Långö som det var då (21)

Publicerad den av
Svara

På den tiden när man verkligen inte ville ha oväntat besök. Annons införd i Karlskrona Weckoblad, torsdag 7 augusti 1890.

Att hålla allmänheten borta från Långö var tydligen angeläget. Här är en tidigare annons i Karlskrona Weckoblad, lördag 8 juni 1889.

Tidigare än så dök denna annons upp i Karlskrona Weckoblad, torsdag 23 juni 1887.

Och en ännu tidigare annonserad varning i Karlskrona Weckoblad, tisdag 14 juni 1881. Samma annons publicerades flera gånger i tidningen samma år.

Bland de nummer av Karlskrona Weckoblad som finns digitaliserade i Kungliga Bibliotekets arkiv, är denna annons från lördag 6 juli 1895 den sista jag hittat i serien. Den något folkilskne arrendatorn på Långö hette Jonas Nilsson, för övrigt.

Vart tog den vuxne i rummet vägen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:

Upprördhet bland regeringspartierna och inte undra på. Oppositionen gaddade sig samman i en ohelig majoritetskonstellation, med Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson på respektive ytterflanker, för att sabotera den budgetpraxis som gällt i riksdagen sedan 90-talets sanering av Sveriges statsfinansiella moras.

Det var ett politiskt fulspel som även fick talmanskansliets jurister att gå i taket. Men frestelsen att tackla till regeringen kunde Stefan Löfven och Magdalena Andersson inte motstå. Trots löftet att aldrig samarbeta med SD, mönstrade S fan ombord i den rödgröna båten och rev hösten 2013 upp Alliansministärens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten.

I sak handlade det om felräkningspengar, motsvarande blott 0,2 procent av skatteintäkterna. Inte mycket att göra stormande affär av, egentligen.

Ändå tyckte tydligen Löfven & Co att frågan var värd ett attentat mot budgetordningen och ryckte skadeglatt på axlarna åt varningar från borgerligt håll: oppositionens beteende riskerade att ge ett prejudicerande klartecken för partier att leka plockepinn med kommande minoritetsregeringars budgetar och få Sverige att bli ett än mer svårstyrt pastorat.

Svinhugg tenderar att gå igen. Nu är det M som tillsammans med sin juniorpartner KD rekryterat de ärrade budgetpiraterna SD och V för att låta Socialdemokraterna betala dyrt för gammal ost. Finansminister Magdalena Andersson kan sitta på sitt departement och jämka, räkna och knåpa som hon vill. Har principen frångåtts om att budgeten måste antas som en helhet, så har den. M tänker i armkrok med den övriga oppositionen driva igenom egna saftiga mångmiljardanslag till kommuner och rättsväsende.

Det kan i och för sig förefalla motiverat. Kommunerna är generellt ekonomiskt pressade av kostnadskrävande välfärdsåtaganden. Men att hälla extra statsbidrag över dem motverkar samtidigt incitamenten till effektiviseringar och ett disciplinerat fokus på kärnuppdraget – något kommunsektorn överlag brister tämligen påfallande i (regionerna ska vi bara inte tala om). När det gäller rättsväsendet – mer specifikt polisen – är det stora problemet i grunden inte pengar. Utan en organisationskultur som varit dysfunktionell i åratal.

Vore det bättre ruter i Moderaterna borde partiet eldat på regeringen om detta istället för att hämndlystet reprisera Socialdemokraternas ansvarslösa hantering av budgetprocessen. Som grädde på moset är Ulf Kristersson även sugen på att tvinga fram ett nyval. Är det verkligen fullt kaos han, den ”vuxne i rummet”, vill ha?

Om kriget kommer hjälper inte ens Churchill

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/1:

”Vi ska försvara Sverige på land, i luften och på havet”, förkunnade försvarsminister Peter Hultqvist i talarstolen på årets upplaga av Folk och försvars rikskonferens i Sälen.

Och han fortsatte: ”Vi ska strida på stränderna, vi ska strida på landstigningsplatserna, vi ska strida på fälten och på gatorna, vi ska strida i bergen – vi ska aldrig kapitulera!”.

Nej, vänta. Nu råkade jag visst blanda ihop det och slinta över tangenterna. Så fortsatte Peter Hultqvist inte alls, fel av mig. Det där sista var ju från Winston Churchills berömda tal i juni 1940 när Storbritannien kämpade för sin överlevnad mot det anfallande Hitlertyskland.

Men, antag att vi dessa januaridagar 2020 befunnit oss i en liknande situation som britterna då och Peter Hultqvist faktiskt tvingats återbruka churchillska tongångar fullt ut under det att Sverige stred på liv och död mot, låt säga, ett anfallande Putinryssland.

Ett otänkbart scenario? Ingalunda. ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan heller inte uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige”. Det var Försvarsberedningens analys av det säkerhetspolitiska läget 2017.

Inte har det ljusnat sedan dess. Instabiliteten i det internationella systemet har blivit än mer påtaglig, vilket den nyss uppflammande krigshotande konflikten mellan USA och Iran är ett brutalt tydligt exempel på.

2020-talet pekar knappast mot att arta sig till decenniet då Immanuel Kants dröm om den eviga fredens tillstånd realiseras. Snarare gör vi nog nyktert klokast i att begrunda den vanärade akademiledamoten Horace Engdahls hårdkokta tes: ”Av allt att döma så är krig mänsklighetens framtid”.

Men även om det värsta redan vore över oss, skulle inte ens en i Peter Hultqvist inkarnerad Winston Churchill vara till mycket hjälp. Storbritannien 1940 låg väldigt illa till. Dock var det en nation som kunde sätta stridskraft bakom orden, undvika kapitulation och segt kämpa sig vidare till seger. Sverige 2020 står värnlöst i jämförelse.

”Dagens krigsorganisation är i grunden inte utformad för att möta ett väpnat angrepp med krigshandlingar på svenskt territorium”. Så löd Försvarsberedningens kalla konstaterande 2019. Vi har alltså ett militärt försvar som är odugligt för militärt försvar.

Rejäla resurstillskott är förvisso politiskt aviserade. Det är naturligtvis bra. Men upprustningen sker från en starkt problematisk låg nivå. Fortfarande, och troligen in i 2030-talet, råder en skriande diskrepans mellan vad Sverige skulle behöva och vad politikernas budgetanslag tillåter. Regering och riksdag måste kunna prioritera bättre och skyndsammare.

En lovsång till läsningen och fantasin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/1:

”Inne i dessa böcker som vänder ryggarna utåt pågår något vi måste ta reda på: ljudlösa bisvärmar, svalor som dyker i snabba diagonaler, människor instängda i en gränslös frihet”. Visst låter det kittlande? Få kan sätta så njutningsfullt lockande ord på litteraturens mysterium som författaren och akademiledamoten Per Wästberg.

De inledande raderna ovan är hämtade från hans rykande färskt utgivna Läsebok (Svenska Akademien/Norstedts). Det är en till formatet blygsam volym i 28 innehållsrikt korta kapitel, fyllda med reflekterande stycken kring skrivandets och läsandets äventyr att glatt botanisera bland och inspireras av. En bättre start på det nya året – ja, decenniet noga räknat – får ni leta efter. Jag lovar.

”Att läsa en bok är en erfarenhet som inte är mindre än att resa eller bli förälskad”, citerar Wästberg kongenialt Jorge Luis Borges­ som liknat universum vid ett oändligt, svindlande magnifikt bibliotek där hela existensen ryms, från tidens början till dess slut.

Det är ingen dålig bild av böckernas värld. Vilka upplevelser, lärdomar, överraskningar och hemligheter går inte människor miste om som, av olika anledningar och föregivna ursäkter, sällan eller aldrig finner sina vägar dit? Det gäller i synnerhet skönlitteraturen, prosan som poesin.

”Romanens historia är en historia om människans frigörelse. Romanen får oss att bli hemmastadda inte bara i vår egen tillvaro utan i delar av verkligheten som vi ännu inte besökt, bemästrat eller definierat”, menar Wästberg pricksäkert och i en underbar formulering skriver han: ”Dikten är elementens skimmer längs vår farled från mörker till mörker. Den fångar upp och fogar samman livets skingrade pusselbitar och tolkar dess kryptomeddelanden.”

Dessvärre tycks dagens uppväxande släkte bli en generation med skralare navigations- och tolkningsmöjligheter. Svenska ungdomars läsning är i stadigt minskande, enligt dystra undersökningsrapporter. Många 18-åringar uppger sig – åtminstone till Statens medieråd – överhuvudtaget inte läsa böcker (ej heller tidningar). Borges myllrande bibliotekskosmos håller på att utkonkurreras av de narkotiskt beroendeframkallande mobiltelefonernas sekundsnabba digitala flöden.

Går vi därmed mot ett fantasifattigare samhälle med snävare och färre utsiktspunkter, mindre öppet för det oväntade, mer fast i inskränkt självbekräftelse? Det vågar jag inte ta gift på.

Skulle allt samlat medelålderslarmande över ungdomens vanor och ovanor visat sig stämma, hade civilisationens apokalyptiska upplösning varit ett faktum för länge sedan. Framtiden reder sig nog, som vanligt. Men jag envisas ändå tro att den blir skojigare och färgrikare i händerna på litteraturälskare.

En otäck påminnelse om vår turbulenta tid

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/1:

176 människor omkom, varav 17 från Sverige, när det ukrainska passagerarplanet störtade kort efter starten från Teherans internationella flygplats i onsdags. ”Motorfel”, påstod Irans islamistiska diktaturregim om den möjliga olycksorsaken och blånekande ihärdigt till all inblandning.

Men anklagelserna om motsatsen visade sig stämma. I helgen tvingades Iran erkänna att dess egen militär skjutit ner planet i tron att det var en inkommande kryssningsrobot. Prästväldet står nu med byxorna nere inför världen, både som ansvarig för den fruktansvärda tragedin och för sina inledande lögner om anledningen till kraschen som krävde alla dessa oskyldiga dödsoffer från många nationer.

Något annat än att Iran ovillkorligt samarbetar med samtliga drabbade länder och ger full insyn i haveriutredningen kan inte komma på fråga. Iran måste också substantiellt kompensera de omkomnas anhöriga, även om inget skadestånd egentligen naturligtvis kan ersätta ett enda förlorat människoliv. Med en notoriskt opålitlig och grym banditregim som Irans är det nödvändigt att den internationella pressen hålls uppe tills det står otvetydigt klart att mullorna verkligen levererar.

Hela denna ruskiga händelse är en lika konkret som otäck påminnelse om den säkerhetspolitiskt turbulenta tid som råder. USA:s drönarattack mot den iranske toppgeneralen Qassem Soleimani den 3 januari höjde drastiskt konflikttemperaturen i Mellanöstern. Oron för utvecklingen mot ett storkrig tilltog över en natt. Efter att Iran svarat med ett närmast symboliskt menat raketanfall mot amerikanska baser i Irak verkade situationen dock bli något lugnare.

Men i hotande krigslägen är risken för katastrofala misstag alltid överhängande, vilket nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet så förfärligt illustrerar. Irans luftvärn satt med fingret på avtryckaren och någon i befälskedjan klarade uppenbarligen inte att hålla huvudet kallt i stressen. Plötsligt var hundratals människor döda i ett brinnande civilt flygplansvrak. Som en oförutsedd konsekvens är därmed även Sverige omedelbart berört av – och de facto inblandat i – kraftmätningen mellan USA och Iran.

Vilka vidare förvecklingar som väntar av alltsammans i Mellanöstern, denna den mest instabila av världens regioner, är hopplöst svårt att sia om. Men att inte ens vi, i vårt lilla nordiska hörn långt borta, undgår att brutalt påverkas när det smäller står som synes utom tvivel. Hur är det med Sveriges beredskap? Är den god?

Att förbjuda ett icke-problem

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/1:

När Per Molander, ordförande i Jämlikhetskommissionen, var gäst i Ekots lördagsintervju (4/1) framhöll han bekymrat: ”Vi har nu levt under ett antal decennier med en skola som har deklinerat i kvalitet, och att först få stopp på det och sedan räta upp det, är en operation på flera decennier”.

Jämlikhetskommissionen är tillsatt av regeringen med uppdrag att utarbeta förslag på hur klyftorna långsiktigt ska minska i Sverige. Att Molander nämner skolan är i det sammanhanget givet. Den samhälleliga institutionen för kunskap, bildning och fostran är det enskilt skarpaste jämlikhetsinstrument som uppfunnits av människohand.

På listan av ideologiskt motiverade dumheter som skett i Sverige måste raserandet av vårt utbildningsväsende ligga i det absoluta toppskiktet bland andra välkänt destruktiva tokerier som löntagarfonder, hyresreglering och bortbantat försvar. De högbetalda yrkespolitiker vilka numera är valda att styra den offentliga apparaten åt medborgarnas räkning borde därför, kan man tycka, fokusera stenhårt på den nödvändiga operation som Per Molander talar om.

Men vad gör regeringen och dess samverkande januaripartier? Låter sig distraheras av Socialdemokraternas och Liberalernas envist demonstrerade fördomsfulla avsky mot konfessionella friskolor! Att frågan kokar ner till just fördomar och illa dold religionsfientlighet kan utläsas av de slutsatser som regeringsutredaren Lars Arrhenius presenterade under onsdagen.

Han kan själv inte efter sina granskningsmödor ”peka ut några generella problem på skolor med konfessionell inriktning av den digniteten att dessa ensamma kan utgöra ett sådant angeläget eller trängande allmänintresse som kan motivera ett etableringsstopp”.

Men det struntar utbildningsminister Anna Ekström i. Hon är ändå fast besluten att strypa dessa friskolors framtid genom att få en förbudslag mot nyetablering på plats, i enlighet med vad S, MP, C och L kommit överens om i januariavtalet. Att utredare Arrhenius höjer ett varande finger för att ett sådant förbud är svårt att förena med grundläggande mänskliga rättigheter som Europakonventionen, religions- och näringsfriheten, tar uppenbarligen Ekström och hennes allierade lätt på.

Det är sakligt obegripligt varför regering och riksdag ska slösa tid, kraft och ytterligare av allmänhetens hårt prövade förtroende på denna fråga. Existensen av konfessionella friskolor är i sig ett konstaterat icke-problem. Skärp hellre kontrollen av dem (samt alla övriga skolor) och ägna den politiska energin åt de reella bekymmer som plågar det svenska utbildningssystemet.

Tänk att kunna tågskryta på japanska

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/1:

Tågskryt. Det var ett av förra årets nytillkomna ord i ärans och hjältarnas språk – även om det kanske inte är politiskt korrekt att använda Esaias Tegnérs skrytiga beteckning på det svenska tungomålet längre.

Tågskryt är däremot hippt och avser progressivt sinnade personer som stoltserar med att åka miljövänlig järnväg. Detta i underförstådd motsats till smygflygande klimatbovar som med skammens rodnad kring kinderna färdas ovan molnen.

Valet av transportmedel handlar i våra dagar icke blott om smidigaste sättet att förflytta sig genom geografin. Det är också en allt tydligare identitetsmarkör. Säg mig hur du föredrar att resa, så ska jag säga dig vem du är.

Själv har jag visserligen inget emot flyget (inte bilen heller, för den delen). Men snobbar gärna om sällskapet tillåter med att vara en gammaldags hederlig tågromantiker i den brittiske författaren E M Forsters anda: ”Järnvägsstationerna är våra portar till det fantastiska och okända. Genom dem försvinner vi ut till äventyr och solsken, och till dem – ack och ve! – vänder vi tillbaka”.

Det är något att begrunda när man huttrande trampar omkring på perrongen i Alvesta och inväntar ett dröjande tågbyte (tro’t om ni vill, men just där av alla ställen fann jag mig en gång otippat vänta på det anslutande Stockholmståget bredvid femfaldige Wimbledonmästaren Björn Borg – sedan dess har jag aldrig mer kunnat använda Stig Ahlgrens bevingat giftiga uttryck ”tråkig som en påstigande i Alvesta”).

Nå, tågskryt av ett annat slag hörs nu från Trafikverket som berömmer sig för att rekordmånga svenska tåg kom i tid under 2019. Över 91 procent, minsann. Vilken kontrast till föregående år 2018, då rekordmånga tåg – 12 procent – istället var försenade. Spirar månne hoppet om att vi äntligen kan börja lita på järnvägens tidtabeller i vårt kära fosterland? Det vore i så fall ett mycket efterlängtat civilisatoriskt framsteg. Men räkna inte med under.

Trafikverket har nämligen en egen syn på punktlighet. Deras ambition är ingalunda att alla resenärer tryggt ska komma fram på angivet klockslag. Målet är vi ska vara nöjda om 95 procent av tågen håller tiden. Och med att ”hålla tiden” menas enligt Trafikverket att tåget inte är försenat med mer än 5 minuter och 59 sekunder (en tidsrymd som i den officiella statistiken minutavrundas nedåt till 5 minuter blankt).

Tja, det är väl orealistiskt att kräva strävan efter perfektion. Men det gör också att Trafikverkets skroderande över sitt förbättringsarbete klingar aningen ihåligt. Särskilt om man tar den helprivatiserade järnvägstrafiken i Japan som jämförande måttstock. Ständigt jagas sekunder, bara efter en minuts försening ljuder larmet. Varje risk för störning måste minimeras, punktligheten är också nästintill total.

Det är kunna göra skäl för tågskryt det.

Sluta missgynna landsbygdens folk

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 8/1:

Ska hela Sverige leva? I den politiska standardretoriken är svaret sedan länge ett hurtigt, självklart javisst. Att säga något annat anses väldigt opassande. Det är inte comme-il-faut, oavsett partibok och ideologisk trostillhörighet.

De rutinmässiga fraserna tenderar dock att rimma ganska dåligt med den faktiska maktutövningen, vilket invånarna på den reellt existerande landsbygden naturligtvis vid det här laget blivit varse.

Om hela Sverige ska leva, varför har då levnadsvillkoren utanför storstadsregionerna försämrats över tid? Glappet mellan retorik och verklighet är en källa till stigande misstroende.

Butiker slår igen, den offentliga servicen dras ner, unga flyttar, äldre blir kvar, kommunskatterna höjs. Det centralistiska regelraseriet gör det ingalunda lättare.

Ta bara det här med att Vägverket nu vill försura situationen för alla mindre skogsägare genom att kräva en obligatorisk tillståndsavgift på 2900 kronor för virkesupplag vid såväl allmänna som enskilda vägar. Den tidigare möjligheten till dispens avskaffas.

För småskaliga avverkare innebär det att staten okänsligt roffar åt sig mycket av vinsten. En del i det mångsysslande företagande som ofta är nödvändigt för att kunna leva på landsbygden riskerar att falla bort på grund av bristande lönsamhet.

Att driva bensinmack är också allt svårare. Ständigt skärpta säkerhets- och miljökrav har baksidan att sådant kostar mackägarna dyrt. Från nästa år gäller exempelvis nya byråkratiska direktiv att rör och cisterner måste vara inplastade för att hindra läckage.

”Många av de mindre stationerna, som har haft dålig lönsamhet, har inte kapital att göra de här investeringarna. Då är nedläggning det alternativ som kvarstår”, säger Robert Dimmlich som är VD på branschorganisationen Svensk Bensinhandel (SVT 3/1). Enligt honom kan 300-400 av Sveriges 3000 mackar vara väck om ett par år.

Inte nog med att de ökande drivmedelsskatterna slår särskilt hårt mot landsbygdens bilberoende människor. Snart har de heller knappt någonstans att tanka den bensin som 2025 beräknas kosta 20 kronor litern till följd av politikernas beslutade pålagor (Expressen 4/1).

Fossilbränslets utfasning kunde ske med större hänsyn och smidighet. Lena Winslott Hiselius, forskare i hållbar transportplanering vid Lunds universitet, menar att utvecklingen av klimatsmarta tekniklösningar fokuserar ensidigt på städerna: ”Landsbygdens behov måste bli sedda i klimatomställningen. Men självkörande bilar och elcyklar passar inte där. Många känner sig bortglömda” (DN 7/1).

I Dagens Industri (7/1) sågar ekonomihistorikern Jan Jörnmark hela behandlingen av det rurala Sverige och konstaterar att det uppenbart krävs en förnyad politik som ger glesbygden mer frihet. Ska hela landet leva vore det på tiden.

Franz Ferdinand spökar igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/1:

Ingen rivaliserande europeisk stormakt önskade den världsbrand som utbröt 1914. Spänningarna hade förvisso under tidigare år stundtals varit starka. Men vid varje allvarligare kris brukade man ändå till sist besinna sig och avvärja krigsfaran.

När Österrike-Ungerns tronföljare Franz Ferdinand mördades i Sarajevo, ett terrordåd sponsrat av den serbiska staten, blev resultatet emellertid som bekant katastrofalt annorlunda. Insatserna höjdes nonchalant och dåraktigt i ett olycksaligt diplomatiskt chicken-race där alla riskkalkyler sprack och snart var Europas arméer på marsch mot avgrunden.

Sedan USA:s eliminerande av Irans toppgeneral Qassem Soleimani i fredags har många oroligt dragit parallellen till skotten som fällde Franz Ferdinand. Även om det knappast finns anledning att sörja Soleimanis frånfälle – han var en ondskans hantlangare med mycket blod på sina otäcka händer – är det uppenbart att USA spelar ett väldigt farligt spel i en region som därtill är värre krutdurk än Europa var 1914.

Donald Trumps av allt att döma impulsiva beslut att beordra den dödliga attacken mot Qassem Soleimani representerar en strategiskt ogenomtänkt och vårdslöst kastad handske som kan få synnerligen ödesdigra konsekvenser. Varken USA eller Iran har intresse av ett storkrig, men risken är påtaglig att konfliktnivån i det notoriskt instabila och konfliktfyllda Mellanöstern nu eskalerar bortom det kontrollerbaras gräns.

Iran kan lika lite som Österrike-Ungern för drygt 100 år sedan låta bli att svara kraftfullt på mordet av en nationell höjdarfigur. Redan har den islamistiska regimen i Teheran öppet förklarat sig vägra några begränsningar i anrikningen av uran, vilket betyder att Iran går på offensiven i utvecklingen av egna kärnvapen. Något sådant torde omöjligen ärkefienderna USA, Israel och Saudiarabien kunna acceptera.

Trump har också ett återval att tänka på till hösten. Han lär rimligen inte bli mindre svår att bromsa med trycket att visa de amerikanska väljarna presidentmusklerna – särskilt inte när även ett riksrättsåtal hänger över honom. Trump har inte råd att visa tecken på svaghet. Det har förstås heller inte mullorna i Iran.

En händelsekedja av upptrappande drag och motdrag som påminner det europeiska förloppet efter skotten i Sarajevo kan därför rysligt nog inte uteslutas. En bitter historisk ironi i sammanhanget är att det var Franz Ferdinands död som i förlängningen gav upphov till dagens infekterade situation i Mellanöstern.

Som Bernhard Zand, journalist på tyska Der Spiegel, konstaterat: ”Ingen grupp stater, så små till ytan, har sedan dess drabbats av så många krig, inbördeskrig, revolutioner och terrordåd som första världskrigets segermakter lämnade i arv.”

Om 2020 kommer att imitera 1914 är platsen onekligen kusligt välvald.