Ett lovande program

Skrivit i Corren 25/10:

Vad kommer maktskiftet i Linköping att innebära? Svaret finns – om vision och verklighet går ihop – i den återuppståndna lokala Alliansens avtäckta samverkansprogram. Det är ett lovande aktstycke. En viktig signal är att Alliansen vill prioritera ett bättre företagsklimat.

Sedan 2014 har Linköping fallit kraftigt i Svenskt Näringslivs nationella kommunranking – från plats 34 till 129 i år – vilket indikerar att engagemanget för de välståndsbildande krafterna lämnat en del övrigt att önska inom stadshusets väggar.

Linköpings företagare uttrycker i Svenskt Näringslivs senaste undersökning missnöje med såväl politikernas som tjänstemännens vissna attityder, samt ger underbetyg till kommunens service och regeltillämpning.

Förhoppningsvis blir det ändring på det nu. ”Kommunens kontakt med företagare ska präglas av ett gott servicetänk och hjälpsamhet”, slår Alliansen fast.

Välkommet är också att kritiken mot den undermåliga situationen för bilismen äntligen verkar vinna gehör. Den hittills rådande politiska niten att försvåra, hindra och spärra bilarnas framkomlighet på Linköpings gator är ett gissel som måste upphöra.

Det äventyrar villkoren för innerstadens näringsidkare. Det gör vardagen besvärligare för boende och krånglar till det för besökare. Det bidrar till att jaga bort både handel och människor från city. Så kan vi inte ha det.

Enligt Alliansen ska trafikplaneringen i fortsättningen fokusera på smidigare tillgänglighet, särskilt i tätorten och ”inte skambelägga nyttjandet av olika trafikslag”.

Med andra ord är det framöver okej att vara bilist i Linköping. Alliansen lovar till och med att fixa problemet med parkeringsplatser! Undrens tid är icke förbi.

Betryggande låter även att det nya styret avser att satsa på kärnverksamheterna utan att öka kostnaderna och hantera våra skattepengar med respekt. Om det inte är tom retorik, betyder det rimligen att den stora effektiviseringspotentialen i välfärdssektorn slutar försummas och att inga slösaktiga ”sätta-på-kartan”-projekt får förekomma.

Misstänkt luddig är dock Alliansens skrivning att man har en ”ambition om ett minskat skattetryck”. Att ha en ambition är förstås bättre än att inte ha en ambition. Men det är ett till intet förpliktigande ordval i kompromissens tecken, uppenbart syftande till att komma runt KD:s vallöfte att lätta skattebördan med en krona.

Blir det några öre får vi väl vara glada.

Isolera Saudiarabien!

Skrivit i Corren 24/10:

För tre veckor sedan klev den landsflyktige saudiske journalisten Jamal Khashoggi in på Saudiarabiens konsulat i Istanbul och kom aldrig ut igen. Det mesta tyder på att han lurats i en fälla och brutalt mördats av en utsänd dödspatrull.

Den saudiska regimen, som Jamal Khashoggi kritiskt gisslade i bland annat amerikanska Washington Post, har efter hårt tryck tagit tillbaka den inledande lögnen om sin snövita oskuld i fallet. Nu heter det officiellt från Riyadh att Khashoggis död var resultatet av en beklaglig olyckshändelse.

Den bortförklaringen är inget som Turkiets president Erdogan köper. Han hävdar att det finns klara bevis för en noga planerad mordkomplott. ”Vår förväntning är att alla ansvariga, från högsta till lägsta nivå, ska bli ställda inför rätta och få det straff de förtjänar”, dundrande han inför sitt parlament under tisdagen.

Erdogan är förvisso ingen vän av det fria ordet. Han har själv fängslat turkiska journalister och författare på löpande band. Men Jamal Khashoggis öde har förfärat en hel värld. Att huset Saud inte ens backat för att mörda dissidenter på andra länders territorium blev för mycket även för en despot som Erdogan.

Dock inte – typiskt nog – för USA:s president Donald Trump, vars oförbätterliga reflexer är att värna relationerna med Saudiarabien i vått som torrt. Det handlar inte bara landets enorma oljereserver.

Dels utgör Saudiarabien en strategiskt viktig motvikt till Irans imperialistiska ambitioner i Mellanöstern, dels står feta amerikanska vapenkontrakt för många miljarder dollar på spel. Några sanktioner vill därför Trump inte veta av. Denna flathet är naturligvis en skam.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel är av annat virke. Hon har fryst vapenförsäljningen till saudierna. Det borde också Sverige göra. Det hör inte till vanligheterna att denna ledarsida instämmer med Vänsterpartiet.

Men Jonas Sjöstedts förslag om att EU ska sätta Saudiarabien under ett samlat vapenembargo är helt rätt. Och det får gärna bli permanent så länge huset Sauds kriminella regim består.

Deras medeltida skurkstyre med spöstraff, offentliga halshuggningar och könsapartheid har gjort landet till en av de absolut värsta diktaturerna som fortfarande existerar. Därtill är regimen en ivrig exportör av den fundamentalistiska statsreligionen wahhabismen, som indoktrinerar till islamistiskt förtryck, våld och terror.

Mordet på Jamal Khashoggi måste vara droppen. Isolera detta vidriga tyranni.

Vi håller inte gränsen

Skrivit i Corren 23/10:

Egentligen borde jag vara glad. Liksom i princip alltså, för att citera Povel Ramels svängiga låt Jag diggar dej. Jag diggar världen innan de stora otäcka krigen, den värld av igår som författaren Stefan Zweig vittnar om i sina memoarer.

”Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”, skriver han nostalgiskt om den fria tillvaron som försvann med katastrofen 1914.

När första världskriget bröt ut återinförde statsmakterna passtvång, gränskontroller och tullar som avskaffats under 1800-talets liberala epok. En ”tillfällig” åtgärd så länge kriget varade, sades det.

Misstro alltid politiker som använder det ordet. Momsen skulle vara ”tillfällig”, lovade Gunnar Sträng. Värnskatten skulle vara ”tillfällig”, lovade Göran Persson. Vi vet hur det gick med det. De internationella gränsmurarna blev också kvar, trots att första världskriget varit avblåst i hundra år nu.

Men skapandet av EU innebar ändå ett partiellt fall framåt – eller tillbaka snarare. Genom unionens inre marknad och Schengensamarbetet kan vi medborgare i de anslutna länderna åtminstone få en hygglig aning om hur världen gestaltade sig när Stefan Zweig var ung, även om det endast handlar om den europeiska delen av klotet.

Inom Schengenområdet ska fri rörlighet råda, oavsett personlig nationalitet. I gengäld måste Schengenländerna ha tuffa gränskontroller utåt. Det sistnämnda tar emellertid Sverige busigt lätt på, vilket EU-kommissionen rasar över i en ny rapport.

Egentligen borde detta glädja mig. Liksom i princip alltså. Det är ju som Sverige på ett punkigt vis vill bidra till att göra världen mer frihetligt Zweiglik igen. Men så är det naturligtvis inte.

Att Sveriges yttre gränskontroller fungerar dåligt beror på slarv, nonchalans, usel organisation och inkompetens. Det är inte bara skämmigt i allmänhet. Vi bryter mot våra avtalsmässiga Schengenförpliktelser och hotar att ställa till med betydande skada både för oss själva och övriga medlemsstater. För detta finns inga ursäkter.

Jag diggar dej, Zweig. Men jag är heller inte naiv. Världen av idag är dessvärre en mycket osäker och farlig plats.

Förmår inte Sverige ta sitt ansvar för Schengens yttre gränsskydd betyder det att vi blir Europas svaga länk i bekämpandet av internationell brottslighet, jihadistisk terrorism och subversiva element från illasinnade främmande makter.

Det kan blott frihetens fiender digga.

S.O.S. utan äkta Boxholm?

Skrivit i Corren 22/10:

”En dessert utan ost är en skönhet om saknar ett öga”, hävdade gastronomen Jean Anthelme Brillat-Savarin (1755-1826) som också fick en dessertost uppkallad efter sig. Men han var ju fransman och skulle säkert blivit förbluffad om han besökt ett värdshus på våra breddgrader.

”För utlänningar är den mest svårförståeliga av alla märkliga svenska matseder den att äta ost som förrätt”, skriver hovtraktören och folkbildaren Tore Wretman i sin klassiker Svensk husmanskost (1967) där han slår ett slag för det traditionella smörgåsbordet.

Och dit hör icke dessertostar som Camembert eller Brie hemma, påpekar Wretman bestämt: ”Här bör observeras att med ost menas sådana som Västerbotten, kryddost, herrgårdsost, getost och andra smörgåsostar framkomna ur den svenska bondekulturen och lantmejerierna. Det är dessa som konstituerar det svenska begreppet S.O.S. – smör, ost och sill”.

Vad vore livet utan denna rustika njutning? Bjuder du dina vänner på S.O.S. i matlänet Östergötland innebär det förstås en väl kyld Östgöta Sädes i snapsglaset och att osten lika självklart är från Boxholm.

Denna orts anrika osttillverkare är ett förnämligt lokalt exempel på det inhemska kulinariska kulturarv som Tore Wretman ofta hyllade och lyfte fram i sin gärning (inte för inte var hans store idol östgöten Charles Emil Hagdahl, mannen bakom den första moderna svenska kokboken Kok-konsten som vetenskap och konst 1879).

Boxholms mejeri är en liten, men vass nischtillverkare av premiumostar sedan 1890-talet och utgör en väsentlig del av kommunens identitet. Beskedet om att den nuvarande ägaren Arla beslutat att flytta produktionen till Östersund i Jämtland har givetvis kommit som en chock.

Koncernjätten Arla har nog på pappret gjort en rationell företagsekonomisk kalkyl i syfte att spara pengar och därigenom kunna ge sina mjölkbönder bättre betalt (vilket de sannerligen behöver). Troligen har man dock underskattat risken av att varumärkets inarbetade värde devalveras och marginalförlusterna som därav följer.

Symptomatiskt är att en aktivistgrupp bildats på Facebook för att stoppa flytten. Den har på kort tid samlat över 6000 medlemmar.

En av dem är ostälskaren och förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M). Han har rötter i trakten och säger till SVT: ”Det kokar rejält! Jag tror inte att Arla förstår hur stark en sån här kraft kan vara. Konsumentmakt är viktig i en marknadsekonomi” (19/10).

En Boxholmsost utan Boxholm är en produkt som saknar en själ. Är det något att betala för och duka upp på smörgåsbordet? Ty till smaken av Boxholm hör även känslan av Boxholm.

Arla borde räkna på nytt.

Bättre med kafferep?

Skrivit i Corren 18/10:

Över fem veckor utan regering är svenskt rekord, men internationellt är det inget att skryta med. I Tyskland tog det senast fem månader av manglande innan Angela Merkel kom på banan igen som förbundskansler. I Holland drog regeringsbildningen också rejält ut på tiden – 225 dagar – efter valet förra året.

Den hittills ohotade VM-mästaren i grenen är Belgien, där politikerna lyckades med bedriften att lämna landet utan nytt styre i hela 541 dagar 2010-2011. Av vad jag kunnat utröna verkade belgiska folket knappt märkt något. Ekonomin klarade sig fint ändå, statsförvaltningen fungerade som vanligt, vardagslivet lunkade på utan mankemang.

Varför skulle det bli annorlunda i vårt välordnade Sverige? Om vi ser positivt på det, kanske det bara är utmärkt att ha Stefan Löfven som en lam statsministeranka ett tag framöver. Låt partiledarna fortsätta med sitt kafferep hos talmannen tills snön faller, våren kommer och sommaren nalkas. Blir det sedan höst igen, så gör för all del ingen brådska.

En handlingsförlamad övergångsregering kan inte höja skatterna, kan inte stifta lagar som kväver välfärdsföretagare med vinstbegränsningar, kan inte hitta på fler slösaktiga meningslösheter som statliga subventioner av elcyklar, kan inte utsätta skolan för batterier av klåfingriga direktiv, et cetera.

Det civila Sverige hade kunnat koppla av och fått arbetsro. Att pausa politiken har alltså uppenbara fördelar.

Men då handlar det ju om dålig politik. Problemet är att vi sedan länge befinner oss i ett oroande dödläge när det gäller bra politik. Som Nordeas chefsekonom Annika Winsth säger: ”Vi har redan åtta år i ryggen utan några riktiga strukturreformer och risken är nu att det blir fyra år till” (Dagens Industri 17/10).

Det Sverige lever på idag är huvudsakligen frukten av gamla meriter, i kombination med en minusräntedopad högkonjunktur som maskerat de eftersatta behoven av att knacka bort rosten i maskineriet och smörja de reala tillväxthjulen.

Så tyvärr. Något lyxutrymme för ett politiskt stillestånd á la Belgien finns inte. Det kapitalet är spenderat.

Eftersom konjunkturen snart vänder neråt är det än angelägnare att reformträdan bryts. Skattesystemet kräver en genomgripande översyn, centrala samhällsområden som arbets- och bostadsmarknaden skriker efter liberaliseringar.

Därför borde partierna släppa blockeringsleken över kaffekopparna och formera en regering med muskler att leverera. Ju fortare desto bättre.

Stöd din lokalpolitiker

Skrivit i Corren 17/10:

Extremismen vinner mark, det är ett sorgligt faktum. Fråga partiernas förtroendevalda. De drabbas i tilltagande utsträckning av hat, hot och även av rena våldshandlingar.

Framför allt i sociala medier har de hatiska kommentarerna ökat kraftigt, visar en ny rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL).

Den gångna mandatperioden har åtskilliga lokalpolitiker i landet slutat eftersom de inte orkar med hagelskurarna av spott och spe längre. Var tredje förtroendevald som utsatts för hatstormarna har börjat idka självcensur.

”Detta kan innebära att avstå från att delta i ett möte, att man inte skriver den där debattartikeln eller man på annat sätt inte står upp för sin åsikt”, säger Lena Langlet som är SKL:s samordningsansvarige på demokratiområdet (DN 16/10). Mänskligt är det förståeligt.

Men när medborgarnas valda representanter viker ner sig för mobben, då vittrar demokratin och friheten beskärs. Ingen som axlar politiskt ansvar i våra offentliga beslutande församlingar ska behöva acceptera pöbelaktiga attacker och förintande smutskastning.

Man kan avsky en uppfattning. Man får dock icke avsky människan bakom den. I annat fall öppnas porten till barbariet.

Det är lika märkligt som oroande: hur kan politik i en mogen demokrati som vår väcka sådana rasande, hatiska känslor att gränsen överskrids till det avhumaniserande? Den amerikanske journalisten och författaren David Brooks har torgfört en tes som är värd att påminna om.

Han menar att många människor idag förlorat fotfästet när deras traditionella anknytningar inom den civila sfären – som religionen, gemenskapen i lokalsamhället, släkten och familjen – tunnats ut och bleknat.

I tomrummet blir den politiska tillhörigheten en allomfattande identitet som inte lämnar utrymme för hälsosam distans. Blicken grumlas och förmörkas. Åsiktskampen får en direkt existentiell betydelse där meningsmotståndare ter sig som fiender vilka inte kan tolereras – de måste krossas.

Det är både tragiskt och förfärligt, men jag tror tyvärr att det ligger mycket i vad Brooks hävdar. Vad kan göras för att bekämpa denna hatets sekterism? Förstärkt straffrättsligt skydd för förtroendevalda är på gång och det är bra. Den som begår övergrepp mot vår demokrati och folkets valda ombud måste få veta att det kostar.

Fast det räcker inte att enbart låta staten göra jobbet med polis och batong. Minst lika viktigt är vad vi själva som enskilda medborgare gör på gräsrotsplanet. Därför: stöd din lokalpolitiker. Och då inte bara favoriten som du röstat på.

Visa i synnerhet ditt stöd för politikerna vars åsikter du inte sympatiserar med. Vägra finna dig i att deras personer hånas, kölhalas och hatas i sociala medier, säg ifrån! Kräv civiliserad debatt i sak, den kan gärna vara hård. Men i övrigt gäller anständighet, hyfs och mellanmänsklig respekt.

Genom det goda exemplets makt kan vi komma långt. Och även om politik sannerligen inte är allt här i världen, så blir livet ruttet om demokratin förfaller och extremisterna tillåts förgifta tillvaron.

Skärpning, föräldrar!

Skrivit i Corren 16/10:

Skapa bättre ordning i klassrummen. Så löd för några år sedan rekommendationen från Andreas Schleicher, chef för OECD:s jämförande Pisa-mätningar, hur studieresultaten i den svenska skolan skulle ryckas upp. Principiellt är det svårt att invända.

En grundläggande förutsättning för en fungerande undervisning är ett lugnt klassrumsklimat. Ändå har debatten om disciplinproblemen varit en ihållande följetong som inte tycks ta slut.

Från politiskt håll krävs ofta tuffare tag. Det är säkert motiverat, men är fler detaljstyrande regler lösningen? Skollagen är trots allt mycket distinkt som den är.

Paragraferna i lagens kapitel fem, läs dem gärna, ger rektorer och lärare vittgående utrymme att vidta adekvata och omedelbara åtgärder mot ordningsstörningar. Är då skolpersonalen inte tillräcklig medveten om lagens skrivningar, eller för slapphänt gällande disciplinära straff som kvarsittning och omplaceringar?

En färsk undersökning som Skolverket företagit ger en annorlunda, mer nyanserad bild. En överväldigande majoritet av skolledarna är säkra på sina befogenheter. Det finns dock en utbredd skepsis mot att köra den hårda stilen, annat än i akuta situationer.

Istället föredrar rektorerna att fokusera på ”att bygga relationer, på samtal, stöd, anpassningar och insatser från elevhälsan”. Det ger störst effekt på längre sikt, enligt deras mening. Och vad professionen ute i verksamheten säger bör vi väl lita på.

Men till bilden hör även ett delikat problem, konstaterar Skolverket: ”En annan aspekt som rektorerna beskriver är stöd i hur de kan bemöta vårdnadshavare, och vad personalen får göra utan att behöva vara oroliga för att bli anmälda. En rektor skriver att de önskar ett utbildningsmaterial att använda vid föräldramöten, eftersom de upplever att det blir vanligare att vårdnadshavare hotar med att anmäla skolan”.

Med andra ord tenderar föräldrarna att undergräva skolans auktoritet i missriktad omsorg om sina barn. Det är allvarligt och föranleder misstanken att skolpersonalen därmed blir mjukare i sina disciplinåtgärder än vad den borde vara.

Unga människor behöver fasta normer i sin fostran och efterlyser det också själva i Skolverkets undersökning: ”Intervjuerna med elever ger ett tydligt budskap. De sätter mycket stort värde vid att ha en skola som är präglad av trygghet och studiero… De vill ha vuxna som säger ifrån, som agerar snabbt och konsekvent och vuxna som tar ansvar för att fånga deras erfarenheter”.

Förmodligen var det ett fatalt misstag att avskaffa betyget i ordning och uppförande som skedde i samband med sjösättandet av 1969 års läroplan. Ett alternativ kunde åtminstone vara S-förslaget att införa ett ordningskontrakt på varje skola, som klargör att god disciplin i klassrummet är ett ansvar som lärare, föräldrar och elever bär gemensamt.

Den politiska signalen är viktig. Bråk, stök, systematiska sena ankomster, våld och mobbing, är oacceptabla företeelser och får aldrig ursäktas.

I första hand är det emellertid föräldrarnas och skolpersonalens sak att få eleverna att inse det. Ska vi väga in rönen från Skolverkets undersökning borde den vettiga linjen vara mer stränghet – men med förnuft.

Huvudet i kaklet

Skrivit i Corren 15/10:

Pang, boom, krasch! Där gick Ulf Kristersson ända in i sitt omtalade kakel. De tappra försöken att sy ihop en regering sprack. Under söndagen gav moderatledaren upp. Oddsen var heller inte hans favör.

Att Stefan Löfven skulle ta ansvar för landet genom att stödja en Alliansregering fanns förstås aldrig på kartan. Även om det hade inneburit att SD tryggt hållits borta från inflytande och Löfven lovats självaste Shangri-La i utbyte, kan ingenting i världen kompensera Socialdemokraterna för det värsta som detta gamla maktparti kan tänka sig: att tvingas sitta på händerna i oppositionsbänken.

”Det kändes som en statskupp”, har S-veteranen Marita Ulvskog öppenhjärtigt sagt om den borgerliga valsegern 1976. Orden är avslöjande för den egenupplevda majestätiska identiteten. Sedan Per Albin grundade Sverige 1932 finns bara en riktigt legitim regeringsbildare medan övriga är mer eller mindre suspekta usurpatorer.

Klart att Löfven reptilsnabbt svarade ”glöm det!” på frågan om han kunde räcka Kristersson en hjälpande hand. Herregud, att göra en moderat till statsminister! Vi talar om ett parti som fortfarande mår illa av minnet från när Palme släppte fram folkpartisten Ola Ullsten som regeringschef 1979. Hellre att himlen föll ner.

Att den moderatledda Alliansen gav Löfven frikort att vara statsminister förra mandatperioden var däremot fullt naturligt och i nationens objektiva intresse…

När Centern och Liberalerna avvisade Kristerssons plan B att bilda en äventyrligt tuvhoppande M/KD-ministär, som ändå inte haft någon vidare livskraftig chans, var det bara att packa ihop.

Med denna första rond över i matchen är det väl dags för talmannen Andreas Norlén att låta Löfven pröva lyckan till comeback. I den riksdag som nyligen avsatt honom lär uppgiften inte vara avundsvärd. Sannolikt får även Löfven stånga huvudet blodigt i kaklet innan det kan börja bli intressant på allvar i rond tre.

Givet att partierna då inte kollektivt smiter ut bakvägen från dödläget och utlyser extra val, kommer den parlamentariska matematiken kräva en klassiskt hederlig grå kompromiss av ömsesidigt givande och tagande för att kunna lösas.

”Jag tycker det centrala är att Sverige får en så stabil regering som möjligt”, menar talman Norlén som det östgötska förnuftets röst i röran han är. Rimligen kan det endast innebära en stor koalition vars fundament är S och M.

Svårsmält? Vinsten av att extrempartierna V och SD, helst också MP-stollarna, försvinner ur ekvationen är dock inte dålig.

Ska Sverige bli nya DDR?

Skrivit i Corren 12/10:

En M-ledd regering som stödjer sig på SD vore väldigt illa, det är sant. Men förklara för mig varför en S-ledd regering som stödjer sig på V kunnat accepteras – bisarrt nog även av borgerligheten som förra mandatperioden krävde (!) att V skulle surras fast vid masten på Stefan Löfvens skuta.

Nu menar jag inte att SD och V är likvärdiga kålsupare. Jonas Sjöstedt basar exempelvis inte för ett parti där aktivister som kokar av främlingsfientlighet och rasism flockas. V har heller inga nazistiska rötter.

Men är å andra sidan det enda partiet i Sveriges riksdag som ställt sig bakom Molotov-Ribbentroppakten, Hitlertysklands ökända allians med Sovjetunionen 1939-41. Det är förstås många år sedan.

Vänsterpartiets långa historia som lydkommunister till hussen i Moskva och försvarare av det ryska slavstatsimperiet i Östeuropa är också förbi. Av den enkla anledningen att Sovjetunionen förlorade kalla kriget och imploderade.

När Berlinmuren föll var det inte så roligt att stå på tyranniets sida längre. En hastig omvändelse under galgen följde och beteckningen kommunisterna i partinamnet slopades. En ny tid, en ny vänster?

Åtskilliga decennier av hånglande med massmördande förtryckarregimer är förvisso svårt att bortse från. Men okej. Tanken att Jonas Sjöstedt skulle drömma om att sätta sina politiska motståndare i Gulag förefaller trots allt absurd och varje syndare som gör bättring förtjänar i kristlig, civiliserad anda en chans.

Jag har därför gjort ett ärligt menat försök att med mina mest välvilliga ögon läsa det nuvarande partiprogrammet, enligt hemsidan senast reviderat av Vänsterpartiets 41:a kongress 2016.

Någon annan slutsats än att extremismen lever och frodas kan jag dock inte dra. Sorry.

USA måste man ingalunda reservationslöst hylla. Men i Vänsterpartiet tycks detta land som tre gånger räddat demokratin i Europa fortfarande vara samma gamla avskydda ärkefiende som förr. Partiet förespråkar upplösning av Nato och att Sverige ska lämna EU. Marknadsekonomin och äganderätten kan vi också hälsa adjö.

Utan omsvep förkunnas: ”Kapitalismens grund är fåtalets ägande av och makt över produktionsmedlen, vilka styrs i eget vinstintresse. Det ekonomiska fåtalsväldet måste ge plats åt de arbetandes demokratiska förvaltning. Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande”.

Det ordas vidare om såväl löntagarfonder som massiva offentliga övertaganden av vitala näringslivssektorer. Notera följande: ”Genom kommunalt eller statligt ägande ges de demokratiskt valda församlingarna ett övergripande ansvar för produktion av varor och tjänster”. Vad betyder det i klartext? Planekonomi.

Med Vänsterpartiets ”demokratiska socialism” skulle den medborgerliga friheten obevekligen kvävas och välståndet bli ett minne blott. Sverige hade förvandlats till en outhärdlig grå, katastrofalt fattig och isolerad ruin – inte olik den forna tyska ”demokratiska” republiken DDR.

Att samarbeta med ytterkantsrörelser har alltid ett pris. Med V:s rödgardister i regeringsunderlaget radikaliserades Löfvens socialdemokrater till att hetsa mot privata välfärdsföretagare och folkets valfrihet genom att skurkförklara vinster i skattefinansierad verksamhet.

Tar Ulf Kristerssons moderater SD:s vulgärnationalister i båten kommer det garanterat också att få mindre trevliga icke-liberala konsekvenser.