Låt biograferna leva

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/2:

Varför åbäka sig att se film på bio? Man måste passa tider för att gå dit, riskera en taskig placering, trängas med obekanta människor som prasslar irriterande med godispåsar, hostar och snörvlar, hånglar med varandra och i värsta fall babblar ohämmat störande om ditt och datt.

”Folk har vanligen en mycket egendomlig uppfattning av detta att ‘gå på bio'”, skrev Ingmar Bergman 1940 och gav följande råd:

”Om du nödvändigtvis ska uttrycka ditt missnöje över en film, så gör som min gamla mormor, knarra med pampuscherna. Kyss inte din flamma om du inte sitter ensam med henne på bakersta bänken och berätta inte heller allt som rör dig, din familj, den plats, din framtid och din trosbekännelse för din följeslagare. De kringsittande finna möjligtvis filmen intressantare”.

Jo, nog kan det vara lugnare för dagens cineast att stanna innanför den egna dörren och streama film på hemmaanläggningen istället. Själv gör jag så helst själv. Men ändå. Lite fattigt är det, ärligt talat – trots den moderna teknikens alla digitala välsignelser. Något väsentligt saknas som bara bion kan ge.

Det lätta pirret av förväntan framför biljettluckan, salongen, mörkret, den kollektiva upplevelsens förhöjda känsla, hur man lätt omtumlad av dramat på den stora duken stiger ut i vardagsverkligheten efteråt… Det estetiska intrycket blir starkare, mer fullödigare – en bra film är aldrig så bra, blir aldrig så förhäxande, som i det fantasins magiskt omslutande tempel vi kallar biograf. Visst är den värd en mässa!

Hotet mot biokulturen är emellertid nu inte en och annan ohyfsad besökare som borde tas i herrans tukt och förmaning. Nej, det är framför allt regeringens nya filmpolitik. I ett slag har biografmomsen höjts från 6 till 25 procent. Konsekvensen är inte svår att räkna ut.

Särskilt många mindre biografaktörer i landsorten, redan innan kämpande med sina ekonomiska marginaler, riskerar att få lönsamheten utraderad. Småkommuner som fortfarande har en bio kan snart få hälsa denna andliga spis och samlingspunkt adjö. Men branschens oro och protester har kulturminister Alice Bah Kuhnke viftat undan med att hon infört ett specialriktat stöd till biograferna utanför våra storstadsområden.

Bidraget, som administreras av statliga Filminstitutet, är dock förknippat med en rad villkor. Så här lyder diktaten:

”Stöd fördelas till biografen för att utveckla verksamheten långsiktigt. En utvecklingsstrategi för vilka åtgärder biografägaren planerar genomföra under perioden 2018 ska bifogas ansökan. Strategin ska innehålla en behovsanalys som beskriver nuläge och förändringsbehov samt åtgärder som behövs göras för att öka besökare och intäkter. Exempel på åtgärder: 1) höja standarden i biografen för att bli mer attraktiv för besökarna, 2) öka antalet föreställningar 3) utveckla marknadsföringsarbetet för att öka kännedom kring verksamheten till fler publikgrupper i lokalsamhället, med mera”.

Kompensationen till den enskilde biografägaren i landsorten är alltså erbjudandet om att trasslas in i byråkratisk mardröm av blanketter för få stödpengar som måste investeras på vissa sätt. Dessutom är det osäkert hur länge bidraget kommer att finnas. Här i år, borta nästa eller nästa igen?

Detta är politik som sämst, fyrkantig och tondöv, utformad i ett syretomt sammanträdesrum i Stockholm, komplett utan förståelse för realiteterna i den lilla företagarens värld. Sluta med pekpinneriet, återställ momssatsen till 6 procent och ge biograferna en riktig chans att överleva.

Fästning mot flyktingar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/2:

Det blåser snålt i flyktingpolitiken och Socialdemokraterna seglar ivrigt med vindriktningen när valet närmar sig. I ett oblygt försök att lägga sig i vinnarhålet slår partiet på trumman för att rätten till asyl vid landets gränser måste avskaffas.

Istället ska asylsökande skickas iväg till mottagningsläger långt borta för utredning, helst i Nordafrika. Om giltiga asylskäl finns får sedan FN:s flyktingorganisation UNHCR ta hand om vederbörande, alternativt överlämnas denne till det fjärran land där de tänkta lägren är upprättade. Varje år ska det också beslutas om ett tak för hur många icke-västliga flyktingar som kan släppas in från UNCHR:s kvot.

Socialdemokraterna förklarar utspelet med att man uppfattar det som en allmän önskan i folkdjupet om att politikerna måste få ”ordning i tillströmningen”. Det högerpopulistiskt främlingsfientliga partiet i parlamentet är överförtjust och konstaterar glatt att Socialdemokraternas förslag i princip är identiskt med deras eget, syftande till att värna en ”europeisk befolkningssammansättning”.

Så är det aktuella läget i Danmark inför Folketingsvalet, vilket senast ska äga rum till sommaren nästa år (mandatperioderna är inte fasta som hos oss). Hur Socialdemokraterna, det största oppositionspartiet, positionerar sig är belysande för rådande stämningar.

Den borgerliga regeringen är inte sämre på att fiska i grumliga vatten och har lanserat ett förbud mot heltäckande slöjor som burka och niqab. Tydligt är att Dansk Folkeparti, vårt grannlands motsvarighet till Sverigedemokraterna, blivit den inflytelserika kraft som till mångt och mycket sätter den politiska agendan. Ett möjligt förebud om vad som kan väntas i Sverige framöver?

Det kan inte uteslutas. Omkastet i migrationspolitiken har skett väldigt snabbt, närmast panikartat. Förvisso är det helt legitimt att bringa ”ordning och reda” i asylmottagandet när det krisar i det överbelastade systemet, som blev fallet hösten 2015. Integrationen av nyanlända är förknippade med svårigheter och problem som måste adresseras.

Men Danmark är ett varnande exempel på hur detta kan förbytas till något annat, ett cyniskt prisgivande av humaniteten, när partierna försöker överträffa varandra i tuffhet och jagar väljarandelar i nynationalistiska rörelsers hägn. Låt oss hoppas att såväl socialdemokrater som moderater på vår sida sundet är bättre rustade att slå vakt om anständigheten.

Klåfingriga Björklund

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/2:

Liberalerna älskar skolan. Det är bra. Men ibland framstår partiet nästan som en överbeskyddande förälder, ständigt redo till ingripanden och förmaningar och tillrättavisningar i stort som smått.

En sådan gränslöshet i omsorg, välmenande men kanske inte alldeles klok, är Liberalernas krav på lagstadgat förbud mot mobiltelefoner i skolorna. Bland annat hänvisar Jan Björklund & Co till att Frankrike infört ett sådant förbud, och att en ofta citerad brittisk undersökning visat att mobilfria lektioner förbättrar särskilt svagpresterande elevers provresultat (DN Debatt 5/2).

Att mobiler kan inverka negativt på undervisningen är ett problem. Men är lösningen att riksdagen från sin kommandohöjd i ovan ska drämma till med ytterligare detaljstyrande diktat? Vad Liberalerna i praktiken gör är att underkänna rektorernas och lärarnas förmåga till att sköta sitt uppdrag.

Det är deras ansvar att bedriva undervisning och hålla ordning i skolan. Finner de att mobiltelefoner stör elevernas koncentration eller på andra sätt orsakar bekymmer i den dagliga verksamheten, ja då är det bara att ta itu med saken.

För det behövs inga speciallagar, utrymmet att vidta de åtgärder som situationen kräver existerar redan i skollagen, kapitel fem:

”3 § Utbildningen ska utformas på ett sådant sätt att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero.”

”5 § Ordningsregler ska finnas för varje skolenhet. De ska utarbetas under medverkan av eleverna och följas upp på varje skolenhet. Rektorn beslutar om ordningsregler.”

”6 § Rektorn eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.”

”22 § Rektorn eller en lärare får från en elev omhänderta föremål som används på ett sätt som är störande för utbildningen eller som kan utgöra en fara för säkerheten i denna.”

Vad behövs mer? Det skulle vara att politikerna slutar med sin ständiga klåfingrighet och låter lärarprofessionen vara auktoriteten i klassrummet.

”Vi ska inte sitta i Stockholm med pekpinnar och tro att det är det som blir frälsningen för skolorna”, sa utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) nyligen i en SVT-debatt mot Jan Björklund om mobilförbud. I detta har Fridolin rätt.

Trångt i högerfilen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/2:

Hör upp, du socialdemokratiska gräsrotshjälte, som nu laddar för att i valrörelsens rök och damm dra ditt svärd ur bälte och bryta i striden fram. Innan dess kan ett gott råd från Olof Palme vara på plats:

”Ta det lugnt och var försiktig! Jag tror att de flesta kommer att uppleva det som jag. Först vilset. Sedan en ganska snabb tillvänjning. Men kom då ihåg att risken finns hela tiden för ett återfall i vänsterbeteende, i ett obevakat ögonblick!”.

Palmes ord handlade om högertrafikomläggningen den 3 september 1967, men har med Socialdemokraternas valstrategi fått ny aktualitet i politisk mening.

Den svenska modellen ska utvecklas med tonvikt på lag och ordning, fortsatt sträng migrationspolitik och krav på bättre integration. Lite som en eftersläng ställs på klassiskt manér välfärd mot skattesänkningar, annars är upplägget förvillande likt ärkerivalen Moderaternas budskap i långa stycken och heller inte direkt väsensskilt Sverigedemokraternas (bortsett från främlingsfientligheten).

Ändå är bägge dessa partier utsedda som Socialdemokraternas huvudmotståndare. Man kan förstå om inbitet klasskampssugna S-medlemmar känner sig något vilsna. Men vänstertraditionalister av Göran Greiders och Daniel Suhonens märke får nog antingen anpassa sig eller bli utskuffade i dikesrenen. I likhet med mer frihetligt sinnade liberaler inom Moderaterna, bör tilläggas.

Valkampen artar sig som en tävling om den bredare allmänhetens gunst mellan de i olika nyanser av konservatism draperade M, S och SD.

Glöm snacket om öppna hjärtan i flyktingpolitiken. Välfärdsstatens konstruktion, vars grundstomme är det nationellt konforma folkhemmets, klarade inte påfrestningarna av för många nödlidande människor som sökte fristad. Humaniteten får således stryka på foten, det offentliga systembevarandet är viktigare.

Samtidigt går inte att förneka integrationsproblemens allvar och omfattning, vilket skapat en ökad oro i väljarkåren som SD framgångsrikt exploaterat och som nu S och M av nödvändighet försöker möta. Det sociala utanförskapets komplexa utmaningar går inte att ducka för och anständigt realistiska svar på lösningar måste ges.

Det är heller inte konstigt att brott och straff hamnat i fokus med tanke på den växande, grova kriminaliteten. Även försvarsfrågan har fått högre prioritet i takt med att omvärldsläget fördystrats.

Det här valet blir som en ideologisk variant på trafikomläggningen 1967. Oavsett vem som rattar den kommande regeringen i höst är det högerfilen som gäller.

Avskaffa Ola Ullstentiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/2:

Drabbas du av sömnrubbningar och går omkring groggy hela dagen efter att tvingats ställa om klockan till sommar- respektive vintertid varje år? Skyll på Ola Ullsten. Han var statsminister i den lilla Folkpartiregeringen som styrde riket en kort period i slutet av 1970-talet.

Ullsten ansvarade våren 1979 för en proposition till riksdagen om övergång till sommartid i Sverige. Majoriteten biföll. Därför har vi sedan 1980 förskjutit normaltiden (det som nu i dagligt tal en smula inkorrekt kallas vintertid) under det ljusare halvåret genom att vrida fram klockan en timme.

Ett motiv var folkhälsorelaterat. Svenskarna skulle få möjlighet att vistas ute i friska luften längre på kvällarna och gärna då ta en joggingtur efter jobbet medan solen ännu sken.

Främsta anledningen var dock att Danmark och Västtyskland planerade införa sommartid. Om inte Sverige hakade på hotade det att komplicera tåg-, flyg- och färjetrafiken till kontinenten. Den befarade huvudvärken med osynkade tidtabeller och dyrköpt trassel i transportväsendet ville regeringen helst undvika.

Detta är en av Ola Ullstens få bestående insatser som statsminister. Delvis på grund av att Sverige senare anslöt sig till EU. I unionen måste alla medlemsstater ha Ullstentid, förlåt sommartid.

Men kritiken mot att laborera med dygnsrytmen har tilltagit. I riksdagen har ledamöter från snart sagt varenda parti återkommande motionerat om att slopa det årliga hattandet mellan två tidssäsonger. Bland annat hänvisas det till att folkhälsan tar stryk, eftersom kroppens biologiska klocka störs.

Enligt Jerker Hetta, sömnforskare och professor i psykiatri vid Karolinska institutet, medför övergången till sommartid att människor som lider av hjärtproblem, ångest och depressioner riskerar att få förvärrade symptom (Dagens ETC 27/3 2017). Konsekvensen av den ökade stresspåfrestningen kan till och med bli döden, om man är särskilt känslig.

Även i flera andra EU-länder märks ett växande motstånd. Längst har det gått i Finland, där invånarna tycks fått definitivt nog av det ständiga klockexperimenterandet. Således vill finska regeringen att EU överger kravet på sommartid. Den regleringen är heller inte vår regering främmande för att släppa.

Infrastrukturminister Thomas Eneroth kan även tänka sig att återställa ordningen vi hade i Sverige innan Ola Ullsten rörde till det med klockorna (SR 1/2). Det vore faktiskt på tiden.

Ullsten. Raggar röster i valet 1979 efter beslutet att vrida normaltiden ur led.

Skolkrisens förklaring

Publicerad den av
Svara

Kunskap är makt, som sagt var, men det vet ju alla att det inte är bra med för mycket makt. Skolöverstyrelsens strävan är också mycket riktigt att göra undervisningen lite sämre vartefter. Annars vet man ju aldrig vilka små maktgalningar som kan gå och lära sej allt möjligt olovandes.

– Tage Danielsson, Tankar från roten, 1974.

Syndabocken Eliasson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/2:

Ena dagen presenterar Socialdemokraterna sin valstrategi (”Sverige ska bli tryggare”) med lag och ordning som högprioriterad fråga. Nästa dag får rikspolischefen Dan Eliasson foten av justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S). Ingen slump, givetvis.

Snarare ett övertydlig erkännande av att Dan Eliassons många kritiker – inte minst inom polisen själv – hela tiden hade rätt: karln är en vandrande olycka på två ben. Om S ska möta väljarna i kostymeringen av svensk partipolitiks motsvarighet till den omutbare Eliot Ness, vore det för trovärdighetens skull helt omöjligt att låta Eliasson fortsätta i sin illasittande polisuniform.

Men hur rimmar löftet om ett tryggare Sverige med att istället återvinna honom som Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps nye generaldirektör? Ett gåtfullt självmål, en förbluffande tondöv omplacering av en person som grundligt fallerat med uppdraget att tillfredställande skydda samhällets medborgare mot buset på gator och torg. Och denne figur ska nu befordras till boss för en organisation med ansvar för nationell krishantering och civilt försvar?!

Även om S i gammal dubiös tradition vill ge en länge utsatt, partilojal byråkrat ett karriärmässigt tröstpris borde väl man ändå kunna hitta någon lämpligare och mindre stötande reträttpost. Ack, så var det med den ”omutbarheten”…

Dock vore det i ärlighetens namn fel att lasta Dan Eliasson för allt som gått snett inom brottsbekämpningens domäner. Om han vore den totala katastrofen till ledare  – vilket Allianspartierna gärna utmålat honom som – varför hade då Reinfeldtregeringen inget emot att låta honom chefa för erkänt knepiga myndighetspastorat som först Migrationsverket (2007) och sedan Försäkringskassan (2011)?

Under flertalet av de borgerliga åren hette rikspolischefen Bengt Svenson. Alliansen sparkade hans hårt kritiserade företrädare Stefan Strömberg, men Svenson visade sig heller inte vara någon stjärna och hamnade i en allt djupare förtroendekris.

Den 1 januari 2015 skulle polisens stora centralistiska omorganisation sjösättas, en reform menad att äntligen lösa ordningsmaktens många effektivitetsbrister och som beslutats i bred politisk enighet. Den utskällde Svenson var uppenbart förbrukad, nytt blod i toppen behövdes. Det var anledningen till att Dan Eliasson utsågs till rikspolischef hösten 2014 av den färska S/MP-regeringen. Han hade ju andra svårskötta myndigheter på meritlistan.

Facit vet vi. Det gick åt skogen. Eliasson fick ingen styrfart på den nya skutan. Optimistiskt utlovades förbättringar i polisens prestationsförmåga som aldrig kom och snart var även Eliassons förtroendekapital bankrutt.

Varför misslyckas ständigt alla dessa rikspolischefer? Varför hjälper inte ökade skatteanslag som politikerna öser in till polismyndigheten? Varför klaras inte fler brott upp? Varför växer medborgarnas oro över att bli drabbade av kriminalitet? Ett svar är 1965.

Det var då som polisen förstatligades efter att tidigare varit kommunal. Sedan dess har polisen bara försvunnit längre och längre bort från medborgarna, en trend som ”reformen” anno 2015 förstärkt.

”Nitton brott av tjugo begås lokalt, av gärningsmän som bor på orten och de drabbar offer i deras geografiska och sociala närhet”, skrev Leif GW Persson i  Expressen 9/10 2016. Om polisen inte är närvarande i lokalsamhället, vad blir konsekvensen?

Den verkliga olyckan är inte Dan Eliasson. Det är den hopplösa organisation han ledde och som partierna bär ansvaret för.

Korrekt på filmduken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/1:

Kulturen har alltid lockat politikens makthavare. Tyvärr inte främst för dess egen skull, utan som ett ideologiskt instrument i politikens tjänst. Filmkonsten bjuder talrika exempel. Regimer av de mest skilda slag har ständigt försökt kontrollera, styra och utnyttja det rörliga bildmediets speciella magi. Värst har naturligtvis totalitära förtryckarvälden som Sovjetunionen och Tredje riket varit.

Men inte ens vår moderna, upplysta och välvilliga svenska demokrati är fredad från politruker som vill ideologisera den vita duken och få konstnärerna att dansa efter deras pipa.

Att göra film är dyrt och resurskrävande. Därför skapade staten – på den legendariske socialdemokraten och lebemannen Harry Scheins initiativ – 1963 stiftelsen Svenska Filminstitutet (SFI). Styrelsen utses av regeringen.

Uppdraget är att stödja produktion, distribution och visning av ”värdefull film”. Har du ett sådant projekt i tankarna och känner dig manad att ansöka om pengar?

Då gäller det att din planerade rulle uppfyller följande kriterier, enligt SFI:s hemsida: ”Alla stöd ska fördelas med hänsyn till att svensk film, både framför och bakom kameran, ska spegla Sverige av idag genom att beakta de sju diskrimineringsgrunderna samt geografisk och socioekonomisk spridning. Stöden ska fördelas 50/50 mellan könen över tid”.

Vet du inte vilka de sju diskrimineringsgrunderna är? Kolla hos statens Diskrimineringsombudsman, det är sådant som ”omfattas av lagens diskrimineringsförbud: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder”.

Fyller dina konstnärliga ambitioner den korrekta mallen? Kanske är det bäst att se över manuset en extra gång, för säkerhets skull. Det räcker emellertid inte för att få filmen i hamn. Nätpublikationen TVdags uppmärksammade förra veckan (26/1) att SFI har infört ytterligare regler från 1 mars, där du som sökande av statliga stödpengar måste infinna dig på obligatoriska kurser i jämställdhet och normkreativitet.

Det har gjort måttet rågat för Film & TV-producenternas ordförande Eva Hamilton.

I ett citerat protestbrev till smakdomarna i SFI:s styrelse (daterat 23/1) skriver hon: ”OM Filminstitutet börjar ställa som krav för filmstöd att upphovspersoner ska genomgå mer värdebaserade utbildningar, befarar vi att det statliga Filminstitutet beträder farliga vägar. Då öppnas dörren för att införa tvingande utbildningar som i en annan regeringskonstellation eller i en annan tid kan innebära begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet”.

Ja, tänk en situation med Sverigedemokraterna vid makten – ett parti som inte gör någon hemlighet av att vilja likrikta kulturen i nationalkonservativ propagandistisk riktning.

”Att det då är ordförande för Film & TV-producenterna som ensam tar denna strid mot Filminstitutet är faktiskt oroväckande. Var är kulturredaktörerna? Var är ledarskribenterna? Var är Alice Bah Kuhnke?”, undrar TVdags-skribenten och filmvetaren Hynek Pallas i en upprörd kommentar.

Hans frågor är berättigade. Här är Corren.

Ett hot mot kulturens oberoende och den konstnärliga friheten.

Bättre golf i Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 29/1:

Vi är ett hängivet golfande folk. Enligt European Golf Associations statistik (2016) är det bara Storbritannien, Tyskland och Frankrike som har fler golfbanor än Sveriges 449 stycken. Antalet registrerade svenska golfare uppgår till 476 837 svingande själar, i absoluta tal toppat endast av britterna och tyskarna.

Dock, sett till andelen spelare av befolkningsmängden är vi den mest golftokiga europeiska nationen efter – något otippat – Island. Av den karga Atlantöns cirka 330 000 invånare golfar 5,22 procent. På våra mångmiljonbebodda blågula breddgrader är siffran 5,15 procent. Till och med de av tradition entusiastiska skottarna ligger i lä (3,74 procent).

Glöm det alltså där gamla nedlåtande snacket om ”Östermalmsbandy”. Sedan det stora folkliga genombrottet på 80-talet har Sveriges golfklubbar fler aktiva medlemmar än både fotbollen och friidrotten.

En förklaring till golfutövandets lockelse är dess unikt inbjudande kombination av tävling, motion och gemenskap. En mer demokratisk sport är svår att finna, vilket tycks passa vårt svenska kynne som hand i golfhandske. Tack vare handicapsystemet kan ju alla mötas på hyfsat lika villkor, oavsett ålder och skicklighet.

Eller som A A Milne, den berömde Nalle Puh-författaren, skrev: ”Golf is so popular simply because it is the best game in the world at which to be bad” (The Charm of Golf, 1920).

Med tanke på det stora golfintresset har Linköping en attraktiv fördel som många andra svenska städer blott kan drömma om: en lättillgänglig 18-hålsbana som grön oas i nära anslutning till citykärnan. Slå det!

Marken ägs av kommunen och arrenderas av Linköpings GK. I början av förra året ville Socialdemokraterna bygga bostäder på bitar av banan, men ändrade sig klokt nog efter protester.

Nu har istället Linköpings GK, vilket Corren berättade i fredags, kläckt en fiffig idé som både tillgodoser behovet av fler bostäder och låter Linköping bli en ännu vassare golfstad. Klubben släpper det som idag är driving range nära Malmslättsvägen till bebyggelse, mot att få modernisera och omlokalisera anläggningen på delvis nytt område vid Wallenbergs gata.

Banans standard höjs, klubbhuset med dess restaurang flyttas och utvecklas till ett bredare rekreationscenter med gym, hotell och konferenslokaler intill Science Park Mjärdevi. För näringslivet, besöksnäringen och Linköpings medborgare ser planen ut som en vinnare.

Om politikerna förstår vilket mervärde golfen faktiskt ger Linköping borde dom ge idén en ärlig chans.

”They have loved reading”

Publicerad den av
Svara

I have sometimes dreamt that when the Day of Judgment dawns and the great conquerors and lawyers and statesmen come to receive their rewards – their crowns, their laurels, their names carved indelibly upon imperishable marble – the Almighty will turn to Peter and will say, not without a certain envy when He sees us coming with our books under our arms, ”Look, these need no reward. We have nothing to give them here. They have loved reading”.

– Virginia Woolf, How Should One Read a Book?, 1926.