






















Gustav IV Adolf, son och arvtagare till teaterkungen Gustav III, fick ett tragiskt levnadsöde. Han avsattes från tronen 1809 när Sverige förlorade Finland i det ödesdigra kriget mot Ryssland och skickades i exil tillsammans med sin familj. Sverige hämtade en ny kungaätt från Frankrike och Jean Baptiste Bernadotte blev regent under namnet Karl XIV Johan.
Han utfärdade 1812 en lag som inte bara förbjöd allt samröre med den gamla kungafamiljen, utan även krävde att alla minnesmärken av Gustav IV Adolf – såväl offentliga som i privat ägo – måste utplånas.
Porträtt av honom försvann, hans namnchiffer höggs systematiskt bort från kyrkor och andra byggnader, och så vidare. Något liknande försök att under stora ansträngningar framtvinga en dylik kollektiv minnesförlust har aldrig hänt i Sverige, varken förr eller senare.

Men remarkabelt nog blev en milsten, tydligt märkt med Gustav IV Adolfs chiffer, ändå kvar i Karlskrona. Unik och trotsig står den idag till beskådande utanför Wämöparken (den är förstås inte brottslig längre, efter Karl IV Johans död 1844 upphävdes förbudslagen).
Kanske är det passade, ty Karlskrona var faktiskt det sista som Gustav IV Adolf såg av Sverige. Han satt en månad internerad i Kungshuset på Trossö, innan han under självaste julafton 1809 skickades i exil härifrån till kontinenten på fregatten Camilla.
”Han syntes nöjd med att lämna Sverige som han aldrig älskat och som för honom ej erbjöd några tillfredsställande minnen”, skrev greve Anders Fredrik Skjöldebrand som medföljde exkungen ombord.

Efter många års kringirrande i Europa under sitt alias överste Gustavsson dog Gustav IV Adolf, ensam och utblottad, på det schweiziska värdshuset Vita hästen 1837.
För övrigt: När Tyska kyrkan (egentligen Trefaldighetskyrkan) på Stortorget återuppbyggdes efter stadsbranden i Karlskrona 1790 fick den namn efter Gustav IV Adolfs drottning, Fredrika Dorothea Wilhelmina, vid nyinvigningen 1802. Men efter kungafamiljens landsförvisning blev kyrkan raskt omdöpt igen.


Idag strålade juryn samman på Gota Medias redaktion i Karlskrona för att sålla fram kandidater till Bästa Blekingeföretag, Affärsliv Blekinges pris på länets stora näringslivsgala Guldeken den 6 oktober. Ett lika intressant som spännande arbete, och heller inte helt lätt! Vi kommer att klura vidare på den inspirerande uppgiften under sommaren.
I början av september avslöjas vilka tre nominerade företag som har chansen att kamma hem den prestigefulla utmärkelsen i år. Stay tuned!


Min redaktörskrönika i Affärsliv Blekinges tvåsidiga uppslag i BLT och Sydöstran 8/6:
Nyligen gav regeringen grönt ljus åt två havsbaserade vindkraftsparker utanför Halland, trots Försvarsmaktens invändningar. Kan vi se det som en potentiellt positiv signal även för de vindkraftsparker som projekteras i Blekinge?
Att vårt län är högintressant för storskalig vindkraftsutveckling till havs är knappast märkligt. Det blåser bra i Blekinge, så bra att sex omfattande parker planeras av olika energibolag utanför vår kustlinje. Går allt i lås vore det rena jackpotten.
Det är mångmiljardinvesteringar som skulle ge oss väldigt mycket välbehövlig klimatsmart el, förträffliga möjligheter till industrietableringar och åtskilliga nya arbetstillfällen.
Försvarsmakten med sin marinbas i Karlskrona och militära flyg i Kallinge menar dock att vindkraftsparkerna allvarligt äventyrar deras verksamhet, därför att signalspaning, radarövervakning och undervattenssensorer störs, samt lågflygning hindras.
Det är argument som väger än tyngre mot bakgrund av de iskalla säkerhetspolitiska vindarna i Europa med kriget i Ukraina och ett Ryssland som sannolikt kommer att vara ett hot in på våra knutar i Östersjön för lång tid framöver. Blekinges läge är militärstrategiskt vitalt, inte bara för Sveriges del utan också för Nato-alliansen som vi snart (?) blir medlem i.
Kan då regeringen köra över Försvarsmakten om vindkraften även här? Jag vågar inte sätta mina pengar på det. Samtidigt måste vi ju ha elektricitet. Ett dilemma, onekligen.









Tradition matters because it is not given to societies to proceed through history as if they hade no past and as if every course of action were available to them. They may deviate from previous trajectory only within a finite margin.
The great statesmen act at the outer limit of that margin. If they fall short, the society stagnates. If they exceed it, they lose the capacity to shape posterity.
– Henry Kissinger, World Order, 2014.