Vad är väl champagne och ostron mot en nostalgisk korv med bröd på det gamla haket hemma i Kungsbacka?
Nordhalländsk gastronomi
Svara
Ordning i befolkningsfrågan
Skrivit i Corren 3/9:
Hur många bor i Sverige? Fråga SCB om svar och det kommer med imponerande exakthet: 10 327 589 människor. Det är den officiella siffran för antalet folkbokförda i vårt blågula konungarike den 31 december 2019.
Men uppgiften måste tas med en skopa salt. Egentligen vet ingen säkert. Vad registren så myndigt säger om hur många som uppehåller sig i landet, och var i geografin de har sin huvudsakliga dygnsvila – ja, det tycks glappa ganska betänkligt med verkligheten.
Det har blivit pinsamt tydligt genom Aftonbladets avslöjande (1/9) om att Fazel Fazly, chefen för presidentadministrationen i Afghanistan, råkar vara folkbokförd på andra sidan jordklotet i Sverige och här misstänks för att tillskansat sig föräldrapenning.
Får ni en känsla av déjà-vu? I slutet av förra året ertappades en annan utländsk regeringsföreträdare med fingrarna i den svenska syltburken.
Det var Iraks dåvarande försvarsminister Najah al-Shammari, som uppdagades vara formellt bosatt i en förort till Stockholm och därför kunnat vittja Försäkringskassan på bidrag, trots flerårig faktisk vistelse utanför våra gränser (Expressen 22/11 2019).
Det är två uppseendeväckande fall som mitt i bedrövelsen onekligen bär ett visst drag av komik över sig. Men när till och med politiska högdjur i främmande land tar chansen att blåsa det svenska bidragssystemet, undrar man ju hur utbrett skojeriet är bland inte fullt så prominenta personer.
Skatteverket uppskattar (pressmeddelande 20/2) att omkring 195 000 människor – 1,9 procent av befolkningen – på olika sätt är felaktigt folkbokförda i Sverige (de har oriktig adress, de har lämnat landet utan att anmäla det, eller finns i landet men inte i några register).
Men det är alltså en uppskattning. Mörkertalets sanna omfattning borde vara synnerligen angeläget att bringa klarhet i, eftersom röran i folkbokföringsbyråkratin är rena inbjudan till bluff och rackarspel med skatter och bidrag.
Totalt beräknas välfärdskriminaliteten, där inte minst den organiserade brottsligheten firat ovälkomna triumfer, kostat oss cirka 300 miljarder kronor sedan 2005 (enligt Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen, DN 12/12 2019).
Det ymniga läckaget från den offentliga apparatens pengakranar drabbar de mest hjälpbehövande värst, är ett hån mot alla hederliga, flitigt knegande skattebetalare och är en allvarlig utmaning mot den fortsatta samhällssolidariteten.
Ett viktigt led i att stoppa detta demoraliserande mångmiljardbedrägeri måste vara att få ordning på folkbokföringen och registerkaoset. Senaste gången vi hade en riktig nationell folkräkning var 1990. M, L, KD och SD kräver en ny och nog vore det på tiden!
Nödbromsa höghastighetstågen!
Skrivit i Corren 2/9:
Planerna på ett nytt stambanenät för svenska höghastighetståg har åkt på ännu en bakstöt. Enligt Trafikverkets beräkningar från 2015 skulle notan bli 230 miljarder skattekronor, med ett spann runt 30 miljarder kronor upp eller ner.
I juni gav regeringen Trafikverket uppdraget att utreda ett snabbtågsbygge för max 205 miljarder kronor. Efter att kalkylerat på investeringsramen hävdar nu Trafikverket i en färsk rapport att den politiskt beställda siffran är orealistisk. Prislappen bedöms obevekligen hamna i den tidigare kostnadsberäkningens övre spann…
En springande punkt är den så kallade systemutformningen vad gäller antal stationer och lägen för dessa. Att anpassa höghastighetsbanorna till centralt belägna stationer blir mycket dyrt. Men det billigare alternativet att dra snabbtågsrälsen utanför stadskärnorna får starkt negativ inverkan järnvägens attraktionskraft. Samma sak om det sparas in på ett eller flera stationsuppehåll.
Folk ratar science fiction-tågen och väljer andra sätt att resa, helt enkelt. En redan jättelik samhällsekonomisk förlustaffär blir ännu mer omotiverad. Men hur man än vänder och vrider på det, rinner pengarna ner i olönsamhetens svarta hål.
Trafikverket skriver bland annat: ”Den deletapp som kommit längst i planeringen är Ostlänken och med den kunskap som finns idag så kan vi konstatera att stadspassagerarna är mer kostnadsdrivande än vad som tidigare förutsetts”. Det borde vara en illröd varningssignal.
Stockholms handelskammare tillsatte i våras en ”omstartskommission” med ledande experter, som hade till uppgift att kläcka reformförslag på hur Sverige skulle gå stärkt ur coronakrisen. Slutrapporten presenterades den 17 augusti och i avsnittet som behandlar infrastrukturen framhåller nationalekonomen Lars Hultkrantz syrligt att Ostlänkens kostnad först beräknades till 20 miljarder kronor, sedan 50 miljarder, därefter 64 miljarder – trots att hastigheten på banan sänkts från ursprungliga 320 km/h till 250 km/h.
Hultkrantz förordar att bygget av Ostlänken mellan Linköping och Järna läggs på is tills vidare, liksom resten av det tänkta snabbtågsnätet. Det kan ju tyckas surt för oss här i Östergötland. Men ett projekt som slukar enorma resurser utan att ge någon rimlig avkastning tillbaka vore oansvarigt, rent huvudlöst, att fortsätta driva.
En ekonomiskt förnuftigare prioritering är att förbättra den existerande järnvägen, främst kring storstäderna och regionalt, menar Hultkrantz och Omstartskommissionen. Ska det satsas på nya transportsystem ligger framtiden i elektrifiering av vägtrafiken och ett fossilfritt inrikesflyg. Höghastighetstågens konkurrenskraft är i jämförelse svår att upptäcka. Dra i nödbromsen, politiker!
Ditt läskedrickande är inte statens ansvar
Skrivit i Corren 1/9:
Jennie Nilsson tillhör inte regeringens ivrigaste linslus. Få skulle anklaga henne för att gjort något direkt väsen av sig sedan hon upphöjdes till statsråd förra året. Det är nödvändigtvis inget dåligt tecken.
Som landsbygdsminister (S) har Jennie Nilsson haft den sympatiska förmågan att smyga under den kakafoniskt blippande partipolitiska utspelsradarn likt regeringens egen motsvarighet till Calvin Coolidge, den lågprofilerade amerikanske presidenten på 1920-talet som brukade kallas ”Silent Cal”.
Han var, som ni förstår, föga talträngd. Ordknappheten var ett medel för att inte låta sig stressas av alla kravställare och särintressen. Coolidges credo var nämligen att den största politiska konsten är att avstå från handling. Politiker verkar ju ofta tro att de måste rättfärdiga sig själva genom att ständigt skylta med rastlös aktivitet, tävla om att snabbast gripa in, lägga till rätta, föreslå åtgärder, hojta högt.
Men inte sällan kan det klokaste vara att hålla sig cool, vila på hanen och välja sina strider. Man måste veta när och om det verkligen är motiverat att rycka ut med den politiska brandslangen. Annars riskerar det bara att bli trassligt värre helt i onödan.
Att Jennie Nilsson av Expressen rubricerats som Sveriges mest okända minister skulle således kunna båda gott. Hoppet om att hon anammat Silent Cals framgångsrika politiska filosofi har dock nu i sommarvärmens sista skälvande dagar fått en allvarlig knäck.
Cancerfonden och Sveriges konsumenter larmade häromveckan att butikerna i vårt avlånga land saluför läskedrycker som innehåller mycket socker. Ett överhängande hot mot folkhälsan, blasket gör människor feta och sjuka! Staten måste införa skatt på läsk!
Plötsligt ångade Jennie Nilsson in i SVT-rutan, utropade att hon ”reagerade starkt” på det läskiga larmet och förklarade sig öppen för kravet på statlig reglering av sockerhalten via skattevapnet, om inte tillverkarna bättrade sig.
Men är det statens uppgift att stävja skadlig överkonsumtion av läsk? Istället för att genast falla undan för enskilda organisationers medialt uppmärksammade problembeskrivningar, borde landsbygdsministern lugnt förklara att det måste vara någon måtta på paternalismen.
Det är föräldrarnas skyldighet att inpränta sunda hälsovanor hos sina barn och ransonera sockerdrickat. Gällande vuxna individer åligger det dem själva att ta hand om sina egna kroppar och undvika destruktivt beroende av läsk och godis. Gärna råd och stöd från samhället vid behov. Men där går gränsen.
Om regeringen ska ta något ansvar i läskedrycksfrågan, så är det att ordentligt hamra fast detta osötade budskap på kyrkporten mitt i byn. Men det gjorde alltså inte landsbygdsministern. Hon är ju, trots allt, en svensk S-politiker.
Politiseringen av domstolsväsendet måste upphöra
Skrivit i Corren 31/8:
Nyligen det hände igen. En manlig SD-politiker, ledamot av kommunfullmäktige i Haninge, ertappades med att publicera grova rasistiska inlägg mot i synnerhet araber, muslimer och svarta på sociala medier. Dessutom har han spridit en bild på statsminister Stefan Löfven med ett kryss från ett kikarsikte i ansiktet.
Efter avslöjandet i Expressen (19/8) tvingades SD-politikern lämna sina uppdrag. Liknande skandalhistorier har vi hört många gånger förr, de går tretton på dussinet i Jimmie Åkessons parti och ändå tycks inte opinionsstödet påverkas.
SD har idag en befäst position med runt 20 procent av väljarkåren i ryggen, vilket gör att Sverige härbärgerar ett av Europas starkaste högerpopulistiska, vulgärnationella partier. Men till skillnad från exempelvis sina systerpartier i Danmark och Norge skiljer SD ut sig genom att ha muterat fram ur fascismen och nazismen. Detta är väl känt och belagt.
De ideologiska rottrådarna till 1900-talets vidrigaste samhällsomstörtande rörelser upplevs tydligen heller inte som någon större belastning bland SD:s supporterskaror. Och det stoppar inte där. Inte ens M-ledaren Ulf Kristersson har längre något emot att släppa in SD i stugvärmen (i början av juni öppnade Kristersson för ett budgetsamarbete och han har tidigare försökt bilda en borgerlig minoritetsregering på underlag av SD:s riksdagsmandat).
Politiskt är detta allvarligt nog. Men med SD:s växande makt och inflytande har även en svag punkt i rättsstaten kommit att accentueras. Den rasistpropagerande SD-politikern i Haninge ställer problematiken i blixtbelysning. Han var inte bara förtroendevald i kommunfullmäktige, utan även utsedd till nämndeman i Södertörns tingsrätt.
Sverige har drygt 8000 nämndemän som förutom i tingsrätterna återfinns i hovrätterna och i förvaltningsrätterna. Nämndemännen är jämlika med de professionella domarna och är partipolitiskt tillsatta, men ska givetvis inte agera politiskt utan strikt opartiskt med gott omdöme och självständighet.
Likafullt har råder det ingen brist på tillfällen då juridiskt oskolade nämndemän brustit i ansvar, uppträtt olämpligt både i rättssalen och utanför, visat sig jäviga så att rättegångar måste tas om och låtit sin ideologiska hemvist färga domsluten. Det är inte unikt för SD-märkta amatördomare, vilket såväl vetenskapliga studier som journalistiska granskningar klarlagt.
Även övriga partier har sina syndare. Med de senare årens ökade antal SD-nämndemän i kåren understryks snarare systemfelet. Om nämndemannainstitutionen ska finnas kvar som ett balanserande lekmannakorrektiv till proffsjuridiken kan rimligen inte partibanden kvarstå. Politiseringen av domstolsväsendet är demokratisk styggelse som äventyrar rättskipningen och skadar den svenska rättsstatens redan hårt prövade förtroende.
Norrköping som trygghetens hamn
Skrivit i Corren 27/8:
Intill Kristinaskolan i Norrköping finns en skulpturgrupp med tre nallar i blankpolerat rostfritt stål, balanserande på stolpar av svart diabas. Konstverket heter Reflection on the Presence of Time och är skapat av Maria Miesenberger, som vid invigningen hösten 2016 förklarade att ”de här nallarna kan vara hela Norrköpings trygghetsnallar att gå till”.
Det är ju inte dumt, så där i allmänhet. Men symboliken blir djupare om man vet att skulpturgruppen är en donation från makarna Catharina och Thomas Berman, till minne av den senares morfar Mauritz Stern.
För honom blev verkligen Norrköping en trygghetens hamn och mer därtill. Han och övriga familjen Stern kom till Sverige i 1900-talets början som fattiga judiska invandrare från dåvarande ryska Polen, en del av Europa med hätska antisemitiska traditioner.
Men Norrköping hade en tolerantare historia. Staden var den första i Sverige, vid sidan av Göteborg och Stockholm, där bekännande judar – tack vare Gustaf III:s ”judereglemente” 1782 – tilläts att bosätta sig och bygga synagogor.
1913 öppnade Mauritz och brodern Karl en liten butik för herrkonfektion i Norrköping. Det var den blygsamma starten på epoken Sterns Modehus, under sin tid ett av Sveriges största med 200 anställda och känt i hela landet för sina snitsiga kläder märkta ”Made in Norrköping – Sweden”.
Mauritz Sterns dotter Siri gifte sig med Nils Berman som tog över ledningen i familjeföretaget på 60-talet. Han var en mångsysslande herre, profilerad i kulturkretsar som hängiven bibliofil. Han skrev även egna böcker. En bär titeln Leva och läsa (1970), vari Berman bland annat berättar om krigsslutet 1945, då överlevande från Förintelsen i stora skaror räddades till Sverige:
”Många kom till Norrköping med lasarettfartyg, bussar och sjuktåg… Över tusen kvinnor sammanfördes till ett läger i Doverstorp utanför Norrköping. De hade kommit från Ravensbrück och Auschwitz och genomgått helvetiska lidanden… Jag såg en kvinna stå och gråta framför en brinnande hög sänghalm. Jag frågade varför hon grät och hon svarade stilla: ’Det är precis som i Auschwitz, bara med den skillnaden att där var det våra barn som brann’”.
Men, skriver Berman, trots alla ofattbara fasor i färsk erfarenhet, var de flesta överlevande inte andligt brutna. De hade förlorat sina familjer och ändå planerade de för framtiden. Bödlarna hade inte vunnit. I Norrköpings trygghet kunde livet börja igen.
Det lägger ännu en tänkvärd dimension till konstverket vid Kristinaskolan. Inte minst nu på Raoul Wallenberg-dagen den 27 augusti tycker jag att den är väl värd ett reflekterande besök.
Kommunala ordningsvakter visar polisens misslyckande
Skrivit i Corren 26/8:
Efter samråd med polisen beslutade Alliansen i Linköping förra året att anställa kommunala ordningsvakter i city. Det var en välkommet nödvändig satsning för att göra innerstaden tryggare.
Som vi alla med förfäran tvingats konstatera har Linköping gång på gång blivit scen för grov, gängrelaterad våldskriminalitet. Nu senast med skjutningen i Berga, där en man i 25-årsåldern utsattes för ett mordförsök.
Sprängningen på Ådalagatan i juni 2019, enligt polisen en av de kraftigaste explosionerna som inträffat i Sverige, lär få av oss som vaknade upp till den otäcka smällen glömma i första taget.
Men även den medialt mindre spektakulära så kallade vardagsbrottsligheten är en allvarlig farsot som fräter på samhällsgemenskapen och den medborgerliga tilliten. Vanligt hederligt folk ska inte behöva känna oro för att kunna vistas säkert på gator och torg, oavsett tid på dygnet. Företagare och deras anställda ska inte behöva jobba under ständig rädsla för att drabbas av hot, trakasserier och stölder.
Vad har då resultatet av Alliansens satsning blivit? Mycket lovande, lät kommunalråden Niklas Borg (M) och Denisé Cassel (KD) meddela i måndags. Redovisningen av ordningsvakternas insatser sedan augusti ifjol pekar på klart positiva, trygghetsförstärkande effekter (se Corren 24/8). Väktarna har kostat 3,5 miljoner kronor och Linköpings skattebetalare tycks ha fått god valuta för pengarna.
Och mer av denna vara ska det bli. För 2021 aviserar den styrande borgerligheten en fortsatt och utökad kommunal väktarsatsning. Vad merkostnaden landar på i budgeten vill Alliansen ännu inte avslöja, bara att det handlar om ”miljonbelopp”.
I vilken fall lär nog den övervägande delen av Linköpingsborna acceptera prislappen, så länge väktarna gör ett lika utmärkt jobb framöver och bidrar till bättre lag och ordning i vår stadsmiljö. Vad kan vara mer angeläget?
Samtidigt är det direkt bedrövligt att kommunen måste punga ut budgetmedel till detta. Varför ska Linköpings skattebetalare pröjsa dubbelt för grundläggande offentliga uppgifter som egentligen den ordinarie ordningsmakten ska sköta? Varför kan inte polisen ge oss nöjaktig valuta för pengarna?
Att politiker på den lokala nivån nödgas rycka in och täcka upp, är ett flagrant symptom på att staten misslyckats i ett av sina mest basala åtaganden. Det borde vi aldrig acceptera av de politiskt ansvariga i regering och riksdag.
Ska Linköping lägga skattemedel på ”gratis” padel?
Skrivit i Corren 25/8:
Padel lär vara en världens snabbast växande sporter. Det är en blandning mellan tennis och squash som spelas av dubbelpar på banor kringgärdade av tre meter höga glasväggar. Sådana banor har skjutit upp som svampar ur jorden lite varstans i vårt avlånga land, mäkta populärt som padeln blivit bland svenska folket.
Snart kan hugade spelare få sitt lystmäte på Himmelsby Gårdshotell i Mantorp. Coronakrisen till trots satsar ägarna Rakel och Lars-Göran Gustafsson för fulla muggar på sin verksamhet och investerar runt 4 miljoner kronor i en padelhall med två banor som familjen egenhändigt bygger själva.
I mars nästa år hoppas man att den ska stå klar. ”Jag tror det går fint att kombinera med hotelldelen”, säger Rakel Gustafsson i Corren (23/8). Visst är det härligt med driftiga människor som ser möjligheter och expanderar för framtiden?
Privata entreprenörer som satsat kapital på att bygga och driva padelanläggningar till utövande spelares fromma finns det även i Linköping. Men nu har också den kommunala sektorn armbågat sig in i matchen. En splitterny bana har uppförts i Magistratshagen och banhyran som kommunen konkurrerar med är oslagbart prissatt: noll kronor.
”Det är helt enkelt först till kvarn som gäller. Det finns risk att man får vänta, men det positiva är att den är gratis så det finns chans för alla att få spela”, säger en entusiastisk Åsa Karlsson som är projektledare på miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen.
”Eftersom vi ser att intresset för padel är så himla stort vill vi möta upp det på vårt sätt”, menar hon som förklaring till varför Linköpings kommun testar vingarna som gökunge i padelbranschen. Blir försöket lyckosamt är hon inte avvisande till fler avgiftsfria kommunala padelbanor vad det lider (Corren 24/8).
I synnerhet som Linköping gäller för att vara en borgerligt styrd kommun borde de politiskt ansvariga för gratispadeln i Magistratshagen veta bättre. Detta kanske förefaller som en liten sak, men har vikt principiellt.
Att det är populärt att spela padel är ingen hållbar ursäkt för Linköpings kommun att ”möta upp” det intresse som redan enskilda aktörer, likt makarna Gustafsson i Mantorp, möter upp. Kommunen gör sig skyldig till ett marknadsintrång som drabbar sportens näringsidkare och reducerar avkastningen på deras investerade kapital. Hur schysst är det?
Sedan är naturligtvis kommunens flotta erbjudande om gratis padelspel egentligen falskt. En bana som den i Magistratshagen kostar minst en kvarts miljon kronor att bygga, exklusive moms (prisuppgift från företaget Unisport). Till det ska läggas löpande utgifter för skötsel och underhåll. Notan får Linköpings alla skattebetalare stå för, padelintresserade eller ej. Grattis!
Moderaterna har rätt om public service
Skrivit i Corren 24/8:
I USA har Donald Trump återkommande attackerat journalister som varande ”folkets fiender”. I de högerauktoritärt styrda EU-länderna Polen och Ungern har de statliga public service-kanalerna kidnappats och gjorts till regimlojala propagandabasuner.
I början av året krävde Sverigedemokraterna att SVT- och SR-cheferna kallades till uppsträckning inför riksdagens kulturutskott, eftersom partiet bland annat retat sig på hur ungdomsbrottsligheten hade diskuterats i enskilda programinslag.
Sådan är högerpopulismen. Ett utmärkande drag är avskyn mot journalister som yrkesmässigt granskar, speglar och problematiserar. Medier som inte ständigt bekräftar den egna, ideologiskt cementerade verklighetsuppfattningen är per definition instrument i den nationsföraktande vänsterliberala elitens händer. En het dröm är att ta kontrollen över public service-bolagen och tvinga dem till anpassning efter partipiskan.
Kan en liknande förfärande utveckling som i de gamla östblocksländerna Polen och Ungern även drabba oss? Det finns skäl till vaksamhet. Trots att Sverige är en mogen demokrati är inte heller vi vaccinerade mot högerpopulismens locktoner.
Mot denna bakgrund kan det tyckas som en bra idé att ge public service-bolagen ett särskilt grundlagsskydd i Sverige. En parlamentarisk kommitté har diskuterat frågan, men det har slutat i bråk och tandagnisslan.
Att SD vägrat befatta sig med ett grundlagsskydd är utifrån deras speciella motiv förstås stilenligt. Dock är det motståndet från Moderaterna som fått justitieminister Morgan Johansson (S) att explodera i anklagelser om demokratisk opålitlighet. Vad är förgripligt i den linje som M förespråkat?
Partiet är rörande ense om värdet av saklighet och opartiskhet i de statliga mediebolagens sändningstillstånd. Partiet vill generellt värna yttrandefriheten och oberoendet hos alla mediebolag, inklusive public service. Men avvisar ett särskilt grundlagsskydd för SVT, SR och UR då det riskerar att binda public service än närmare staten, konservera nuvarande bolagsstruktur och dess privilegierade modell för mångmiljardförsörjning via skattemedel.
Det är en fullt legitim ståndpunkt. Att bygga extra förstärkta murar kring svensk statsmedia blir samtidigt murar att gömma sig bakom för att avvisa en seriös diskussion om andra sätt att organisera och finansiera public service. Det blir också murar som verkar försvårande på debatten om ett smalare, men vassare public service med mindre lättköpt tingel-tangel och mer av drama, kultur och kvalificerad samhällsdebatt. Det är inte demokratiskt rimligt.
Ska public service garanteras från otillbörlig politisk påverkan är och förblir det bästa skyddet att helt enkelt inte släppa fram politiska vettvillingar till makt och inflytande i staten.
Madame Paul Escudier (Louise Lefevre)
John Singer Sargent, 1882.
Christian Dahlgrens Blogg 