Ohållbart biståndsregn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:

Nästa vecka röstar riksdagen om övergångsregeringens avskalade budget och det kan bli spännande. Moderaterna utmanar nämligen med en egen budgetvariant i samarbete med Kristdemokraterna och i förhoppningen att Sverigedemokraterna sluter upp vid voteringsknapparna.

Anar vi här början till formeringen av det ”konservativa block” som Jimmie Åkesson drömmer om att bilda? En återsamling av borgerligheten inför valet 2022 vore då omöjlig och det liberala kraftfältet i svensk politik hade försvagats betänkligt. Det skulle förvåna om Ulf Kristersson lät något sådant hända.

Icke minst riskerar han annars att undergräva Moderaternas egen ställning, byggd på Gösta Bohmans frihetliga legeringsrecept av liberala och konservativa idéer som varit avgörande för partiets framgångar sedan 1970-talet.

Graviterar Moderaterna i SD:s auktoritära, uttalat anti-liberala riktning vore partiet slut som den breda kyrkan för allmänborgerliga väljare och har sannolikt en marginaliserad framtid att möta på högerkanten.

Men låt oss lämna dylika dystra spekulationer därhän tills vidare. Sakligt sett är Moderaternas aktuella budgetalternativ i stora drag ett prima aktstycke, som bland annat utlovar sänkta skatter och ökade försvarsanslag.

Dock uppstod en fnurra på tråden angående biståndet, som KD vill ha kvar i nivå med dagens enprocentsmål. Dit nådde inte Moderaternas förslag riktigt. Men för KD är det en hjärtefråga att 1 procent av BNI (bruttonationalinkomsten) ograverat ska fortsätta satsas i bistånd 2019.

Det håller även övergångsregeringen, samt Liberalerna och Centern, fast vid. Moderaterna vek sig till slut för KD:s krav och föll in i ledet.

Nog kan det låta toppen och berömvärd solidariskt. I statsbudgeten för 2018 resulterade enprocentsmålet i den största svenska biståndsbudgeten någonsin: totalt 49 miljarder skattekronor, varav 43 miljarder gick till den internationella biståndsverksamheten. Ett enormt belopp.

Tyvärr är det sällan partierna kritiskt och seriöst orkar diskutera den principiella rimligheten i enprocentsmålets konstruktion, som är ett barn av 60-talets radikala vindar. Inte för att statligt bistånd nödvändigtvis måste vara fel – även om forskning visar att frihandel och privata insatser har mycket större betydelse för fattiga länders välståndsutveckling.

Problemet med vår gällande biståndspolitik är att antalet kronor ensidigt tenderar att hamna i blickpunkten. Ett imponerande spenderande i sig blir viktigare än vilken faktisk nyttoeffekt pengarna får.

Guldregnet över biståndsorganet Sida är illustrativt. De höga anslagen gör att deras byråkrater kan dra igång massor av olika projekt. Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) har nyligen studerat hur många projekt som sedan överlever när Sida upphört med finansieringen. Svaret är blott 2 av 10.

”Vi ville granska hållbarheten eftersom bistånd ges för att skapa någonting bestående, men vad vi fann var bristande hållbarhet”, sa EBA:s kanslichef Jan Petterson till SVT Nyheter i somras (27/8).

När det lugnat ner sig i riksdagen borde M, KD och övriga riksdagspartier ta en allvarlig funderare på biståndspolitikens reformering. Enprocentsmålet kan inte vara någon helig ko.

Ständigt denne Löfven!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:

Opinionsmätningarnas Rolls-Royce har SCB:s stora partisympatiundersökning kallats. Men den som presenterades i tisdags är nog inte ett alldeles tillförlitligt lyxåk.

Mätperioden för november slutade samma dag som den möjliga vändningen i regeringskaoset inleddes, då Centern öppnade för en uppgörelse med Socialdemokraterna och Liberalerna hakade på dygnet efter.

Hur detta påverkade partiernas aktier på väljarbörsen hann alltså SCB egentligen inte fånga upp, vilket gör att Rollsen rullade ut i offentligheten med ett punkterat däck denna gång. Tämligen klart är ändå att Socialdemokraterna framstår som vinnaren sedan valkatastrofen i september och förlusten av statsministerposten.

Partiet är som katten med nio liv, ökar mest av alla (plus 2,2 procentenheter) och kravlar sig över 30-procentsnivån igen. Man kan inte annat än ge Stefan Löfven ett generöst erkännande. Hans paradgren är att ha is i magen och utnyttja sina motståndares notoriska benägenhet till att dupontartat förgöra sig själva.

Inledningen på förra mandatperioden bar syn för sägen när Alliansen begick politisk harakri som trovärdigt alternativ genom Decemberöverenskommelsen. Bara en sån sak som att Moderaterna insisterade på att Vänsterpartiet måste ha regeringsinflytande! Löfven skrattade säkerligen gott hela vägen till Rosenbad, vars portar Fredrik Reinfeldt lämnat vidöppna likt en kapitulationens kommendant Cronstedt på Sveaborg.

Socialdemokraterna skulle aldrig frivilligt ge upp makten och härligheten på ett sånt demoraliserande sätt, vilket också med all önskvärd tydlighet visades efter höstens val. Alliansen och SD tvingades samman för att avsätta Löfven i en riksdagsomröstning.

Sedan var det enbart för S-ledaren att ta det lugnt medan Alliansen bjöd svenska folket på sin version av ”Kvartetten som sprängdes” och Ulf Kristersson fick gå på plankan i kammaren. Över de rykande spillrorna av borgerligheten kan nu Stefan Löfven åter kliva fram i rampljuset.

Enligt SCB piskar den rödgröna sidan allianspartierna med drygt 5 procentenheter. Det är en uppseendeväckande stark utökning av Löfvenlagets ledning relativt valresultatet – även om mätningen som sagt bör betraktas med viss reservation.

Får inte Centern och Liberalerna ut några riktigt rejäla liberala dundereftergifter av förhandlingarna med Socialdemokraterna kan vi troligen räkna med att borgerlighetens siffror snart ligger lägre än en sjunken båt.

Blir jorden nya Venus?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/12:

En planet som bär det sensuella namnet Venus – efter den romerska kärleksgudinnan – borde vara ganska gemytlig att vistas på. Vilket den troligen också var en gång. Blåa hav, ljumma vindar, behaglig temperatur, kanske även liv – och det bara 40 miljoner kilometer från jorden (ett stenkast bort i galaktiska termer).

Kort sagt skulle nog Venus stått sig mycket bra som semesterställe i vårt solsystem, ungefär likt rymdens motsvarighet till Thailand. Men det var för tre miljarder år sedan.

Charterresor dit är idag inte att rekommendera. Medeltemperaturen är drygt 460 plusgrader, tillräckligt hett för att smälta bly. Atmosfären är rena giftcocktailen och trycket på ytan är 90 gånger högre än hos oss. Som lök på laxen regnar det frätande svavelsyra. Dantes inferno ter sig inbjudande i jämförelse.

Vad gick så katastrofalt snett på jordens tvillingplanet? Det gör vi väldigt klokt i att vetenskapligt studera närmare, ty Venus drabbades av en skenande växthuseffekt som stekte hela klotet till döds.

I klimatdebatten har bland andra den berömde kosmologen Stephen W Hawking, som avled i våras, pekat på Venus som ett varnande exempel. Förmår vi inte hejda koldioxidutsläppen kan dess mardrömsöde även bli vårt, heter det. Onekligen något att tänka på för alla delegater som nu samlats på FN:s klimattoppmöte COP24 i polska Katowice.

Kan den globala uppvärmningen begränsas och världen räddas? Utan tvekan står vi inför ett oerhört allvarligt problem. Samtidigt bör vi akta oss för att hamna i en föga konstruktiv stämning av överdriven alarmism och ångestfylld panik. Venus är ett hopplöst skräckfall, men det är inte vi.

Mängden koldioxid i vår stackars grannplanets atmosfär är mer än 100 000 gånger större än i jordens atmosfär. Inte ens om vi medvetet ansträngde oss för att pumpa ut all koldioxid vi själva bara kunde, skulle det vara möjligt att komma i närheten av dessa enorma nivåer.

Däremot ligger det i mänsklig makt och förmåga att med en kombination av förnuftig politik, marknadsmässighet och tekniska utvecklingsåtgärder få nuvarande utsläpp av växthusgaser under kontroll. Slaget är ingalunda förlorat.

Men ska jorden bevaras som en fortsatt trevlig hemmaplanet är det hög tid att vi gemensamt kavlar upp skjortärmarna och river tag i uppgiften.

Venus. Inte längre så mysig.

Ett historiskt svek

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/11:

Skulle Putin vågat angripa Ukraina om landet varit bestyckat till tänderna med kärnvapen? Det är väldigt svårt att tro.

Ett tag satt Ukraina faktiskt på den tredje största nukleära arsenalen i världen. Detta avskräckande förråd av domedagsmissiler var ett arv från den olyckliga epoken som delrepublik i det konkursade sovjetiska kommunistimperiet.

Men med Budapest-memorandumet, undertecknat den 5 december 1994, gav Ukraina upp kärnvapnen och skickade dem till… Ryssland!

I utbyte lovade Kreml – där Boris Jeltsin då styrde – att respektera Ukrainas självständighet och territoriella integritet. Avtalet signerades även av USA och Storbritannien, som nervöst hotat Ukraina med internationell isolering om inte missilerna försvann och kom under bättre kontroll.

Ett oroande problem som kalla krigets rustningsfrenesi efterlämnat var således löst. Ukraina kunde å sin sida känna sig tryggt genom att dess gränser garanterades av tre samarbetande stormakter i öst och väst, tillika permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd. Ukraina kom lojalt att delta i FN:s fredsbevarande operationer jorden runt och inlemmades i Natos partnerskap för fred.

Vad skulle rimligen kunna gå fel?

Idag har Ukraina utelämnats åt ett revanschistiskt Ryssland i Vladimir Putins våld. Krimhalvön är ockuperad. I de östra delarna av landet bedriver ryssarna ett blodigt proxykrig. Och nu har konfliktnivån trappats upp ytterligare i Kertjsundet mellan Svarta havet och Azovska sjön.

Det tycks som nästa steg i Putins styckningsprogram är att blockera sundet, stänga två av Ukrainas viktigaste exporthamnar (Bardiansk och Mariupol) och i realiteten göra Azovska sjön till ett ryskt mare nostrum.

I Kiev har president Petro Porosjenko utlyst militärt undantagstillstånd och vädjar till väst om stöd. Kan inte Nato skicka örlogsfartyg till Svarta havet? Kan inte EU skärpa sina sanktioner mot Ryssland?

Svaren är svala och svävande. Någon mer hjälp utöver ord i senfärdiga, fördömande deklarationer synes inte vid horisonten från det ryggradslösa och splittrade västlägret.

Värdet av de kollektiva säkerhetsstrukturer som Ukraina hade att lita på har prövats och resultatet: en europeisk nation är kastad åt vargarna. Vanära och skam över alla demokratiska ledare som i vår tid låtit det ske.

Löfven i Allianskläder?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/11:

John Cleese kliver in i djuraffären och påpekar att hans nyinhandlade papegoja är död. Enda anledningen till att den suttit på pinnen i sin bur är att den varit fastspikad där. Affärsinnehavaren Michael Palin nekar kategoriskt. Papegojan är inte alls död, den vilar sig bara.

Monty Pythonsketchen – ett mästerstycke i absurd komik – illustrerar hälsoläget för Alliansen. Kvartettens partiledare har envist bedyrat att deras gemensamma projekt lever. Det liknar mest Michael Palins försök att intala John Cleese att papegojan rör på sig genom att knuffa till fågelburen. I själva verket måste Alliansen nu betraktas som finito, icke-existerande, slut, gången till de sälla jaktmarkerna.

Ulf Kristerssons nederlag i statsministeromröstningen var gravskriften. En M/KD-regering som i praktiken skulle styra på nåder av SD vägrade C och L – fullt rimligt – att acceptera. Alliansen rämnade därmed itu, spräckt av en ideologiskt oförenlig hållning till hur den auktoritära, främlingsfientliga högerpopulismen borde hanteras.

Det blev samtidigt en glad present till Socialdemokraterna, som trots partiets sämsta val sedan 1911 och en avsatt statsminister, kunde se sin hett efterlängtade önskan om en ramponerad borgerlighet förverkligas inför öppen ridå. Ty i ett slag stärktes chansen för Stefan Löfven att stanna kvar i Rosenbad – om hans blocköverskridande inviter till C och L föll i god jord. Vilket mycket riktigt skett denna vecka.

Först förklarade Annie Lööf att hon var villig att släppa fram Löfven som combackande statsminister. Sedan instämde Jan Björklund (efter viss vånda). Kan Allianspapegojan bli mer avliden? Eller kommer den snarare att likt fågeln Fenix resa sig ur askan, fast i Stefan Löfvens otippade gestalt?

Villkoren som C och L ställer för att låta S styra låter nämligen som rena liberala drömmen. Lättade skatter på företagande och jobb (inkluderat kraftigt sänkta marginalskatter och avskaffad värnskatt), rejäla strukturreformer med flexiblare arbetsrätt, förändrade turordningsregler, friare hyressättning på bostadsmarknaden, ökad valfrihet i välfärdssektorn, et cetera.

En så potent borgerlig politik orkade knappt Alliansen driva när den själv hade makten. Sannolikheten att Socialdemokraterna pallar att göra det? Tja… Men om Löfven binds till det liberala kraftfältet, och Sverige får en fungerande regering med ytterkantspartierna SD och V isolerade, vore det väl ingen direkt dålig vinst ändå.

Ukraina bit för bit

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/11:

Snart har det gått fem år sedan Ukrainas president Viktor Janukovytj tvingades lägga benen på ryggen, bortjagad av ett provästligt folkligt uppror mot hans korrupta och Kremlvänliga vanstyre. Den utmaningen tog inte Putin lätt på.

Hans ambition att få tillbaka den forna sovjetrepubliken i fållan som en vasallstat inom den ryska intressesfären hotades om Ukraina sökte sig närmare EU och Nato. Svaret kom snabbt.

Ryska soldater, i omärkta uniformer, ockuperade Krimhalvön som efter en folkomröstningscharad annekterades av Moskva. En separatistrevolt orkestrerades i östra Ukraina, där regionerna Donetsk och Luhansk med uppbackning av den ryska krigsmaskinen förklarade sig som självständiga utbrytarrepubliker – naturligtvis i realiteten styrda och kontrollerade från Kreml.

Skyndsamt byggdes också en 19 kilometer lång motorvägsbro mellan det ryska fastlandet och Krimhalvön över Kerjsundet i Svarta havet. På andra sidan denna smala passage ligger Azonvska sjön vars stränder tillhör Ryssland och Ukraina. Bron demonstrerar den ryska orubbligheten att behålla Krim och mer än så.

Den ger en utmärkt förevändning att stänga sundet för ukrainska fartyg, vilket var precis vad den ryska militären gjorde i helgen med dundrande kanoner. Mönstret är tydligt. Putin sliter åt sig Ukraina bit för bit, slugt och målmedvetet.

Men varför väljer han att höja insatserna i konflikten just nu? Förmodligen är det en kombination av inrikes- och utrikespolitiska faktorer. EU befinner sig i ett försvagat och splittrat tillstånd, likaså USA.

Tysklands Angela Merkel hänger på repen. Storbritannien är uppslukat av Brexit. Washington i Trumps osaliga skugga är polariserat som aldrig förr. Vilken motståndskraft orkar väst mobilisera i det läget? Putin ser rimligen ett bra tillfälle att pröva.

Samtidigt är Rysslands ekonomi hårt pressad av omvärldens sanktioner och sjunkande oljepriser. Befolkningen knorrar, missnöjet med Putinregimen växer. Ett klassiskt recept att rädda det egna skinnet är då att iscensätta konfrontationer mot andra länder och piska upp berusade stämningar av nationell chauvinism.

Ockupationen av Krim 2014 lyckades förträffligt i det avseendet, men det är som att ta en drink. Effekten klingar snart av och du måste ta en ny. Frågan är vad Putin gör när Ukraina inte längre räcker.

Lucia i skottgluggen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/11:

”I natten darra / de kalla väder. / Steg hör jag knarra / på vindens bräder: / i hvita kläder / stod herrgårdsflickan, / med vaxljuskrona kring håret fäst, / nyss vid mitt läger och räckte brickan / lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst. / Nu upp till gamman / i mörka tider! / Med tjärvedsflamman / Lucia skrider / i däld och lider”.

Så skaldade Erik Axel Karlfeldt, som få idag kanske läser i stugorna. Men när det begav sig var han så uppburen att Svenska Akademien förärade honom Nobelpriset i litteratur 1931 – postumt till och med!

Karlfeldts sedermera tonsatta dikt Lucia ovan är från 1898 och skildrar en luciamorgon på en svensk herrgård (om ni undrar över de ålderdomliga orden så betyder ”däld” en liten dal, ”lider” är ett uthus där man förvarar redskap).

Herrgårdsmiljön är inget slumpartat val av Karlfeldt. Runt förra sekelskiftet var luciafirandet i Sverige ännu främst en exklusivare angelägenhet för de övre samhällsklasserna. Gamman vid tjärvedsflamman för torpare, småbönder och arbetare? Glöm det.

Först framåt slutet av 1920-talet började traditionen demokratiseras och blev en allmänt omhuldad ljushögtid i folkhemmet. Frid och fröjd? Inte riktigt längre.

Förskolan Kärrbacken i Motala har denna sena novemberhöst nått närmast herostratisk ryktbarhet i riket genom att ställa in luciafirandet. Den ansvarige förskolechefen motiverar beslutet med ett slags omvänt demokratiargument, typiskt för vår ängsligare epok.

Risken finns att alla vårdnadshavare inte har råd att skaffa erforderliga dräkter till sina små i luciatåget. Skolan får inte exkludera, kränka och diskriminera någon. En del känsligare barn kan även bli oroliga vid större gruppsammankomster. Sedan måste man ju också tänka på det obligatoriska genusperspektivet.

Omsorgen om det uppväxande unga släktet i den bredare massan kräver således att de besparas sång och festligheter vid Lucia. Det är ju en intressant signal från Kärrbackens förskola, som ironiskt nog minner om hur det brukade vara för invånarmajoriteten i det forna bondesamhällets Sverige.

Där fanns definitivt ingen fara att vanliga ungar skulle traumatiseras av att uppleva flickor med vita kläder och ljus i håret. På sätt och vis värnar alltså Kärrbackens förskola en gammal tradition i det avseendet.

Såväl berörda som icke berörda föräldrar har förstås flugit i taket, det stormar av raseri på sociala medier och i tidningarna är det svarta rubriker. Det är också ett intressant fenomen som tycks upprepas varje år numera när Lucia är på tapeten.

Ständigt är det någon skola, någonstans i landet, som väcker skummande nationell vrede genom att oförlåtligt förgripa sig på högtidens former – som högröstade målsmän och larmande debattörer ser det i alla fall. Om det i första hand är å skolbarnens vägnar eller sina egna är dock mer oklart.

Möjligen hade 1800-talets torpare ändå rätt. Enligt folktron var nämligen troll bokstavligen i rörelse under Lucia och mycket kunde gå på tok. Bäst var därför bara hålla sig stilla och ta det lugnt.

”Det finns gåtor överallt”

Publicerad den av
Svara

Jag hade en bisarr barndom – och föräldrar som var bisarra, de med – och en ungdom som var en aning kaotisk. Men hade allt varit normalt, hade det ändå inte hindrat mig från att bli romanförfattare. För jag hade hittat en gåta, också där det inte skulle verka finnas någon. Det finns gåtor överallt.

– Patrick Modiano, intervjuad i Vi läser, nr 6/2018.

Hattar och mössor igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/11:

”Lät Hatt och Mössa dras, lät tvedräktsåskor knalla: / en ek, som då och då en liten skakning har, / i jorden bättre fäste tar. / När Rom ej trätte mer, begynte det att falla, / och England når sin höjd mitt under split och kiv; / parti är fria staters liv. / Ja, gånge hur det vill, / hos mig är ingen bit, som ej hör Sverige till”.

Raderna är ur en av den svenska litteraturens stora klassiker, Min son på galejan, skriven av skeppsprästen Jacob Wallenberg under den långa resan från Göteborg till kinesiska Kanton med ostindiefararen Finland åren 1769-1771.

Då sjöng redan partiväldet i frihetstidens Sverige på sista versen. Men Wallenberg var fortfarande mycket uppskattande av det progressiva experiment i parlamentariskt styre, vilket lovande inletts efter den enväldige krigarkungen Karl XII:s död 1718.

Att debattens vågor går höga hör konkurrensen mellan olika partier till i ett fritt land. Vädrandet av skilda åsikter och intressen är inget att beklaga sig över, det är enbart hälsosamt för framåtskridandet. Det var poängen som den gode Jacob Wallenberg ville inskärpa och självklart hade han rätt.

Men med frihet följer även ansvar. Det visade sig tyvärr inte hattarna och mössorna, dåtidens bägge maktkonstellationer i riksdagen, vara särskilt bra på att axla. Istället för att mogna med uppgiften att regera i kungens ställe, föll de varandra i strupen och alltsammans urartade i oförsonligt partihat, massiv korruption och förlamande söndring.

Gustaf III, som ärvde den åsidosatta tronen 1771, försökte förgäves vädja om enighet och pekade på Polen som varnande exempel. Där hade det parlamentariska kaoset bokstavligen drivit landet till inbördeskrig. Lösningen hos oss, om man kan kalla det så, blev att Gustaf III gjorde statskupp i augusti 1772 och återupprättade kungamakten. Lättnaden torde varit utbredd i riket.

Hattarna och mössorna hade kört sitt anseende i botten och dunstade bort likt över en natt, saknade av ingen. Den historiska konsekvensen av deras misslyckande måste betecknas som tragisk. Frihetstiden bar inom sig ett tidigt frö av modern parlamentarism och konstitutionell monarki. Vi kunde blivit ett föregångsland i den demokratiska utvecklingen.

Motsatsen inträffade. Partiväsendet komprometterades svårt som något onaturligt och omoraliskt. Demokratins genombrott försenades och dröjde längre än vad det egentligen borde i Sverige.

Dessvärre börjar nu dagens partier påminna om sina grälsjukt ansvarslösa föregångare på 1700-talet. Omedgörligheten till kompromisser har fått regeringsbildningen att gå i sällan skådat baklås. Under torsdagen gav även centerledaren Annie Lööf upp sina sonderingar. Hon sökte en uppgörelse baserad på sakpolitiska överenskommelser. Det gick inte heller, symptomatiskt nog.

Polariseringens tvedräktsåskor knallar snarare allt starkare. Partierna har tjurskalligt drivit varandra djupare in i återvändsgränden. Dödläget är totalt. Hur de ska backa ur den självförvållade, hopplöst blockerade situationen står skrivit i stjärnorna. Extra val? Vilken dramatisk demonstration av den egna impotensen!

Demokratin överlever säkert denna kris. Frågan är dock om allmänhetens förtroende för riksdagens comebackartade versioner av hattarna och mössorna gör det.