnet. Vad hjälper det? Mamman skriver: ”Nu med hårdare amorteringskrav kommer också ännu färre unga att kunna få lån, och som student får man inga lån alls. Vad tänker ni politiker göra åt denna helt snedvridna bostadspolitik?”.

En befogad fråga. Hittills får man dock som Bob Dylan konstatera: the answer is blowin’ in the wind.

Löftena skola ej svika?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/2:

Statsminister Stefan Löfven lovar 14 000 fler vårdanställda. Han lovar fler ambulanshelikoptrar. Han lovar en jämlik sjukvård i hela landet. Han lovar att satsa mer på primärvården. Han lovar att du inte ska tvingas vänta en enda dag för länge på den vård du behöver.

Han lovar det mest omfattande trygghetsprogrammet i modern tid. Fast inget av detta är förstås möjligt om ”pengarna försvinner i skattesänkningar”, tillägger han varnande med piken riktad åt sina borgerliga rivaler om väljarnas gunst (DN Debatt 26/2).

Men hur mycket bättre blir det om ännu fler skattemiljarder försvinner in i den offentliga vårdapparaten?

Rent medicinskt är svensk sjukvård i toppklass. Det överskuggande problemet är det skandalöst ineffektiva resursutnyttjandet. Om varken Socialdemokraterna eller övriga partier på allvar adresserar detta avgörande strukturella systemfel har den kritiske skattebetalaren skäl till stark skepsis mot hela löfteskarusellen.

Sverige har exempelvis nu många fler läkare, och ännu fler sjuksköterskor, per invånare än genomsnittet inom OECD. Ändå träffar svensk vårdpersonal avsevärt färre patienter i jämförelse. Antalet dagliga möten mellan patienter och läkare visar därtill en årligt nedåtgående trend.

Patienternas uppfattning om hur väl deras läkarkontakter fungerar gällande tid och kommunikation ligger på bottennivå i den utvecklade världen.

Styrningen av vården är ett politiskt-byråkratiskt moras utan samordning. Splittringen driver inte bara upp kostnaderna, utan gör även rationell ledning till ett närmast hopplöst företag.

I sammanhanget bör påminnas om vad Rolf Östlund, närsjukvårdsdirektör på Linköpings US, sa till Corren i somras (9/8 2017) om vårdkrisen: ”Jag har jobbat inom sjukvården sedan 80-talet. Våra grundstrukturer är desamma fast våra utmaningar är annorlunda. Gör vi saker på samma sätt får vi samma resultat. Vi måste göra något helt annorlunda”.

Ska sjukvårdens brister åtgärdas krävs en genomgripande organisationsförändring av revolutionär karaktär. Annars blir knappast Stefans Löfvens löfte om att du inte ska tvingas vänta en enda dag för länge på vården du behöver särskilt trovärdigt.

Eftersom den politiska sektorn hittills misslyckats som effektiv och pålitlig ansvarig utförare, borde nog frågan även ställas om den alls ska fortsätta med uppdraget.

Linköping och tyranniet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/2:

Förtrycket i Kina, världens största och mäktigaste diktatur, blir allt hårdare. Det finns noll tecken på en politisk liberalisering. Raka motsatsen är fallet. Regimens totalitära maktanspråk har stadigt förvärrats sedan Xi Jinping utsågs till landets högste ledare 2013.

Symptomatiskt är att kommunistpartiet nu vill avskaffa regeln att presidenten bara får sitta två femåriga mandatperioder och åter göra livstidstyranner á la Mao Zedong möjliga. Ingen borde förvånas över detta.

Den eminente Kinakännaren Ola Wong har exempelvis i en rad SvD-artiklar rapporterat om utvecklingen, där Xi Jinping i statspropagandan redan är föremål för samma slags intensiva och bisarra personkult som Mao på sin tid.

Han hyllas som den store allvise rorsmannen, solen i kinesernas liv, och myndigheterna går ut med påbud att Xi Jinping ska dyrkas med religiös vördnad, som vore denne politiske gangsterfigur en från himlen nedstigen gud.

Huvudbudskapet som Xi Jinping i fem år predikat för det kinesiska folket bär syn för sägen: kommunistväldet i hans skärpta tappning ska genomsyra varenda aspekt av tillvaron. Det är också den linje som partikongressen hösten 2017 antog. Ambitionen är total samhällskontroll.

Bland annat är regimen i färd med att sjösätta ett orwellskt monsterprojekt kallat ”Social Credit System”. Varenda aktivitet som kineserna gör på internet ska kartläggas och registreras. Målet är att kunna ranka landets 1,3 miljarder invånare efter graden av ”pålitlighet” (DN Kultur 26/2).

Samtidigt som tyranniet drar åt tumskruvarna på hemmaplan strävar Kinas makthavare efter en tyngre – på sikt dominerande – internationell roll, inte minst i kraft av sina starka statskapitalistiska muskler, och utmanar allt mer ogenerat aggressivt den liberala världsordning som USA hittills garanterat.

Är det då rimligt att Linköpings kommun fortsätter sitt omfattande vänortsutbyte med Guangzhou i Kina? Enligt fullmäktiges ordförande Helena Balthammar (S) är det viktigt för att Linköping ska kunna lämna sitt bidrag till demokratiseringsprocessen.

Men en sådan process existerar inte, vilket borde vara bekant vid det här laget. Vårt officiella vänslande med Guangzhou riskerar snarare att bli en fjäder i hatten för kommunistpartiet, legitimera förtrycket och göra oss till naiva, medlöpande idioter.

I Linköping ifrågasätts vänortssambetet av såväl Centerpartiet som Vänsterpartiet och det på mycket goda grunder. Vår kommun ska inte vara bästis och bundis med skurkar som spottar på demokrati och mänskliga rättigheter, förföljer oliktänkande, sätter dem i slavarbetsläger och avkunnar dödsdomar på löpande band.

Vår kommun ska stå upp för grundläggande frihetsvärden och vägra tyranniets hantlangare förtroende. Vill Linköping göra en positiv insats? Sänd i så fall signalen till Guangzhous invånare att vi inte längre vill ha något att göra med deras förtryckare.

Det finns en långvarig och oroväckande tendens av undfallenhetens kryperi gentemot Kina bland västvärldens demokratier. Linköpings kommun bör akta sig för att lämna sitt förnedrande bidrag till denna ryggradslöshetens politik.

Vägra livet som ett pussel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/2:

Livet anländer i form av en låda, fylld med små taggiga bitar. Häll ut dessa i en stor hög på köksbordet. Titta noga på lådans lock. Där finns en glansig, kolorerad bild av hur din situation ska gestalta sig. Försök sedan få bitarna att bilda just detta motiv. Trixigt? Givetvis.

Alltsammans andas – eller snarast skriker – ångest, skuldbeläggning och fåfäng jakt efter en hägrande idealtillvaro. Men vad annat är att vänta om du köpt livet som ett pussel? Ett råd: reklamera!

Livspussel är ett hemskt uttryck, en fördärvlig metafor. I samhällsdebatten är termen nästan uteslutande använd när villkoren för samhällskategorin ”välbeställd medelklassfamilj” avses. Båda föräldrar är självfallet i full fart med sina respektive yrkeskarriärer.

Och sedan är det ju villan, bilen, gräsmattan, segelbåten, sommarstugan, shoppandet, semesterresorna, matlagningen, instagrammandet, facebookandet, hemmasnickrandet, föreningarna, vännerna, festmiddagarna, senaste Netflix-serien, golfen och bridgekvällarna som ska hinnas med.

Och ungarna! Vi får inte glömma ungarna! Dagishämtningar, samtal med lärare, läxläsning, förkylningar, nya leksaker, skjuts till hockeyträningen, till ridklubben, och…

Bitarna är många, alltför många, de måste läggas under stress och press. Kan ingen hjälpa dessa stackars människor? (Övriga får pussla så gott de kan.)

”Jag försöker hela tiden få ihop det så kallade livspusslet så bra som möjligt. Det är en daglig kamp”, suckade artisten och fembarnspappan Petter Askergren i förra veckans avsnitt av TV4-programmet ”Renées brygga”.

Medverkade gjorde även kulturministern och trebarnsmamman Alice Bah Kuhnke. Hon ilsknade till: ”Det där med livspussel, det tycker jag är skitsnack. Jag tror inte på det, jag vägrar acceptera att det ska vara ’ett pussel’ som man ska få ihop. Det finns saker som behöver ta tid och barnen är en sån sak”.

Vanligtvis tillhör jag inte Alice Bah Kuhnkes varmaste beundrare. Men detta är tveklöst något av det vettigaste och mest befriande jag hört från en politiker, oavsett parti, på väldigt länge. Heja Alice!

Barn är viktiga, det viktigaste du har, prioritera. Ge katten i alla krav och måsten som spökar i din hjärna. Det är rätt att göra uppror! Barnen är inga tidstjuvar. Utan allt det andra runt omkring. Var aktsam om din stund på jorden och avkomman du satt till världen.

Livspussel, usch! Det finns mycket att invända mot detta vämjeliga ord. Jag undrar vem som hittade på det. Förmodligen någon riktigt läskig typ.

Som vore existensen reducerad till blott en ekvation, en modell för problemlösning, vilken vi slavar under. Knappast konstigt om vardagen känns som en enda lång grå och tröttsam kamp, där uppgivenheten ständigt lurar. Föreställningen om livet som ett pussel är att sätta sig själv i fängelse.

Man kan ju inte bara spontanpussla lite hur som helst, plötsligt såga ut egna fantasifulla bitar och börja lattja med andra sorters motiv än det som finns på lådans lock. Omöjligt. Otillåtet. Du är fången i den struktur som pusslet tvingar in dig i.

Nå, anta att du äntligen får ordning på samtliga bitar. De passar harmoniskt samman och pusslet ligger där. Färdigt! Avklarat!

Betyder inte det att livet är över då?

Privat går det ju inte

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/2:

Om verksamheter som ligger under partipolitikens välde fungerar illa, kan den drabbade medborgaren för det mesta hitta andra lösningar. Är skolan dålig och sjukvården opålitlig? Bättre utbildning och vård går att ordna på egen hand genom kontakter och pengar. Är polisen oförmögen att garantera tryggheten i ditt område? Anlita privata väktare.

Problemet är förstås att du tvingas betala två gånger för samma tjänster. Först via skattsedeln för det som kommunen, landstinget eller staten sviker att leverera. Sedan av återstående slantar i plånboken till aktörerna på marknaden som kan leverera.

Naturligtvis hjälper det att vara kapitalstark, helst snuskigt rik, om man ska klara sig i Sverige den här vägen. Orättvist? Javisst. Den som inte har råd att köpa sig förbi bekymren får ta skeden i vacker hand och hoppas att politikerna får ordning på torpet. Lägg din röst på ett annat parti i nästa val och håll tummarna.

Vi skulle givetvis kunna organisera en hel del tunga samhällsverksamheter annorlunda, så att exempelvis alla kan få möjlighet till en bra skola och en god sjukvård utan att partierna måste ha särskilt mycket med saken att göra. Modeller för detta finns och borde nog övervägas, eftersom dessa centrala välfärdsområden inte visat sig direkt lämpliga för politisk styrning, ideologisering, kontroll och maktkamp.

Men när det gäller en allmännyttig kärnuppgift som försvaret existerar inga alternativ bortom vad staten erbjuder. Teoretiskt kan man väl tänka sig privata militära styrkor till skydd mot yttre hot. I praktiken faller det på sin verklighetsfrämmande orimlighet.

Därför är det helt avgörande att regering och riksdag fokuserar skarpare på värnet av nationens säkerhet.

En måttlig upprustning har börjat, men enligt försvarsmaterielutredningens Ingemar Wahlberg är det senaste försvarsbeslutet underfinansierat med 6 miljarder kronor. Ett kvalificerat, fullt fungerande modernt försvar med avskräckande tänder och bett kräver 168 miljarder kronor i extra anslag fram till 2030, menar han. Det blir dyrt.

Men då ska man samtidigt minnas att svenskarna är ett av de tuffast beskattade folken i världen. Bara år 2016 betalade vi totalt in närmare 2000 miljarder kronor i skatt. När politikerna förfogar över en sådan enorm offentlig kassa, borde de kunna prioritera pengar till vad det faktiskt kostar att försvara Sveriges frihet och oberoende. Vad är egentligen viktigare?

Arvsfonden har gjort sitt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/2:

Den svenska modellen innebär inte bara att överheten hårdbeskattar dig livet ut. Även vid ditt frånfälle är statsmaktens herrar lystet framme och försöker lägga rabarber på dina efterlämnade ägodelar. Denna möjlighet är systematiskt utnyttjad eftersom politikerna genom ett fiffigt riksdagsbeslut hösten 1928 införde en snudd på världsunik konstruktion.

Kusiners arvsrätt fimpades. Endast den närmaste familjekretsen skulle i fortsättningen få ärva. I annat fall blev dödsboet per automatik statens egendom, såvida inte den avlidne varit förutseende att skydda sin kvarlåtenskap från konfiskation med ett giltigt testamente.

Socialism in i döden kan man säga, men Sverige hade vid beslutstillfället en borgerlig regering.

Allmänna arvsfonden instiftades nu för att ta hand om den nya intäktskällan och under statens kontroll dela ut pengarna till diverse behjärtansvärda ändamål, som att göra tillvaron drägligare för utsatta barn och handikappade. Okej, det var väl trots allt rimligt i en tid av omfattande social nöd.

Men 90 år senare är Allmänna arvsfondens bågnande pengabinge värd över 7 miljarder kronor och har blivit ett ymnighetshorn för finansieringen av allsköns tveksamma projekt.

Vill du ha en rejäl summa till att bilda en lesbisk förening, bygga ut en golfbana, åka mera vattenskidor, sjunga gospel med pensionärer, eller kanske hänge dig åt antidemokratisk islamism? Grattis, det är bara några exempel på vilka slags bidragsansökningar som Allmänna arvsfonden idag beviljar.

”Ett hån mot döda människors livsgärning”, skriver den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell i Expressen (20/2) om den slappa mångmiljonrullningen och kräver att fonden läggs ner.

Jo, men är det inte typiskt staten att roffa folkets pengar med ena handen och lättsinnigt slösa bort dem med den andra? Om detta är den svenska modellen borde den verkligen – för att vända på Socialdemokraternas tjatiga slogan – avvecklas, inte utvecklas.

Back to Kerouac!

Publicerad den av
Svara

Läser om min absoluta favoritroman, lyssnar på The Doors och tycker det är hög tid att återerövra den romantiska livskänslan. Som Kerouac formulerade credot:

The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yamn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes Awww!

Ja, det är väl inte så tokigt som utgångspunkt?

Till fantasins försvar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/2:

”Jag har en återkommande föreställning om att ännu en artikel har fogats till grundlagens uppräkning av individens rättigheter: rätten till fri tillgång till fantasin. Jag har kommit att tro att verklig demokrati inte kan existera utan friheten att använda fantasin och rätten att obehindrat använda verk av den skapande fantasin”.

Det skriver Azar Nafisi i sin självbiografiska bok Att läsa Lolita i Teheran: liv genom böcker (2005). Hon skildrar där tiden som universitetslärare i engelsk litteratur när mullorna grep makten efter revolutionen i Iran 1979. Det teokratiska tyranniet som ersatte shahens envälde krävde att hela samhället, in i minsta vrå och detalj, skulle underkastas den islamistiska statsläran. Allt blev därmed politik och måste tolkas i enfaldigt svartvita ideologiska termer.

Våldet, rättslösheten och avrättningarna är egentligen inte förtryckets värsta sida. Utan regimens kvävande klimat av torftighet och andefattigdom som berövar människornas liv på must och sav, värde och värdighet, får deras själar att skrumpna och krymper tillvarons horisontlinjer.

Med några kvinnliga studenter bildar Azar Nafisi en motståndsficka i form av en hemlig bokcirkel. De läser och diskuterar verk av Vladimir Nabokov, F Scott Fitzgerald, Jane Austen och Henry James – samtliga förbannade av den islamistiska diktaturens knektar som smittsamma giftspridare av dekadent västerländsk imperialism.

För Nafisi och hennes studenter blir skönlitteraturen vägen till en befrielse från ayatollornas annektering av deras existens; en läsning för den rena njutningens skull, för nå större självkännedom och inmuta en hoppets oas av egenmakt, obefläckad av politiska dogmer och ideologiska diktat.

Azar Nafisi skriver i sin hyllning till den obundna fiktionens anarkistiska republik: ”För att leva ett fullödigt liv måste man ha möjlighet att offentligt gestalta och formulera privata världar, drömmar, tankar och begär, att ständigt ha tillgång till en dialog mellan den offentliga och den privata världen. Hur vet vi annars att vi har existerat, upplevt, åtrått, hatat, fruktat?”.

Iran är ett extremt, men inte ovanligt, exempel på hur kulturen kidnappas och korrumperas i syfte att tjäna någon proklamerad frälsningsdisciplin, likrikta samhället och förvandla dess invånare till överhetens lojalt rättänkande robotar. Sådant fördöms som avskyvärt i vårt demokratiska Sverige.

Vi ser nu med förfäran på hur de nationalkonservativa regeringarna i EU-länderna Ungern och Polen distanserar sig från det liberala folkstyrets ideal, ideologiserar media- och kultursfären, sätter fantasin i politikens tvångströja. Men vilket skydd har vi från att inte hamna i en liknande situation?

Mycket av det svenska kulturlivet står och faller med offentliga skattebidrag. Rent konstnärliga kvalitetsaspekter är inte nog när statens myndighetsorgan för utbetalning av kulturstöd gör sina bedömningar. Ideologiskt motiverade kriterier tenderar att spela en allt större roll i sammanhanget.

I dessa identitetspolitiskt populära dagar handlar maktens beställningslistor om att kulturen ska främja mångfald, genus, jämställdhet, normkreativitet. Imorgon kan politikens vindar blåsa annorlunda och mindre välvilligt. Det svenska systemet är tyvärr som gjort för att dressera kulturlivet till ängslig anpasslighet och gör det i viss mån redan.

Rätten till den fria fantasin är, som Azar Nafisi konstaterar, livsavgörande. Vi borde värna den bättre från politiseringens faror.