Robert Redford och Mia Farrow, The Great Gatsby, 1974.
Frukost i det gröna
Svara
Dansk Landskab right part
Oklaf Rude, 1948-1955.
En apart försvarskonflikt
Skrivit i Corren 16/1:
Okej, med risk för en tröttande återupprepning av ett slitet konstaterande. Det var ett gigantiskt misstag, en mer än lovlig naiv dumhet, att lättvindigt inteckna den eviga fredens välsignelser och prioritera bort nödvändigheten av en militär förmåga att skydda riket åren efter kalla krigets slut.
Vi vet detta nu, varenda seriös politiker från partierna som deltagit i de tidigare röda och blåa nedrustningsregeringarna inser det. Världen blev inte – denna gången heller, suck! – något frihetligt Woodstockparty där alla dansar kärvänligt med blommor i håret till mysig musik av Crosby, Stills, Nash & Young. Putin ville inte vara med på festen, han hade andra planer och solen gick i moln över Europa.
Men eftertankens kranka blekhet förlamade ändå inte det politiska beslutsfattandet i Sverige när det sent om sider stod övertydligt klart att illusionerna spruckit som såpbubblor och verkligheten bankade allt hotfullare på folkhemmets ytterdörr.
När Löfvenregeringen trädde till 2014 fick vi äntligen en kraftfull försvarsminister i Peter Hultqvist. Närmare livlinan Nato än han tagit oss går inte att komma, utan att bli formell medlem. Vårt eget försvar, som moderatfirman Reinfeldt och Borg sorglöst lämnat i spillror, började få ökade anslag – även om mycket mer pengar över tid behövs för att täcka rådande brister. De väpnade förbanden betraktas i alla fall inte längre som en budgetmässig gökunge som ska svältas ut.
Även civilförsvaret, i praktiken utplånat, ska rustas upp igen. Myndigheten för psykologiskt försvar gör comeback. En ny upplaga av den klassiska skriften ”Om kriget kommer” skickas snart ut till alla hushåll. Och så vidare.
Visst kan en otålig försvarsvän finna åtskilligt övriga att önska, men trots allt: det väsentliga med Löfvenregeringen är kursomläggningen, signalen om allvar, viljeinriktningen att i ett mörknande läge värna Sverige och göra det i intim samverkan med Nato, USA och Finland. Den borgerliga oppositionen vill gå längre. Annars är enigheten om den inslagna, övergripande linjen betryggande. Eller var.
Ty varför sträcker sig Socialdemokraterna plötsligt efter självdestruktionsknappen och sätter förtroendet för sin ledning av återuppbyggnadsarbetet i säkerhetspolitiken på spel? Regeringsdugligheten på detta för nationen avgörande område framstår idag som satt i gungning.
Utrikesminister Margot Wallström blåser till strid mot Nato genom att förorda Sveriges anslutning till FN:s konvention om globalt kärnvapenförbud och får medhåll i kravet av vice statsminister Isabella Lövin (MP). Den stackars Hultqvist lämnas därmed att förklara hur detta skulle vara förenligt med fortsatt Nato-samarbete, om vi vägrar godta kärnvapenavskräckning som essensen i västalliansens försvarsstrategi.
Roligt är det heller inte för S-ledamöterna i försvarsberedningen, som skrivit sig samman med de borgerliga i analysen om att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.
Men ett sådant angrepp meddelade Margot Wallström och Stefan Löfven tjurigt i helgen att de håller för osannolikt. Överkörningen av försvarsberedningen gjorde förstås Allianspartierna förbannade.
Vilken apart situation. I försvars- och säkerhetspolitiken har alltså Socialdemokraterna på kort tid lyckats skapa konflikt inom sin regering, i det egna partiet, med borgerligheten och – som kronan på verket – med Nato. Stefan Löfven & Co har uppenbarligen kroknat och tappat greppet. Det blir nog bäst för alla att Ulf Kristersson tar över ratten i höst.
In a Levantine Port
John Singer Sargent, 1905-1906.
Lägg ner nollvisionen
Skrivit i Corren 12/1:
Den svenska visionen om ett narkotikafritt samhälle har ett förkrossande starkt stöd i folkopinionen, visar en rykande aktuell Sifoundersökning. Närmare 90 procent anser att målet är bra och över 80 procent är motståndare till att avkriminalisera bruket av narkotika (SvD 11/1).
Signalen om vad den breda allmänheten tycker kan inte missförstås. Ordning och reda! Bort med knarket! Inget flummande! Det är en utmärkt grundhållning. Problemet är bara att den bedrivna repressiva narkotikapolitiken med sin nollvision kraschat mot verkligheten som en mänsklig katastrof och ett intellektuellt haveri.
EU:s narkotikabyrå, EMCDDA, konstaterade 2015 att endast Estland har högre direkt narkotikadödlighet (till följd av överdoser, etc) än Sverige i unionen och att våra dödsfall tredubblats sedan 2006 – från 210 till 618 personer i åldersgruppen 15-64 år.
Den senaste statistiken från Folkhälsomyndigheten tyder dock på en nedgång till 543 döda under 2016, men den siffran är förstås fortfarande alarmerade och internationellt framstår Sveriges traditionella linje om hårda tag som alltmer isolerad.
FN har exempelvis kritiserat svensk narkotikapolitik som oförenligt med de mänskliga rättigheterna, eftersom missbrukare nekas vård på jämlika villkor och att vi hellre jagar dem med polis än erbjuder skademinimerande åtgärder (”harm reduction”). Men helt hopplöst är det inte.
En viss uppmjukning har faktiskt skett sista tiden. Sprutbytesprogram har blivit vanligare, liksom utskrivning av substitutionsklassade läkemedel, vilket åtminstone delvis torde förklara att det stora antalet dödsfall minskat något. Borde inte den vägen vara värd att gå vidare på och sätta vetenskapen före ideologin?
I vårt grannland Norge beslutade regeringspartiet Høyre förra året att göra just detta. Det handlade inte om hippieartad drogliberalism och legalisering av narkotikan, om någon nu tror det.
Utan om att avkriminalisera missbrukarna och att satsa på forskningsbaserade behandlingsmetoder och förebyggande insatser. Syftet är att rädda liv och att möjliggöra återgången till en socialt dräglig tillvaro för människor som fastnat i drogträsket. Moralpredikningar och batonger hjälper bevisligen föga därvidlag.
Den insikten har också börjat sprida sig över blockgränsen bland svenska politiker. Enligt en kartläggning i SvD 10/1 har flera riksdagsledamöter inom S, M, L, V och MP fronderat mot den egna partilinjen, argumenterat för en humanare narkotikapolitik och även noterat framgångar. Det är ett gott tecken på att förnuftet vinner mark till sist.
Ett narkotikafritt samhälle kan låta behjärtansvärt och riktigt. Men det är en utopi. Och som det brukar gå med att försöka göra verkstad av utopier har konsekvensen blivit ett förskräckligt kostsamt misslyckande.
Leve anspråkslösheten
Kan det vara så, suckade han, att de starkaste och djärvaste idealisterna varit de värsta fienderna till det mänskliga framåtskridandet istället för dess största främjare? Att enkla människor med sin anspråkslösa vana att inte lägga sig i andras affärer kommer att stå högre inom den himmelska hierarkin än alla de övermodiga själar som armbågat sig in bland massorna och nödvändigt velat frälsa dem?
– Sinclair Lewis, Sånt händer inte här, 1935.
Stadens pärla på spel
Skrivit i Corren 11/1:
I Hasse och Tages rapsodiska debutfilm Svenska bilder från 1964 (tillkommen på initativ av Ingmar Bergman!) finns en väldigt skojig sekvens som driver gäck med den inflyttade storstadsmänniskans nostalgiska längtan till sin idylliska lilla hemort. Men verkligheten där bakom de pittoreska fasaderna är allt annat än oskyldigt bedårande, får vi veta.
I rådhuset torteras misstänkta felparkerare, sybehörsaffären är egentligen en bordell, den fryntlige köpmannen i diversehandeln langar narkotika och tre förtjusande damer som i själva verket är samvetslösa gangstrar rånar honom brutalt. Ack, ingenting är vad det till synes vara.
Se filmen (finns på DVD) och ni kommer att känna igen er! I miljön, alltså.
Just detta avsnitt är nämligen inspelat i Gamla Linköping. Vilket i sig kan tolkas som en ironisk blinkning av den Linköpingsbördige regissören Tage Danielsson, ty han visste ju att denna vår vackra bebyggelseoas som minner om svunna tider i grunden också är ett fejk. Precis som motsvarigheten Skansen i Stockholm.
Och det bör vi hjärtligt tacka S-politikern Lennart Sjöberg för, som på 1940-talet – understödd av Correns chefredaktör Ebbe Johnsson – tog initiativet till att rädda en mängd äldre hus i centrum undan hotande rivning genom att sonika flytta dem till Vallaområdet. En förträfflig idé som bevarande, återskapade och levandegjorde det lokala historiska kulturarvet som annars riskerade att skatta åt förgängelsen i den framrusande modernismens spår.
Men vad ska nu hända med friluftsmuseet Gamla Linköping? Det kostar att hålla hela härligheten igång och det skattefinansierade underhållet är eftersatt. ”Vi måste börja prata på allvar om Gamla Linköping. Vi kan inte ha status quo mycket längre”, sa kultur- och fritidsnämndens vice ordförande Lars Vikinge (C) till SR Östergötland i måndags.
En utredning med olika framtidsmodeller har tagits fram av museichefen Tina Karlsson. Ett av hennes alternativ är att utveckla Gamla Linköping till en avgiftsbelagd nöjespark. Ett annat är att skrota museiverksamheten och låta Gamla Linköping bli en stadsdel i stil med Norrköpings Knäppingsborg.
Enligt kultur- och fritidsnämndens ordförande Cecilia Gyllenberg Bergfasth (MP) verkar emellertid stämningarna bland politikerna luta åt upprustning av det befintliga friluftsmuseet, eventuellt med satsning på fler publikdragande evenemang. Fast då krävs större löpande anslag ur kommunkassan, vilket obevekligen tar pengar från andra ändamål – som välfärden vars nota blir allt digrare. Är Linköpingsborna villiga till den prioriteringen? Eller skulle ett Knäppingsborgsscenario vara värt att överväga?
Politik är vilja, hävdade Olof Palme i ett klassiskt uttalande. Men det är snarare att välja, sluta otacksamt gråa kompromisser och motvilligt tvingas fatta obekväma beslut som gör det egna partiets anhängare besvikna och motståndarna topp tunnor rasande. Förståelsen för politikens villkor och avvägningar lämnar tyvärr en del övrigt att önska.
Kanske vore det just därför lämpligt att göra Gamla Linköping till en fråga i den lokala valrörelsen och prata allvar direkt med väljarna om alternativen som står till buds. Möjligen kan ur denna diskussion även födas en ännu bättre framtidsplan för Lennart Sjöbergs förnämliga pärla till skapelse.
East Lothian Upland
William George Gillies, 1923.
200 miljardersfrågan
Skrivit i Corren 10/1:
Här har partipolitikerna som till hösten siktar på att vinna väljarnas gunst något att bita i. Det är Riksrevisionens granskningsrapport som bär den sövande torra titeln Tillämpningen av det finanspolitiska ramverket, RIR 2017:32. Innehållet är dock desto explosivare.
”Den demografiska utvecklingen under 2020-talet kommer att innebära fortsatt växande utgifter för de välfärdstjänster som kommuner och landsting ansvarar för”, skriver Riksrevisionen i den sammanfattande inledningen och konstaterar:
”Om personaltätheten i välfärdstjänsterna ska vara oförändrad behöver statsbidragen i genomsnitt öka med drygt 20 mdkr per år under 2020-talet. Det motsvarar en ökning av statsbidragen på drygt 200 mdkr mellan 2020 och 2030 enligt de beräkningar som Riksrevisionen tagit del av men som inte uttryckligen redovisas i de ekonomiska propositionerna”.
Det sistnämnda betyder rakt ut sagt att regeringen försökt mörka den obekväma ”utmaningen”, som skitjobbiga problem att förtvivlat slita sitt hår över eufemistiskt brukar betecknas på politikerspråk.
Och det är klart, något skojigt budskap att trumpeta ut vitt och brett inför en valrörelse är det väl inte – varken för regeringen eller oppositionen. Men att låtsas som det regnar är naturligtvis heller inte särskilt ärligt mot väljarna.
Vi har alltså en situation där antalet äldre bara ökar och ökar, även barn i viss utsträckning, vilket skapar ett växande tryck på leverans från vården, omsorgen och skolan.
Som om inte den stigande mångmiljardnotan för detta vore nog, har Sverige svettigt dyra integrationsproblem. Stora grupper nyanlända får inte arbete på många år, utan hamnar i långvarigt och socialt destruktivt bidragsberoende.
Därtill lär nuvarande högkonjunktur vika nedåt under nästa mandatperiod, vilket gör att kostnadstsunamin som Riksrevisionen pekar på blir ännu kärvare att hantera för stackarna vid makten.
Hur skulle då lösningarna kunna se ut? Den enkla vägens politik är att höja skatterna, förstås.
Sveriges kommuner och landsting, SKL, har redan återkommande larmat om att detta krävs för att säkra välfärden, om inga andra åtgärder vidtas. Grejen är bara att skattetrycket i Sverige är väldigt högt som det är – 44,1 procent av BNP, tillsammans med Finland det fjärde högsta i OECD-ligan och nästan hela 10 procent över snittet bland konkurrande industriländer (Ekonomifakta, 27/11 2017).
Det medför att ännu högre skatter riskerar att skada produktiviteten i samhällsekonomin. Snarare vore det i vårt läge lämpligare om politikerna sänkte skatterna för att få mer pengar. Låter det paradoxalt?
Begrunda följande exempel från den svenska verkligheten. De tidigare S- och M-ledda regeringarna sänkte mellan 2000-2013 skattetryckets andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer, inte mindre, resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor.
Men sådant är inte allena saliggörande. Samtidigt måste välfärdens kärna prioriteras hårdare och verksamheterna effektiviseras bättre, icke minst genom de möjligheter som digitaliseringen och robotiseringen ger.
Landstingsvårdens tungrodda organisation skriker efter reformering och inom kommunerna får det nog vara slut på att – som i Linköping – satsa skattebetalarnas pengar på lyxiga simhallar för 760 miljoner kronor, eller vad nu detta lokala prestigebygge väntas landa på.
Andra förslag? Fråga politikern som vill ha din röst.
Wallström, den olycksaliga
Skrivit i Corren 9/1:
Demonstrationspolitik kostar. Det borde vid det har laget gått upp för regeringen, som i somras utifrån en blandning av blåögd aningslöshet och moralisk rättfärdighet lät Sverige bifalla FN:s konvention om globalt förbud mot kärnvapen.
En utopisk grej förstås. Tror någon att skurkregimer som Ryssland, Kina och Nordkorea skulle omvändas till snälla, fredliga lamm och frivilligt ge upp sina nukleära arsenaler?
Men bland gåsleverradikalerna på UD kändes fint markera progressivitet, inkassera några godhetspoäng och drömskt drapera sig i manteln från Olof Palmes fornstora dagar. Snabbt gjorde sig dock verklighetens trista realiteter påminda.
Från Nato höjdes det på ögonbrynen och harklades irriterat. Vad menade den annars så ivriga samarbetspartnern Sverige med detta? Kärnvapenavskräckning är ju grundbulten i västalliansens säkerhetsstrategi. Ville svenskarna skruva ur den?
Det blev plötsligt svettiga dagar i regeringen. Utrikesminister Margot Wallström bedyrade å ena sidan den svenska troheten till kampen för kärnvapennedrustning, medan försvarsminister Peter Hultqvist å andra sidan fick rycka ut med brandslangen och förklara att ”inget får ske som i någon mening rubbar våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten”.
Sprickan var ett faktum. Lösningen på det politiska dilemmat blev den klassiska. Frågan om huruvida riksdagen skulle ratificera den förargliga FN-konventionen begravdes i en utredning, som inte fick vara klar förrän efter valet – ett solklart försök att få bort den bittra kalken från dagordningen och i görligaste mån slippa jobbig debatt. Fast det slog slint.
I en nyårsintervju med SVT eldade Margot Wallström upp sig över att USA:s Natoambassadör Kay Bailey Hutchison påpekat att Sveriges FN-linje om kärnvapen äventyrade relationerna med västalliansen. ”Nato ska avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige”, dundrade utrikesministern som hon vore Palme reinkarnerad. Gnissel och brak igen i följetongen.
Nästa kapitel kommer på söndag, då den olycksaliga Wallström och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg ska tala ut med varandra i samband med årets Folk och försvarskonferens i Sälen. Vi får hoppas på det bästa.
Att kalla Nato för ett hot och signalera tvivel om Sveriges lojalitet med en organisation som har avgörande betydelse för skyddet av vår frihet och demokrati i en orolig tid är givetvis häpnadsväckande ansvarslöst.
Regeringen, i synnerhet Wallström, har uppenbart inte förstått konsekvenserna av sitt handlande. Säkerhetsläget i Östersjöregionen är mycket allvarligt. Sverige och Europa är, gilla det eller inte, nu som under kalla krigets epok beroende av trovärdigheten i Natos kärnvapendoktrin för att hålla Kreml stången.
Det är Putins gangstervälde som hotar oss och aggressivt skramlar med offensiva kärnvapenmissiler. Då har vi inte råd att leka världsfrånvända tredjeståndpunktare och spela Rysslands revanschistiska intressen i händerna.
Välgörande vore om statsminister Stefan Löfven satte ned foten till förmån för Hultqvist och visade det ledarskap som man har skäl att begära av en regeringschef.
Christian Dahlgrens Blogg 