Det är härligt att vara tillbaka på Långö. Utan vatten kan man inte leva.
Frihet och harmoni
Svara
Nils Petter Sundgren in memoriam
Skrivit i Corren 2/1:
Elegant, välformulerad och cool som en barstol satt han där i rutan, år efter år – Nils Petter Sundgren, vår främste guide in i biografernas magiskt omslutande tempel under monopoltelevisionens epok. Med säkert öga och distinkt röst ledde han Filmkrönikan 1963-1991. Synd att det inte blev ännu längre.
Ingen lyckades axla hans mantel. Idag får man titta i månen efter kvalificerad filmjournalistik i svensk TV. Sundgren själv är nu ej heller mer. Vid nyårshelgen meddelades att han tagit ner skylten, 90 år gammal. Sverige är en kulturinstitution fattigare.
Nils Petter Sundgren personifierade det yppersta som rymdes inom begreppet public service. Han var en filmkonstens folkbildare, som alltid tog sitt ämne och sin publik på allvar. Att det i vårt avlånga land ofta anses opassande med en intellektuell framtoning struntade Sundgren uppfriskande högaktningsfullt i.
Anklagelserna om snobberi och elitism fick dessutom en dråplig vändning när Sundgren som filminköpare åt SVT i början av 70-talet lade vantarna på en hög Åsa-Nisserullar. Filminstitutets fruktade chef Harry Schein betraktade detta som en oförlåtlig utmaning av den goda smakens främjande i folkhemmet. Sundgren stod på sig. Även lättsmält underhållning hade sin plats. Med tiden tyckte han dock att public service-TV kantrade betänkligt i ängslig kommersiell riktning och bjöd för mycket av den varan.
I sina flyhänt skrivna memoarer Inte bara bio (2010) ger han en fascinerande inblick i SVT:s vilda vänsterperiod på 70-talet, vilken paradoxalt framstår lika dogmatisk som kreativ. Sundgren höll sval distans till tokerierna, som han ändå verkar föredragit framför televisionens ytliga jakt på tittarsiffror under följande decennier.
Om sejouren som filmkritiker på TV4 (1993-2006) får vi veta att Sundgren misstänker att kanalens ansvariga ”av princip ogillar program med högre intelligenskvot än deras egna skonummer”. Domen över SVT är endast obetydligt bättre.
Fast någon bitter, surmagad herre var Nils Petter Sundgren minst av allt. Snarare en klassisk lebeman med stor kärlek till litteratur, konst och tennis – samt självklart filmen. Det var en passion som grundlades under uppväxten bland Stockholms muggiga kvartersbiografer och som senare tog honom till solen och palmerna på otaliga Cannesfestivaler.
Sundgren var också politisk medveten, något som framgår av detta tänkvärda råd till rikets förtroendevalda:
”Jag har kommit på att hålla tacktal stående på ett ben, föregivande att jag lärt det i afrikanska byar, där byrådets medlemmar bara fick tala så länge de kunde stå som storkar. På detta sätt hindrades äldre pratsjuka män från att bli långrandiga. Jag är övertygad om att det politiska livet i Sverige skulle vinna på den afrikanska enbensregeln.”
That’s creativity
Creativity is more than just being different. Anybody can play weird, that’s easy. What’s hard is to be as simple as Bach. Making the simple complicated is commonplace. Making the complicated simple – awesomely simple – that’s creativity.
– Charles Mingus, 1922-1979.
Nytt år med kommunal skattesmäll
Skrivit i Corren 31/12:
”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten”, som det heter i Tennysons klassiska dikt och för skattebetalande medborgare på många håll i landet torde klockan verkligen klinga aningen bistert.
Ingången på det nya året 2020 innebär tyvärr att skatten höjs i var femte svenske kommun, 61 totalt. Däribland Ödeshög, Ydre och Åtvidaberg. Smällen för invånarna i dessa östgötska metropoler blir dessutom extra kännbar, eftersom regionen samtidigt passar på att öka skattebördan.
Denna kommun-regionala slagkombination gör Ödeshög till föga hedrande etta på den skattehöjande svensktoppen med 1,85 kronor mer per hundralapp att slanta upp till fogden. De som drabbas hårdast är i vanlig ordning hushåll i lägre inkomstskikt, där redan ansträngda marginaler beskärs ytterligare när skattekraven tilltar.
Men välfärd kostar och den digra notan har gjort att var tredje av rikets 290 kommuner är i ekonomisk kris med underskott som de närmaste åren beräknas växa rejält, enligt Sveriges kommuner och regioners dystra prognoser.
Suckande pekas på omfattande välfärdsåtaganden som fördyras av en demografisk utveckling med allt fler unga och allt fler äldre som allt färre i arbetande ålder ska försörja. Kommunernas dominerande lösning på problemet – om ”lösning” nu är rätta ordet – ser ut att medföra en ond spiral av skattehöjningar och desperata rop på mer statsbidrag.
Fast varför skriver jag så här tungsint? Det är väl inget vidare upplyftande för er att läsa en dag som denna. Som om det skulle saknas hopp och situationen bara är tvungen att bli värre i den stackars kommunsektorn. Nej, som den gode Tennyson skaldar: ”Ring ut bekymren, sorgen och nöden / och ring den frusna tiden åter varm”.
Det finns alternativa vägar som kan göra läget ljusare och skattebetalarna gladare. Den goda nyheten är nämligen att kommunerna har en stor effektiviseringspotential som hittills varit märkligt illa utnyttjad. Rationalisering, nya teknik, förbättrad produktivitet och skarpare fokus på kärnverksamheten kan radera ut underskotten, få kostnaderna under kontroll – och allt detta utan att tumma på kvaliteten i välfärden.
ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, konstaterade i sin rapport Mer än tur i struktur (2016) att effektiviseringspotentialen för kommunerna i landet som helhet ligger på 10-15 procent i minskade utgifter.
I augusti och oktober 2019 släppte Svenskt Näringsliv två rapporter (Kommunal effektivitet – struktur eller skicklighet? samt Effektiviseringspotential och förklaringsfaktorer för effektivitet) som kom till liknande slutsatser. Lägger kommunpolitikerna manken till kan mellan 30-40 miljarder kronor sparas. Så förtvivla icke, även om du bor i Ödeshög.
Ska träningen av en ny Zlatan förbjudas?
Skrivit i Corren 30/12:
Vid årsskiftet är FN:s barnkonvention omvandlad till svensk lag. Det är något som Socialdemokraterna länge eftersträvat. ”Väldigt symboliskt viktigt och en oerhörd viktig signal”, menade det ansvariga statsrådet Lena Hallengren innan riksdagen klubbade igenom beslutet i juni 2018.
Men vad innebär det i praktiken nu vid förestående skarpt läge? Elizabeth Englundh, barnrättighetssakkunnig vid Sveriges kommuner och regioner (SKR) som slitit med frågan, suckar uppgivet till SR den 29/12: ”Det är fullständigt omöjligt att säga vad som kommer att hända den 1 januari nästa år”.
Kristallklart är att all offentlig verksamhet påverkas – fast på vilket sätt, i vilken omfattning och till vilken kostnad står alltså skrivet i stjärnorna. Det är förstås utmärkt att värna barnen, ingen vettig människa kan ju vilja något annat.
Men vad sysslar landets styrande med som tycker det är viktigare att ett riksdagsbeslut rörande rättsstatens åtaganden sänder symboliskt välvilliga signaler, än att bry sig om vad de reella följderna sedan blir ute i den handfast existerande verkligheten? Politikerna framstår inte i seriösare dager när de dessutom uttryckligen varnats av juridisk toppexpertis och ändå nonchalerat invändningarna.
Idén att till punkt och pricka lagfästa FN:s barnkonvention i Sverige sågades fullständigt av Lagrådet när regeringen lät utredningsförslaget (SOU 2016:19) gå på remiss. ”De flesta av konventionens artiklar är allmänt hållna och utformade så att de inte passar för en direkt tillämpning i enskilda fall”, konstaterade Lagrådets granskare.
Justitieombudsmannen (JO) var heller inte nådig: ”En sådan lagteknisk lösning som föreslås är behäftad med betydande risker för ogenomtänkta konsekvenser och svårigheter för medborgare och myndigheter att veta vad som faktiskt gäller och vilka rättigheter man har”.
Utfallet av denna juridiska soppa under 2020 blir garanterat en spännande följetong. Nitiskt tillämpad kan exempelvis artikel 31 i barnkonventionen – som handlar om alla barns rätt till lek, vila och fritid – göra dagens akademiverksamhet inom fotbollen olaglig.
”Det är ett antagningsförfarande för att specialträna extra duktiga och lovande fotbollsspelare. Där kan inte vem som helst hoppa med, utan där ska du bli uttagen på grund av dina kunskaper”, sa Peter Gårdenstedt, verksamhetschef på Hallands idrottsförbund och SISU idrottsutbildarna, till SVT tidigare i år. ”På sikt kommer det säkerligen att bli svårt för dem att bedrivas, för de bryter mot så många delar i barnkonventionen”.
Att hindra svensk idrott från att fostra unga talanger som drömmer om att bli en ny Zlatan var nog inte regeringens mening, men så dags att tänka på det nu.
En hård julklapp från Magdalena Andersson
Skrivit i Corren 27/12:
Det var just en snygg present som finansminister Magdalena Andersson (S) gav svenska folket dagen före julafton. I januariavtalet har en omfattande skattereform utlovats, som bland annat ska syfta till sänkt skatt på jobb och företagande.
Men intervjuad i TT den 23/12 lät Magdalena Andersson förstå det var uteslutet att hoppas på någon lättnad av den totala skattebördan: ”Jag ser inte framför mig en skattereform där den samlade skattenivån kan minska”. Snarare måste skattetrycket skruvas upp ytterligare framöver för att möta de offentliga välfärdssystemens kostnadsproblem.
Något måste vara allvarligt fel. Redan idag är Sverige ett av världens hårdast skattedrabbade länder. Vi ligger ungefär 10 procentenheter över det genomsnittliga skattetrycket i OECD-kretsen. Frågan är varför pengarna ändå aldrig räcker, utan synbarligen rinner som vatten genom de styrandes fingrar.
Det kan låta onödigt raljant formulerat, men innehåller faktiskt en besvärande kärna av sanning. Som följd av bristfällig kontroll och undermåliga motåtgärder är läckaget av skattepengar milt uttryckt förskräckande.
På DN Debatt den 12/12 larmade S-veteranen Sven-Erik Österberg, ordförande för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdsystemen, att cirka 300 miljarder skattekronor (!) betalats ut på felaktiga grunder sedan 2005.
Hur vore det om Magdalena Andersson först tätade hålen i den kassakista av gemensamma medel hon ansvarar för, innan hon ropar på ett större tillskott av andra människors surt förvärvade slantar?
Förutom detta vore det angeläget med en allmän och noggrannare översyn av de offentliga verksamheternas effektivitet, som helt uppenbart lämnar åtskilligt övrigt att önska. Är verkligen svaret mer resurser enligt finansministerns förmenta patentrecept? Borde inte politikerna istället rikta skarpare fokus på hur befintliga resurser används?
”Folk är skattetrötta”, hävdar förre Scaniachefen Leif Östling i senaste numret av Sunt förnuft, en tidskrift utgiven av Skattebetalarnas förening. Mannen bakom de bevingade orden ”Vad fan får jag för pengarna?” säger:
”De flesta tror inte längre att det är mer skattepengar som krävs. De har insett att politikerna inte har förmåga att lösa de strukturella utmaningarna inom vården, skolan och problemen med kriminaliteten. När skatterna ökar samtidigt som vårdköerna blir längre, oordningen ökar i skolan och våldet på gatorna, framför allt i förorterna, ständigt förvärras, så börjar denna insikt tränga in i de bredare folklagren”.
Möjligen har han rätt. Om inte annat tycks ju kräftgången i opinionen för det traditionella skattehöjarparti som Magdalena Andersson representerar tala sitt tydliga språk.
Hör upp och rösta på Julpartiet!
Skrivit i Corren 24/12:
Ingen undkommer politiken, inte ens inför julfirandet. Lika säkert som att innevarande decembermånad bjuder på Luciatåg, tomtar och kulörta kulor i granen, lika säkert är att riksdagspartiernas ledande representanter försöker fånga vår uppmärksamhet genom att hålla särskilda jultal.
Utläggningarna från Stefan Löfven, Ulf Kristersson & Co brukar förstås sällan innehålla några överraskningar, det är ungefär samma ideologiska trall som i vardagslag, om än klädsamt pyntat med säsongsanpassade referenser.
Det krävs rejälare doningar, tycker jag. Julen behöver färgas av ett mer helhjärtat partipolitiskt engagemang, i synnerhet med tanke på hur hårt polariserad och bråkigt upphetsad samhällsdebatten numera är. Därför efterlyser jag en comeback av överbyråinspektör Hugosson, en besynnerligt glömd profil i svensk politik, som tveklöst förtjänar ett nytt mandat.
Jag fann honom när jag nostalgiskt botaniserade bland gamla julkalendrar på SVT:s Öppet arkiv. Hugosson – fenomenalt gestaltad av Per Oscarsson – dök upp i 1978 års upplaga, Julius Julskötare, där ingen mindre än Björn Skifs axlade titelrollen.
Handlingen kretsar kring ett väldigt kalenderhus med bibliotek, bank, tidning, kiosk och mycket annat som julskötaren Skifs är drifts- och lucköppningsansvarig för. Scenografin motsvarar rakt av pappkalendern (signerad konstnären EWK!) som kunde köpas i samband med att programmen sändes. Ganska häftigt faktiskt.
Överbyråinspektör Hugosson är en av de dråpliga karaktärerna som befolkar kalenderhuset och han är även dess riksdagsledamot, givetvis i spetsen för Julpartiet. I ett avsnitt (nummer 21, rekommenderas) visar Hugosson var skåpet ska stå när det gäller verkligt besjälade politiska jultal:
”På julen ska vi vara snälla och goda, det är ju godhetens högtid. Man ska ta varandra i händerna och vara mysiga och gosiga. Det är klart att man kan gräla och käbbla lite, men man ska göra det med måtta! Titta på oss i riksdagen! Tror ni att vi käbblar och grälar hela dagen i ända? Ja, det gör vi! Men vi gör det med finess! Vi grälar under ansvar!
Och när vi har grälat färdigt tar vi en kopp kaffe, som om inget hade hänt! Och så tar vi en liten mazarin och så en liten annan kaka, som jag framför allt måste nämna här och det är pepparkakan, den är nog den snällaste kakan som finns. Och det sitter vi och äter! Så ta lärdom av oss och spring inte där och käbbla och gnata! Och så ska det vara! Och så ska ni vara snälla och rösta på Julpartiet!”
Med dessa tidlöst manande ord från Hugosson, den stora dopparedagens statsman, önskas Correns alla kära läsare en riktigt god och fröjdefull jul. Ge Julpartiet egen majoritet så länge helgen varar.
Per Oscarsson, Jon Skolmen, Björn Skifs, Birgitta Andersson och Ann-Kristin Nilsson under inspelningen av SVT:s julkalender Julius Julskötare 1978.
Riksrättsåtalet gör Trump till vinnare
Skrivit i Corren 20/12:
Det är ett historiskt politiskt drama på högsta nivå som utspelar sig. Kongressens representanthus har röstat för att ställa USA:s president inför riksrätt. En oerhörd händelse, något som bara inträffat två gånger tidigare när Andrew Johnson 1868 och Bill Clinton 1998 riskerade att avsättas för maktmissbruk inom ramen för vad den amerikanska konstitutionen stadgar som ”förräderi, bestickning eller andra allvarliga brott och förseelser”.
Såväl Johnson som Clinton frikändes senare från anklagelserna av senaten. Den ende president som tvingats avgå i förtid är som bekant Richard Nixon för sin inblandning i Watergatehärvan. Men han föredrog att lämna 1974 innan riksrättsprocessen dragit igång, vilken med största sannolikt hade fällt honom.
Nixons, Johnsons och Clintons synder liknar dock rena barnleken i jämförelse med Donald Trumps korrupta vanstyre och katalogaria av skandaler. Ändå känns riksrättsåtalet mot honom som en märkligt avslagen affär, trots att bevisen för Trumps missbruk av sitt ämbete är graverande.
Grunden för åtalet är att han försökt pressa främmande makt (Ukraina) att inför kommande presidentval smutskasta en inhemsk politisk rival om Vita huset (den förre demokratiske vicepresidenten Joe Biden). Presidenten har ogenerat satt sina egna intressen före nationens, därtill på ett flagrant vis försökt sabotera kongressens utredning av det hela.
Det saknas verkligen inte andra grova överträdelser som Trump kunnat åtalas för (exempelvis förhindrade av rättvisans gång under Robert Muellers Rysslandsutredning och brott mot de amerikanska lagarna om finansiering av politiska kampanjer). Men Ukrainaskandalen var uppenbarligen droppen.
Demokraterna fann det nödvändigt att slutligen agera med det skarpaste vapen som stod dem till buds mot en president, vars demonstrativa maktfullkomlighet och gränslösa beteende hotar den amerikanska demokratins grundvalar. Det hedrar Demokraterna som säkert i eftervärldens ögon kommer att inteckna en moralisk stjärna i boken, dock till det troliga priset att Trump blir den politiska vinnaren i närtid.
Utgången av riksrättsprocessen är ju hopplöst förutsägbar och följer slaviskt de redan utstakade partilinjerna. Republikanerna har kastat sitt frihetligt liberalkonservativa arv efter Lincoln, Coolidge och Reagan i soptunnan, deras uppslutning kring Trump är skamligt massiv och med den republikanska majoriteten i senaten är presidenten garanterad att gå fri.
Som om inte det vore illa nog, talar mycket för att riksrättsåtalet fungerar som extra mobiliserande tändvätska för Trumps väljargrupper i de amerikanska delstater vilka spelar en avgörande roll i nästa års presidentval. Donald Trumps chanser att kamma hem ytterligare en bedrövlig mandatperiod i Vita huset har alltså paradoxalt stärkts. Gråt, Amerika. Gråt, världen.
Länge leve den fria forskningen!
Skrivit i Corren 19/12:
Benjamin Höijer, den store svenske filosofen, formulerade i en berömd sentens vad som bör vara forskningens credo: ”Sök sanningen! Och förde den dig till helvetets portar, så klappa på”.
Sanningen kan vara ful, obekväm, skrämmande; den kan rubba vår tryggt invanda världsbild, skjuta ideologiska och religiösa trossatser i sank, underminera makthavares legitimitet och deras anspråk på att styra samhällslivet i en viss riktning.
Men forskningens uppgift är inte vara komfortabel. Forskningen ska förutsättningslöst och utan irrelevanta hänsyn ge oss en så korrekt vetenskapligt underbyggd kunskap om förhållandena i samhället och världen som står i mänsklig förmåga att åstadkomma.
De fakta, de i en kritisk sanningssökande forskarprocess levererade resultaten, är den nödvändiga bas vi behöver för att bättre förstå och hantera tillvaron, och kunna bedriva en informerad demokratisk diskussion om de lämpligaste vägvalen och lösningarna inför framtiden.
Det kan röra klimatet, våra dagars globala ödesfråga. Eller det kan handla om brottslighet, invandring och integration – stekhett känsliga ämnen som slukar det mesta av energin i svensk politisk debatt just nu. Hur orientera sig genom det offentliga samtalets kakafoni av inte sällan motstridiga påståenden och tvärsäkert torgförda uppfattningar?
När det gäller den kriminalpolitiska munhuggningen borde en boj i den stormiga bukten vara Brå, Brottsförebyggande rådet. Det är en myndighet under justitiedepartementet vars undersökningar och rapporter tjänar som en viktig auktoritativ faktakälla till hur det faktiskt förhåller sig med brottsutvecklingen i Sverige.
Den skeptiskt lagde kan dock fråga sig om det är möjligt att fullkomligt objektivt och oberoende söka sanningen på en institution som trots allt arbetar på uppdrag av regeringen, vilken kanske inte blir jätteförtjust över resultat som riskerar att kasta tvivel över den egna dugligheten.
Nej, det är svårt enligt en färsk och mycket uppmärksammad forskarrapport från Linköpings universitet: Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning. Det är en allt annat än upplyftande läsning om politisk påverkan, friserade slutsatser efter maktens visslingar och utbredd tystnadskultur.
Underlaget har i rättvisans namn en del påfallande brister, som bland andra Aftonbladets utmärkte reporter och nyhetskrönikör Oisin Cantwell belyst (17/12). Men tveklöst är LiU-rapporten tillräckligt oroande – kolla gärna in den själva på universitetets hemsida – att det vore oförsvarligt om den politiska klassen bara lät saken bero. En större, kompletterande granskning av Brås handel och vandel måste initieras.
Kontroversen kring Brå visar samtidigt hur omistlig den politiskt oavhängiga forskningen är. Benjamin Höijer hade rätt. Ska sanningen fram får man aldrig rygga för att klappa på helvetets port, om så krävs. Må därför den fria akademin värnas i vått och torrt.
Natt
Greta Olga Hällfors-Sipilä, 1931.
Christian Dahlgrens Blogg 