Saken på sin spets

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/11:

Det går inte annat än att känna varm beundran för riksdagens talman Andreas Norlén. Metodiskt har han lirkat med partierna. Gett dem chans efter chans att i resonerande pragmatisk anda komma över sina våndor. Skänkt dem generöst med tid till samtal och reflektion. Visat psykologisk förståelse. Bjudit på kaffe och kakor i avspända former. Haft gruppterapi ända in i kaklet.

Norlén har sannerligen tålmodigt försökt och få kan avundas hans tröstlösa uppgift. Vem kan dyrka upp låsningarna i regeringsfrågan när kompromissviljan bland de inblandade förblir obefintlig? ”De verktyg jag har i min verktygslåda är på väg att ta slut”, konstaterade Norlén under måndagens pressträff.

Som vanligt var han lika gentlemannamässigt korrekt, lugn, stabil och pedagogisk (är det inte i själva verket Andreas Norlén som vore den bäst lämpade att vara statsminister?).

Vad som nu återstår för honom är att övergå till skarpt läge och ställa saken på sin spets. Att låta riksdagen nästa vecka votera om Ulf Kristersson som regeringschef är därför helt rätt.

Antagligen lider moderatledaren nederlag. Något stöd från C och L är inte att räkna med om SD ska tillhöra röstunderlaget. Och Stefan Löfven skulle hellre äta upp en burk daggmask än sträcka ut en hjälpande hand till ärkerivalen i det blåa laget.

Men möjligen, möjligen kan sedan allvaret i situationen äntligen börja sjunka in och tvinga partierna att axla det ansvar för Sverige som de hittills vägrat. Alternativet extra val är ju ingen lösning, utan hade bara på ett förödande sätt urholkat riksdagspartiernas redan hårt prövande förtroende.

Vad är egentligen problemet? Undantaget V och SD råder knappast några avgrundsdjupa, sakpolitiska motsättningar som på Palmes och Bohmans tid.

Nyligen skrev liberalen Johan Norberg i Aftonbladet om sina amerikanska vänners förundrade syn på vårt blågula parlamentariska kaos: ”Svenskar med sina konsensustraditioner borde väl kunna sätta ihop hur många olika regeringskonstellationer som helst. Någon tyckte att svenska partier ändå verkade intill förväxling lika, som Ikea-plankor. Det är väl bara att skruva ihop nåt och hoppas att det håller?”.

Yrkespolitikerna är inte endast valda för att styra. De är betalda för det också, högavlönade på det arbetande folkets bekostnad. Deras partier är helt beroende av skattebidrag för att alls kunna existera.

Gör då skäl för medborgarnas pengar och ge landet en funktionsduglig regering!

Sluta stödja Fairtrade

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:

Tillhör det kommunens uppgift att med skattebetalarnas pengar propagera åt LO och Svenska kyrkan? Det tycker inte Lunds nya styre, bestående av de fyra Allianspartierna och det lokala partiet Förnyalund. Därför har kvintetten beslutat att lämna certifieringen Fairtrade City.

Enligt Fairtrades hemsida var 72 svenska kommuner anslutna till denna diplomering i september 2018.

Det innebär att dessa kommunernas makthavare förbundit sig att verka för ett ökat utbud av rättvist producerade varor och uppfostra medborgarna till en etisk riktig konsumtion. Som LO:s och Svenska kyrkans gemensamma bolag Fairtrade Sverige AB definierat det, nota bene.

Fackets och kyrkans progressiva idéer om handel kan aldrig vara fel att stödja, tyckte de borgerliga i Linköping förra gången Alliansen rattade vår kommun. Sålunda blev Linköping Fairtrade City-märkt i maj 2009. I fjol stod Linköping värd för Fair Trade Forum, där nätverkande rättviseaktivister och representanter från landets övriga fackligt-kyrkliga certifierade kommuner strålande samman för att konferera på temat ”Hållbar livsstil”.

Deltagarna hade säkert en trevlig och givande upplevelse. Men det är inte gratis. I juni släppte Skattebetalarnas förening en rapport som försiktigt kalkylerade den sammantagna notan för kommunernas Fairtrade-engagemang till minst 156,2 miljoner kronor under 2017.

Summan inkluderar certifieringsavgiften, hur mycket kommunerna spenderar på inköp av Fairtrade-varor som kaffe och bananer, samt vad opinionsbildningen kostar som bedrivs för Fairtrades räkning.

Nu finns dock inget mer att hämta från kommunkassan i Lund, meddelar politikerna i den skånska universitetsstaden: ”det är slöseri med skattepengar att betala för just denna certifiering samtidigt som många studier visar att det inte alls gynnar arbetare i utvecklingsländer”.

Det är precis vad den nytillträdda Alliansen i Linköping också borde meddela. Ty det var och är fel att stödja Fairtrades alternativa handelssystem med sina reglerade minimipriser. Det saboterar marknadsekonomins grundläggande mekanismer för utbud och efterfrågan. Det gör produktionen dyr och ineffektiv. Det konserverar redan utsatta ekonomiska och sociala förhållanden.

Vetenskapliga belägg för detta har – som Correns ledarsida flera gånger påpekat – kommit från University of London 2014, från Berkeleyuniversitetet 2012, från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009.

Rättvis handel i verkligheten är fri handel utan tullar och subventioner. LO och Svenska kyrkan må ha en annan uppfattning. Men varför ska Linköpings skattebetalare tvingas bidra till att sprida och legitimera Fairtrade Sverige AB:s förvillelser?

Konsten är historiens viskning

Publicerad den av
Svara

Konsten tillhör alla och ingen. Konsten tillhör varje tid och ingen. Konsten tillhör dem som skapar den och dem som njuter av den. Konsten tillhör lika lite Folket och Partiet som den en gång tillhörde aristokratin och mecenaten. Konsten är historiens viskning, som hörs genom tidens larm. Konsten är inte till för konstens skull: den är till för människornas skull. Men vilka människor, och vem avgör det?

Han betraktade sin egen konst som antiaristokratisk. Komponerade han, som hans belackare hävdade, för en borgerlig, kosmopolitisk elit? Nej. Komponerade han, som hans belackare ville att han skulle, för gruvarbetaren i Donetsbäckenet vilken uttröttad efter sitt skift behövde något som lindrade och piggade upp? Nej.

Han skrev musik för alla och ingen. Han skrev musik för dem som verkligen förstod att uppskatta den musik han skrev, oavsett deras sociala bakgrund. Han skrev musik för de öron som kunde höra. Och han visste att varje riktig definition av begreppet konst är cirkulär, och att varje oriktig definition av konst tillskriver den en speciell funktion.

– Julian Barnes, Tidens larm, 2016.

Den ödesdigre amiralen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/11:

Mer än femtio dagar efter valet och fortfarande dödläge. Talmannen har tvingats inleda terapisamtal i grupp med den kaosaktigt splittrade riksdagens åtta partier. Processen har fått ett löjets skimmer över sig och vilken sorts minoritetsregering som till slut kommer att värkas fram ur röran kan vi bara gissa oss till.

Det är amiral Arvid Lindmans fel, naturligtvis. Han var högerledare under början av förra seklet när kravet på allmän och lika rösträtt var den dominerande stridsfrågan i Sverige. Liberalerna och Socialdemokraterna var allierade i kampen för fullvärdigt folkstyre. Högern, Moderaternas föregångare, var skeptisk och höll emot.

1906 försökte den liberale statsministern Karl Staaff genomdriva en rösträttsreform som innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Denna modell från parlamentarismens hemland Storbritannien förskräckte Lindman, som misstänkte att hans eget parti riskerade att missgynnas högst kännbart. Högern vägrade därför bifalla förslaget, vilket då föll och Staaff avgick.

Arvid Lindman tog över statsministerposten och lanserade en rösträttskompromiss, vars bestående princip blev det system med proportionella val i flermansvalkretsar vi har idag. Det lyckosamma i detta kan diskuteras.

Fördelen är att upplevelsen av representativ rättvisa vanligen anses större. Parlamentet får en rikare sammansättning av partier och åsikter, även udda sådana. Mångfalden stärker legitimiteten.

Paradoxalt riskerar prioriteringen av rättvisan också att undergräva legitimiteten. Majoritetsregeringar är mycket svårare att bilda. Det är till nackdel för den demokratiska effektiviteten. Det gör även att små partier kan utöva politisk utpressning och erövra en oproportionell maktställning som inte återspeglar deras faktiska stöd i väljarkåren. Hur demokratiskt är det?

I den nuvarande fragmentiserade riksdagen vet inte ens väljarna vilken utdelning deras röster ger. Kommer statsministern heta Ulf Kristersson, Stefan Löfven eller Annie Lööf framöver? Omöjligt att säga.

Hade Karl Staaffs brittiska modell vunnit gehör 1906 skulle vi fått färre partier och mindre åsiktsrepresentativitet. Men tydligare alternativ, handlingskraftigare regeringar och bättre möjligheter att utkräva ansvar.

Inget valsätt är perfekt. Frågan är dock om inte amiral Lindmans system vid det här laget börjat visa sig moget för en genomgripande översyn.

Kansler på slutvarvet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:

Det är aldrig sunt med en ledare eller ett parti som regerar för länge. Makten bör alltid växlas regelbundet i en välfungerande demokrati. Angela Merkel har varit partiordförande för CDU i 18 år, hon har varit förbundskansler i 13 år.

Det borde således vara dags att snart tacka för sig. Vilket hon också nu gör – delvis.

Lokalvalen i Bayern och i Hessen blev ytterligare två smärtsamma bakslag för Tysklands kristdemokrater som redan är sargade av vikande opinionsstöd och inre splittring. Den stora koalitionen med socialdemokratiska SPD, som tog en evighet att mangla fram efter det misslyckade förbundsdagsvalet förra året, är ett knackigt resonemangsäktenskap på bristningsgränsen.

Merkels ställning har tydligt eroderat. Medveten om detta har hon annonserat sin avgång som partiledare i december, vilket ter sig likt ett taktiskt bondeoffer för att kunna stanna i kanslerämbetet tills mandatperioden löper ut 2021.

Satsa dock inga pengar på det. Merkel är förvisso en skicklig maktspelare, men hennes auktoritet är inte vad den har varit. Det skulle förvåna om hon som en allt lamare anka lyckas bita sig kvar ens över nästa år. Det faktum att Angela Merkel är nere för räkning kommer samtidigt ytterst olägligt.

Kalibern av hennes statsmannaskap är en rar företeelse i dessa skymningsartade dagar av tilltagande politisk osäkerhet och förbittrad polarisering. Det Merkel representerat vid rodret för Europas mäktigaste nation och ekonomiska motor, är en kombination av pragmatisk mittenorientering och försvar av liberala kärnvärden som vi behöver mer än någonsin.

När USA under Donald Trump kapitulerat som den fria världens banérförare och den internationella rättsordningens garant, vändes inte utan skäl blickarna mot Angela Merkel. Tomrummet efter USA kan ingen fylla, men Merkel var åtminstone det bästa av otillräckliga substitut som fanns till hands. Hur ska det gå utan henne på den europeiska scenen? Orosmolnen är inte få.

EU-projektet skakas av Brexit, Ungerns och Polens auktoritära träskvandring, det vanstyrda Italiens budgetkris som kan få eurozonen att brista. Lägg till detta starka vindar av främlingsfientlig högerpopulism, ett aggressivt tyranniskt Ryssland och Turkiet i Erdogans våld. Som lök på laxen väntar även en sannolikt bister lågkonjunktur.

Tyskland har i detta stormiga läge en nyckelroll som stabiliserande ankare. Men med Merkel borta? Håll i hatten.

Ingenting har hänt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:

I Olle Adolphsons briljant absurda visa Resan hem skildras i många strofer och med exakta tidsangivelser en kantstött mans tågfärd genom Sverige en luguber söndag. Han befinner sig på perrongen i Skövde ”med sex Albyl på fickan och sista fimpen tänd” och ska återvända till huvudstaden.

Men först åker han till Göteborg, därefter till Malmö, skymtar suktande i mörkret Köpenhamn på andra sidan Öresund och då restaurang Kramers är stängd kastar han sig på nattåget till Stockholm. Klockan kvart i nio på måndagsmorgonen lunkar han in på sitt gråa kontor igen.

Vad har hänt? Absolut ingenting. Det är tragiskt, barockt och komiskt på samma gång. Adolphson sjunger avskalat berättande, skelettartat komprimerat likt folkhemmets svar på Beckett och låter undertexten säga allt. Vi förstår att den stackars tågresenären i djärv desperation försökte trotsa oddsen och finna en bit blå himmel i tillvaron, men målet om lyckan förblir undflyende.

Resultatet av hans sökande är endast en cirkulär rörelse av tristess, grusade förhoppningar och lågintensiv förtvivlan över meningslösheten i sitt företag.

Är inte detta en träffande symbolisk bild av den svenska regeringsbildningsprocessen? En av valet stukad men tillkämpat optimistisk Ulf Kristersson ger sig inledningsvis ut på fåfäng jakt efter stöd till en Alliansregering som mandatfördelningen redan dömt till en hägring.

Hans sonderingsbesök hos övriga partier slutar i förutsägbar kyla. Någon nåd står icke att få. Det är bara att lomma åter till talman Andreas Norléns kansli och konstatera faktum. Expeditionen gav noll, utöver att tiden gick.

Sedan är det en luggsliten Stefan Löfvens tur att avlösa på perrongen för att göra samma fruktlösa resa, förutsättningarna är identiskt ledsamma och utgången likadan.

Ingen på andra sidan blockgränsens glittrande sund vill släppa in honom i värmen och Kramers i form av Centerpartiet håller dörren låst. Tomhänt tvingas han meddela talmannen på måndagsmorgonen att läget är oförändrat dystert.

Vad sker nu? Andreas Norlén byter spår till att själv inleda gruppsamtal med partiledarna om regeringsalternativen, men noterar med ett understatement att ”kompromissviljan har varit begränsad så här långt”.

Resan lär alltså fortsätta i händelselöshetens monotona rundgång, kanske till jul eller vad vet jag?

Traditionskollaps

Publicerad den av
Svara

Julmustens tidiga ankomst i butikerna upprör gastronomen och kulturhistorikern Edward Blom. Tendensen hos svenska folket att vilja tjuvstarta julfirandet har gått för långt.

”Laddningen förstörs om man använt alla symboler vi har för att skapa julstämning redan i oktober. Då totalförstör man magin”, ryter Blom i Aftonbladet.

Jag kan bara instämma. Människor måste få vara fria att dricka julmust utan regleringar – men under ansvar! Ger er till tåls, gott folk. Att skåla med tomten gör vi först i december, okej?

Ensamma galningar?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/10:

Cesar Sayoc, en 56-årig udda figur bosatt i en skåpbil, greps av amerikansk polis i fredags. Han misstänks för att ha legat bakom den rad brevbomber som förra veckan skickades till den judiske filantropen George Soros, till Hillary Clinton och Barack Obama, till journalister på TV-bolaget CNN och andra profilerade Trumpkritiker.

Cesar Sayoc kan synas som en typisk ensam galning, psykiskt störd och fanatisk i sitt högerextrema hat. Ungefär som Jared Lee Loughner. I januari 2011 dök han upp på ett politiskt möte i Tucson, Arizona och sköt ihjäl åtta människor. Men måltavlan för hans attack, den demokratiska kongressledamoten Gabrielle Giffords, överlevde mirakulöst trots att hon träffades i huvudet.

Loughner dömdes till livstids fängelse för dådet. Han agerade på eget bevåg, dock inte i ett vakuum. Strax innan hade den ultrakonservativa Tea Party-rörelsens företrädare Sarah Palin (republikansk vicepresidentkandidat 2008) publicerat en lista på tjugo demokratiska kongressledamöter vilka hon förklarade som särskild avskyvärda och därför måste ”oskadliggöras”.

Alla hade märkts ut med hårkorset på ett kikarsikte. Palin uppmanade sina anhängare att ”ladda om och sikta”. En av de utpekade i skottlinjen var Gabrielle Giffords.

Palins avsikt var inte bokstavlig menad. Men att hennes militanta retorik och brutala bildspråk kan triggat virrpannan Loughner till handling går knappast att utesluta. Tvärtom.

Jämför med ett svenskt exempel, lasermannen John Ausonius som i början av 90-talet sköt prick på invandrare. En ensam galning?

Ja, fast inte heller han agerade frikopplad från samhället i övrigt. I riksdagen fanns ett parti som skyllde alla problem på flyktingar och muslimer: Ny Demokrati. ”Deras budskap gav mig en form av feedback”, sa Ausonius senare och hävdade att Ian & Bert gav honom legitimitet att höja geväret.

I lördags rusade 46-årige Robert Bowers in på en synagoga i Pittsburg, vrålade ”alla judar måste dö” och sköt ihjäl elva gudstjänstbesökare. Bowers tycks också som en uppenbar dåre. Men kan hans vidriga antisemitiska massaker betraktas som ett isolerat fenomen?

Tea Party-rörelsen bidrog till att lägga grunden för Donald Trump, hans kidnappning av det republikanska partiet och hans förstörelse av det politiska klimatet i USA. Trump har gjort presidentämbetet till ett nationellt centrum för grov demagogi, lögner, syndabockstänkande, konspirationsteorier och avhumaniserande utfall.

Den som systematiskt sår hat och illvilja i samhället bör inte förvånas om skörden blir därefter.

Återbesök i Norsbron

Publicerad den av
Svara

Här har jag inte varit på mycket, mycket länge. Norsbron är i mitt tidiga barndomslandskap ett närmast mytiskt ställe. Under 70-talets början bodde jag i detta lilla värmländska samhälle strax utanför Vålberg innan familjen flyttade vidare till Kungsbacka.

Denna stig är vad som återstår av vägen till vårt hus. Märklig känsla att gå här igen.

Huset fanns inne bland träden bortom åkerkanten och hade adressen Snarbergsvägen 13. Nu finns inte ett spår av det.

Detta är en bild från 1950. Byggnaden i vänstra hörnet var vårt hus med Norsälven precis utanför fönstret.

Vid tomtens strandkant på en fallfärdig brygga.

Tomten och bryggan från motsatt håll.

Husen där mina lekkamrater och övriga grannar bodde är också försvunna. En sorglig ödslighet på hela denna plats som i mitt minne präglades av ljust, harmoniskt liv.

Den nedre högra delen av denna bild från 1965 visar hur det såg ut när bostadshusen ännu fanns. Alla fyra, undantaget det femte intill brofästet, är numera rivna. Faran för skred gjorde att Karlstad kommun löste in husen och brände ner dem, liksom vårt, för några år sedan (de instabila markförhållandena gjorde att man inte vågade ta dit tunga maskiner).

På andra sidan bron och älven som stilla flyter förbi. Det enda hus som finns kvar på Snarbergsvägen skymtar uppe till höger. Dess tappra invånare vägrade nämligen lämna sitt hem, trots rasrisken!

Farväl, du utplånade adress till en svunnen liten värld som en gång var min.