Augusti är här med kräftpremiär! Det är en tradition man håller kär.

Det äldsta dokumenterade belägget för en svensk kräftskiva (nåja, kräftätande snarare) är från 1562. Det är Erik XIV som till sin syster Annas bröllop beordrar en fogde i Nyköping att dammsuga trakten på alla kräftor han kan få tag på.

Inmundigande av denna våra vattendrags läckerhet har alltså gamla anor i svensk gastronomi. I kokboken med stort K, Cajsa Wargs Hjelpreda i hushållningen för unga frutimber från 1755, finns flera intressanta kräftrecept. Vad sägs om ”Rudor stufwade med miölk och Kräft-stiertar”, ”Kräftor stufwade i söt miölk”, ”Petits patés af Kräftor” eller ”Fin Ragout af Kräftor”?

Den regelrätta kräftskivan i vår tids bemärkelse är en produkt av det borgerliga sällskapslivet kring förra sekelskiftet. Denna form av gemytligt sensommarfestande med obligatoriska tillbehör som snaps, dill, västerbottenost och blågul bordsflagga blev snabbt mäkta populär.

Det förstår man inte minst av den första svenska folkomröstningskampanjen 1922. Nykterhetsrörelsen, med förbundna krafter inom Socialdemokraterna och Liberalerna, hade lyckats driva fram ett referendum om införande av totalt rusdrycksförbud i landet.

Men motståndarsidan mobiliserade slugt konstnären och författaren Albert Engström, som på en berömd valaffisch utropade: ”Kräftor kräva dessa drycker! Du måste avstå från kräftor om du icke röstar nej den 27 augusti”. Gissa vem som vann?

Men den som trodde att hotet mot den äktsvenska kräftskivan därmed var över högg i sten. Redan i augusti 1907 märkte man att beståndet av vår inhemska flodkräfta sinade. Detta eftersom smittade kräftor från Finland börjat sprida kräftpest i sjöar och vattendrag. Vad hjälpte det då att nubben räddades?

I takt med att situationen blev allt allvarligare för flodkräftan fann man till sist en lösning. Efter ett riksdagsbeslut på 60-talet inplanterades istället signalkräftor från Nordamerika. Men det verkade ändå länge mörkt.

Inför kräftpremiären 1974 larmades illustrativt i saliga tidskriften Röster i Radio/TV: ”Njut av kräftor innan det är för sent! Den svenska kräftan, flodkräftan, ser ut att gå mot sin undergång. Och importen av kräftor håller på att nå sitt tak. Den planterade signalkräftan kommer att ta många år på sig att för att kunna bli något att räkna med på matbordet.”

Fortfarande 50 år senare är dessvärre läget för vår traditionella flodkräfta mycket illa. Boven i vattnet är signalkräftan, den som det visade sig förhastat och naivt inplanerade, eftersom den lömskt sprider kräftpest i hejdlös omfattning. Signalkräftan är numera av EU klassad som en invasiv främmande art och helst ska bort, samtidigt som flodkräftan är rödlistad och för en desperat överlevnadskamp.

Eget kräftfiske var det många år sedan jag själv vågade mig på. Istället får man väl hålla till godo med färdigköpta, importerade turkiska kräftor även denna gång. Ack, ur led är tiden. Kommer den gamla kära svenska kräftskivan, sensommarens höjdpunkt, någonsin att bli sig lik?