Skrivit i Corren 18/6:

Denna sommar är det 70 år sedan Little boy och Fat man singlade genom skyn. Så kallade den amerikanska militären de bägge atombomber som utplånade Hiroshima och Nagasaki i andra världskrigets slutskede.

Bomberna detonerade en halv kilometer över marken för att nå maximal destruktiv effekt. Ungefär 200 000 människor dog direkt. Många fler omkom av strålskador under decennierna som följde. Gjorde USA rätt som använde detta fruktansvärda vapen?

Landet förde ett försvarskrig mot en totalt hänsynslös, fanatisk militärdiktatur som i det längsta hårdnackat vägrade att ge upp. En markinvasion av den japanska huvudön hade antagligen kostat minst en miljon människoliv, enligt gängse beräkningar. Med Little boy och Fat man undveks detta, Japan tvingades inse det lönlösa i att kämpa vidare och kapitulerade.

Samtidigt går det inte att på något vis snacka bort det ohyggliga öde som civilbefolkningen i Hiroshima och Nagasaki drabbades av. Aldrig mer, måste vara lärdomen. Atombomben har heller inte använts i väpnade konflikter sedan dess.

Under kalla krigets epok kan man till och med säga att kärnvapnen var fredsbevarande. USA och Sovjetunionen begrep att det låg i deras gemensamma intresse att undvika ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Ändå hängde det på håret flera gånger. Mest känd är Kubakrisen 1962, då världen var otäckt nära domedagen. Numera vet vi också att Sovjet under 70- och 80-talen var redo till massivt anfall mot Västeuropa, där den ryska militären helt utan skrupler planerade att i stor skala använda taktiska kärnvapen för att bomba sig fram till Atlantkusten.

Uppenbarligen har Putinregimen dammat av dessa nukleära planer, om inte annat i syfte att skrämma fredligt sinnade nationer till anpassning och undfallenhet. Mönstret är lika tydligt som oroande.

Under ”ryska påsken” 2013 simulerade bombplan från Ryssland kärnvapenattacker mot militära mål i Stockholmstrakten och i södra Sverige. Även Polen och Baltikum har utsattas för samma sorts övningar.

I våras hotade den ryske ambassadören i Danmark öppet och ogenerat vårt grannland med atomkrig, om danskarna utrustar sin flotta med luftförsvarsrobotar som är integrerade i Natos defensiva missilsköld.

Och nu annonserar Vladimir Putin med ett varggrin att Ryssland utökar sin domedagsarsenal. 40 nya, toppmoderna interkontinentala ballistiska missiler ska finnas klara att användas i år.

”Vi har sett att Ryssland generellt sett investerar mer i försvaret och särskilt i sin kärnvapenförmåga. Det här ryska kärnvapenskramlet är omotiverat, det är destabiliserande och farligt”, kommenterar Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg dystert.

Västalliansen, inklusive Sverige och Finland, har förstås inget annat val än att höja beredskapen och demonstrera viljan att vägra lägga sig för Putins aggressiva maktanspråk. Men risken att situationen urartar i en okontrollerad spiral kan inte negligeras.

Kalkylerar den ryska politiska och militära eliten på fullt allvar med möjligheten av ett ”begränsat” användande av kärnladdningar, vilket signalerna indikerar, utmanar man respektlöst helvetets portar.

Aldrig mer? 70 år efter Hiroshima och Nagasaki faller ännu svampmolnets skugga tung över oss.