För 30 år sedan uppdagades att det statliga företaget Telub i Växjö inte bara sålde känslig militär utrustning till Muammar Khadaffis Libyen, utan också utbildade libyska soldater i Sverige. Att vårt land aktivt bidrog till att vässa klorna på Khadaffis aggressiva skurkvälde var förstås en praktskandal.
Ansvaret föll tungt på de borgerliga regeringarna Fälldin och Ullsten, som släppt igenom den motbjudande affären.
Men hade det inte varit för Expressens reporter Ingvar Hedlund, som 1981 fick Stora journalistpriset för avslöjandet, hade sannolikt svenska staten kunnat fortsätta att tjäna pengar på den militära handeln med Khadaffis diktatur. Det var först genom att affären gavs offentlighet i medierna som Telub pressades till att riva kontrakten.
Det hade varit skönt om man idag kunnat blicka tillbaka på Telubskandalen såsom en moralisk väckarklocka när det gäller riktlinjerna för export- och handelspolitiken. Aldrig mer skulle våra förtroendevalda tillåta att svenska företag involverades i någon främmande diktators förtryckarapparat, hade vi kunnat säga.
Men icke. Istället tvingas vi bevittna hur ännu en borgerlig regering förskingrar sitt moraliska kapital genom ett skrupulöst köpslående med det libyska tyranniet. Denna gång heter det statliga företaget inte Telub, utan Rymdbolaget.
Med regeringens stöd vill nämligen Rymdbolaget sälja teknisk övervakningsutrustning avsedd att skärpa kontrollen av Libyens gränser. Murarna kring denna veritabala fängelsestat skulle därmed bli ännu högre. Detta för att – som det heter – stävja flyktingsmuggling. Rymdbolaget har redan varit nere på försäljarstråt hos Muammar Khadaffis intresserade hantlangare. Med på resan var handelsminister Ewa Björling (M).
Till nyhetsbyrån TT försvarar Björling Rymdbolagets affärer enligt följande:
”Flyktingsituationen i Libyen lämnar en hel del övrigt att önska och det sker grava kränkningar av mänskliga rättigheter för just flyktingar. Det är därför det är viktigt att vara på plats och kunna påverka.”
På TT:s (minst sagt berättigade) fråga om hon inte är rädd för att övervakningssystemet ska missbrukas, replikerar Björling:
”Säg så här. Khadaffi och hans regim är det stora problemet och att de kränker mänskliga rättigheter för flyktingar. Jag är övertygad om att det här är ett bra verktyg att hindra det.”
Man blir mållös. Orden speglar antingen gränslös naivitet, komplett dumhet eller djupaste cynism.
På vilket sätt skulle Khadaffis ökända diktatur bli mindre problematisk för att Sverige ger den ytterligare ett repressivt verktyg i arsenalen? På vilket sätt skulle flyktingarnas situation bli bättre av att Khadaffi kan jaga dem hårdare och effektivare? På vilket sätt bidrar detta till att minska kränkningarna av mänskliga rättigheter?
Om något borde väl Sverige snarare hjälpa flyktingarna att komma bort från detta eländiga land. Istället reducerar vi drastiskt alla deras frihetschanser. Det är inte svårt att hålla med Piratpartiets bägge riksdagskandidater Gun Svensson och Mikael Nilsson, som på Aftonbladet Debatt skriver:
”Björling visar genom sitt uttalande ett kallhamrat förakt för mänskligt lidande, som hon bidrar till att förvärra. Att Sveriges regering aktivt bidrar till förföljelse av utsatta människor är avskyvärt.”
Berättigad kritik levereras även av Vänsterpartiet. Riksdagsledamoten Alice Åström säger:
”Vi vet att diktaturen Libyen spärrar in flyktingar på obestämd tid. Att då sälja utrustning som är avsedd att hjälpa dem övervaka flyktingar är moraliskt förkastligt.”
Människorättsorganisationen Freedom House rankar i sin årsrapport för 2010 Libyen som en av de sju mest skoningslösa regimerna i världen (”worst of the worst”) – bland dem Nordkorea, Sudan och Burma. Det konstateras även att den totala frihetsgraden för mänskligheten, globalt sett, visar en oroande trend att minska. Rapportens deprimerande undertitel är: Erosion of freedom intensifies.
Eftersom Sveriges regering uppenbarligen inte tvekar att utrusta frihetens fiender, fläckas också vår nation av delaktighet i denna lika sorgliga som farliga erosion. Den tre decennier gamla läxa från Telub återstår fortfarande att lära.
Mer att läsa:
Ingvar Hedlund: Ska Sverige utbilda terrorister? En rapport om Telubaffären (1980)
Christian Dahlgrens Blogg 