Frihet åt landsbygden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/3:

Utöver tidigare mångmiljardsatsningar på landsbygden satsar regeringen totalt 1,5 miljarder 2019–20 och därefter 400 miljoner årligen…

Så låter i ett reklamblad, ursäkta faktablad, som S/MP-regeringen publicerat på sin hemsida om den i måndags presenterade landsbygdspropositionen. Är det inte typiskt? Det ska ständigt rullas skattepengar och skrytas om det som vore utgiftsregnet på folkets bekostnad något förträffligt.

Mycket i regeringens paket är olika former av stöd och subventioner, som den offentliga apparaten redan har massor av att erbjuda till projektsugna bidragsentreprenörer. Utvärderingar brukar peka på att resultaten av denna generösa hantering varken blir särskilt lyckade eller bestående. Men skam den som ger sig, tänker uppenbarligen Löfven & Co.

I en mening är det utslag av landsbygdsförakt. I den centralstyrda politiska världen är det som Sverige utanför regeringskansliet och storstäderna bebos av några slags u-landsmänniskor, kroniskt beroende av allmosor från högre ort för att klara sig ute i spenaten.

Men landsbygden kan nog ta vara på sig alldeles utmärkt. Om den bara ges frihetligare villkor att utveckla sin potential. Vill regeringen satsa pengar, satsa då främst på att infrastrukturen ska fungera och vara i god trim. Till exempel den idag sorgligt eftersatta Stångådals- och Tjustbanan, en viktig pulsåder för att hålla sydöstra Sveriges landsbygd levande och som Trafikverket vägrar ge en krona för att rusta upp.

Ska småföretagandet gynnas är det inte fler bidragsblanketter som skapar tillväxt. Det är framför allt lägre skatter och färre regler. Den byråkratiska klåfingrigheten är överhuvudtaget ett stort och hämmande problem.

På tisdagens ledarsida belystes den enorma regleringsbörda som lantbrukarna dignar under. Rensa upp och tagga ner på det statliga förmynderiet som slår landsbygdens framåtskridande i bojor.

Avskaffa det rigida strandskyddet, särskilt bekymmersamt för glesbygdskommuner som berövas möjligheten att locka tillbaka folk genom att exploatera attraktiva områden till låga priser jämfört med storstadsregionernas hysteriska marknad. Tillåt gårdsförsäljning av alkohol. Det hade stärkt jordbruks- och besöksnäringen och gjort Sverige allmänt trevligare.

Det landsbygden behöver är inga kryckor. Utan att hindren tas bort för den att stå stadigt stoltare på egna ben.

Ny mjölkkris hotar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/3:

Det har varit några tuffa år för Sveriges mjölkbönder. Hösten 2014 föll deras ersättning till 3,04 kronor per kilo mjölk och var som lägst 2,34 kronor innan det vände upp igen under 2017. Marknaden tog äntligen fart, lönsamheten blev bättre, avkastningen ökade.

Men återhämtningen tycks blivit kortvarig. Sedan årsskiftet har mjölkböndernas ersättning rasat med över 70 procent och är denna månad nere i 3,02 kronor. Det är oroväckande.

Förra prisfallet gjorde att mängder av mjölkbönder tvingades sluta. På tio år har antalet mer än halverats. Idag har vi färre mjölkproducenter (omkring 3600 stycken) än naturreservat (drygt 4500) i Sverige. En ny kris riskerar således att få mycket allvarliga följder.

Med fortsatt utslagning håller själva grunden för vår nationella mjölkproduktion på att vittra bort. Och i takten av dess försvinnande blir landsbygden allt mindre levande. Vi får väl göra ett enda stort reservat av rubbet till slut. Men så illa ska det inte behöva gå.

Magnus Oscarsson, riksdagsledamot (KD) från Ödeshög, har länge engagerat sig för mjölkböndernas och landsbygdens situation. Bönderna är hårt ekonomiskt pressade och efterlyser handling istället för prat, slår han fast. Som politiker kan han förstås inte kräva ett höjt mjölkpris av ICA, men däremot att regering och riksdag gör konkurrensvillkoren rimligare.

Vad betyder det konkret? Magnus Oscarsson pekar snabbt ut tre åtgärder att som han vill se genomförda:

1) Miljöbalkens klassning av lantbruk som ”miljöfarlig verksamhet” måste tas bort. Det vore en viktig politisk signal. Idag skapar skrivningen en byråkratisk kärvhet från kommuners och länsstyrelsers sida gentemot bönderna. De ska inte behöva få stämpeln på sig som en grupp halvkriminella personer, ute i suspekta ärenden.

2) Dieselskatten måste sänkas. Den är mycket högre än i Tyskland, Danmark och Finland, en klar konkurrensnackdel för svenska bönder.

3) Regelbördan måste lättas. En mjölkbonde som även driver spannmålsproduktion har i dagsläget ungefär 800 regler att förhålla sig till! ”Vi byråkratiserar sönder verksamheter i Sverige. Jag träffade en bonde i Nässjö som sa: Varje morgon när jag vaknar undrar jag vilken regel som jag ska bryta mot idag”, säger Magnus Oscarsson och skakar på huvudet.

Hur realistiskt är det då att något verkligen händer? Politiskt är utsikterna definitivt goda, hävdar KD-representanten på riksdagens östgötabänk. Både inom Alliansen och i Socialdemokraterna finns en betydande reformmedvetenhet. Mycket hänger på om den ansvarige ministern förmår att ”ta ett riktigt nappatag på problematiken”. Den stora trögheten sitter snarare i byråkratin.

”Egentligen har vi det bästa läget någonsin att göra något”, säger Magnus Oscarsson och hänvisar till den nationella livsmedelsstrategin som riksdagen antog förra året. Alla partier är eniga om målen att höja självförsörjningsgraden och förbättra såväl lantbrukets konkurrenskraft som lönsamhet. Plattformen ligger alltså fix och färdig att utgå ifrån.

Låt oss hoppas att det snart blir verkstad och handfasta resultat. Ska landsbygden leva och utvecklas behövs en stärkt framtidstro. Som Magnus Oscarsson understryker måste mjölkbönderna därför kunna känna att politiken står bakom dem.

Balansera partimakten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/3:

Lena Hallengren hann knappt ta över stafettpinnen från Åsa Regnér som barn-, äldre och jämställdhetsminister förrän hon deklarerade att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag. Utspelet var inte helt oväntat.

Stefan Löfven slog fast målet om en proposition i ärendet redan som nybliven statsminister hösten 2014. Anmärkningsvärt är dock att regeringen nu ändå framhärdar, trots att Lagrådet kritiserat sönder förslaget med motorsåg.

Bland annat påpekas det tanklösa i att bokstavligen, till punkt och pricka, lagfästa barnkonventionen eftersom dess paragrafer är notoriskt allmänt och fluffigt skrivna. Hur den praktiska tillämpningen i enskilda fall ska fungera blir därmed dimmigt oklar, dessutom är risken överhängande att tolkningskonflikter uppstår med andra lagar.

Vidare betvivlas att barnens rättigheter i den befintliga lagen skulle efterlevas bättre bara för att det tillkommer ”ytterligare ett lager av bestämmelser”. Men varningarna från expertisen att alltihop blir en juridisk soppa tar Lena Hallengren sangviniskt lätt på.

Hon menar att det är ”symboliskt viktigt” att FN:s barnkonvention upphöjs till lagtext i konungariket Sverige. Som vore saken enbart en fråga om att plocka ytliga godhetspoäng och sända reklamsignaler om regeringens barnvänlighet, strunt samma i konsekvenserna. Ett oseriöst och föga ansvarsfullt politiskt agerande. Tyvärr saknar Lagrådet möjlighet att bespara oss det.

Denna institution har till uppgift att granska lagförslag genom högt kvalificerade domares ögon, men är enbart en rådgivande myndighet som de styrande partierna kan nonchalera efter behag.

Under innevarande mandatperiod har Lagrådet dömt ut flera uppmärksammade slafsigt ihoprafsade politiska produkter – exempelvis samtyckeslagen för sexuellt umgänge, panikstängningen av Öresundsbron och kväsningen av privata välfärdsföretagare med ett ”vinsttak”.

Vad bryr sig statsråden om det? Juristrådens yttranden kan åsamka regeringen mindre smickrande publicitet, ej mer. Om inte en riksdagsmajoritet går emot, är utrymmet att hitta på dumheter och tvinga andra att böja knä för statens våldsmonopol således mycket generöst. Det är knappast hälsosamt.

Därför borde Lagrådet omvandlas till en författningsdomstol med verklig kraft till normkontroll och befogenhet att ogiltigförklara stolligheter. Särskilt i dessa populistiska tider vore det en angelägen reform att överväga.

Irriterad på Stefan Löfvens rödgröna ministär? Gillar du inte utsikten av Ulf Kristersson i spetsen för nästa regering? Fundera då på vad en Donald Trump, en Marine Le Pen, en Viktor Orbán – eller varför inte en Jimmie Åkesson – vid rodret i Sverige skulle kunna innebära. Vårt system är dessvärre som riggat för att kidnappas, vilket Lagrådets tandlöshet belyser. En författningsdomstol gör det betydligt svårare.

Som medborgare garanteras vi större konsekvens och ordning i lagstiftningen. Den väldiga partimakten i samhället beskärs och balanseras. Individens demokratiska fri- och rättigheter får ett välbehövligt starkare skydd. Vill regeringen ge en tryggare framtid åt barnen är nog det mera värt än en vag och välvillig FN-konvention.

Angrepp på mångfalden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/3:

I mitten av 80-talet tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en maktutredning. Uppdraget var att göra en fördjupad studie om demokratins villkor. Initiativet var vice statsminister Ingvar Carlssons. Ära den som äras bör. Han bidrog därmed – ofrivilligt eller ej – till en smärre revolution som i grunden förändrade vårt land till det bättre.

Utredningen arbetade i fem år, publicerade en rad intressanta delrapporter och 1990 kom slutbetänkandet ”Demokrati och makt i Sverige”. Konklusionen? Medborgarna upplevde en stark vanmakt i relation till den monolitiska välfärdsstaten med dess fyrkantiga byråkrati och politiska pampvälde.

Svenska folket var trötta på kollektivismen, kände sig omyndigförklarade och ville ha större eget inflytande över sina liv. Maktutredningen blev omskakande väckarklocka, fick stort genomslag i samhällsdebatten och påskyndade reformeringen av systemet i mer individorienterad riktning.

Partierna insåg att välfärdsstatens legitimitet – ja, ytterst demokratin som sådan – stod på spel och att förnyelse var nödvändig. Människor måste på ett konkret sätt få ökad bestämmanderätt i vardagen – och fick det också. Valfrihet blev ett honnörsord på den politiska agendan. Det resulterade bland annat i friskolornas införande.

Sannerligen vore den gamla maktutredningen (SOU 1990:44) nyttig för dagens socialdemokrater att damma av. Detta som en påminnelse om stolligheten i att torgföra förslag, vilka bär den unkna andan av det konformistiska betonghäcks-Sverige som medborgarna vantrivdes i.

Ty vad betyder regeringens hot om att införa ”vinsttak” för enskilda aktörer i välfärdssektorn? Att alternativen i praktiken deklareras som icke önskvärda och ska strypas genom antagonistiskt syftande regleringar. Som lök på laxen lovar S nu även ett direktverkande förbud mot religiösa friskolor.

Det finns knappt omkring 70 stycken totalt, skolorna med kristna förtecken dominerar, ett par är judiska, ett tiotal muslimska. Konfessionella inslag i själva utbildningen är inte tillåten. Bön och andakter måste hållas utanför klassrummet och vara frivilliga. Så vad är problemet?

Förkommer misskötsel, vilket har skett, får väl tillsynen skärpas och i värsta fall den syndande skolan stängas. För oseriösa aktörer som trotsar gällande lagar och läroplaner ska naturligtvis ingen plats finnas.

Men att stoppa samtliga helt och hållet, rakt av, är ett rent diskriminerande övergrepp. Socialdemokraterna dundrar mot dessa friskolor som indoktrinerande och menar att de förstärker segregationen. Vänsterpartiet instämmer. Liknande tongångar hörs även från partiet som har det i sammanhanget ironiska namnet Liberalerna.

Troligen är det främst förekomsten av muslimska skolor som triggat förbudsidén, ett illa dolt populistiskt väljarfiskande i fördomar förenat med allmän skepsis mot religion och valfrihet överhuvudtaget. Bäst blir det om alla elever stöps i offentlig form under Storebrors allsmäktiga styre, tydligen. Hur lyckad var den mångfaldsfientliga ordningen förra gången?

Stefan Löfven borde låna Ingvar Carlssons exemplar av SOU 1990:44 och kolla.

Kylan är skattekosing

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/3:

En svala gör ingen sommar, men växthuseffekten gör definitivt en bister vinter. Vi som föredrar att slippa hårda minusgrader är måhända besvikna på att den omtalade globala uppvärmningen inte levererat ett mildare väder sista tiden. Men det har den. Över polartrakterna. Konsekvensen blir att temperaturen faller på våra breddgrader.

Det kan låta underligt, fast är inte särskilt märkligt. Egentligen ska polarvirveln – de starka cirkulära vindarna som omger Arktis – hållas på plats genom en jetström av varm luft från ekvatorn. Men eftersom atmosfären högt ovan nordpolsområdet tenderat att bli varmare har ordningen störts.

Polarvirveln försvagas, splittras och vindarna skickar iväg massor av otrevlig kalluft söderut. Det har vi ju inte bara märkt in på skinnet direkt lekamligen senaste månaden. Svider i plånboken gör det också.

Köldknäppen under februari resulterade i det högsta elpriset per kilowattimme (kWh) på flera år. I snitt en 32-procentig ökning jämfört med samma period i fjol. Den som har rörligt pris får alltså en tuffare räkning i brevlådan. Att vintern förvärras och hushållskassan tar stryk är två konkreta följder av klimatförändringens elände.

Men regering och riksdag har tyvärr inte gjort det lättare att uthärda situationen. Nästa gång du svär över elnotan, kom ihåg att den till råga på allt är rejält saltad. För drygt 20 år sedan avreglerades elmarknaden. Blev det billigare i kontakten för det?

Man kan nog säga att vi som konsumenter fick ganska mycket tji. Politikerna såg nämligen ett gyllene tillfälle att samtidigt öka pålagorna, vilket de sorglöst fortsatt med år efter år. Idag är mer än hälften av kostnaden på din – medvetet? – svårbegripligt utformade elräkning skatt, ungefär 58 procent.

Som Skattebetalarnas förening påpekar (besök på deras hemsida rekommenderas) motsvarar regeringens senaste skattehöjningar att en normal villaägare tvingas punga ut med en extra tusenlapp årligen framöver.

En del av elskatten är dessutom ren subvention åt kraftbolagen, därför att politikerna beslutat gynna vissa specifika energislag (vid det här laget även kärn- och vattenkraft) enligt gammal dålig snedvridande marknadsmodell.

När växthuseffekten får polarvirveln att läcka kyla över Sverige tickar elmätaren guld åt denna osköna allians mellan staten och kapitalet, medan vi kunder huttrar och skörtas upp. Även det en sida av klimatproblematiken.

Reagans arv i vanhävd

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/3:

USA:s republikaner har länge bejakat frihandeln. Partiets störste moderne ikon, president Ronald Reagan (”The Gipper”), deklarerade 1986: ”Vår handelspolitik vilar på den fasta grunden av fria och öppna marknader. Jag drar den ofrånkomliga slutsatsen av allt vad historien visat: ju friare handelsflöden i världen, desto större blir de mänskliga framstegen och desto starkare blir freden mellan nationerna”.

Det var ingen tom retorik. Bland annat tog Reagan initiativet till en allmän liberalisering av världshandeln inom ramen för dåvarande multilaterala Uruguayrundan i GATT (som senare blev dagens WTO), syftande till att minska tullar, regleringar och kvoter.

Reagan tog de inledande stegen till förverkligandet av Nafta – det nordamerikanska frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko – som var en vision han gick till val på redan 1980. Förvisso tvingades Reagan av kongressmajoriteten till en del reträtter för att ”skydda” hemmamarknaden.

Men det var skönhetsfläckande undantag från en annars konsekvent och framgångsrikt driven linje att riva handelsmurarna. När han efter sina åtta år i Vita huset lämnade presidentämbetet 1989 hade det samlade värdet av landets import och de utländska investeringarna i USA nära nog fördubblats!

Reagans insatser var av oskattbar välståndsfrämjande betydelse, såväl för USA som övriga länder och Sverige icke minst. Global frihandel, med sin internationella arbetsfördelning och sitt effektivare resursutnyttjande, är oöverträffat som medel att höja standarden för breda grupper, öka konkurrensen och innovationsförmågan i näringslivet, lyfta människor ur armod och reformera levnadsvillkoren i positiv riktning.

Inte undra på att en ledande republikan som Paul Ryan, talman i kongressens representanthus, förklarat sig ”extremt oroad” över Donald Trumps eldfängda protektionistiska utspelsoffensiv.

Ur led är sannerligen tiden. Den nuvarande republikanske presidenten är komplett väsensskild Ronald Reagan, uppenbart inställd på att omintetgöra arvet efter den liberala renässans inom världshandeln som ”The Gipper” gick i bräschen för under 1980-talet.

I värsta fall hamnar vi i en mycket kostsam och besvärlig regressionsperiod. Dystra frågor radar upp sig. Vad blir exempelvis resultatet av den stundande omförhandlingen av Nafta? Hotar ett handelskrig mellan USA och Europa?

Som väntat gick statsminister Stefan Löfven på pumpen när han i tisdags mötte Trump och försökte rådslå om dennes drastiska importtullar på stål och aluminium. Presidenten backade inte en millimeter. Under den gemensamma presskonferensen i Vita huset efteråt var Trump snarare än mer stridslysten.

Att Löfven som inte bara Sveriges, utan även EU:s representant, reagerar mot Trumps frihandelsfientlighet är naturligtvis riktigt, även om orden inte biter på presidenten (men förhoppningsvis på vettigare krafter i kongressen och inom USA:s industrisektor). Vi måste hålla fast vid det som rätt. Just därför finns också skäl att protestera mot Bryssels ilskna skrammel om vedergällningstullar mot amerikanska varor.

Trumps dumheter är illa nog. En hämndlysten upptrappning av EU skulle bara göra ont ondare och slå tillbaka mot oss själva. Lär av Reagan, den äkta republikanen. Med protektionism finns inga vinnare. Enbart förlorare.

Två lärdomar att dra

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 7/3:

Skandalen i Solna tingsrätt har upprört Sverige. En 37-årig man åtalades för hustrumisshandel. En juristdomare och tre partipolitiskt tillsatta nämndemän (en från Moderaterna, två från Centern) dömde i fallet. Juristdomaren och moderaten ville fälla mannen. Men han gick fri eftersom de bägge centerpartisterna tyckte annorlunda.

Deras domskäl är horribla, tydligt influerade av islamistisk hederskultur. Bland annat heter det att kvinnan förlorat i trovärdighet då hon anmält händelsen till polisen! Istället borde saken gjorts upp inom mannens släkt, vilket är ”det normala i dessa kretsar”.

Kvinnans trovärdighet anses även påverkats negativt av att den åtalade mannens familj ”verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan”.

Detta är inte juridik, inte likhet inför lagen, inte civiliserad rättsskipning. Detta är vansinne.

När haveriet avslöjades i offentligheten reagerade Centerledningen snabbt med avståndstaganden, och förklarade att de bägge nämndemännen skulle uteslutas då deras värderingar inte rimmade med partiets. Den rimliga motfrågan: varför upptäcktes inte detta förrän nu?

En av nämndemännen i Solna har tidigare kandiderat till riksdagen för C och då varit helt öppen med att förorda särlagstiftning för muslimer.

Men Annie Lööfs parti är inte ensamt om att i missriktad tolerans blunda för denna sortens extremistiska skojare, och av naiv identitetspolitisk välvillighet släppa fram dem till maktpositioner som de aldrig borde fått.

Minns hur Socialdemokraterna 2013 valde in den famöse Omar Mustafa till sin partistyrelse, utan bry sig om vad han egentligen sysslat med som ordförande för Islamiska förbundet (exempelvis arrangerat föreläsningar med ökända antisemitiska hatpredikanter).

Eller hur Miljöpartiet gav ett ministerämbete åt Mehmet Kaplan som likställt mördarsekten Islamiska statens jihadrekryter med svenska frivilliga i finska vinterkriget, jämfört Israel med Nazityskland och haft samröre med diverse antidemokratiska avgrundsorganisationer.

Ska något gott komma ur Solnaskandalen måste två lärdomar dras.

1) Partierna ska absolut välkomna medlemmar som har annan bakgrund än den gängse svenska majoritetskulturens. Inget snack om det. Men att tillhöra en etniskt eller religiöst avvikande grupp är ingen särskild karriärkvalifikation i sig, och kan vidare aldrig ursäkta uppfattningar som svär mot grundläggande demokratiska ideal.

Infiltration av islamister är ett problem som inte får nonchaleras. Partiorganisationerna är förvisso allt fattigare på folk, men har ett enormt inflytande i samhället och är skyldiga att bli vaksammare mot skummisar av alla slag som söker nå förtroendeposter.

2) Varken politik eller religion hör hemma i domstolarna. Systemet med partipolitiska nämndemän är överspelat, feltänkt och hotar rättssäkerheten. Den enskilde ska inte behöva riskera att statens juridiska maktövning går honom eller henne emot därför att lagen tolkas utifrån ovidkommande hänsynstaganden, särintresseåsikter och ideologifärgade verklighetsföreställningar hos en skara amatörer.

Domarkåren ska vara renodlat professionell, kall och nykter. Något annat borde vara lika oacceptabelt som att utsättas för en operation av outbildade lekmannakirurger.

Löfven i lejonets kula

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

Man måste önska Stefan Löfven lycka till, ty idag överlägger han med Donald Trump i Washington. Mötets syfte är, enligt regeringens hemsida, att ”ytterligare fördjupa” de svensk-amerikanska relationerna på ekonomins och säkerhetspolitikens område.

Det är onekligen centrala frågor för en liten exportberoende nation som är granne med Mordor, i skepnad av Vladimir Putins Ryssland. Chansen att Löfven möter någon större förståelse hos Trump, eller ens lyckas föra ett seriöst och meningsfullt samtal, måste emellertid betraktas som tragiskt ringa.

Sveriges förbindelser till USA är ju annars gamla och varma. Redan i april 1783 undertecknade Gustaf III:s Parisambassadör Gustaf Philip Creutz (för övrigt en briljant poet med klassikern Atis och Camilla på sitt CV) och den nya amerikanska republikens dito Benjamin Franklin ett vänskaps- och handelsfördrag mellan våra bägge länder.

Sverige blev därmed först i världen att som icke-inblandad stat i frihetskriget erkänna den tidigare brittiska kolonins självständighet. Men om Trump överhuvudtaget känner till dessa stolta historiska band (föga sannolikt med tanke på hans monumentala obildning och ignorans) vinner nog Löfven ändå ingen goodwill på att hänvisa till dem.

Aldrig tidigare har USA haft en president som stått i en sådan illavarslande opposition till Sveriges vitala intressen och varit så främmande för rationell argumentation. Vårt näringsliv och hela välstånd är beroende av frihandel. Trump är en mot allt ekonomiskt förnuft besatt protektionist som vill riva upp ingångna avtal och resa isolationistiska murar runt USA.

Förra veckan orsakade han global skrämselhicka genom att annonsera höga tullar på stål och aluminium, basala insatsvaror för industrin. Farhågorna att detta skulle utlösa ett förödande internationellt handelskrig välkomnade han på sitt karaktäristiskt obalanserade och patologiskt konfrontativa vis. Dylika konflikter är ”bra, och lätta att vinna” trumpetade presidenten ut på twitter. Vad hoppas Löfven hämta från en pratstund med en sådan figur?

Lika kamikazeaktigt framstår det att tala vettigt med Trump om Sveriges utsatta säkerhetspolitiska läge gentemot ett alltmer hotfullt Ryssland. Putin är den enda världsledare som USA:s president uppriktigt gillar, undvikit att säga ett ont ord om – och vars regim Donald Trump till råga allt är under utredning för att landsförrädiskt ha kollaborerat med i sin valkampanj 2016.

Risken för ett diplomatiskt fiasko är lindrigt sagt överhängande. Klarar sig statsminister Löfven från att förödmjukas av Trump bör han ta det som en seger.

Det konstnärliga ledarskapet

Publicerad den av
Svara

Det finns olika orsaker till varför man inte vågar ta stora steg när man är vuxen. Barn vågar alltid. De flesta barn har inte hunnit med så många negatitva erfarenheter, medan det finns en stor ängslan hos många vuxna människor. Då är det viktigt att ge dessa människor vittring på den lust de kanske har förlorat. Det där är väldigt spännande att gå in i!

– Marie-Louise Ekman, konstnär och tidigare Dramatenchef (ur Klas Gustafsons biografi Marie-Louise Ekmans två liv, 2015).

Lägg ner idiotfrågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/2:

Grattis Jonas Sjöstedt! Snart kommer regeringen att på riksdagens bord lägga fram sin aviserade proposition om marknadsekonomiskt fientliga vinstbegräsningar för privata välfärdsaktörer. Troligen sker det i slutet av denna månad, uppkallad efter krigsguden Mars i den romerska mytologin, vilket ju är passande för en het batalj.

Men det blir en strid vid voteringsknapparna som de rödgröna är garanterade att förlora. Den icke-socialistiska majoriteten kommer utan pardon att rösta ned det kontroversiella förslaget, baserat på Ilmar Reepalus sönderkritiserade och bortom parodins gräns tekniskt krångliga utredning som få begriper. Så varför alls bråka i ett dödsdömt ärende?

Därför att regeringskonstellationen vill använda nederlaget till en ideologiskt tacksam fråga att hojta om i valrörelsen och inför massorna framstå som den skattefinansierade välfärdens heroiska försvarare mot kopplet av giriga kapitalister och deras borgerliga lakejer. Perfekt upplägg för Vänsterpartiet på den radikala ytterflanken.

Inte heller dumt för Socialdemokraternas maktsugna taktikspelare, som behöver en tydligt distanserande konfliktyta gentemot Moderaterna. I dagens alltmer högerpräglade politiska klimat kan annars vanligt folk ha svårt att skilja de gamla ärkerivalerna åt.

På områden som står högt på väljarnas agenda – säkerhet, lag och ordning, migration och integration – är S och M lika varandra intill förväxling och skulle i det avseendet sakligt sett, lekande lätt, kunna regera ihop imorgon. Vilket de antagligen är tvungna att göra i någon slags skepnad eller form när krutrökens dimmor lagt sig efter höstens val.

Sanningen är att Sverige inte har råd med ytterligare en förlorad mandatperiod av svagt styre, utan behöver en stark och handlingskraftig regering som kan lösa tuffa problem. Varken det blåa eller det röda laget kan längre realistiskt hoppas på att bilda en sådan regering. Den traditionella blockpolitiken har ställts på ända av SD som inget ansvarskännande parti vill hamna i gisslan hos.

Rimligen vet både Alliansen och Socialdemokraterna att deras respektive plan A för att få nycklarna till Rosenbad inte funkar, även om de skyr att snacka öppet om det inför den uppskruvade valkampen. Alltså måste de vara beredda på en omprövningens plan B.

Men om Socialdemokraterna låser fast sig vid Vänsterpartiets idé att jaga bort privata välfärdsalternativ och släcka medborgarnas valfrihet finns det inte mycket utrymme för konstruktiva samtal över blockgränsen. Med rätta skulle borgerligheten hellre ta gift än att förhandla om socialisering och återgång till ett 70-talsunket offentligt monopol.

Den tidigare finansministern Kjell Olof Feldt (S) befarar att hans parti nu håller på upprepa löntagarfondseländets historiska misstag.

”De här företagen driver ju verksamheter som de enligt lag är fullt tillåtna att driva. Att presentera ett förslag som i princip gör det omöjligt att gå med vinst, och därmed bedriva verksamhet, riskerar att riva upp ett djupt politiskt och ideologiskt sår. Just det vi lyckades undkomma i sista stund i samband med löntagarfonderna”, säger han (tidskriften Entreprenör 15/2).

Måtte förnuftet segra. Hela saken är absurd. Lägg ner denna idiotfråga och visa omsorg om landet istället för att lockas ut på antikverade rödgardistiska irrvägar.