Kategoriarkiv: Historia

Före centralismen och allstatligheten

Publicerad den av
Svara

Träldomen i Norden Emil Sommarin

Small is beautiful! Stycket ovan är från Verdandiskriften Träldomen i Norden (andra upplagan 1917, första gången publicerad 1902). Tanken att återuppliva denna modell för Sverige som ett folkfrihetens land i motsats till centralmaktens kontrollbesatta och överbyråkratiserade nationsbygge låter inte så tokig, tycker jag.

Den libertarianske filosofen Hans-Hermann Hoppe argumenterar för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, i sin intressanta essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Författaren till raderna på fotot är dock Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid universitet i Lund, gav ut Adam Smith på svenska, var anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan och organiserad socialdemokrat. Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting.

Man kan ju fråga sig vart den frihetligt liberala grenen av arbetarrörelsen tog vägen. När den marxistiskt påverkade statssocialismen numera så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det väl rimligt att möta framtiden genom att plocka fram Emil Sommarin ur det förflutnas skattkammare? Bara som litet ett anspråkslöst tips till det idéfattigdomens vilsna regeringsparti som Löfven försöker leda. 

Emil Sommarin

Emil Sommarin, 1874-1955.

Kvinnan bakom Winston

Publicerad den av
Svara

Recenserat i Corren 16/3:Corren.

Bok: Clementine Churchill. En biografi
Författare: Sonia Purnell
Översättning: Claes Göran Green
Förlag: Historiska media

När Nancy Reagan, USA:s första dam 1981-89, nyligen avled var det många som lyfte fram hennes stora betydelse. Ronald Reagan hade inte blivit president utan stödet från sin briljanta hustru. Hon tjänstgjorde i det tysta som viktig rådgivare och var utåt en vinnande profil som bidrog till den optimistiska bilden av Reaganåren då det åter blev ”morgon i Amerika”.

Något liknande erkännande har kvinnan bakom en annan av 1900-talets främsta statsmän aldrig fått, trots att hennes roll snarare var av än större vikt i formandet av förra seklets öden. Ändå är hon knappt synlig i historieböckerna, pikant nog även i de prominenta verk om första och andra världskriget som skrevs av hennes man: Winston Churchill.

Detta vill den brittiska journalisten och författaren Sonia Purnell behjärtansvärt ändra på i sin färska biografi om Clementine Churchill (1885-1977).

Det har sagts att Winston var en hopplös loser innan Hitler gav honom en karriär som frihetens och civilisationens räddare. Frågan är om denne märkligt unika personlighet – av Labourledaren Clement Attlee karaktäriserad som ”femtio procents geni och femtio procents dåre” – haft chansen till någon karriär alls, om inte Clementine funnits vid hans sida.

Till mycket var ju den aristokratiske äventyraren Winston Churchill ett vuxet barn; egofixerad, impulsiv, manisk och inte sällan omdömeslös. Belysande är regeringsansvaret för det katastrofala fälttåget vid Dardanellerna 1916, som länge sänkte Winstons rykte och vidare ambitioner.

Lyckligtvis för både honom och oss fungerade Clementine som en balanserande kraft. Hon försökte hålla den turbulente Winston på rätt köl och gjorde ansenliga lobbyinsatser inom det politiska livet till hans förmån, senare även till Storbritanniens och Europas när det gällde att få med USA i kampen mot nazityranniet.

Hon var lika charmigt intagande som klarsynt, bestämd och bitsk. Utan tvekan fanns kapaciteten att nå höga positioner i egen rätt om inte epokens nedlåtande kvinnosyn varit.

Istället fick Winston bli hennes biljett till makt och inflytande. Kärleken dem emellan var äkta och tillgiven. Men det var också ett utpräglat politiskt partnerskap med ärelystet sikte på det gyllene målet: premiärministerposten.

Fast det privat mänskliga priset blev omfattande. Parets barn försummades tragiskt, själv led Clementine av återkommande djupa utmattningsdepressioner som inte tycks upphört förrän Winston gick ur tiden 1965.

Purnells bok är rappt och underhållande skriven. Tyvärr känns den ungefär som att äta en påse chips. För stunden smaklig, men som näringsrik kost finns åtskilligt övrigt att önska. Som läsare saknar man fördjupande analyser och perspektiv vilka kunnat ge skildringen mer märg och relief. Synd. Clementine Churchill hade förtjänat ett fullödigare porträtt.

Tacka Gustav IV Adolf för Jas Gripen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

I ett torftigt rum på det schweiziska värdshuset Vita hästen dog han. Under närmare tre decennier hade den alltmer förtvivlade, ensamme mannen rastlöst irrat Europa runt.

”Jag har intet mål, ingen sysselsättning; mitt huvud förvirras stundom, mina tankar bliva oklara, då jag tänker på mig själv”, sa han som kallade sig överste Gustafsson. Men alla visste vem han var. Barn kastade snöboll på honom, hånfullt ropandes ”Schwedenkönig”.

Fram till avsättningen den 13 mars 1809 hade han varit Gustav IV Adolf, konung av Guds nåde. Efter detta datum blev han onämnbar i sitt forna rike. Namnchiffret utplånades systematiskt i offentligheten, dokument han undertecknat gömdes, inga tidningar tilläts rapportera om hans vidare öden.

Nationalistiska historieskrivare skulle villigt tjäna segrarnas intressen och utmåla honom som en galenpanna, ett sätt att rättfärdiga statskuppen och legitimera den nya kungaätten Bernadotte.

Gustav IV Adolf hade avskytt Stockholm. Ett förgiftat näste av politiskt besatta ränksmidare, makthungriga medelmåttor utan heder, svindlare med lömska avsikter. Kungens misstro var så stark att han inte ens lät kröna sig där. Den äran fick istället Norrköping, ceremonin skedde i St Olai kyrka. Under sin regenttid vistades han gärna och länge på behörigt avstånd från Stockholm i det mer idylliska Skåne.

Att Gustav IV Adolf arresterades av en upprorisk militärfalang just på Stockholms slott den där marsdagen, visade med svart ironi att hans mindre smickrande uppfattning om huvudstadens statstjänare inte var ogrundad.

Hans far, Gustav III, hade trots allt mördats på operan i Stockholm 1792, en livslång traumatisk händelse för den vid tillfället blott 13-årige kronprinsen. Mordet var resultatet av en konspiration inom dåtidens politiska klass, adeln.

De såg sin privilegierade ställning vid maktens köttgrytor som hotad av Gustav III, och det var samma sak med Gustav IV Adolf. Bland annat hade bägge monarker fått den kätterska idén att meriter före börd borde gälla inom aristokratins traditionellt skyddade karriärdomän: ämbetsmannakåren och militären.

Det institutionella motståndet briserade i samband med Rysslands erövring av Finland 1808-09. Kriget blev en katastrof, en tredjedel av svenskt territorium förlorades, Gustav IV Adolf kunde lastas som syndabock och skickas i exil.

Även om den politiska klassen önskat att denne kung skulle glömmas likt en tokig faster på vinden, har han ändå lämnat efter sig ett storslaget och fortfarande levande minnesmärke: Göta kanal.

Den monumentala infrastruktursatsningen var en slags Ostlänken innan järnvägarna, som djärvt tänkts ut av Baltzar von Platen. Men det var Gustav IV Adolf som visionärt beslöt att ”i hela dess vidd företaga och fullborda det riksgagneliga ärendet”.

Kanalen gav inte minst Östergötland en viktig ekonomisk injektion. Exempelvis betydde det starten för Motala verkstad, ursprungligen tillverkare av slussportarna vid bygget, senare var det lokomotiv som gällde, verksamheten fick en avläggare i Linköping som kompletterades med flygplan och blev dagens Saab.

På sätt och vis är det alltså Gustav IV Adolf vi kan tacka för denna industriella utveckling. Knappast fy skam, va?

Första världskriget, arvet och glömskan

Publicerad den av
Svara

Doris Lessing

Olevda liv. Ofödda barn. Så totalt vi alla har glömt den skada det kriget gjorde Europa, trots att vi fortfarande lever med det. Om ”Europas blomma” (som de kallades) inte hade dött och deras barn och barnbarn hade fötts kanske vi inte skulle leva med sådan medelmåttighet, sådan förvirring och inkompetens idag?

(…)

Vi är alla formade av kriget, förvridna och skadade av kriget, men vi tycks inte minnas det.

– Doris Lessing, Under huden, 1994.

Verdun som Europas nollpunkt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/2:Corren.

Den amerikanske poeten Carl Sandburgs dikt Grass (1918) är svår att värja sig emot. Raderna är få, neutralt berättande, skenbart enkla. Kanske just därför så drabbande:

Pile the bodies high at Austerlitz and Waterloo. / Shovel them under and let me work / I am the grass; I cover all. / And pile them high at Gettysburg. / And pile them high at Ypres and Verdun. / Shovel them under and let me work. / Two years, ten years and the passengers ask the conductor; / What place is this? / Where are we now? / I am the grass. / Let me work.

En gång vandrade jag över slagfältet i Verdun. 1916 var det platsen för helvetet på jorden; ett ofattbart förhärjat ställe av kratrar, eld, rök, blod och tusentals, åter tusentals människor som obarmhärtigt maldes ner i gyttjan. Nu var allt spöklikt stilla.

Naturen hade gjort sitt jobb. Åtminstone försökt. Frodigt gräs och lövskog täckte landskapet. Men ärren efter infernot syntes än. Nedrasade skyttegravar, rostig taggtråd, blindgångare från artilleriet, tappade patroner, till och med skelettdelar som stack fram ur marken. Fast värst: en tung, dov, gengångarartad stämning som var omöjlig att skaka av sig.

Den 21 februari är det precis hundra år sedan den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn började hårdbomba området kring den lilla staden Verdun vid floden Meuse i norra Frankrike. Det var preludiet till inte bara första världskrigets grymmaste strid, utan till en form av kraftmätning som mänskligheten aldrig förr skådat: det renodlade material- och förintelseslaget, den totala krigföringen.

Falkenhayn avsåg inte att erövra Verdun, en stad av mindre militär betydelse 1916. Men den hade ett stort historiskt, symboliskt och moraliskt värde för Frankrike, som i den nationella ärans namn skulle försvara Verdun till varje pris. Vilket fransmännen också styvnackat gjorde, helt enligt Falkenhayns cyniska kalkyl.

Hans plan var att dundra och hamra tills motståndaren bokstavligen förblödde. Fem döda franska soldater på varje par tyska militärer som gick förlorade. Så löd ekvationen för seger. Krig har dock sin egen perversa logik, köttkvarnen kom att kräva en ohygglig tribut av bägge sidor.

I genomsnitt stupade en soldat varje minut fram till den 15 december, officiellt Verdunslagets sista dag. Under kampens intensivaste fyra månader besköt tyskar och fransmän varandra med 24 miljoner granater, det är mer än två projektiler per sekund, dygnet runt. Totalt uppgick arméernas förluster i döda, sårade och saknade till drygt 700 000 man, något fler fransmän än tyskar. Vem vann? Egentligen ingen.

Under det som idag är gräs i Verdun staplades inte endast soldaternas kroppar. Där begravdes det gamla Europa – en frihetligare kontinent än vår, utan pass och förhör vid gränserna, där skatterna var låga och staten distanserad, en tillvaro av större elegans, livsglädje och optimism. Politiseringen var relativt ringa, estetik och kultur spelade en centralare roll i samhället.

Denna civilisatoriska föreställningsvärld sprängdes i bitar av kriget 1914-18. Och i Verdun stängdes, oåterkalleligen, vägen tillbaka.

Gustav IV Adolf

Publicerad den av
Svara

Gustav IV Adolf

Har han inte drag av Oscar Wilde? Kunde han inte varit medlem i ett engelskt popband under New Romantics-vågen?

Det borde göras en film om den bortkuppade Gustav IV Adolf, ett levnadsöde som går utanpå det mesta, han är ju urtypen för en tragisk romantisk antihjälte. Från enväldig konung av Sverige till en förtida slags Keroauc-figur, rastlöst på drift i Europa, luffare, sökare, mystiker. Vilken grej.

Jag har precis skrivit om honom i en kommande tidningsartikel. Men att i ett längre format verkligen försöka förstå och göra hans människa rättvisa vore en helt fantastisk intressant uppgift. Ingen svensk monark är mer fascinerande.

Färden mot mörkrets hjärta

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 12/12: 

Hamsun lärde mig att skriva, menade Ernest Hemingway och han var sannerligen inte ensam om sin beundran. 1920 tilldelades Knut Hamsun Nobelpriset i litteratur, romanen Markens gröda fällde avgörandet.

Därefter var det ingen diskussion. Under mellankrigsåren höljdes Hamsun i ära, lovord och berömmelse som knappast någon annan i sin litterära samtid. Författare som Thomas Mann, Isaac Bashevis Singer, Stefan Zweig, Maxim Gorkij och Henry Miller stod i kö för att hylla den norske diktarfursten.

Men då hade Hamsun redan börjat vandringen ner i förnedringens avgrund, vilken skulle krönas av det famösa mötet med Nazitysklands härskare i Berchtesgaden sommaren 1943.

HamsunDet är denna berättelse, lika förskräckande som fascinerande, som Tore Rem (litteraturprofessor vid universitet i Oslo) briljant avtäcker i Knut Hamsun och resan till Hitler. På mästerlig, elegant prosa får vi följa hur en av seklets främsta konstnärer med öppna ögon lät sig förledas, korrumperas och göra drängtjänst åt historiens värsta förbrytarband.

Hamsun förenade sig reservationslöst med nazismens onda utopi, förrådde sitt land under den tyska ockupationen, skänkte sin Nobelmedalj till Joseph Goebbels, stödde ivrigt Hitler ända till slutet och ångrade sig aldrig. Hur kunde det ske?

Vägen till den monumentala konkursen gick från Hamsuns syn på moderniteten, kapitalismen, demokratin och industrialismen som civilisationens fördärv. Hans hjärta bultade för naturen, bondekulturen och drömda ideal från en förment gyllene nordisk forntid. Tyvärr stannande han inte vid detta, utan kom att söka räddningen i fascismen och dess ”starka män”: Mussolini, Hitler, Vidkun Quisling.

I Tyskland var Hamsun enormt populär och nazisterna var inte sena att omfamna honom som deras egen portalförfattare. Hamsun tjusades, men han ville vara mer än en uppburen diktare.

Auktoriteten som författare räckte inte. Han betraktade sig som undantagsmänniska, en slags profet i närmast metafysisk kontakt med folket, blodet och jorden.

Kulturen och politiken blev för Hamsun intimt sammanflätade och däri ligger hans stora tragedi. Mannen som förnyade litteraturen och i sina romaner kunde vara så inkännande och nyansrik, förlorade sig i monomant ideologiskt tunnelseende.

”Han hade gjort det enkelt för sig, och han hade gjort sig själv betydligt enklare än han en gång var – och kanske fortfarande skulle kunnat vara”, konstaterar Tore Rem om den åldrade Hamsun. Det är djupt sorgliga ord. Som varnande lärostycke över faran att gifta ihop kultur och politik står också denna bok i särklass.

Klargörande: Coolidge och förbudstiden

Publicerad den av
Svara

Calvin CoolidgeOm man nu tvunget måste plåga folk med politik, tycker jag ju att Gatsbyepokens Calvin Coolidge är himla bra (Reagans favoritpresident by the way). Dock invänds det ofta; ja men han var ändå snubben som regerade under förbudstiden i USA.

Sant, men för att en gång för alla undanröja tvivel bad jag Calvin Coolidge Presidential Foundation i Vermont (samma delstat där Deep Purple spelade in comebackskivan Perfect Strangers, bara en sån sak!) om en kommentar och fick följande svar: 

The President was by no means a teetotaler. He had no moral qualms with alcohol consumption in moderation.

However, as President of the United States he took an oath to uphold the Constitution of the United States, and, as you know, during his sixty-seven months in the White House our Constitution included language prohibiting the sale and consumption of alcohol.

Therefore, President Coolidge enforced prohibition, despite his personal belief that there was nothing wrong with drinking alcohol. 

Så nu vet ni det. Det är alltså helt okej att digga både Gatsby, Calvin och korka upp champagnen. 

coolidge

Vår etta bland statsministrar

Publicerad den av
Svara

Christian Dahlgren

Skrivit i Corren 24/11:

Världsläget är dystert och i Sverige är den politiska situationen heller knappast något som ger skäl till entusiasm. Den rödgröna regeringen är den svagaste och vilsnaste i mannaminne. Få kan väl säga att den borgerliga oppositionen sprakar av vitalitet. Därtill har vi fått ett växande främlingsfientligt, kostymfascistiskt parti på halsen.

Om trenden fortsätter, verkar det som Stefan Löfven får den tvivelaktiga äran att gå till evigheten som statsministern vilken satte punkt för de senaste decenniernas liberala reformagenda och istället förkroppsligade återkomsten av en ny stagnationsfas, närmast i stil med 70-talets trista unkenhet. I rättvisans namn såg vi konturerna av detta redan under Alliansens andra mandatperiod, då borgerligheten mest trampade vatten.

I USA är det populärt att ranka nationens presidenter. Regelmässigt brukar George Washington, Abraham Lincoln och Franklin D Roosevelt glänsa i toppen, medan stackare som Andrew Johnson, Herbert Hoover och George W Bush ständigt hamnar i botten. Vågar vi på oss en liknande övning gällande statsministrar i Sverige, är det ingen djärv gissning att Löfven väntas göra Ola Ullsten sällskap i sämsta statsministerklubben.

Däremot bör kvartetten Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt räknas väldigt högt på listan. Mellan 1986-2010 företrädde de samma sorts övergripande politiska linje, som innebar en remarkabel modernisering av det gamla folkhemmets rostangripna strukturer.

Fram till 1991 avreglerades bland annat kredit- och finansmarknaderna, det infördes ett nytt skattesystem, offentliga verksamheter bolagiserades och såldes. Bildt och Persson förde Carlssons stafettpinne vidare. Löntagarfonderna skrotades. Telekomsektorn liberaliserades och blomstrade. Friskolor infördes. Sverige gick med i EU. Vi fick ett robustare pensionsmaskineri, en sundare budgetprocess och välfärdssystemen stramades upp. Även skattetrycket började mildras något.

När Göran Perssons hand vid rodret visade tecken på trötthet, tog Reinfeldt inledningsvis piggt över och fortsatte kursen med jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt, bättre ordning i social- och sjukförsäkringarna, et cetra.

I framtidens historieböcker sätter jag en peng på att Carlsson, Bildt, Persson och Reinfeldt lär beskrivas som det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets fyra stora svenska reformliberaler (sorry ”Liberalerna”, the artist formerly known as Folkpartiet). Skulle Löfven plötsligt överraska oss med att rycka upp sig till dessa herrars nivå, blir det den största comebacken sedan Lazarus – fast vem vet, undrens tid behöver nödvändigtvis inte vara förbi…

Men vilken statsminister är allra bäst? En intressant fråga, vars svar även kan ingjuta välbehövlig lärdom och inspiration till dagens hängiga politikerkår. Tage Erlander, Per Albin Hansson, Karl Staaff, Arvid Lindman? Alls icke några tokiga gubbar (tyvärr har vi, skämmigt nog, ännu inte fått några gummor med i leken).

Louis de GeerFör mig är det dock föga snack om saken. Självfallet är det en östgöte som förtjänar guldmedaljen som Sveriges främste statsminister. Han var också den formellt förste på posten, föddes i Finspång 1818 och pluggade i Linköping innan han studerade vidare i Uppsala. Namnet? Louis de Geer.

Efter en kometartad ämbetsmannakarriär dras han in i de politiska kretsarna och erbjuds av kung Oscar I att bli justitiestatsminister, i praktiken regeringschef, 1856. Louis de Geer är motvillig och avböjer, men två år senare accepterar han och stannar till 1870. Han återvänder i sadeln 1876-1880, då som officiellt nummet ett på den nyinrättade statsministertaburetten – vilken modellerats efter den pionjärroll de Geer redan spelat under sina tidigare tolv år i spetsen för regeringen.

Sverige är vid Louis de Geers ankomst ett utfattigt, genomreglerat och kvävande ruckel till land, som mängder av människor inte står ut med att bo i längre (de flyr över Atlanten till USA istället). Deppar Louis de Geer? Nix. Han river skickligt tag i problemen och vid sin sida har han den energiske finansministern John August Gripenstedt. Tillsammans bildar dessa båda liberaler den vassaste politiska duo vi någonsin haft.

För det första slås det vakt om freden. Fler vådliga utrikespolitiska äventyr ska det inte bli! Det är grundförutsättningen för det välståndsbildande systemskifte som de Geer och Gripenstedt har i kikaren. Och rejäla, långsiktigt positiva förändringar ska komma.

Skråväsendet avskaffas, näringsfrihet införs, bankerna avregleras, beslut om fri in- och utvandring klubbas igenom (passtvånget försvinner), Sverige ansluter sig till den europeiska frihandelskretsen, man storsatsar på att investera i modern infrastruktur (järnvägar), lagstiftningen blir humanare, religionsfriheten stärks, kvinnorna ges ökade rättigheter och den antikverade ståndsriksdagen fimpas äntligen till förmån för ett representativare tvåkammarparlament.

Vad som sker är inget mindre än en liberal revolution. Marknaden tillåts fungera, civilsamhället tillåts spira, det klåfingriga politiska kontrollbehovet trycks tillbaka. Effekten? Sverige reser sig ur askan, ekonomin skjuter fart, och tack vare detta enastående reformverk som Louis de Geer bär ansvaret för, ska vi under 1900-talet utvecklas till ett av världens rikaste länder.

En förklaring till de Geers succé var måhända att han aldrig var någon trångsynt partipolitiker. Han kände motvilja mot organiserade politruker och deras kollektiva lidelser. Louis de Geer föredrog att tänka själv och lita på sitt omdöme. Det gav respekt, förtroende och betydande folklig uppskattning.

I sina memoarer Minnen (1892) skriver han:

”Man har ofta och icke utan skäl klandrat mig för att jag aldrig ens försökt att bilda något regeringsparti. Möjligen skulle jag därigenom haft större framgång, ehuru jag tviflar därpå. Men jag har alltid i min natur haft en oöfvervinnelig obenägenhet för allt partiväsende; och i den ringa beröring jag haft med partier, har jag ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse.”

På ett annat ställe i boken refererar han till en regeringsförhandling i ett visst ärende och slår karaktäristiskt giftigt fast:

”Jag fann saken för viktig för vårt lands hela politiska framtid för att icke till en viss grad underkasta mig den känsla af förödmjukelse, som jag tror nästan alltid vara förknippad med rollen af en partichef, enär det, såsom det är sagdt, i partier oftast är svansen, som styr hufvudet.”

En statsman av hans nonkonformistiskt, frimodiga östgötska kaliber vore nog inte så dumt om Sverige kunde få på nytt.

Louis de GeerLouis de Geer (1818-1896) som St Göran mot draken, symboliserande den föråldrade ståndsriksdagens representanter av adel, präster, borgare och bönder. Samtida karikatyr av Emil Hildebrand.

Hemma hos Blixen på Näsbyholm

Publicerad den av
Svara

Näsbyholms slott 2015

Vägen slingrade sig genom ett bedårande sydskånskt novemberlandskap och utanför det lilla samhället Skivarp fann vi det: Näsbyholms slott. Egendomen har medeltida anor och låg i begynnelsen på en ö, befäst med kraftiga stenmurar, torn och vindbrygga.

Släktvapen von BlixenDen kringliggande sjön dikades så småningom ut, men är numera partiellt återställd. Det har rivits, brunnit och byggts om här flera gånger under århundradenas lopp. 

Ett slott i egentlig bemärkelse är det inte längre, snarare en herrgård vars modernaste tillskott (östra flygeln) är från 1994. Uradliga ätten von Blixen-Finecke har dock funnits på plats sedan 1744 och huserar här än, i vad jag antar högönsklig välmåga. 

På slottet föddes friherre Bror Blixen 1886 och hit återvände han efter sina legendomsusade afrikanska år. Vi spanade givetvis nyfiket efter den gamle äventyraren, fast han var väl upptagen någonstans med biljard, iskyld punsch och en god havannacigarr – vad vet jag?

Näsbyholms slott 1822

Näsbyholms slott anno 1822.