Grattis på födelsedagen, Björn Borg!
Kategoriarkiv: Tennis
Tennis – en sport för livet
Tennisserven är den högsta konstformen, endast Mozarts opera ”Don Juan” når upp i samma paritet. Det hävdar Lars Gustafsson i sin sprudlande romanklassiker Tennisspelarna (1977), där han entusiasmerande skriver om tennisen som vida mer än en idrott bland andra.
Det är ett sätt leva, rent av en filosofisk verksamhet. I tre korta meningar fångar han spelets själ och psykologiska nyckel: ”En boll som har gått, skall du aldrig grubbla över. Den är borta, vare sig den var bra eller dålig är den verkligen borta. Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig.”
Få har behärskat detta lika bra som Björn Borg, ett koncentrationsfenomen som kunde vända till synes förkrossande underlägen till seger genom att fokusera på bara på den boll som fanns i ögonblicket.
Det mest berömda exemplet är Wimbledonfinalen mot ärkerivalen John McEnroe 1980. Borg förlorade det nervdallrande långa tiebreaket i fjärde set med 16-18, som inkluderade sju (!) sumpade matchbollar. Vem som helst hade knäckts. Inte Borg.
Inför femte set återvände han iskallt till banan och spelade hem matchen som om ingenting hade hänt. ”Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig.” Precis så! Men pröva själv. Det är sannerligen inte lätt. Fast mycket stimulerande att försöka.
Tennisen betraktades länge som överklassnöje i stil med golf och segling. En av dem som introducerade sporten i Sverige var Gustav V. Han hade som kronprins upptäckt tjusningen med boll och racket under ett besök i Storbritannien 1879.
Först på 1960-talet, när SVT började sända Davis Cupmatcherna med Janne Lundqvist och Uffe Schmidt, fick tennisen en bredare spridning. Men det riktigt stora genombrottet kom förstås med Björn Borgs sagolika triumfer under 70-talet.
Han var inte bara en idrottsman i yppersta världsklass. Med sitt pannband och långa hår hade han utstrålning som en rockstjärna, vilket revolutionerade den dittills städade tennisen och gav sporten horder av nya fans, särskilt i yngre åldersgrupper.
Svenska folket greps av tennisfeber och arvet håller faktiskt fortfarande i sig. För några månader sedan uppmärksammade P1-programmet Kropp & Själ hur generationen som växte upp med Borg som idol nu söker sig tillbaka till tennisbanorna. Strida strömmar av 40- och 50-åringar dammar av racketen igen och lever ut sina gamla Björn Borg-drömmar.
Vuxentennisen har fått ett rekordartat uppsving och fenomenet är märkbart över hela landet. Som Tobias Nilsson, tränare i Vänersborgs TK, säger:
”Tennis är väldigt bra på det sättet att man kan hålla på så länge man kan stå på benen. Fotboll och innebandy kräver att många samlas på en gång och kan vara lite riskabelt för otränade och de som har lämnat tonåren bakom sig. För att spela tennis räcker det att du har en kompis på ungefär samma nivå. Då kan du ha väldigt kul samtidigt som du får en bra träning”.
Att man kan spela även i hög ålder är inte minst regissören Jan Troell ett strålande bevis på. Han är född 1931, började med tennisen som vuxen på 70-talet och är, så vitt jag vet, ännu i farten.
”Det är bland det roligaste jag vet och jag prioriterar det väldigt högt”, har han sagt. 2005 gjorde Troell en skojig kortfilm, Love 60+, om hängivna pensionärstennisspelare på sin hemmaklubb i Trelleborg. Se den! (Finns på DVD:n som medföljer Kurt Mälarstedts fina Troellbiografi från 2011.)
Men vad händer i Linköping? Jag är själv en del av vuxentennisboomen, lekar ofta och gärna Björn Borg med mina vänner och har haft många härliga matcher på Linköpings sportcenters tennisbanor, både inne och ute.
Det är en trevlig och uppskattad anläggning, vackert belägen i den grönskade parken intill Stångån. Tro mig, jag besökt åtskilliga svenska klubbar och Linköpings är bland de trivsammaste. Vem kom på den bisarra idén att riva hela rasket?
Jodå, det är sant. Den borgerliga majoriteten i kommunstyrelsen har nämligen beslutat att bygga en ny simhall för 645 miljoner kronor och att denna simhall tvunget ska ligga just där! Jag finner inget annat ord än kulturskymning.
Heder åt S, MP och V som vägrade acceptera denna provokation mot Linköpings tennisfantaster. Istället vill de rödgröna partierna att den nya simhallen ska byggas vid Folkungavallen i enlighet med tidigare beslut, något som också de flesta Linköpingsbor som yttrat sig i ärende föredrar (Corren 23/4).
Det var väl en utmärkt plan, varför ändra på den och förstöra vår förträffliga tennisanläggning på kuppen? Saken blir inte bättre av att kommunalrådet Christian Gustavsson (M) inte gett något tydligt besked om ersättande banor. Hur, var, när? Bryr han sig?
Tennisen är en sport för livet, men uppenbarligen inte för Linköpings bestämmande politiker. Sorgligt.
Himlen är inte oskyldigt blå
Det börjar som en ljus framgångssaga. Ted Gärdestad är underbarnet som 1966 får en huvudroll i tv:s julkalender. Han är även en av Sveriges bästa tennisjuniorer. Det är bara Björn Borg som inte stupar för Teds forehand.
Borg är en rival också utanför tennisbanan, bägge är förälskade i den unga rackettalangen Helena Anliot. Det är henne öppningsspåret Helena handlar om på Teds skivdebut Undringar från 1972. Då har han övergivit tennisen för musiken. Ted komponerar de fantastiska melodierna, storebrorsan Kenneth skriver texterna.
Succén blir enorm. Den blott 16-årige Ted charmar hela folkhemmet med lyriskt gnistrande poplåtar om sommar, sol och kärlek. Framåt 80-talet skyms solen av allt mörkare moln.
Den förr så livsbejakande Ted går vilse i andligt sökande och bryts ned av psykisk ohälsa, jagas därtill av grundlösa rykten om att han är Palmes mördare och senare även Lasermannen. Omgivningens fördomar mot psykiska åkommor och en illa fungerade vårdapparat förvärrar tragiken.
Snart ska Ted Gärdestads liv bli tv-serie, alternativt film. Det är gänget bakom hyllade Monica Z som är i planeringstagen, avslöjade Aftonbladet i går.
Jag hoppas filmmakarna förmår göra Ted rättvisa, inte minst därför att det finns en allmängiltighet i hans öde som visar att ingen av oss är immun mot tillvarons fallgropar. ”Det är inte skamligt med psykiska sjukdomar. Tvärtom måste vi prata mer om det så att de sjuka får hjälp tidigare”, som Kenneth Gärdestad sagt.
Det är svårt att fatta hur Ted trots sina plågor lyckades samla sig till comeback 1994 med albumet Äntligen på väg. En förbluffande stark prestation, mänskligt som konstnärligt. Till slut orkar han inte kämpa mot demonerna längre, midsommaren 1997 väljer han att lämna jordelivet.
Numera sitter Ted på sin egen måne och gör vad han vill. Där stannar han tills allting ordnat sig.
Den snygga, värdiga sporten
Unket, ITF!
När Pete Samras dominerade ATP-tennisen under 90-talet höll det monotona serve- och volleydunkandet på att kväva den breda publikens intresse. Sedan kom lyckligtvis en annan generation med eleganten Roger Federer…
Men Samras-epoken betydde samtidigt att damtennisen fick ett lyft. I jämförelse var damernas matcher mer rafflande, välspelade och underhållande. Åskådarna strömmade till, statusen höjdes. Illustrativt är att prispengarna i Grand Slamturneringarna i dag är lika mellan damer och herrar.
Klockan verkar dock stannat helt i Internationella Tennisförbundet (ITF) som valt ny styrelse: 14 män, noll kvinnor. Varför denna uteslutning? Rena hånet. Man behöver inte vara radikalfeminist för att uppröras. Det räcker att älska tennis.
Sorry, 6 juni blir aldrig 17 maj
I morgon är det nationaldag. Sådana brukar ju alltid vara liktydiga med folkfest, glam och patriotisk yra. I andra länder.
Som Frankrike 14 juli, då trikoloren vajar stolt till åminnelse av revolutionärerna som stormade Bastiljen 1789 och spred parollen om frihet, jämlikhet och broderskap över världen. Eller i USA där fyrverkerierna bränns av 4 juli, dagen då amerikanerna utropade sig självständiga från kolonialmakten Storbritannien 1776.
Vårt grannland Norge har 17 maj som celebrerar Grundloven, antagen 1814 och för sin tid en tämligen radikal demokratisk konstitution. Men främst symboliserar den frigörelsen från Danmark och därefter uppbrottet från den påtvingade unionen med Sverige.
Själva har vi 6 juni för att fira… ja, vad då? Björn Borgs födelsedag?
Länge hade vi ingen officiellt sanktionerad nationaldag alls, den tillkom först 1983 när Svenska flaggans dag uppgraderades i almanackan. Trots detta infann sig aldrig någon partystämning, vilket tydligen bekymrade vissa riksdagsledamöter.
Efter år av diskussion och byråkratiskt malande beslöt man därför att ytterligare höja statusen på 6 juni till helgdag. I utbyte reducerades annandag pingst till vanlig veckodag. Det blev inte roligare för det.
Snarare tråkigare, då pingstens sköna karaktär av långhelg som försmak till den stundande sommarledigheten gick förlorad (annandag pingst inföll som bekant ständigt och tryggt på en måndag, 6 juni är veckodagarnas Mädchen für alle).
Det påbjudna svenska flaggviftandet har från början haft något stelt, krystat och sömnigt över sig. Helgdagsreformen liknade mest ett desperat försök att ge konstgjord andning åt något livlöst som redan är bortom räddning.
I motsats till Frankrikes, USA:s och Norges nationaldagar är vårt 6 juni en rent artificiell konstruktion av det politiska etablissemanget. Förankringen i det folkliga medvetandet är praktiskt taget obefintligt.
De sammanfallande datumen av Gustav Vasas kungakupp 1523 och fastställandet av 1809 års grundlag som skrotades 1975, har klistrats ihop och anbefallit oss som nationaldag i brist på egna grandiosa erfarenheter av stormade bastiljer.
Frågan är förstås varför vi ska framhärda med denna patetiska kopia av utländska förebilder när vi faktiskt redan har en äkta, om än inofficiell, nationaldag lite senare denna månad.
Sedan sekler tillbaka har midsommar fungerat förträffligt som en verkligt genuin manifestation av den svenska nationalkänslan. En totalt opolitisk helg som inbjuder alla till gemenskap, värme och fest i en spontan lovsång till livet, ljuset och den nordiska naturen.
Vilka andra länder kan väl konkurrera med det?
Vår femfaldiga Wimbledonmästare Björn Borg är naturligtvis väl värd att hurra för i morgon. Men i övrigt tycker jag att 6 juni bör få avsomna i frid och att annandag pingst ska återupprättas som den trevliga röda försommardag som den tidigare var.
Jimmy Connors – the tennis warrior
People don’t seem to understand that it’s damn war out there. Maybe my methods aren’t socially acceptable to some, but it’s what I have to do to survive. I don’t go out there to love my enemy. I go out there to squash him.
– Jimmy Connors, åttafaldig Grand Slam-vinnare. Den 14 maj kommer hans memoarer The Outsider.
Möte med en Davis Cup-hjälte
En legend! Bohemen från småländska Bodafors som 1975 fullständigt överraskande slog Karl Meiler på Rotweiss-stadion i Väst-Berlin och sedan triumferade mot José Higueras i Barcelona. Därmed räddade han Sveriges väg mot vår första historiska seger i Davis Cup. Bragd-Birger Andersson, numera bosatt i Linköping. Jag råkade av en slump träffa honom på stans Racketcenter innan en tennismatch häromkvällen. Om det kändes mäktigt?
Brottardumt
Vi älskade brottning i lågstadiet. Småkillar har väl alltid gjort det. Men då, vi snackar 70-tal, var brottningen verkligen het. Förklaringen hette Frank Andersson.
När han tog sitt första VM-guld 1977 ville alla grabbar i min klass vara Frank. Själv lockades jag även med i en brottningsklubb ett kort tag (jag var totalt värdelös). Those were the days.
Nu är brottningen iskall. Den är inte ens längre intressant för OS, anser Internationella olympiska kommittén (IOK) som vill kasta ut brottarna. Jag kan logiskt fatta varför, då ingen som kollar in dagens brottning hajar vad som händer på mattan. Reglerna har blivit absurt krångliga.
Men rent känslomässigt upplever jag beslutet som blasfemi och kulturskymning. Brottning tillhör ändå de mest klassiska av OS-grenar som funnits på programmet sedan antiken.
Helt klart måste sporten reformeras så att den åter blir begriplig och spännande. Utan OS-glansen riskerar dessutom brottningens rekrytering av nya talanger och sponsorer att försvinna. Sotdöden hotar.
Det kan man dock sannerligen inte säga om tennisen, en av världens största idrotter, som gjorde officiell comeback i OS 1988 – utan att någon saknat den under dess 60-åriga bortavaro från spelen.
Tennisen har ju sina fyra Grand slam-turneringar som överskuggar allt annat. OS-medalj i tennis? Det är liksom svårt att ta på allvar. IOK borde fimpa tennisen istället för brottningen. Under förutsättning att vi får se riktiga nacksving igen.





