”Jag har gillat Kiss sedan 1970-talet.”
Mona Sahlin, partiledare (S), kommer ut som hårdrockare i Expressen (12/6).
Sahlin är även känd som en hängiven diggare av Bruce Springsteen. Därmed distanserar hon lätt Fredrik Reinfeldt, som föredrar Da Buzz och Magnus Uggla. Den enda borgerliga partiledaren som kan ge Sahlin en match om creddigast musiksmak är Göran Hägglund. Han gillar Pink Floyd och The Clash!
Inför skoluniform! Det krävde Ann-Louise Trulsson (M), utbildningsnämndens ordförande i Karlskrona under veckan som gick. Motivet sades bland annat vara att uniformering av eleverna skulle leda till bättre ordning.
Suck. Förutom att skoluniform är en bisarr och motbjudande idé i ett fritt samhälle som saknar sådana traditioner inom utbildningsväsendet, måste väl detta klassas som det lokala årets mest uppenbara skendebatt. Har man inget annat att komma med inför valet, kan man ju alltid väcka en pseudofråga.
Facit av Trulssons fyra år som utbildningsnämndens ordförande är ju knappast smickrande: omfattande ekonomiska underskott, tuffa besparingskrav, hot om avgång, långvarig beslutångest, oro bland elever, föräldrar och skolpersonal som svävat i ovisshet om vad som gäller.
Kort sagt, rena cirkusen.
I rättvisans namn kan dock inte Ann-Louise Trulsson lastas för allt detta. Liksom är fallet med barn- och ungdomsnämndens habile ordförande Jan-Olof Pettersson (FP), har hon tvingats brottas med kommunalrådet och femklöverledaren KG Svenson (M).
Och det är något som jag inte ens önskar min värsta ovän.
KG Svenson har under mandatperioden haft notoriskt svårt att fatta obekväma men nödvändiga beslut. Gång på gång har förslag från nämnderna skjutits ned. Rädsla för kortsiktiga opinionsförluster, total avsaknad av politisk fingertoppskänsla och en närmast patologisk oförmåga att finna breda lösningar i en situation där egen majoritet saknas, har fått Karlskrona att lika ett skepp utan roder.
Om väljarna har rätt att kräva ordning och reda någonstans är det sannerligen i kommunstyrelsen. Kanske skulle politikeruniform på KG & Co göra susen?
Lagom till valrörelsen håller Folkpartiet i Blekinge på att självdestruera sedan dess avdelningsordförande i Olofström flaggade för samarbete med Sverigedemokraterna (senaste nytt i skandalen här).
Som om inte detta var illa nog, håller nu även Moderaterna i Blekinge dörren öppen för den främlingsfientliga extremhögern.
I senaste numret av gratistidningen Commersen presenterar länets ledande företrädare partiets handlingsprogram. Artikeln illustreras med ett fotografi där riksdagsledamöterna Annicka Engblom och Gustav Nilsson figurerar tillsammans med Jeppe Johnsson, tidigare riksdagsman som nyligen avgick för att bli oppositionsledare i hemkommunen Sölvesborg.
Trio strålar av tillförsikt. De lovar att Blekinge ska ta nya steg i utvecklingen. Fast förutsättningen är förstås att det traditionellt S-dominerade länet får andra styrande. Det vill säga att Moderaterna kommer till makten. Men vilka partier ämnar man då sätta sig vid bordet med?
Jeppe Johnsson ger enligt Commersen svar enligt följande:
På frågan om Moderaterna kan tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna svarar han att Moderaterna går på val på sin politik. Eventuella allianser blir en senare fråga.
I enskilda frågor kan han tänka sig att samarbeta med vem det än är som stöder Moderaternas förslag.
– Vi dissar ingen, säger Jeppe Johnsson.
Men att sitta i ”regeringsställning” med Sverigedemokraterna ställer han sig dock tveksam till.
Jeppe Johnsson är alltså ”tveksam” till att styra med SD. Och han ”dissar” dem inte. Jeppe Johnsson dissar ju inget parti, främlingsfientligt eller ej. Så generöst och vidsynt av honom – att vara tolerant mot intoleransen.
Det är ju ganska klara besked. En röst på Moderaterna i Blekinge skulle kunna bli en bonusröst på Jimmie Åkesson och hans kumpaner.
Jimmie Åkesson bor för övrigt själv i Sölvesborg, där SD har fem mandat i fullmäktige och Åkesson är en av kommunens mest kryssade lokalpolitiker.
Jeppe Johnsson känner honom garanterat mycket väl. De bägge lär nog kunna komma bra överens. Eller vad säger Annicka Engblom och Gustav Nilsson?
Borgerligheten i Blekinge tycks bara alltmer tragisk. Vart ska länets väljare som önskar ett anständigt blått alternativ vända sig?
Snart verkar de enbart ha sofflocket att lita på.
Jaha, en till Reinfeldt vs Sahlin. Denna afton i SVT:s Agenda. Igen.
Okej att det är valår. Men börjar det inte snart bli inflationsvarning på deras duellerande?
Ta ett break nu.
Drabbningarna mellan Sveriges två ledande politiker borde vara ett event. Något speciellt, intressant, dramatiskt, spännande.
Inte bara som ännu ett kvällsgnabb i rutan.
Under hela mandatperioden har Socialdemokraterna bombat den borgerliga regeringen med kritik om jobbskatteavdraget, Alliansens paradnummer.
Nu har den rödgröna oppositionen så äntligen sytt ihop sitt eget budgetalternativ. Och resultatet blir… att i princip hela klabbet får vara kvar.
Statsminister Fredrik Reinfeldt borde väl bli glatt överraskad av ett sådant erkännande. Men föreföll istället betryckt och snudd på förbannad, när han mötte Mona Sahlin under gårdagens debatt i SVT:s Aktuellt (här och här).
Fast det är klart. Det är kanske inte är så kul att gå in i en valrörelse där motståndaren triangulerat bort ens bästa vapen. Fråga Bob Dole, som blåstes av banan enligt samma metod från Bill Clinton 1996. Eller John Major, som gick ett likadant öde till mötes mot Tony Blair 1997.
If you can’t beat them, join them. Det är en läxa som också Sahlin och hennes koalitionskamrater lärt. 71 miljarder kronor i blå inkomstskattesänkning vs 69 miljarder kronor i rödgrön inkomstskattesänkning. Differens: två miljarder spänn. Inte en avgrundsdjup klyfta mellan alternativen, precis.
Väljarmatematiken är utan tvekan talande. Socialdemokraterna vill förstås inte riskera att få den breda, strävsamma medelklassen emot sig. Vilket är utmärkt och insiktsfullt även rent ideologiskt. Ofta är det poppis bland intellektuella från både vänster och höger att sparka på medelklassens folk. De är småborgerliga, tröga och saknar verklig horisont utöver sina tre V:n – Villa, Vovve och Volvo.
Men på många sätt är medelklassen det goda samhällets kitt. Tvånget att ta hänsyn till deras intressen utgör ett hälosamt korrektiv mot alltför äventyrliga experiment och omvälvningar från den styrande elitens sida.
En alienerad medelklass är något av det värsta som kan inträffa, vilket historien tydligt visat. Tag bara massarbetslösheten och rekordinflationen som drabbade Weimarrepublikens Tyskland. Det var medelklassens förlorade förtroende för demokratin som gav Adolf Hitler en karriär.
Ett jämförelsevis mindre drastiskt exempel av annat slag är det svenska riksdagsvalet 1948. Socialdemokraterna hade övermodigt lanserat ett omfattande efterkrigsprogram med starka socialistiska förtecken. Partiet fick storstryk av Folkpartiets Bertil Ohlin och var nära att mista regeringsmakten på kuppen.
Det glömde Tage Erlander aldrig.
Socialdemokraterna förstod att deras folkhemsprojekt vore omöjligt att genomföra utan förankring bland befolkningens medelklassgrupper. Från 50-talet började Erlander klokt och pragmatiskt att anpassa partiets hållning därefter. Mona Sahlin talar gärna uppskattande om Olof Palme. Men det är uppenbarligen i Tage Erlanders fotspår hon praktiskt vandrar.
Det hedrar henne.
”Nu omfamnar vi entreprenörskapet. Vi för helhjärtat en politik för fler och växande företag.”
Vem sa detta? Om inte riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S). Under sitt förstamajtal i Växjö utropade han till de församlade skarorna att Socialdemokraterna är ”det nya småförtagarpartiet”.
Sålunda bekräftade han den rådande trenden inom svensk politik. Från vänster till höger stjäl man ogenerat varandras kläder. Moderaterna jobbar hårt på att locka arbetets söner och döttrar in i högerburen. Socialdemokraterna kontrar med att vilja bli företagarnas bästa vän. Särskilt det lilla trängda Centerpartiet, som försökt nischa sig som entreprenörernas spjutspets i regeringen, får väl se upp när Luciano Astudillo går på offensiven:
”En rödgrön näringsminister kommer efter den 19 september att arbeta som en bäver för att förenkla vardagen för småföretagen, för att stärka svensk konkurrenskraft och för att bistå våra företag att komma ut på större marknader.”
Notera: bäver. Astudillo draperar sig till och med i Maud Olofssons egenartade språkdräkt.
Nå, det är lätt att ironisera över detta. Man kan förvisso med fog ifrågasätta Socialdemokraternas trovärdighet på företagarområdet. Men har den borgerliga Alliansen varit så mycket bättre?
När finansminister Anders Borg nyligen presenterade regeringens sista budget innan valet, haglade besvikna kommentar över honom från företagarnas intresseorganisationer. Kommentaren från Per Lidström, ordförande i Företagarförbundet, sammanfattade kritiken:
”För fyra år sedan vid den här tiden ville Alliansen satsa 15 miljarder på småföretag och företagande. Var är de ambitionerna nu?” (Privata Affärer 15/4, läs mer här).
Näringsminister Maud Olofsson fick också sina fiskar varma under sitt framträdande på Företagarförbundets stämma förra veckan.
Mats Eriksson, företagare i cateringbranschen, gav uttryck för det bistra stämningsläget:
”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag.
Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten” (SR 24/4).
Maud Olofsson försvarade sig med att hon riskerade att bli utbytt efter hösten val och skramlade med det värsta vänsterspöket som finns tillgängligt:
”Ni kan få Lars Ohly som näringsminister. Ni skrattar men det är sant.”
Förutom att demagogin framstår som fåraktig och desperat (att Ohly erbjuds – eller ens vill ha – en sådan statsrådspost är lika sannolikt som snöbollskrig i helvetet), kan det knappast kallas imponerade att skyla över egna tillkortakommanden med att alternativet skulle vara ännu sämre än det nuvarande.
Egentligen illustrerar alltihop ett förhållande av närmast tragikomiska dimensioner. Oavsett regeringarnas kulör, är oftast det ingen hejd på den högtidliga retoriken om företagsvärldens betydelse. Minns ni Mona Sahlins 90-talsklassiker om att svenska företagare var vår tids ”hjältar”?
Under hennes och Björn Rosengrens gemensamma chefande för Göran Perssons näringsdepartement, snackades det så mycket om företagen att de bägge fick epitetet ”pratministrar”. Men några substansiella resultat av ordverkstan fick vi titta i månen efter, även då.
Politiker och entreprenörer är som öst och väst, väsensskilda kulturer och aldrig mötas de två.
Ibland undrar jag om inte Joseph Schumpeter hade rätt: den politiska elitens oförmåga att förstå samhällets entreprenörer, och den ”skapande förstörelsens” omvandlingsprocesser som driver modern ekonomi, är i långa loppet det största hotet mot kapitalismen.
Karlskrona är en mycket vacker och trivsam stad. Med en otrevlig baksida. Kommunens rykte har länge fläckats av främlingsfientlighet, rasism och högerextremism. Under 90-talet blev Karlskrona ökänt som centralort för den nazistiska rörelsen Nationalsocialistisk Front. Dessa ondskans och hatets företrädare är numera lyckligtvis ute ur bilden.
Men istället har den kostymklädda, mer städade och jämförelsevis verserade ultrahögern framgångsrikt tagit över utrymmet. Karlskrona är idag ett av Sverigedemokraternas starkaste fästen. Efter valet 2006 blev partiet kommunens tredje största, fick åtta mandat i fullmäktige och nyckelrollen som vågmästare.
Tyvärr har inga av de etablerade, anständiga partierna visat sig mogna att hantera situationen. Inte heller finns någon framträdande lokalpolitiker som med kraft, konsekvens och övertygelse tagit striden mot den organiserade intoleransen. Möjligtvis med undantag av regionrådet och fullmäktigeledamoten Mats Johansson (S). Han är dock långt från Björn Fries’ kaliber, det tidigare S-kommunalrådet i Karlskrona som på 90-talet beslutsamt gick på offensiven mot NSF.
Kort sagt spelar SD i stort sett mot öppet mål.
Frågar man varför inte Karlskronas styrande reagerat starkare, brukar standardsvaret bli: ”vi måste undvika att göra SD till martyrer”. Vilket snarare klingar som en taskig ursäkt för att skyla över den egna oförmågan och tafattheten. Det är jobbigt att ”bråka”. Debatter som går bortom den sedvanliga kommunalpolitiska horisonten av vägar, avlopp och omsorgstaxor är besvärliga och ovana. Värderingsfrågor existerar knappt på kartan.
Karlskronamoderaternas nya gruppledare Camilla Brunsberg kallar till och med ideologi för ”floskler”. Och utan politisk kompass är det förstås inte lätt att navigera genom mörka vatten.
Som lök på laxen råder massiv misstro mellan borgerligheten och Socialdemokraterna. Att skapa någon form av blocköverskridande majoritet för att hålla SD stången har varit omöjligt. En bräcklig minoritetskoalition bestående av M, FP, C, KD och MP har försökt hålla skutan flytande genom mandatperioden. Till priset av att SD blivit den ständiga jokern i leken.
Konsekvens: sandlåda, osäkerhet, strul. Gång efter annan.
Hösten 2007 ville kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) finna en lösning. Vilket var att ogenerat räcka ut högerhanden till SD och bjuda in dem i stugvärmen. Moderaternas förhandlingar med SD om aktivt parlamentariskt stöd avbröts emellertid tvärt. Från Stockholm och Fredrik Reinfeldt hade nämligen kommit en bestämd order: Lägg av!
Nu är det förbluffande nog Miljöpartiets tur att fria till SD. I SVT:s Blekingenytt förklarar MP:s gruppledare Sofia Bothorp ikväll att hon inte är främmande för samtal och samarbete med SD efter valet i höst:
”Vi kan ju inte frysa ut och stänga ute Sverigedemokraterna och de som vill vara med och påverka samhället i en riktning mot hållbarhet och ekonomisk hållbarhet.”
Men bara någon timme efter att inslaget sändes, tvingades Bothorp göra avbön. Åter är det particentralerna i Stockholm som fått rycka ut och rädda sina landsortsavdelningar från moraliskt haveri och intellektuellt självmord. I SvD:s nätupplaga slår MP:s partisekreterare Agneta Börjesson fast:
”Det finns ingen som helst avsikt från Miljöpartiet i Karlskrona att samarbeta med Sverigedemokraterna.”
Alltihop är naturligtvis enbart pinsamt och förnedrande. Ånyo blottläggs det mönster av impotens, vanmakt och naivitet som högerextremismen bemöts med i staden. Inte konstigt att eländet biter sig kvar och frodas.
Som liberal blir man både ledsen och förbannad. På ren, oförblommerad svenska framstår faktiskt Karlskronapolitikerna som en skara vilsna klantarsel, i akut behov av förmyndare att hålla i handen.
Uppdatering:
Läs Hans Bülows ledare i Sydöstran, Öppen dörr för SD (29/4). Han kritiserar där även att moderaten KG Svenson nu vill ta hjälp av SD för att sälja kommunens Verkö hamn till Stena Line.
Igår krönikerade jag i Sydöstran om Karlskronamoderaternas handlingsprogram för nästa mandatperiod.
Finns att läsa på www.sydostran.se eller här nedan:
Ideologierna är döda! Det förkunnade statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten i mitten av 60-talet. Bland västvärldens mogna demokratier hade de principiella motsättningarna mellan konservatism, liberalism och socialism klingat av.
Striden på den politiska arenan var bara en sorts tävlan i reklamförsäljning mellan partierna.
Tingstens tes skapade naturligtvis het debatt. En av Tingstens mest vältaliga kritiker var den unge idépolitiske reformisten Olof Palme. Vem hade rätt?
Tveklöst Tingsten. I alla fall om man ska döma efter Moderaternas handlingsprogram för Karlskrona 2010-2014. Det är ett förbluffande platt dokument, som alla trendkänsliga politiker – oavsett parti – med ett insmickrande bilhandlarleende skulle kunna vifta med.
Den som till äventyrs finner det viktigt att veta från vilka ideologiska värderingar Moderaterna tagit ut kursen, lämnas tomhänt. Istället får väljaren hålla till godo med en hög allmängiltiga floskler.
Moderaterna vill ”skapa möjligheter att möta framtidens utmaningar”. De tror på ”människors drivkraft, kreativitet och förmåga att vilja vara med och ta ansvar”. De önskar ett Karlskrona där ”alla känner framtidstro, självtillit och delaktighet”. De tycker att ”det ska vara tryggt att leva i Karlskrona”.
Räck upp en hand, ni som är emot!
Rent sakpolitiskt slås betraktaren främst av att Moderaterna helt övergett sin gamla skattepopulism. Tiden när partiet gick till val på att sänka kommunalskatten med fem kronor (!) förefaller oändligt långt borta. Nu är det grön populism som gäller för nästan hela slanten.
Det ordas ivrigt om klimat och miljö, närproducerad och ekologisk mat, cykelbanor och grön teknik. Har självaste Per Gahrton anlitats som spökskrivare?
Miljöpartiet är ju i ropet som aldrig förr, Maria Wetterstrand är mediernas älskling för dagen. Försöker Moderaterna lansera sin nya gruppledare Camilla Brunsberg som en lokal variant av henne? Inte orimligt för ett parti som uppenbarligen fokuserar på att maximera väljare efter modets vindar.
Men det blir också ett parti som kan segla iväg till vilka destinationer som helst. ”Nya Arbetarpartiet” igår. ”Nya Miljöpartiet” idag. Vad blir det imorgon? Hålls inte ideologin levande är alla riktningar lika tänkbara. Vem vågar lägga ansvaret för samhällets styre i händerna på sådana politiska kameleonter?
”Det är väljarna som avgör om det är pinsamt eller inte.”
Per Schlingmann, partisekreterare (M), på DN:s fråga om hur han tror det uppfattas att Moderaterna gärna excellerar i traditionell S-retorik (16/4).
Mona Sahlin & Co får väl trösta sig med att plagiat är den ultimata komplimangen…
Försvarsminister Sten Tolgfors (M) är i farten dessa dagar. I SvD skriver han med anledning av att regeringen vill beställa nya ubåtar till flottan:
”Försvaret hade en särskilt anställd utlandsstyrka, avsedd för militära insatser långt borta. Men mellan försvaret av Sverige och insatser internationellt var det ett glapp. Försvarspolitiken hade länge saknat ett tydligt perspektiv för närområdet – Östersjön, Norden och EU.”
Nu ska det bli ändring på det, lovar den gode Tolgfors. Fint. Om Alliansregeringen fått upp ögonen för bristerna i försvaret av våra egna nationella gränser är det sannerligen på tiden. Särskilt med tanke på att Ryssland precis satt igång med bygget av det gigantiska gasledningsprojektet Nord Stream.
Leder det till att Östersjön i praktiken blir ett ryskt innanhav? Det är kanske att ta i. Men vi bör inte vara naiva om Kremls ambitioner. Nord Stream handlar om energi. Men det handlar i än högre grad om geopolitik och maktstrategi. Med gasleveranserna till den energitörstande västeuropeiska kontinenten hamnar främst EU:s nyckelmedlem Tyskland i en ömtålig beroendeställning.
Samtidigt fungerar Nord Streams pipeline som en enda lång rysk kontrollmarkör i Östersjön. Gasledningen och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. Den militära närvaron kommer garanterat att öka mycket påtagligt och mycket medvetet.
Makt bör dock mötas med motmakt. Annars blir det oundvikligen vår store, och inte särskilt pålitliga, granne i öst som dominerar showen. Vi måste därför tydligt kunna sätta oss i respekt, hävda vår integritet och låta förstå att Östersjön är ett fritt och öppet hav.
För detta krävs en starkare, större och synlig svensk flotta.
Frågan är då om inte Tolgfors navigerar snett. Ubåtsvapnet i all ära. Men borde inte en satsning på fler korvetter ha högre prioritet i sammanhanget?
Fem stycken av Visbyklass är helt otillträckligt i ljuset av den hotande situationen. Enligt yrkesofficerare jag talat med på Marinbasen i Karlskrona ligger behovet snarare kring tolv. Det skulle vara minimiantalet för att kontinuerligt kunna upprätthålla ett slagkraftigt marint ytförsvar (givet att samtliga dessa korvetter också bevärdigas med offensivt fungerande vapensystem, vilket absurd nog inte är någon självklarhet!).
Intervjuad om ubåtssatsningen säger emellertid Sten Tolgfors att byggandet av gasledningen Nord Stream inte har varit viktigt för regeringens beslut. Nej, och det märks. Vad har då varit viktigt?
Att rädda arbetstillfällen och ge exportmöjligheter åt Kockums?
Mer att läsa:
Sverige måste rusta upp flottan
Reinfeldt vek ner sig för Ryssland
Christian Dahlgrens Blogg 