Kategoriarkiv: Historia

I det röda tyranniets hemliga tjänst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/9:

I närmare femtio år bodde vi granne med ett totalitärt monster, som slukat halva Europa och hotade att sätta tänderna i resten. Om det inte varit för USA:s och NATO:s beslutsamma motstånd under kalla krigets långa isande period, hade knappast det kommunistiska Sovjetimperiet tvekat att utplåna friheten också i den västra delen av vår kontinent.

Sverige skulle sannolikt förvandlats till en lydstat åt Kreml med en röd quislingregim, i likhet med det olyckliga öde som drabbade bland andra Polen, Tjeckoslovakien och Ungern efter 1945. Deras vardag av andligt, socialt och ekonomiskt armod bakom taggtråd och vakttorn hade även blivit vår lott. Låter det alarmistiskt? Som retroaktiv skrämselpropaganda?

Vi lever nu i annan tid. Över två decennier har passerat sedan Berlinmuren föll och kalla kriget upphörde. Det är lätt att glömma den bokstavligt talat livsfarliga utmaning mot demokratin som Sovjetkommunismen representerade. Och vilken enorm kraftansträngning det krävdes för att knäcka den. Men ännu kastar historien mörka skuggor över oss.

I våras avslöjades att en tidigare kyrkoherde i Västerbotten arbetat åt den östtyska säkerhetspolisen Stasi. Han kom till Sverige från DDR under slutet av 60-talet som politisk flykting. Egentligen var han en utsänd spion.

I 24 år matade han Stasi med rapporter om både svenskar och tyskar. Linköpingsprofessorn Anders Törnvall hjälpte intet ont anande denne spionpräst att etablera sig på svensk mark. Törnvall blev naturligtvis bestört när avslöjandet kom. Tillsammans med professor Lennart Stenflo, också från Linköping, kräver han att regeringen tillsätter en sanningskommission för att klarlägga Stasis infiltration av det svenska samhället.

Vi vet att verksamheten var omfattande. Stasi var specialiserade på att värva medarbetare i nyckelgrupper som journalister, jurister, läkare och lärare. Svenskar som alltså gjorde drängtjänst åt ett utländskt stormaktstyranni, som hade målsättningen att kväva vår nations oberoende och krossa vårt fria folkstyre.

Juridiskt är de blågula Stasi-spionernas brott preskriberade. Men den moraliska skulden vilar fortfarande tung. Framför allt borde vi få rätt till kunskap om dessa personers illgärningar. Sanningen ligger dock inlåst i Säpos arkiv. Regeringen har hittills varit ovillig att släppa på hemligstämpeln.

Det är inte acceptabelt att viktiga pusselbitar till förståelsen av vårt gemensamma förflutna hålls dolda på detta sätt. Anders Törnvalls och Lennart Stenflos begäran om öppenhet är i högsta grad rimlig. Riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) lägger i dagarna en motion, som föreslår att Stasi-materialet i Säpos arkivgömmor offentliggörs genom en vetenskaplig och rättssäker utredning. Denna motion bör riksdagen bifalla.

Vårt behov av Palme

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Sydöstran 26/9:

Ingen undgår Olof Palme. En kritikerrosad dokumentär gör succé på bioduken, flera läsvärda biografier om honom finns utgivna i handeln (jag vill särskilt rekommendera Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss). Vår fascination för Palme tycks lika stark oavsett politiska sympatier, social bakgrund eller generationstillhörighet. Vad beror det på?

Det finns säkert ett antal förklaringar, varav det tragiska och ouppklarade morddramat naturligtvis bidragit. Men mest är det nog ändå personen och politikern Palme. Han hade en sällsam karisma som är mycket ovanlig bland offentliga makthavare i Sverige. Och framför allt: Palme stod för något. Han var tydlig i sina värderingar, han stred med passion och hetta för ett ideologiskt förankrat budskap, han gav kontrast och relief åt vardagspolitiken.

Detta tror jag idag väcker en längtan hos många, även bland människor långt utanför socialdemokratins traditionella led. Ty Palme förkroppsligade ett alternativ, man var tvungen att förhålla sig till honom, politiken blev spännande och meningsfull. Jag vill ogärna romantisera gårdagen och önskar definitivt inte 70-talet tillbaka med lågkonjunktur, strukturkris, kärnkraftsgräl och löntagarfondselände.

Men beskåda nutidens politiska landskap. De största partierna på bägge sidor blockgränsen har från var sitt håll triangulerat in sig så hårt i mitten att debatten närmast nått komiska dimensioner. De nya Moderaterna vill framställa sig som uttolkarna av de gamla folkkära Socialdemokraterna från Erlanders och Strängs dagar. Det luggslitna originalet, vilset efter två svidande valförluster, börjar i sin tur kopiera plagiatörerna.

Lyssnar man till Leif Pagrotsky, Magdalena Andersson och Stefan Löfven är huvuddragen i den borgerliga alliansens ekonomiska politik plötsligt arbetarrörelsens. Samtidigt har utvecklingen reducerat alliansens småpartier till bleka satelliter runt Moderaterna.

Även Miljöpartiet är i färd med att överge sin särart genom att anta ett nytt mittenorienterat partiprogram utan vassa kanter. Hur ska väljarna motiveras att gå till valurnorna 2014 om diskussionen bara blir olika nyanser av Anders Borg?

Kvar i den egentliga oppositionen är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Knappast konstigt att Olof Palme fattas oss.

Återbesök i Palmes tid

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:

Ack, 70-talet! Det var slidkniv och utedass med Gösta Bohman, piprök och fåravel med Thorbjörn Fälldin, satans mördare och diktaturens kreatur med Olof Palme.

För oss som växte upp när dessa färgstarka herrar dominerade den politiska scenen är det lätt att drabbas av nostalgi. Dagens spolformade partiledargeneration framstår som hopplöst distanserad i jämförelse. Särskilt i kontrast till Palme.

Ingen kan mäta sig med honom i strålglans och karisma. Det känslomässiga engagemang han väckte i folkhemmet, bland motståndare och anhängare, saknar motsvarighet. Kanske även rimlighet.

Under min period i låg- och mellanstadiet var Palme lika självklart närvarande i snacket som Fantomen, KISS, bröderna Lejonhjärta och den första Stars Wars-rullen. Tror ni nutidens ungar i småskolan bryr sig ett dugg om Stefan Löfven?

I tisdags såg jag Palmedokumentären på bio. Filmen är både ett gripande personporträtt och en fascinerande återblick på ett nyss svunnet Sverige. Den berättar historien om en mycket begåvad ung man från högborgerliga Östermalm, som efter studier i USA närmast slumpartat sögs upp i socialdemokratins innersta krets.

Redan som 26-åring i början av 50-talet rekryterades Palme som medarbetare till statsminister Tage Erlander. Onekligen ett lyckokast för arbetarrörelsen. Palme gav det knarriga socialdemokratiska regeringspartiet förnyad vitalitet, blev en oumbärlig idéspruta åt Erlander och utgjorde en centralgestalt i bygget av efterkrigstidens blågula samhällsprojekt.

Rekordårens tillväxtmaskin genererade floder av skattepengar, reformerna avlöste varandra. Socialdemokraterna verkade oövervinnerliga. I valet 1968 fick man 50,1 procent av rösterna. Året därpå lämnade Erlander statsministerposten. Landet och partiet var kronprinsen Palmes att regera.

Det som slog mig i biofåtöljen var att Palmes stjärna där och då, hösten 1969, nådde zenit. Egentligen gick det sedan bara utför. Palme fångades av 68-rörelsens vindar, socialdemokratin radikaliserades, den svenska modellens samförstånd mellan arbete och kapital bröts sönder.

Lågkonjunkturens 70-tal blev ett stenhårt politiserat och grälsjukt decennium. Folkhemmets kollektivistiska socialstat krackelerade och borgerligheten knockade den alltmer maktfullkomliga arbetarrörelsen genom att tvinga Palme i opposition 1976. När han sex år senare åter blev statsminister var Sverige på väg in i marknadsliberalismens epok, en tid som Palme varken begrep eller fann fotfäste i.

Nog för att Olof Palme var en fantastisk personlighet. Men hans föråldrade demokratiska socialism är knappast något att känna nostalgi över. Det inrikespolitiska klimatet är också väsentligt sundare, även om underhållningsvärdet i partiledardebatterna inte längre är vad det har varit.

Minnenas år

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/9:

2012 har på flera sätt blivit ihågkomsternas, tillbakablickarnas och reflektionernas år. På biograferna har precis en kritikerrosad dokumentärfilm om Olof Palme haft premiär, vilken får oss att ånyo begrunda arvet efter en av Sveriges lyskraftigaste, kontroversiella och dominerande politiker.

En minst lika färgstark person är August Strindberg, vår eldfängda nationalförfattare som förnyade svensk litteratur och blev ett världsnamn inom dramatiken. Detta år är Strindberg extra aktuell med anledning av att ett sekel passerat sedan hans bortgång.

2012 markerar även hundraårsminnet av OS i Stockholm, vars väloljade organisation blev internationell förebild för hur stora sportevenemang skulle arrangeras (Stockholm-OS är ur den aspekten egentligen de första moderna olympiska spelen). I våras var det också hundra år sedan Titanics förlisning, den mest mytomspunna fartygstragedin i historien.

I efterhand har det ”osänkbara” skeppets undergång 1912 kommit att ses likt en föraning till första världskrigets utbrott, 1900-talets urkatastrof som slog mänsklighetens gamla invanda tillvaro i spillror och som skapade, på gott och ont, samhället av idag.

Titanic och det påföljande blodbadet i Europas skyttegravar 1914 symboliserade bägge slutet på 1800-talsvärlden och dess optimistiska utvecklingssyn. Framstegstanken drabbades av ett förödande hårt slag, som vi ännu inte riktigt hämtat oss ifrån.

Men 1912 var också året då Raoul Wallenberg föddes. Utan att förringa varken Palmes eller Strindbergs betydelse, är det nog Raoul Wallenberg som vi mer än någon annan enskild person eller händelse bör hålla i åminnelse. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, antisemitism, religiös och nationell fanatism börjar vädra morgonluft igen.

Som förebild står Wallenberg i särklass och skänker oss alla förnyat hopp om vad människan i sina bästa stunder kan förmå. Under Europas mörkaste epok, när nazisterna höll kontinenten i ett järngrepp och Auschwitz’ ugnar brann som intensivast, fattade han det personliga beslutet att utmana Hitlers förintelsemaskineri. I Budapest 1944, då en av jordens farligaste platser, räddade han tiotusentals judar undan hakkorsets mördarband.

Liberalen Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll. Regeringen har i Sverige och internationellt förtjänstfullt uppmärksammat 100-årsminnet av Wallenbergs födelse genom rader av olika aktiviteter.

På onsdag inleder också Östergötlands museum i Linköping en serie föreläsningar om Wallenberg. Gå gärna dit och låt dig inspireras av mannen som vägrade låta tyranniet, terrorn och intoleransen segra. Och agerade därefter.

Midsommar i pansarnävens tecken?

Publicerad den av
Svara

Precis fått ett reklam-mejl från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, som inleds med följande käcka rader:

”Glad midsommar Christian! Idag är det midsommarafton – och årsdag för världshistoriens största militära operation: Operation Barbarossa som inleddes 22 juni 1941. Det firar vi med ett dundererbjudande!”

Ni som gillar att ”fira” Hitlers anfallskrigande, dessutom på midsommar av alla dagar, kanske är intresserade av att nappa? Själv hoppar jag hellre groda runt en stång i spöregn och isande blåst, än köper något från dessa typer som ser på militära konflikter ungefär som det vore fråga om landskamp i fotboll.

Fyrtio år med gåtan Watergate

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

När USA:s president Richard Nixon vaknade på morgonen den 17 juni, valåret 1972, blev han förbryllad över nyheterna. Under natten hade fem inbrottsmän arresterats i Washington, tagna på bar gärning med avlyssningsutrustning i Demokraternas nationella partihögkvarter (DNC). Det låg på sjätte våningen i en byggnad som snart blev världsberömd: Watergate.

Varför bryta sig in där? Nixon var inte främmande för smutsiga metoder i spelet mot politiska motståndare. Dock var DNC föga mer än ett titulärt högkvarter, poänglöst att bugga då det saknade betydelse i valkampanjen. Denna sköttes ju av staben kring Nixons utmanare, presidentkandidaten George McGovern. Nixon avfärdade först saken som att knäppskallar eller provokatörer varit i farten.

Vilka var de mystiska Watergatemännen som nu satt i häkte? De visade sig ha kopplingar till medarbetare i Vita huset och än mer förbryllande: till CIA.

Nixon blev plötsligt rädd att brottsutredningen kunde skada hans återvalskampanj, förnekade all inblandning från Vita husets sida och inledde operation mörkläggning. En förbluffande märklig dumhet.

1972 var Demokraterna i sönderfall och McGoverns radikala vänsterliberalism mötte inget gensvar. Nixon ledde skyhögt i opinionen och hade noll att frukta. På valdagen i november vann Nixon en förkrossande seger. Varför han ändå såg det nödvändigt att befatta sig med Watergatehärvan är därför svårbegripligt. Valfeber? Uselt omdöme? Paranoia?

Själv menade Nixon efteråt att det skedde av missriktad lojalitet med sina republikanska underhuggare. Mycket tyder på att vissa medarbetare hade mer på samvetet än vad som framkommit, och vilseledde Nixon för att rädda sina egna skinn. Oavsett, kvarstår faktum: en president som konspirerar mot rättvisans gång begår ett allvarligt brott.

Historiskt har Watergate gjort Nixon till urtypen för den politiska skurken. Trots att hans meritlista annars innehåller betydande insatser, som avspänningen med Sovjet och Kina. Eller att han integrerade skolsystemet i USA:s sydstater. Men när Watergateutredningen tog fart efter valet dalade Nixons stjärna snabbt. Insnärjd i lögner tvingades han avgå 1974.

På söndag är det 40 år sedan Watergateinbrottet. Fortfarande ligger emellertid de två viktigaste frågorna höljda i dunkel: Vem beordrade det? Vad var motivet? Vi vet inte.

Frankrike valde 1789 års ideal

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

Naturligtvis var det en stor lättnad att François Hollande vann presidentvalet i Frankrike. Det var mer än en triumf för socialistpartiet. Framför allt var det en viktig idémässig seger för den franska republikanismen, något som ger nytt hopp om ett anständigare och humanare Europa.

Nicolas Sarkozys skamlösa flirtande med främlingsfientliga strömningar, i kombination med extremhögerns Marine Le Pens rasistiska skanderande, representerade en farlig utmaning mot de republikanska ideal om frihet, jämlikhet och broderskap som härrör från revolutionen 1789.

Mot dess liberala nationalism, baserad på universella medborgerliga värden, står den vulgärkonservativa nationalismens etniska blodsmystik och dyrkan av den ”heliga” franska jorden. Denna kulturkamp löper likt en röd, infekterad tråd genom Frankrikes moderna historia och den var även smärtsamt påtaglig i årets valrörelse.

Medan den sittande presidenten Sarkozy, flankerad av Le Pen, piskade upp misstroende mot utomeuropeiska immigranter, muslimer och judar, var det François Hollande som försvarade det öppna och välkomnande Frankrike från 1789.

Det var exempelvis detta republikanska Frankrike som gav judarna nationellt medborgarskap strax efter revolutionen. I kontrast mot det andra, reaktionära Frankrike som iscensatte den antisemitiska Dreyfusaffären kring förra sekelskiftet och slöt upp bakom marskalk Pétains nazikollaborerande regim i Vichy under andra världskriget.

Symptomatiskt är att Sarkozy som en av sina närmaste rådgivare utsåg Patrick Buisson, en figur med bakgrund i den mörka ytterkantshögern och som odlar ambitionen att skapa en gemensam front av konservativa krafter ur alla schatteringar.

Ett Frankrike som vandrat vidare på denna intoleransens skymningsväg hade knappast gjort Europas framtid trevligare. Särskilt inte med tanke på ett Grekland där nynazister tagit plats i parlamentet och ett reaktionärt Ungern som hetsar mot både judar och romer.

Med Hollande i Élyséepalatset får vi istället en hälsosam europeisk motvikt till sådana tendenser. Förvisso kan man ifrågasätta flera av hans vallöften på andra områden. Att populistiskt sänka pensionsålderns nedre gräns till 60 år och chockhöja vissa skatter (på företag bland annat) är nog inte det bästa receptet för att dra igång den krisande franska ekonomin.

Å andra sidan är Hollande en tydligt tillväxtorienterad, EU-vänlig socialdemokratisk pragmatiker i Mitterrands anda, som när det nu verkligen gäller även kan manövrera klokt genom de statsfinansiella skären.

Mannen som släckte Europa

Publicerad den av
Svara

Firar Europadagen med att skänka en sur tanke till sir Edward Grey. Hade inte han som utrikesminister manipulerat in en motvillig liberal brittisk regering i första världskriget (som därmed också blev ett världskrig och inte bara ett ”vanligt” kontinentalkrig), skulle tyskarna sannolikt vunnit 1914/1915.

Med resultatet att vi redan då fått det ungefär som idag: ett enat Europa i någon form av mer utvecklad tullunion där Tyskland spelat rollen som tyngsta aktör. Minus allt avgrundselände med kommunism, fascism och nazism under mellantiden. Förmodligen.

”The lights are going out all over Europe”, sa Grey i ett sedermera bevingat uttalande från de ödesdigra sensommardagarna 1914 då civilisationens framtid plötsligt hamnat i vågskålen för beslutsfattarna. Och Grey borde veta. Mer än någon annan bar han ansvaret för att ljuset släcktes.