Skrivet i Corren 11/11:
När beskedet offentliggjordes i december 2016 lät det nästan för bra för att vara sant. Vilken grej för Motala och Östergötland. Danska företaget Lalandia A/S ville bygga en stor semesteranläggning i närheten av Varamobaden, vårt läns egen motsvarighet till Côte d’Azur.
Omkring en miljard danska kronor var Lalandia beredda att investera, som bland annat beräknas skapa 340 nya årsarbeten, locka 320 000 nya besökare till Motala och ge 50 000 fler övernattningar i kommunen varje år. Snacka om injektion för såväl den lokala som den regionala turistnäringen.
Men ingen etablering utan smolk i glädjebägaren. Motalas styrande blev tydligen så till sig i trasorna över det danska företagets planer, att Lalandia fick köpa 280 000 kvadratmeter attraktiv strandnära mark för rena vrakpriset: 61 miljoner kronor.
Att värderingen sekretessbelades för folk och fä var nog inte konstigt. Corren avslöjade nämligen att Lalandia skänktes en häftig rabatt på 135 miljoner kronor jämfört med om samma mark istället hade sålts som villatomter.
Knappast det mest lysande exemplet på hur offentlig egendom förvaltas. Man förstår om Motalas skattebetalare har svårt att tro att det är sant hur illa kommunen skötte den affären på deras bekostnad.
Men förlusten på gungorna lär väl kunna tas igen på karusellen – när den färdig att komma igång. Nu är ju detta dock Sverige och här är det även en sanning att byggprojekt som Lalandias ofta kan bli väldigt trögstartade. Åren har gått och ännu har inte en dansk spade satts i den rabatterade Motalamarken.
En förklaring är att detaljplanerna överklagats av mindre nöjda människor i den ideella intresseföreningen Varamons vänner. Det är i princip inget att säga om. Som vän av närdemokrati och lokalt medborgerligt engagemang är rätten att höja rösten mot makten och kräva omprövning av beslut givetvis något mycket värdefullt.
Men det bör också finnas ett mått av sans och balans i det hela. Annars får det karaktären av ett rättshaveristiskt tröskande med okynnesöverklaganden som på ett Kafkaliknade sätt fördröjer byggprocesserna in i absurdum, vilket är till uppenbar skada för det svenska företags- och investeringsklimatet. Är det verkligen rimligt att Lalandias etablering ska behöva gå ända till Högsta domstolen för avgörande?
Den östgötske riksdagsledamoten John Weinerhall (M) tycker inte det. Han har lagt en motion som pläderar för en begränsning av överklaganderätten i detaljplaneärenden. En bättre avvägning mellan folkligt medbestämmande och demokratisk effektivitet måste göras så att inte projekt gång på gång fastnar i en juridisk kvicksand. Riksdagen har goda skäl att bifalla Weinerhalls motion.
