Trump och Sanders speglar varandra

Skrivit i Corren 13/2:

Varken sakfrågor eller idéer har egentligen avgörande betydelse för det starka stöd Donald Trump åtnjuter hos många amerikaner, och som på bara några få år förvandlat Republikanerna till ett mycket annorlunda parti.

Det centrala i fenomenet Trump handlar om identitetspolitik. Han har skickligt appellerat till företrädesvis vita, lågutbildade amerikaner som socialt och geografiskt upplever sig alienerade från det federala styret i Washington och som ser sig missgynnade av de senaste decenniernas globalisering.

Genom sin etablissemangsfientliga högerpopulism har Trump fångat upp deras frustration och kanaliserat deras ilska. Han må vara ett råskinn som blankt struntar i gängse politiska konventioner. Men det är själva poängen. Inte för inte har Trump en bakgrund som stjärna i televisionens dokusåpavärld och det han idag iscensätter är ett slags politiskt skådespel, fast med reella konsekvenser.

Så länge Trump i ögonen på sin väljarbas fyller rollen av den ställföreträdande, respektlösa revolvermannen från vidderna som får makteliten att välförtjänt skaka i sitt korrupta elfenbenstorn, är vad han gör i övrigt mindre intressant. Därav Trumps märkliga immunitet mot den katalogaria av skandaler som skulle gjort vilken tidigare president som helst omöjlig.

I vanlig ordning tenderar ytterkanterna att göda, spegla och förstärka vandra. Socialisten Bernie Sanders kan förefalla som Trumps ideologiska motpol på Demokraternas sida. Men det är ingen slump att Sanders redan förra gången det var presidentval i USA, 2016, nådde anmärkningsvärda framgångar och var nära att besegra partiaristokratins Hillary Clinton i nomineringskampen.

Som eldfängd vänsterpopulist och etablissemangshäcklare exploaterar Bernie Sanders samma stämningar, och vädjar i icke ringa grad till samma väljargrupper, som bar Donald Trump till Vita huset. Det är onekligen ett tecken på den fortsatta strömkantringen i USA att entusiasmen för radikalen Sanders och hans rop på en ”politisk revolution” verkar hålla i sig.

I historiskt perspektiv har den demokratiske kandidat som kammar hem de två första delstaterna under primärvalssäsongen, Iowa och New Hampshire, väldigt goda chanser att bli partiets utsedda presidenthopp. Nu har Sanders segrat i New Hampshire och han vann flest röster i kaosets Iowa, som ändå – på grund av valsystemets konstruktion – med hårfin marginal gick till den unge mittenuppstickaren Pete Buttigieg.

Den förhandstippande favoriten till nomineringen, Obamas förre vicepresident Joe Biden, har symptomatiskt kraschat hårt med patetiskt låga siffror i bägge stater. Det är tuffa tider för den traditionella eliten. Men att USA skulle må bättre av ett rallarslagsmål mellan Trump och Sanders till hösten är ytterst svårt att tro. Själv håller jag tummarna för Buttigieg.

Långö som det var då (32)

Här har vi något lika spännande som förbryllande. Ur Post- och Inrikes Tidningar den 2 september 1853. Kolerakyrkogården på Saltö är nog välbekant för alla inbitna Karlskronabor. Men att det anlades en kolerakyrkogård på Långö i samband med den svåra epidemin på 1850-talet? Hur många har koll på det?

Själv har jag aldrig hört talas om detta tidigare. Idag är hur som helst denna kyrkogård mystiskt försvunnen. Var på Långö skulle den plats som prosten Feuk helgade och fridlyste den 25 augusti 1853 ha funnits? Spåren är borta.

Uppdatering: Ivar Wenster, tidigare kulturchef i Karlskrona, meddelar via Facebook att kolerakyrkogården på Långö troligen aldrig togs i bruk och därför heller inte inhängnades. I fornlämningsregistret är det tomt.

Lars Feuk (1813-1903).

Än lever general Charles de Gaulle

Skrivit i Corren 11/2:

Tro ingen som påstår att Charles de Gaulle är död. Den store generalen och skaparen av den femte franska republiken kanske avled rent fysiskt 1970. Men gått ur tiden har han aldrig gjort. Vill ni ha ett slående aktuellt bevis?

Nato är hjärndött och USA går inte att lita på, menade den nuvarande franske presidenten Emmanuel Macron i slutet av förra året. I fredags höll Macron ett anförande på militärhögskolan i Paris, där han insisterade på att Europa måste definiera sina egna säkerhetsintressen, utgöra en motvikt till såväl USA som Kina i världen, och bygga upp ett självständigt försvar. Detta givetvis under Frankrikes ledning – EU:s enda kvarvarande kärnvapenmakt sedan Storbritannien lämnat unionen.

Javisst, Charles de Gaulle lever. Macon kunde varit hans buktalardocka. I sommar är det 80 år sedan de Gaulle, en då för allmänheten okänd general, flydde till London för att fortsätta kampen mot Nazityskland som invaderat hans hemland. Han vägrade acceptera Frankrikes skamliga kapitulation och den Hitlervänliga marskalk Pétains lydregim i Vichy.

Med Winston Churchills stöd bildar de Gaulle organisationen ”Det Fria Frankrike”, blir en hoppets eldande röst i radion och den framväxande franska motståndsrörelsen korar honom snart till sin ledare. Han förmår även flera franska kolonier att avsvära troheten till Pétain och gå över på de Gaulles, det äkta Frankrikes, sida.

Men när USA äntrar andra världskrigets scen i december 1941 uppstår svåra spänningar mellan de allierade som kommer att få en avgörande betydelse för framtiden.

Roosevelt avskyr de Gaulle, även vänskapen med Churchill sätts på hårda prov. USA och Storbritannien föredrar nämligen att satsa på en uppgörelse med det fascistiska Vichy, i den groteska illusionen att landsförrädaren Pétain ska lockas att bryta med Hitler. För de Gaulle är det naturligtvis ett fullständigt hån mot allt han representerar.

Som lök på laxen planerar USA inför landstigningen i Normandie 1944 att själva ockupera och styra Frankrike efter befrielsen, istället för att överlämna makten till de Gaulles exilregering. Bara i sista stund lyckas en rasande de Gaulle tvinga amerikanerna att avstå från denna huvudlösa idé och kan sedan tåga in i Paris som den moraliske segerherren.

Det är här vi finner en viktig förklaring till följande decenniers komplicerade franska relation till USA, Storbritannien och Nato som bestått ända in i denna dag. Oviljan underkasta sig anglosaxiska ledband blev föga förvånande ett utmärkande drag hos Charles de Gaulle, generalen och presidenten som personifierar det moderna, orubbligt stolta Frankrike. Så när Macron talar om säkerhetspolitik och försvar, är det egentligen de Gaulle ni hör.

Moderaterna gör en Carl XVI Gustaf

Skrivit i Corren 10/2:

Jonas Sjöstedts aviserade avgång och Vänsterpartiets val av efterträdare i vår borde egentligen varit en tämligen likgiltig affär. Ty vad hade det spelat för roll om Sjöstedt försvinner och om nu den för allmänheten okända, tillika hittills enda villiga kandidaten, Nooshi Dadgostar, tar över rodret?

Knappast ingen, i realiteten. Januariavtalet mellan S/MP-regeringen och de bägge Alliansavfällingarna C och L stipulerar ju att Vänsterpartiet ska utestängas från politiskt inflytande och vara förvisade till att hojta surt i marginalen. Ändå måste vi räkna med partiledarskiftet i V som en mycket betydande tilldragelse, vars konsekvenser för utvecklingen i det tumultartade politiska landskapet lär påverka oss alla.

Skälet till varför det har blivit så, är främst på grund av att Moderaterna gjort en Carl XVI Gustaf och anammat hans bevingade (eller snarare famösa) kungsord från 1979: ”Kommunisterna är mina nya vänner”.

Bakgrunden var att vår monark ogillade den då aktuella grundlagsändringen, som gjorde Victoria till kronprinsessa och avskaffade den dittills gällande strikt manliga tronföljden (vilket innebar att Carl Philip degraderades till ”vanlig” prins).

Kungen fick en oväntad allierad i VPK som röstade nej till reformeringen av successionsordningen, eftersom partiet ansåg att monarkin skulle stärkas av den. Fiendens fiende är dock gärna frestande att bli kompis med oavsett – således går Ulf Kristersson i kungens spår och sluter parlamentets rödgardister till sin famn.

Moderaterna har därmed befriat Vänsterpartiet från januariavtalets isolering till att bli en tung maktfaktor. Tillsammans med KD och SD har en slug tvärideologisk majoritetskonstellation tagit form i riksdagen för att undergräva Stefan Löfvens möjligheter att driva regeringspolitiken längre högerut än vad den förre M-statsministern Reinfeldt pallade.

Men det kan tolkas som uttryck för den klassiska Bohmandoktrinen: även om ärkerivalen S intar exakt samma ståndpunkt som M, måste M ändå finna vägar att distansera sig. Den kuriösa följden är emellertid  inte enbart ett närmande till SD, utan också att M gör V till en salongsfähig partner.

Som Torbjörn Nilsson, Expressens eminente politiske krönikör, nyligen formulerade det: ”Moderater tvättar vänsterpartister. En högerpartiledare står med trasan i hand och putsar upp ett gammalt kommunistparti så att det riktigt blänker om det”.

Å andra sidan. Har självaste majestätet en gång förklarat kommunisterna sin vänskap, kan väl inte ett till monarkin underdånigt parti som M klandras för samma manöver?

En jätte bland ryggradslösa dvärgar

Skrivit i Corren 7/2:

Senatorerna i den amerikanska kongressen är ingen jury som i vanliga domstolar. Deras roll under en riksrättsprocess går utöver att blott fastställa om presidenten gjort sig skyldig till anklagelserna eller ej. Ansvaret är tyngre än så. Senatorerna måste i sin bedömning väga in hela nationens behov och om presidenten under sin återstående ämbetsperiod kommer att göra landet mer ont än gott.

Detta påpekade nyligen presidenthistorikern Jeffrey A Engel i Washington Post. Det är ett symptomatiskt tecken på Republikanernas förfall att endast en (1) av partiets 53 företrädare i senaten kunde leva upp till det Engel talade om och försvara konstitutionen.

Mitt Romney, senator från Utah sedan 2019, var den hedervärda mannen som mol allena bland sina republikanska kollegor gick mot strömmen och röstade ja till att fälla Donald Trump på åtalspunkten maktmissbruk.

Ingen tvekan kan råda om att Trump gjort vad han, som den tredje presidenten i USA:s historia, fått schavottera i en riksrättsprocess för. Han har själv närmast stoltserat med det. Republikanska senatorer som veteranen Lamar Alexander har villigt vidgått det.

Trump har försökt förmå Ukrainas president Zelenskyj att starta en korruptionsutredning för att skada den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, och i detta syfte pressat Ukraina genom att hålla inne med militärt bistånd som förtvivlat behövts i kampen mot Putinregimens överfallande Ryssland.

Det är en skandal värre än Watergate. Man förstår att det var droppen för Demokraterna när det gällde Trumps politiska gangsterbeteende och att all anständighet krävde riksrätt, trots att utsikterna till en fällning i den republikanskt dominerande senaten var försvinnande små.

Mitt Romney synes där som en jätte bland ryggradslösa dvärgar i sin vägran att följa partilinjens lika förnedrande som absurda ursäkter för att – som väntat – låta den gränslöse maktmissbrukaren Trump gå fri till att fortsätta skymfandet av nationens ledande ämbetspost och dess ideal.

Romney är heller ingen senator vilken som helst. Han var Republikanernas nominerade utmanare till Barack Obama 2012, tillhör den traditionella moderata partiadeln som son till George Romney, guvernör i Michigan på 60-talet och bostadsminister i Nixons kabinett 1969-73. Idag betyder sånt noll.

Trumps grepp om partiets kärnväljare är solitt. Höga republikaner, som borde veta bättre, vågar därför inte annat än att krypa i smutsen för den värste president USA någonsin haft. Romney är det modiga undantaget, så har han också lönats med en kanonad av ärekränkande attacker från Trumpgänget.

Lincolns, Coolidges och Reagans grand old party har upphört. Det är vad resultatet av riksrättsförfarandet visat med deprimerande tydlighet.

Dåligt omen för Demokraterna

Skrivit i Corren 5/2:

Den lilla delstaten Iowa har sedan 1972 varit först ut i den amerikanska primärvalssäsongens batalj inför den avgörande kampen om Vita huset. Den hugade kandidat som går segrande ur Iowas många små lokala nomineringsmöten, kan därför räkna med väldig nationell uppmärksamhet och en flygande kampanjstart på vägen mot att koras till sitt partis presidentaspirant.

Särskilt för Demokraterna har utgången i Iowa blivit en viktig indikator på vem som slutligen kniper kröningen vid sommarens partikonvent. Historien talar sitt tydliga språk. I de tolv amerikanska presidentval som hållits mellan 1972 och 2016 har alla utom tre (1972, 1988, 1992) haft en Iowavinnare i toppen av Demokraternas nationella röstsedel när det gäller i november.

Den mest anmärkningsvärde var Jimmy Carter 1976, en då för USA:s breda allmänhet okänd tidigare guvernör från sydstaten Georgia, som sensationellt fick sitt genombrott i Iowa efter mycket ambitiöst kampanjarbete och gick vidare hela sträckan till att slå den sittande republikanske presidenten Gerald Ford.

Carter låg också helt rätt i tiden. I kölvattnet av Watergateskandalen rådde kraftig misstro mot Washingtoneliten och den politiska polariseringen var hård (känns stämningsläget igen, månne?). Carter seglade upp som den perfekte outsidern med folkligt gehör, en frisk fläkt utan bindningar till det befläckade etablissemanget. Han var ekonomiskt konservativ och socialt progressiv med en seriös, principfast, ärlig och humanistisk framtoning.

Idag skulle Jimmy Carter modell 1976 varit rena drömkandidaten till att utmana katastrofen Donald Trump. Dessvärre finns ingen av Carters kaliber bland årets månghövdade uppställning. Överhuvudtaget saknas klart lysande stjärnor med vinnande potential att samla och mobilisera partiets väljargrupper likt Bill Clinton 1992 eller Barack Obama 2008.

Det är onekligen ett fattigdomsbevis, som knappast blir bättre av att partiet är ideologiskt splittrat och frågan om inriktningen ovanligt svårtippad. Ska Demokraterna parkera sig i mittfåran med gamle Joe Biden eller kanske med det yngre hoppet Pete Buttigieg? Alternativ dra vänsterut med Elizabeth Warren eller låta sig radikaliseras bortåt i tok med socialisten Bernie Sanders?

Resultatet av nomineringsprocessen i Iowa 2020 har således blivit extra spännande, ty där finns en möjlig fingervisning om svaret. Och vad händer? Med USA:s och övriga världens ögon på sig lyckas Demokraterna göra rösträkningen till ett maximalt otajmat förtroendesänkande organisatoriskt kaos.

I skrivande stund på tisdagskvällen kan fortfarande inget sägas om den segrande kandidatens namn. Men vem det än blir, har chanserna till den flygande starten vingklippts och Demokraterna bjudit Republikanerna på ett häpnadsväckande självmål. Trump är tyvärr bara att gratulera.

Aktuellt boktips

Man vill ju inte slösa sin tid på att bry sig om idioter, deras grälsjuka politiska tjat, puckade idéer och pinsamma vulgariteter. Tyvärr är det nödvändigt, även för oss vanliga civilister som bara vill vara i fred och ha det trevligt i privatsfären, då dessa figurer om olyckan är framme plötsligt kan få makt och inflytande i samhället.

Medlöperiet från folk som borde veta bättre är nog det värsta, men villigheten att fnaska för ”tidsandan” och opportunistiskt böja knä inför knektregementen tycks dessvärre vara ett patologiskt drag hos människan.

Den judiske litteraturprofessorn Victor Klemperers gripande dagböcker från kulturnationen Tysklands avgrundsvandring under Hitlerepoken – detta land som skulle vara Europas intellektuella supermakt! – kan inte rekommenderas hårt nog som en historiens varning.

Tacka vet jag Eva Dahlgren!

Skrivit i Corren 3/2:

Jaha, då har vi under helgen avverkat Melodifestivalens första omgång år 2020 som Linköping fick äran (om det är ordet) att husera på Saab Arena. Tack för det, SVT. Rimligheten i att statens mediekoloss, tvångsfinansierat med skattemedel, lägger stora resurser på denna tävling i såpbubbletunn skvalmusik finner jag dock själv tveksam.

Fenomenet är symptomatiskt för hur public service-uppdraget återkommande missbrukas. Genom att satsa på skamlöst publikfriande underhållningsproduktioner av detta slag, allt i syfte att nå höga lyssnar- och tittarsiffror för att rättfärdiga sin existens, konkurrerar statens mediebolag direkt med privata aktörer och kapar de facto marknaden. Trots att man egentligen inte behöver. Intäkter i mängd, flera miljarder kronor årligen, forsar ju ändå in via fogdens försorg numera.

SVT borde skaffa sig bättre kulturpolitiskt självförtroende, värna det seriösa kvalitetsbegreppet i public service-tanken och med varm hand överlåta arrangörskapet av Mello-apparaten till någon av de renodlat kommersiella TV-kanalerna.

Fast tro’t eller ej. Under den gamla utskällda monopoltiden hände det ibland att SVT lät Melodifestivalen bjuda på sant högklassig populärmusik av och med fullkomligt lysande artister. ABBA, Ted Gärdestad och Björn Skifs är tre exempel vars medverkan definitivt inte tillhör dagens lättförglömliga sort.

Ett verkligt guldkorn är Eva Dahlgren med sin låt Jag ger mig inte från 1980 års upplaga. Se, hör och häpna nostalgiskt på SVT:s Öppet arkiv! Eva Dahlgren ville inte alls delta i tävlingen, utan pressades till det av sitt skivbolag. Men det gör ingalunda hennes framträdande sämre. Tvärtom.

Att hon avskyr det glättiga sammanhang hon tvingats in  i kan knappast undgå en enda människa. Lyssna bara när hon sjunger dessa explicita textrader: ”Gömmer känslorna / Säljer sånt jag vet passar er / Allt för att leva ännu ett tag / Med en sargad själ / Så är jag massans träl / Som ska kittla er / För att ni ska kunna drömma er bort”.

Helt underbar är Eva Dahlgren i slutet då hon grimaserar surmulet punkigt rakt upp i ansiktet på TV-publiken. Det lägger en extra känslomässig dimension till låten, förhöjer dess autenticitet och gör intrycket än starkare. Det må vara oavsiktligt, men Eva Dahlgren firar en strålande konstnärlig triumf över den ytliga nöjescirkusen här. Det kallar jag public service.

Synd att hon inte vann. Eller tur.

(I rättvisans namn måste nämnas att SVT parallellt med Mellon under lördagskvällen visade två suveräna musikdokumentärer om jazzlegenderna Count Basie och Miles Davis. Statstelevisionen kan vara riktigt cool och värd pengarna, mer sånt!).