Kategoriarkiv: Moderaterna

Helt rätt att satsa på Black Hawk

Publicerad den av
Svara

”Försvaret utmärks av en oerhörd tröghet. Dogmer och särintressen har prioriterats, medan man brytt sig mindre om effektiviteten och hänsynen till skattebetalarna.”

Det skriver Folkpartiets smått legendariske försvarsexpert Hans Lindblad i sin bok  Jag var för snäll (1994). Under sina riksdagsår var Lindblad den politiker som mest klarsynt, kunnigt och envist drev frågan om en genomgripande strukturomvandling av Sveriges försvar. Det var en hård kamp.

Främst Moderaterna och Carl Bildt, i allians med höga dignitärer inom arméetablissemanget, var energiska motståndare till större förändringar. I bokstavlig konservativ anda värnade de hellre föråldrad kvantitet, än fokuserade på modern kvalitet. Omsorgen att till varje pris bevara gamla fredstida regementsförband lade en död hand över förnyelsen. Att utveckla en smal och vass, fungerande krigsorganisation – vilket Lindblad stred för – tycktes bisarrt nog länge ointressant.

Tack och lov fick Hans Lindblad till sist gehör för sina tankegångar. Inte minst med Gulfkriget 1990-91 blev det uppenbart att forna tiders massarméer hade spelat ut sin roll. Ett försvar likt Iraks och vårt eget, vars grundläggande modell fortfarande baserades på andra världskrigets erfarenheter, hade ingen suck mot USA-alliansens snabba och rörliga, högteknologiska styrkor.

Men om vägen till en beslutad strukturomvandling var svår och lång för Sveriges del, verkar det inte vara lättare att få den genomförd. Den ”oerhörda tröghet” som Lindblad menade utmärkte försvaret består uppenbarligen. Likaså nonchalansen mot skattebetalarna och den begränsade effektiviteten. Själv brukade Hans Lindblad tala mycket om värdet av helikoptrar. Ofta för döva militära öron.

Nu ska vi äntligen få moderna helikoptrar. Det skulle förra S-regeringen se till. Dock har alltihop blivit en dyr och utdragen skandal. Den nya serien H 14  har hittills kostat närmare sex miljarder kronor och skulle börja tas i bruk 2008. Inte ett rotorblad har dykt upp.

Enligt senaste uppgifter kan vi först 2017 få se en levererad H 14 vid horisonten. Givetvis helt oacceptabelt. Vad totalsumman för beställningen kommer att landa på står skrivet i skyn. Än allvarligare är att våra trupper i Afghanistan lämnas utan fullgod utrustning. Förslaget att ta avvecklade helikopter 4 ur malpåse och piffa upp dem är väl bättre än inget, men känns ändå som en klen nödlösning. Sannolikt ganska kostnadskrävande också.

Därför är det utmärkt att försvarsminister Sten Tolgfors (M) slagit näven i bordet. ”Regeringen har tröttnat på de ständiga problemen och förseningarna av inkommande helikoptersystem”, dundrade han igår på DN Debatt.

Tydligen siktar Tolgfors på att köpa in den beprövade amerikanska helikoptern UH-60 Black Hawk. Det är en väldigt bra och respektingivande maskin, som direkt kan lösa alla försvarsmaktens behov. Frågan är väl bara varför vi inte satsade på Black Hawk tidigare.

Nå, Sten Tolgfors har i alla fall visat berömvärd kraft för att få ordning på de omedelbara helikopterproblemen. Tidigare har han förklenande kallats ”tomhylsan” av sina kritiker. Idag tycker jag att ”höken” är ett namn som klär honom bättre.

Karlskrona – en mönsterkommun

Publicerad den av
Svara

Under tisdagen var migrationsminister Tobias Billström (M) i Karlskrona. Han gjorde då ett studiebesök på kommunens gruppboende för ensamma flyktingbarn. Och blev påtagligt imponerad av verksamheten.

Till lokaltidningen BLT säger han berömmande:

”Jag ska göra reklam för det här till andra kommuner som vill starta gruppboende… Det var väldigt intressant. Framför allt att få se hur bra och välfungerande kommunens mottagande är.”

Det är verkligen hedrande för Karlskrona. Särskilt i ljuset av att stan länge plågats av främlingsfientliga stämningar. Sverigedemokraterna fick närmare tio procents väljarstöd i senaste valet, blev tredje största parti och vågmästare i fullmäktige. Rena rysaren. 

Men det går att driva en förebildlig humanitär politik ändå. De anständiga partierna, från höger till vänster, förtjänar en stor och varm eloge. Samt inte minst personalen på flyktingmottagandet, vars fina insats förhoppningsvis nu kan bli mönsterbildande. 

Reinfeldt låter Sifo och Sahlin bestämma

Publicerad den av
Svara

Statsminister Fredrik Reinfeldt tycker det är dåligt att Sverige inte bytt kronan till euron. Denna åsikt har stärkts av kraschen i den globala ekonomin, berättar han i Sydsvenskan: 

”Att vara en liten valuta i närheten av en stor är inget problem i soligt väder. Men när det blåser storm ökar trycket på den mindre valutan. Det var det som skedde i inledningen av finanskrisen.”

Märkligt då att Reinfeldt fortsatt att hålla så låg profil om euron, även sedan han fick denna klarsyn. Logiskt sett borde väl en statsminister ta vissa konsekvenser av vad han anser vara rätt och riktigt för landet? Som exempelvis att omsätta sina övertygelser i någon form av handling. 

Annorlunda är det med alliansbröderna Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD). Även de tycker att Sverige ska vara en fullvärdig medlem i det europeiska intergrationsprojektet, och att finanskrisens omskakande verkningar stärkt betydelsen av en snar euro-anslutning.

Men de bägge herrarna drar också en praktisk slutsats utifrån detta: Sverige ska hålla en ny folkomröstning om EMU innan nästa mandatperiods utgång 2014. Det ska Alliansen gå till val på, fram med eurosedlarna på bordet och låt diskussionen ta fart! 

Tvärstopp. Sådant vägrar den moderate statsministern att vara med på: 

”För mig finns ingen anledning att förnya frågan till svenska folket förrän vi har ett entydigt underlag som visar att opinionen har svängt.”

Han motiverar även sitt nej med hänvisning till inställningen hos Socialdemokraterna: 

”Mona Sahlin har gett besked att det inte är aktuellt med folkomröstning nästa mandatperiod. Då måste jag lyssna.”

Beklämmande. Istället för att driva EMU-frågan, skapa tryck i debatten, agitera, försöka leda och forma opinionen, väljer alltså Fredrik Reinfeldt att passivt lägga örat mot marken. 

Mer borde vi kunna begära från landets mäktigaste politiker.

Reinfeldt har i andra sammanhang deklarerat att Moderaterna ska vara ett statsbärande parti. Då bör man även kunna visa statsmannaskap. Och sådant är knappast att lojt låta avgörande spörsmål hållas som gisslan av Sifo och oppositionen. 

Sågad Ask

Publicerad den av
Svara

Det börjar brännas i stammen för justitieminster Beatrice Ask. Hennes förslag att misstänka sexköpare ska hängas ut av myndigheterna till offentlig skam och vanära har orsakat begriplig upprördhet.

Regeringschefen Fredrik Reinfeldt nöp till sin minister i Ekots lördagsintervju. Efter lite oroväckande slingerbultande – ”Bea prövar en tanke, alldeles märklig är den inte…” – klargjorde han: 

”Vi måste alltid lära oss att skilja på de som är dömda och de som är misstänka annars får vi ju ett glåpordssamhälle.” 

Moderata Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman ansåg emellertid igår att statsministern borde pressats hårdare: 

”Det räcker inte. Beatrice Asks uttalande är allvarligare än så. En rimlig följdfråga i sammanhanget vore om Reinfeldt är nöjd med att ha en justitieminister som inte ser skillnad på dömd och icke dömd.” 

Rayman slår fast att Ask demonstrerat ”en häpnadsväckande inkompetens” (läs hela den utmärkta ledaren här).

Tuffa puckar kommer även från Thomas Bodström (S), som förstås ser en gyllene chans att plocka hem sköna poäng efter Asks formidabla självmål. 

Vilket inte är mycket att säga om, ty i sak har Bodström fullkomligt rätt när han på sin blogg skriver: 

”Vi kan inte ha en justitieminister som så uppenbart struntar i den mest grundläggande principen för rättssäkerhet: att man är oskyldig tills man är dömd.

Vi kan inte ha en justitieminister som inte skiljer på oskyldiga eller dömda.”

Vanligtvis tycker jag att man helst ska undvika att kräva politikers avgång. Sånt går det annars lätt inflation i, och bär oftast drag av billig plakatpopulism. Att offentliga makthavare gör något klandervärt behöver inte automatiskt betyda att den mest drastiska konsekvensen är motiverad. Det måste finnas sinne för proportioner. 

Frågan är dock om inte Ask fällt sig själv så att det dånar i marken. Att acceptera en justitieminister oförmögen att begripa rättssatens elementa är omöjligt, hur man än vrider och vänder på det. 

Alliansregeringens trovärdighet lider skada och sänker i synnerhet Moderaternas förtroende, traditionellt ett parti som investerat tungt på området brott och straff. Men främst är det naturligtvis olyckligt för landet och dess medborgare. 

Rimligen måste Beatrice Ask antingen förbehållslöst göra avbön. Eller lämna sitt departement i mer kvalificerade händer. 

Uppdatering:
Sedan detta skrevs imorse, har Ask böjt sig för den tilltagande kritikerstormen och påstår sig nu ångra sina rättsvidriga uttalanden. Till nyhetsbyrån TT säger hon:

” Javisst gör jag en pudel. Det var klumpigt uttryckt eftersom det kan och har missuppfattats.”

Ursäkta, ”kan och har missuppfattats”? Är det egentligen oss andra det är fel på då? Som det hela i grunden vore en fråga om tolkningsproblematik.

Ordagrant finns hennes förgripliga meningar citerade här. Under torsdagen (19/3) skulle gredelina kuvert sändas till misstänkta sexköpare i syfte att låta dem ”skämmas på torget”.

Under fredagen (20/3) medgav hon att idén med färgen ”kanske” var ”lite dumt”. Men vidhöll och utvecklade sitt resonemang i övrigt. ”Vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta”, sa justitieministern till Aftonbladet , och fortsatte enligt tidningens intervjuare i ”upprört” tonläge: ”Varför ska vi vara tillmötesgående mot de som kränker människor?”.

Personligen tycker jag nog att Beatrice Ask förmedlade sina åsikter på sätt som är väldigt svåra att missförstå. Nästan en hel vecka efter sitt första utspel, förklarar hon istället: 

”Jag anser inte att rättsväsendet ska skicka kuvert med särskilda färger till vare sig misstänkta eller dömda och regeringen planerar inget sådant förslag”. 

Det låter som en typisk omvändelse under galgen, sannolikt föranledd av ett djupt och allvarligt krissamtal med hennes chef Fredrik Reinfeldt. Dessutom tillfogar Ask beskäftigt, med anspelning på den debatt hon förorsakat, att:

”Jag tycker det är bra att så många nu ställer upp för principerna som gäller rättssäkerheten”. 

Visst. Dessa många anser säkerligen också att det är just för dessa principers skull, som Beatrice Asks dagar i justitiedepartementet borde vara räknade. Hennes politiska liv kan väl räddas de fåtaliga månader som återstår till valet. Förutsatt att Alliansregeringen klarar den prövningen i september, skulle det storligen förvåna om Reinfeldt inte sedan ger henne silkessnöret. 

Regering utan empati och respekt

Publicerad den av
Svara

”Det vore nyttigt med lite mer uppror i leden. Regeringen använder riksdagen som sitt röstboskap. Det är därför det är så jävla skönt att vara vilde. Ta omröstningen om Armenien. Det är klart att vi ska erkänna folkmordet, det har ju för fan ägt rum.

Nu sitter Reinfeldt och beklagar att jag följer min övertygelse. Vad har han för rätt till det? Och den arrogante Carl Bildt! Hur skulle han känna om hans förfäder blev mördade och upphängda på något torg? Det är inte svårare än så. Empati heter det! Respekt för de efterlevande!”

Göran Thingwall, avhoppad moderat och numera frifräsande riksdagsledamot, ger svar på tal i tidskriften Fokus. 

Till vildingarnas land

Publicerad den av
5

Ring P1 är ett outhärdligt program. Det sliter sönder vardagsmornarnas harmoni. Det kan i mörka stunder få vem som helst att börja tvivla på om den allmänna rösträtten var en särskilt lyckad idé ändå.

Kategorin som lyfter telefonluren förefaller påfallande ofta vara ensamma backstugusittande samhällshaverister, vilka med bitter emfas vädrar reaktionära åsikter, vars bäst före datum passerade någonstans strax innan Olof Skötkonungs regeringsperiod.

Ett illustrativt exempel är den kvinna ur folkdjupet som ringde programmet i veckan. Hon krävde att staten måste använda hårdare bandage mot män som köper sex. Blotta misstanken om brott skulle räcka för att myndigheterna skulle låta dem schavottera i offentligheten. 

Så här lät det: 

”Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen… Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex.”

”Det är lite grann att du får skämmas på torget.”

”Min uppfattning är att poliser är för tillmötesgående mot sexköpare som vill ha handlingarna skickade till jobbet, till advokaten, ja till vilka andra adresser som helst.

”Varför ska vi vara tillmötesgående mot de som kränker människor? Familjen ska få veta vad man håller på med. Jag tror att det tar skruv mycket mer än annat, i den meningen att många kommer att avstå.”

På invändningen om nu dottern i familjen skulle råka öppna brevet, replikerade kvinnan: 

”Det är nog lika bra att dottern får veta vilken typ hon har till far. Man måste tänka på att inte skydda fel faktor. Om det är en dotter som blivit utsatt för övergrepp av sin far kanske brevet ger henne mod att berätta.”

Huvudlöst och otäckt resonemang, eller hur?

Förslaget vore som att återintroducera medeltida skamstraff, tyder på en mycket problematisk människosyn och står helt i strid med det civiliserade rättssamhället mest fundamentala principer.

Om endast misstanken räcker för att hängas ut, kan helt oskyldiga människor få sina liv raserade. Att staten självsvåldigt sätter sig över domstolarna är vanligt förekommande i diktaturer. Men sker det i en demokrati har vi snart varken frihet eller trygghet kvar. 

Vilken massa förvirrad dynga som Ring P1 sprider, va? Tur att det bara var en vanlig pappskalle! 

Okej, som ni säkert redan listat ut har jag bluffat något. Förvisso kunde det lika gärna varit ett typiskt inslag i nämnda program. Men inte denna gång. Det är ingen puckad bagatell, utan avsevärt värre. 

De citerade meningarna är ordagrant återgivna uttalanden från justitieminister Beatrice Ask (M), dels från ett seminarium om prostitution i torsdags, dels från en intervju i Aftonbladet dagen efter (läs här och här).

I Aftonbladet medger hon att det där med gredelina kuvert kanske inte var så klokt.

Men står fast vid att brottsmisstanken fortfarande borde gälla för rapportering. Härnäst ska hon ta upp sitt förslag bland regeringskollegorna:

”Jag måste stämma av med dem. De tycker att jag är lite vild ibland.”

Frågan är förstås om vi överhuvudtaget bör ha vildingar i justitiedepartementets topp. Att låta sådana figurer ratta en av statsapparatens viktigaste institutioner riskerar ju att föra oss på kurs mot mål som avspeglar dem själva.

Statsministern och hyckleriet om ett folkmord

Publicerad den av
8

”I ganska bred enighet och med flera motioner har det påpekats att det borde utredas mer, att det borde vara större öppenhet från Turkiets sida och att man tycker att det ska vara en officiell redovisning och ett erkännande och det har vi stått bakom.” 

Orden tillhör Fredrik Reinfeldt. Det han talar om är Moderaternas uppfattning om det ottomanska imperiets folkmord på armenierna under första världskriget, en fråga som behandlats i riksdagens utrikesutskott.

Citatet är från en intervju som den assyriska tidsskriften Hujådå gjorde med Reinfeldt inför valet 2006. Då var han oppositionsledare. Nu är han statsminister. En statsminister som motarbetat just det erkännande han tidigare förklarat att Moderaterna ivrade för. Efter förra veckans omröstning i parlamentet, som slog fast att turkarnas folkmord var ett folkmord, sade Reinfeldt:

 ”Jag beklagar riksdagens beslut eftersom det öppnar för en politisering av historien.”

Att politiker ibland ändrar ståndpunkt är generellt inget konstigt. Nya fakta eller omständigheter kan ha tillkommit. Situationer kan förändras, man får kompletterande erfarenheter och insikter som tvingar fram omprövningar. 

Detta är emellertid ingen fråga vilken som helst. Den går inte att hålla sig relativ till, ty den är av djup moralisk natur och rör ett ohyggligt brott: en stats försök till utplånande av en hel befolkningsgrupp. Så länge Turkiet av politiska skäl vägrar erkänna faktum förblir det en giftig historisk varböld. 

Fredrik Reinfeldt framställs gärna som en utpräglad pragmatiker. Men var går egentligen gränsen för hans pragmatism och anpassningsvilja? När han ägnat helgen åt att försäkra Turkiets premiärminister Erdogan om sitt avståndstagande från Sveriges riksdag, och samme Erdogan hyllar Reinfeldt som sin ”vän”, ja då är det svårt att dra någon annan slutsats än att vi fått en hycklare till statsminister. En ledare utan resning i väsentligheter, en politiker utan klara värderingsbaserade övertygelser, en man utan kärna. Snarare än pragmatikerns drag bär han opportunistens. 

Om konsekvensen av detta skriver idag Klas-Göran Karlsson, historiker vid Lunds universitet, tänkvärt på Svenska Dagbladets debattsida:

”Folkmord är brott mot mänskligheten, och angår eller borde angå oss alla. I detta läge, vad gör då den svenska regeringen, med Reinfeldt och Bildt i spetsen? Jo, den signalerar att den inte kommer att bry sig om riksdagens beslut och ger därmed indirekt stöd åt Turkiet att fortsätta sitt destruktiva förnekelsearbete, som måste ses som en fortsättning på folkmordet, om än med andra metoder.”

Nu hotar också Erdogan att kasta ut hundratusen armenier som är bosatta i Turkiet. För sådana ”vänner” borde varje svensk regeringschef betacka sig.

KISS distanserar Reinfeldt

Publicerad den av
2

John Lennon sa att Beatles var större än Jesus. KISS är inte lika anspråksfulla när det gäller deras egen stjärnstatus. De nöjer sig med att vara större än… Fredrik Reinfeldt!

Följande är ett utdrag från en intervju som radioprataren Ian Camfield på brittiska XFM i London gjorde med Gene Simmons den 9/3:

GENE SIMMONS: What I miss is stars… A star is bigger than the songs you write or sing, or the band you’re in. You become a Persona. Marilyn Monroe was bigger than the movies she was in. Elvis is the definition of rockstar. It ain’t about the songs, it’s about the carisma and the Persona. And either you got it. Or you don’t.

IAN CAMFIELD: KISS have got it?

GENE SIMMONS: By some measures and some marketing companies they are the four most recognized faces on planet Earth. Even above and beyond leaders of countries, prime ministers and so on. Not everybody is sure what a leader of a country looks like. Do you know what the leader of Sweden looks like?

IAN CAMFIELD: Not at all!

GENE SIMMONS: That’s correct. 

IAN CAMFIELD: But everybody in Sweden know what KISS looks like!

Hela intervjun finns att höra här.

Bananer utan slips

Publicerad den av
Svara

Cornelis Vreeswijk hade en härligt definition på pop: musik utan slips. Numera vill även Moderaterna poppa till sig. Därför ska slipsarna av. Liksom kostymerna, de finare klänningarna och pärlhalsbanden. Bort! I väg! 

Varför då, medborgare? Jo, nu ska ni få höra.

Enligt den blå centralkommitténs interna direktiv En guide till nya moderaternas utseende – som Aftonbladet kommit över – anbefalls medlemmarna att  istället klä sig ner sig till en mer vardaglig nivå. För att kunna smälta in bland ”folk”. Så att Nisse och Agda i Hökarängen ska få kamratligare vibbar av Moderaterna när det blir val.

Har man börjat kalla sig ”det nya arbetarpartiet” rimmar det ju illa om dess företrädare fortsätter att köra med traditionellt strikta högerslipsar. Begränsad trovärdighet, helt enkelt. Bliv därför icke förvånad om ni ser polarn’ Reinfeldt röstfiska undercover på ett torgmöte nära dig i murarskjorta, jeans och träskor. 

Tag er i akt, medborgare. Minns den gode Cornelis klassiker The Bananrepublikens sång:

Ett skepp kommer lastat med schyssta bananer
allt under bekvämlighetsflagg
men skeppet har stuvats med listiga planer
och varje banan har en tagg
Man skalar dom först: för man äter dom råa,
sen byter man åsikt och alla blir blåa.
Raj-raj di-di-daj di-di-da!

Högt spel i förtroendebranschen

Publicerad den av
Svara

Politik är en förtroendebransch. Hur många gånger har vi inte hört detta upprepas? Orden har kommit att låta som en klyscha. Men är inte mindre sanna för det. Politiker i en demokrati får sina mandat av väljarna, utan förtroende bland medborgarna blir deras verksamhet omöjlig. I annat fall upphör ju demokratin.

Förtroendebranschens villkor är stränga. Och ska så vara. Vi medborgare har både rätten och skyldigheten att ställa höga krav på dem som har ambitionen att utöva offentlig makt i samhället.

Samtidigt måste vi kunna lita på att partierna fungerar som gate-keepers och förmår blockera personer, vars bristande omdöme eller allmänna vandel gör dem olämpliga till att uppbära förtroendeposter. Rått uttryckt: knäppskallar och fifflare gör sig icke besvär.  

Politiker vilka avslöjas med oegentligheter skadar inte bara sig själva och sitt eget parti. Hela partisystemet, och ytterst demokratin som sådan, förlorar i anseende. Det utbredda röstfusk som uppdagats inom Moderaterna i Stockholm är givetvis väldigt generande för det ledande regeringspartiet (se här, här och här). Värre är dock att kandidaternas sjaskiga tricksande tär på den politiska förtroendebranschens redan naggade kapital. 

Idag står folk knappast längre på kö för att delta i partiernas arbete. Medlemsraset under senare år har varit betydande. Risken är att det i framtiden blir än svårare att i synnerhet rekrytera mer kvalificerade medlemmar. Varför skulle duktiga människor med karriärer inom andra sektorer vilja satsa inte bara tid och ork, utan även sätta sina egna rykten på spel, i en verksamhet vilken börjar upplevas som dubiös? 

Moderaternas toppskikt har dock reagerat på det interna röstfuskandet med hårda bandage. Snabbutredningar har beordrats och huvuden har rullat. Allt för att minimera skadeverkningarna. I skandalens kölvatten ifrågasätts även systemet med provval. Johnny Magnusson, ordförande för Moderaterna i Göteborg, är mycket kritisk. Till DN (20/2) säger han: 

”Det är skit. Det är konserverande, de som redan har förtroendeposter får också röster. Och i och med att medlemstalen är små blir valen lätta att manipulera.”

Några moderatdistrikt har också slopat provvalen. Dit hör Karlskrona i Blekinge, som istället gav ansvaret till en nomineringskommitté att vaska fram bästa möjliga kandidater. Frågan är om det var så mycket smartare. Ty den handfull ledamöter som utgjorde nomineringskommittén beslöt helt sonika att utse sig själva! 

Nomineringskommitténs Carl-Göran Svensson, kretsordförande i Moderaterna tillika ordförande i kommunens miljö- och byggnadsnämnd, förklarar skamlöst till lokaltidningen BLT (19/2):

”Det står inte i våra stadgar att det är förbjudet att sitta med i kommittén och nominera sig själv. Det står bara att vi inte bör göra det.” 

Denne Svensson intar nu platsen som nummer två på Karlskronamoderaternas kommunvalsedel. En annan av nomineringskommitténs ledamöter, Birgitta Ståhl, knep åt sig andraplatsen på landstingslistan. Hennes naiva ursäkt är även den tämligen obetalbar: 

”Jag tycker inte att jag har begått något fel.”

Som sagt, politiken är en förtroendebransch. Väljarna får väl avgöra om de tycker att kandidater som uppträder likt begagnade bilhandlare hör hemma där.