”Då existensen får sin specifika vikt”

Per Wästberg.

Somrarna är ett sätt att ta tillbaka barndomen som riskerar att rationaliseras bort i nutidsstäderna, i garageuppfarternas skugga och på trädlösa cementgårdar.

Sommarnöjet i skärgården är stadsbarns hembygd. Vintrarnas långa rad orkar ingen addera. Men somrarna kommer en tydligt till mötes. Vintrarna har en suddig kontur. Somrarna glimmar som en silverkedja genom vatten.

August Strindberg planerar sin självbiografi Tjänstekvinnans son först som berättelsen om en svit sommarlov. Han är inne på en tanke som många kan känna igen: det är på ferierna, som sommargäst, man verkligen lever. Det är då existensen får sin specifika vikt.

”Tillvaron här ute är som dra kvadratroten ur livet”, skriver Albert Engström från Bulleröarna.

Så bör sommarnöjet upplevas. Komma elementen nära, känna försommarens doft av liljekonvalj och båtfernissa, se oxeln nyutslagen, hundlokan reslig och vit och sedumen röd i bergsskrevorna. Himlen putsad som en akterspegel. Och på natten Saturnus klar en handsbredd över horisonten.

– Per Wästberg, ur Sommaröarna, 1973.

”En plats där man fick känna kärlek och längtan”

Beppe Wolgers, 1928-1986.

Berghamn var mitt Sverige och skärgården var världen. Människorna som bodde i världen var vi samt de som vi tyckte om eller tänkte på, saknade eller drömde om.

Därför är Berghamn som alla andra verkliga eller drömda hem en plats där man fick känna kärlek och längtan, en plats där man fick drömma medan oxeln blommade och körsbären mognade.

Där man som barn kunde leva i ett skimmer, ett skimmer av solsken och förundran.

Med en stor vidbrättad stråhatt på huvudet hade jag som tvååring suttit naken på stranden och för första gången känt den svala beröringen av Östersjöns vatten. En augustinatt hade jag som tolvåring legat på en klippa och sett upp mot stjärnhimlen och känt min litenhet och skrämts av döden.

Där hade jag också för första gången tänkt på evigheten.

Under många år kände jag mig vilsen utan Berghamn, namnlös och förlorad tills jag återvände dit. Jag blev ett barn van att visas vid en strand och lyssna på vågor och vindar.

Där fanns, under många år, ingen ondska för den som sedd av ingen drev i en eka, liggande på rygg, seende på molnen.

– Beppe Wolgers, ur Månsken över Dalarö, 1985.

Till det fria folkstyrets försvar

Torgny Segerstedt (1876-1945), liberal publicist.

Partiväsendets avigsidor äro iögonfallande. Det småskurna, finurliga har stort utrymme. Små intressen, rädd undfallenhet för de minst omdömesgilla, fördomsfullhet, allt detta kan ibland göra sig brett inom parlamentarismen.

Ingen går villigare med på alla dessa anklagelsers riktighet än den, som trots allt är oryggligt förvissad om att demokratin och parlamentarismen beteckna den enda framkomliga vägen. Friheten kan obestridligen missbrukas och blir missbrukad.

Den innehåller emellertid just i sin egenskap av frihet botemedlen mot sin urartning. Den fria kritikrätten, offentligheten över vad som händer och sker och den rättskänsla som är tillfinnandes hos ett sunt folk, motverka förfallet. Man kan förtvivla om folkväldet endast om man förtvivlar om människorna själva.

– Torgny Segerstedt, ur Demokrati och diktatur (1933).

Hasslös frihetlige vänsteragitator

Monumentet på Hasslö över S-pionjären Fabian Månsson (1872-1938).

 Man har skällt mig för borgare – jag godtar denna titel, ty det är en hederstitel, om den förstås rätt… Jag vet ytterst lite om Marx, men det bekymrar mig inte, ty det intresserar mig långt mera om den svenska arbetaren har en gris att slakta och en ko att mjölka än allt vad Marx skrivit och gjort... Vi måste kämpa mot despotin i alla dess former. Icke minst mot den i våra egna led.

– Fabian Månsson, ur hans försvarstal på tredje vänsterkongressen 1919.

Tradition matters

Tradition matters because it is not given to societies to proceed through history as if they hade no past and as if every course of action were available to them. They may deviate from previous trajectory only within a finite margin.

The great statesmen act at the outer limit of that margin. If they fall short, the society stagnates. If they exceed it, they lose the capacity to shape posterity.

– Henry Kissinger, World Order, 2014.

Wien innan första världskriget

Kafékultur i kejsartidens Wien kring 1900.

Det var underbart att leva här, i denna stad som gästvänligt upptog allt främmande och bjöd på sig själv. Det var naturligt att njuta av livet i den lätta, glättiga, liksom i Paris sprudlande luften.

Wien var, som bekant, njutningens stad, men vad betyder kultur annat än att genom konst och kärlek avvinna livets grövre materia dess finaste, dess sprödaste, dess subtilare väsen?

Man var finsmakare i kulinarisk mening, man älskade ett gott vin, ett beskt och friskt öl, fina bakverk och tårtor, men man anspråksfull även i subtilare njutningar. Förmågan att musicera, dansa, spela teater, konversera, att uppträda på ett fint och behagligt sätt vårdades här som en konst i sig.

Inte det militära, inte det politiska, inte det kommersiella dominerade i den enskildes eller i stadens liv. En vanlig wienares första blick i tidningen på morgonen gällde inte debatterna i parlamentet eller världshändelserna, utan teaterns repertoar, som intog en för andra städer knappast fattbar plats i det offentliga livet.

För den kejserliga teatern, Burgtheater, var för wienaren, för österrikaren, mer än enbart en scen där skådespelare spelade teater. Den var ett mikrokosmos som återspeglade makrokosmos, en brokig spegelbild vari samhället betraktade sig självt, den goda smakens enda riktiga cortigiano.

– Stefan Zweig, Världen av igår, 1942.

Ren krage och putsade skor!

Det som var viktigt hemma var arbete och därutöver var Evert noggrann med att man skulle behandla alla människor lika. Han brukade säga att ’en ren krage och putsade skor är den ram inom vilken personligheten får utvecklas – vad personen för övrigt vill lägga i den ramen är hans ensak’.

– Sven-Bertil Taube i DN om sin far, en klok man.