Plastkassen är värd att försvara

Publicerad den september 17, 2020 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 16/9:

Miljöpartiet har, av mindre nöjda medborgare i debatten, gärna anklagats som den huvudsakligt sinistert skyldige till att butikernas plastpåsar blivit så rasande dyra. Det är lite oschysst.

Plastpåseskatten, som regeringen drabbade vårt arma land med under våren, har ju sitt egentliga olycksaliga ursprung i Bryssel och bygger på ett av alla dessa EU-direktiv som Sverige jämt ska vara så himla bäst i klassen på att underkasta sig.

Direktivet förkunnar att unionens medlemsstater av miljöskäl ska minska förbrukningen av tunna plastbärkassar till maximalt 40 stycken per person vid utgången av 2025. Svenska regeringsföreträdare torde snart kunna avlägga rapport inför Brysselbyråkraterna och förvänta sig att få en guldstjärna i ordningsbetyg.

Ty bara några månader efter den beramade straffskattens införande är Sverige på fartfylld väg att nå EU-direktivets mål. Inom dagligvarujätten ICA har försäljningen av plastbärkassar störtdykt med 70 procent, samtidigt som åtgången av det icke-straffbeskattade alternativet papperspåsar skjutit i höjden med 60-70 procent (fPlus 15/9).

Det är en egendomlig ordning, en bakvänd utveckling som regeringen låtit EU diktera för oss. Särskilt som den moderna plastbärkassen faktiskt är en svensk skapelse – därtill med stolta östgötska anor, om man får vara en smula lokalpatriotisk. Och det tycker jag att man i detta fall har goda skäl att vara.

Sten Gustaf Thulin (1914-2006) är uppfinnaren till plastpåsen du från hökaren på hörnet brukade kånka hem dina varor i. Han var ingenjör, verksam på företaget Celloplast i Norrköping som i 1960-talets gryning revolutionerade marknaden med sin nya produkt, en stark plastkasse med bärhandtag. På glansdagarna under början av 70-talet tillverkade Celloplast som mest 760 miljoner kassar om året.

Vet ni vad Thulins motiv till konceptet med plastkassar i handeln var? Att förbättra miljön. Han ville konkurrera ut de dittills dominerande pappers- och tygpåsarna, som var mycket värre miljöbovar. Jämfört med dagens svenska plastkassar, vilka främst består av återvunnen eller förnybar biobaserad plast, gäller det i än högre grad.

Kalla fakta: en papperspåse är 43 gånger så miljöbelastande totalt sett, och en tygpåse av bomull måste användas 20 000 gånger för att matcha plastkassens sammanlagda avtryck på miljön.

Varför ska vi då gynna något som är mycket sämre för naturen och våra levnadsbetingelser? I synnerhet det regeringsparti som har ”miljö” i sitt namn borde protestera allt vad de orkar mot EU:s stolliga påhitt och slå ett rejält grönt slag för Sten Gustaf Thulins epokgörande innovation.

Vad hånet mot krigshjältarna 1918 säger om Donald Trump

Publicerad den september 16, 2020 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 15/9:

Sedan augusti 1914 hade de tyska arméerna kämpat på västfronten i Frankrike. Under våren 1918 hade en sista, väldig offensiv dragits igång för att nå det gäckande Paris och avgöra det långa, malande, bittra kriget. Resultaten tycktes inledningsvis lovande.

Men Tyskland hade samtidigt precis fått en ny motståndare som intervenerat i Europa på de brittiska och franska fiendernas sida. Den 4 juni mötte tyskarnas anfallsvåg den amerikanska marinkåren vid Belleauskogen, ditskickad som förstärkning åt hårt pressade franska trupper. Frontavsnittet sviktade. Fransmännen rekommenderade ett tillbakadragande. Den amerikanske officeren Lloyd Williams svarade: ”Retirera? I helvete heller, vi har just kommit!”.

Slaget om Belleauskogen varade till den 25 juni. USA förlorade 8000 man i sårade och döda, men marinkårens motanfall lyckades.

Teufelhunde! Det var öknamnet som tyskarnas härdade frontveteraner gav de nyanlända amerikanska soldaterna; ”djävulshundar”. Nog vittnar det om vilken stark respekt marinkårens tapperhet och stridsmoral väckte.

Slaget om Belleauskogen blev ett allvarligt bakslag för tyskarna som bidrog till att knäcka deras stora offensiv 1918 och därmed var Kaiserns segerchanser borta. På hösten tvingades Tyskland be om vapenstillestånd.

I november 2018, när hundraårsminnet av första världskrigets slut högtidlighölls i Frankrike, var det planerat att USA:s president Donald Trump skulle göra ett uppehåll via helikopter på den amerikanska militärkyrkogården i Aisne-Marne, där marinkårens stupade från Belleauskogen vilar. Ett kraftigt regnoväder gjorde att besöket ställdes in – av säkerhetsskäl, enligt vad Trump själv uppgav vid tillfället.

Men häromveckan publicerade tidskriften The Atlantic uppgifter, baserade på flera förstahandskällor, som tyder på något helt annat. Det egentliga orsaken var Trumps rädsla att regnet skulle förstöra hans frisyr! Trump ska också ifrågasatt varför han skulle besöka en kyrkogård fylld av ”losers”, och avfärdat de fallna marinkårssoldaterna i slaget om Belleauskogen som ”suckers”.

Trump har givetvis förnekat det hela som ”fake news” i syfte att skada honom i presidentvalet. Men bör vi förvånas om avslöjandet är sant? Narcissismen, föraktet mot människor som råkat illa ut och därför till sin karaktär anses som svaga och odugliga förlorare, hånet mot den amerikanska militären, avskyn för USA:s internationella engagemang – allt löper som en röd tråd genom Trumps karriär.

Är det märkligt att han vägrat hedra krigshjältarna från Belleauskogen 1918? De slogs på dåvarande president Wilsons uppdrag för att USA måste göra ”the world safe for democracy”, liberala politiska ideal som för den högernationalistiske ärkepopulisten Trump är lika djupt väsensfrämmande som förhatliga.

Wheat Field, USA:s marinkår i slaget om Belleauskogen, målning av Frank Schoonover 1919.

Håll kulturen igång!

Publicerad den september 12, 2020 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 11/9:

”Det är med stor marginal den största kulturbudget som någonsin presenterats”, lät biträdande finansminister Per Bolund meddela när han i onsdags tillsammans med kulturminister Amanda Lind höll hov för pressen.

Om Bolunds uppgift stämmer vet jag inte, men i vilket fall blir det extra miljardanslag till kultursektorn som tagit mycket stryk av coronakrisen. Det är bra prioriterat av regeringen.

Man kan förvisso tycka att kulturlivet i Sverige, särskilt då den mer kvalificerade delen, vanligtvis är lite väl beroende av modeideologiskt påverkade politiker och myndighetsbyråkrater. Den diskussionen kan vi ta senare.

Nu är det ju inte vanligtvis längre. Nu handlar det om att rädda och återvitalisera landets kulturella infrastruktur från de akuta följderna av en exceptionellt drabbande situation. Regeringens engagemang är bara att välkomna och kan faktiskt sägas rimma med det antika Greklands och Roms traditioner på området.

Där ansågs det vara de ledande skiktens förbannade skyldighet att värna, bevara och gynna de sköna konsterna. Ska samhället stå starkt och människan utvecklas, måste kulturen stå stark. Hur fattig, trist och horisontlös vore inte tillvaron eljest?

Ta exempelvis en sådan sak som offentlig konst. Tänk er ett Linköping utan den. Nog hade det varit hemskt torftigt och otrivsamt! Som Corren rapporterade om i veckan är två nya konstverk på gång vid Stångån, Spegelportal av Ebba Matz och Målarmusslan av duon Bigert & Bergström. Det är en mångmiljondonation från den Westman-Wernerska stiftelsen som möjliggjort bägge uppföranden.

Från kommunen kommer också pengar till nya konstverk som är under förverkligande på olika håll i Linköping. Sånt gör mig genuint glad. Konsten bidrar till att vidga möjlighetsmedvetandet, förhöjer verkligheten och laddar staden med fantasi, blod och näring. Gör en tur i helgen och njut av den rikedom som Linköping redan erbjuder i offentlig konstväg.

Carl Milles klassiska Folkkungabrunnen med Folke Filbyter på Stora torget är värd att kolla in närmare (det är en riktig historieberättare). Eller Stina Opitz härliga Cirkulation II i Nygårdsrondellen, som gav upphov till begreppet rondellhund.

Eller Marie-Louise Ekmans melankoliska Det svenska tungsinnet i Gösta Ekmans skepnad utanför Östergötlands museum. Eller – som kontrast – KG Bejemarks Tage Danielsson-staty ett stenkast därifrån, den blir man alltid munter av att säga hej till.

Min egen absoluta Linköpingsfavorit är dock Ivar Johnssons Mannen och hans genius, denna fräcka och gravt daterade agitprop-skulptur vid Raoul Wallenbergs plats. Vilken atmosfär den utstrålar, vilken totalupplevelse, det är som att man hamnat i en bit förgånget Mellaneuropa, mitt i city.

Vad finns mer att tillägga? Håll kulturen igång! Det är en livsnödvändighet.

Kan Sverige längre tas på allvar?

Publicerad den september 11, 2020 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 10/9:

I den nyligen utgivna antologin Sveriges försvarspolitik framhåller Försvarshögskolans tidigare rektor, generalmajor Karlis Neretnieks:

”Sverige är den mittpunkt kring vilken försvaret av Norden och Baltikum rör sig. Sverige är nyckelspelaren i området, där vår militära förmåga starkt påverkar våra grannars möjligheter att försvara sig. Vad vi kan, eller inte kan, påverkar stabiliteten i hela regionen”.

Det är, kärnfullt sammanfattat, vad som ligger i vågskålen inför riksdagens kommande försvarsbeslut. De geopolitiska realiteterna går inte blunda för, ej heller det oroande faktum att den säkerhetspolitiska situationen i vår region blivit alltmer pressad, instabil och oförutsägbar.

Sista tiden har vi åter konfronterats med mörka påminnelser om detta. I den totalitära diktaturen Belarus fortsätter befolkningens heroiska frihetskamp. Men Rysslands Vladimir Putin har förklarat sig ha trupper beredda för att, om så krävs, rädda den avskydda Lukasjenkoregimen kvar vid makten.

Det kan knappast avfärdas som ett tomt hot, i synnerhet mot bakgrund av Kremls militära övergrepp på Ukraina och ockupationen av Krim 2014. Vidare tvingades bara häromveckan Sveriges försvarsmakt gå upp i skarpt insatsläge – till sjöss, i luften och på land – sedan den ryska Östersjöflottan demonstrerade sina aggressiva muskler och med stora landstigningsfartyg strök förbi öster om Gotland.

Det borde markera nödvändigheten av en nationell politisk samling kring försvaret. Sveriges nuvarande militära förmåga lämnar, som alla vet, mycket övrigt att önska efter den naiva nedrustningsiver som följde på kalla krigets slut.

Den olyckan till missgrepp betydde att Sverige, osminkat uttryckt, i praktiken abdikerade från sitt säkerhetspolitiska ansvar i Östersjöregionen och försvagade inte endast vårt eget skydd mot yttre hot, utan även våra demokratiska grannländers utsikter att värna sitt territorium och sin integritet.

Ska Nato exempelvis trovärdigt kunna försvara de baltiska medlemsstaterna från angrepp, måste Sverige fungera som ett starkt basområde och bidra med kapacitet att motverka ryska styrkors försök att tillskansa sig herravälde över Östersjön (vars största strandägare, om någon glömt det, råkar vara vi!).

Icke minst därför är det obegripligt att regeringen låtit försvarsförhandlingarna haverera i en segdragen partipolitisk träta, och vägrat anslå pengarna som behövs till en någorlunda hyfsad och långsiktigt pålitlig militär förstärkning perioden 2021-30.

Vi har inte längre råd att schabbla med ytterligare ett underfinansierat försvarsbeslut och splittrande intrigspel i riksdagen där landets säkerhetsintressen ligger i potten. Signalen till omvärlden lär annars bli att Sverige inte kan tas på allvar, inte ens när det är allvar.

Fusket i klassrummen har nått oanade höjder

Publicerad den september 10, 2020 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 9/9:

Att det fuskas på högskoleproven är tyvärr inte ovanligt. Att det fuskas med betygssättningen på grund- och gymnasieskolor är heller inte sällan förekommande.

Elever får rosiga glädjebetyg i handen och går vidare till högre studier, där lärarna inom akademin mer eller mindre årligen larmar om studenternas risiga förkunskaper och låga utbildningsnivå. Många kan inte ens skriva och läsa ordentligt, men har ändå släppts ut med godkänd examen.

För att göra ont värre tenderar även högskolor och universitet att fuska. Lundaprofessorn Mats Alvesson skrev kritiskt i GP den 7/8 om hur kraven ofta sänks i syfte att kunna hålla en hög genomströmningstakt och förhindra avhopp. Läroanstalternas ledningar prioriterar ”kundnöjdhet”, volym och ekonomi.

Resultatet, menar Alvesson, är att åtskilliga studenter får en ”curlingutbildning” av diskutabel kvalitet, med konsekvens att de sedan får problem att göra ett bra jobb i arbetslivet.

En viss grad av fusk är nog också i den bästa av mänskligt möjliga världar svårt att hejda helt. Men vad ska man tro om fuskeriets utbredning i det svenska utbildningssystemet när även Skolverket och det ansvariga regeringsdepartementet beslagits med ruffel och båg?

Utbildningsminister Anna Ekström (S) strålade som en sol när resultaten av den senaste PISA-undersökningen presenterades i december 2019. Det är OECD-ländernas jämförande prestigemätning av 15-åringars läsförståelse, samt kunskaper i matematik och naturvetenskap. Sveriges prestationer var länge inte mycket att hurra för.

Men i utvärderingen av PISA-proven som gjordes 2018 visade det sig att vårt lands elever – klart statistiskt säkerställt – förbättrat sig i samtliga tre ämnen. ”Oerhört glädjande”, trumpetade Ekström och hävdade att ”svensk skola står stark” (DN 4/12 2019).

Det hade man ju innerligt hoppats vore sant. Expressen kunde dock den 2/6 avslöja att Skolverket fuskat i PISA-mätningen. Mot OECD:s regler hade en stor mängd invandrarelever plockats bort från proven och betydande felberäkningar gjorts. Framgången i den internationella rankningen byggde alltså på friserade siffror.

Anna Ekström tvingades då be OECD att syna den pinsamma saken. Men statsrådet gav samtidigt Skolverket i uppdrag att ”förhandla” med OECD om de bestämmande villkoren för utredningen, vilket Expressen avslöjat i en ny bomb (7-8/9).

Med andra ord försöker Skolverket och regeringen rädda ansiktet genom att fuska bort en oberoende granskning av det egna PISA-fusket. Nu står dom där med brallorna nere och fötterna ännu djupare i skandalklaveret.

”Det ska vara ordning och reda i skolans klassrum – och ordning och reda i skolans styrning”, deklarerade Stefan Löfven i tisdagens regeringsförklaring. Och det ska han snacka om.

Jazzar trött

Publicerad den september 9, 2020 av christiandahlgren

Svara

Det är inte jag.
Det är en mun som blåser ut rök,
ögon som sett för mycket människor,
en hjärna som jazzar trött.

– Henry Parland, ur Ideal-realisation, 1929.

Ett sjujäkla deppigt debacle

Publicerad den september 9, 2020 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 8/9:

”Det är en sjujäkla satsning på välfärden”, frustade statsminister Stefan Löfven (S) när han och centerledaren Annie Lööf under måndagen mötte pressen om kommande statsbudget.

Ett rejält tilltaget miljardregn över äldreomsorg, hälso- och sjukvård, kommuner och regioner, är att vänta från de regeringssamverkande januaripartierna i coronakrisens spår.

Men när pandemins värsta fas – förhoppningsvis – ser ut att klinga av, har de gamla huvudvärksfrågorna kriminalitet och integration stormat upp på den politiska agendan igen.

Nyligen var det otäcka kravaller i Malmö och Ronneby med attacker på blåljuspersonal, och den organiserade brottslighetens våldsamma härjningar i samhället bara fortsätter. Löfven kallar regeringens utlovade välfärdssatsning ”historiskt kraftfull”. Kraften förtas dock obevekligen om det historiskt brister i välfärdens mest basala förutsättning – lag och ordning. Vad blir annars tryggheten värd?

Löfven och Lööf hade där en smula otur med tajmingen. Ty under måndagen offentliggjordes även en forskningsrapport från Linköpings universitet som gav svidande underbetyg åt polisens förmåga att stoppa gängvåldet.

”Operation Rimfrost”, den omskrutna speciella polisinsatsen i Malmö mellan november 2019 och juni 2020, beskrivs som ett fiasko. Polisen har överdrivit effekterna, i realiteten har föga förändring åstadkommits. Och trots att larmsignaler funnits sedan länge om växande knarkhandel och radikaliserade våldstendenser i gängmiljön, har det polisiära ledarskapet misslyckats att hantera situationen på grund sin låsning vid föråldrade tänkesätt och metoder.

Problemet med statens krackelerande våldsmonopol är naturligtvis vidare än så och kan inte lösas av enbart av en reformerad polis, vilket också Linköpingsforskarna påpekar.

De rättsliga myndigheterna har svårt att tackla unga och allt respektlösare återfallsförbrytare. Förebyggande sociala åtgärder lämnar en hel del övrigt att önska. Segregation och utanförskap i invandrartäta bostadsområden är en vådlig jordmån för tacksamt exploaterande av kriminella element.

I Ekots lördagsintervju (5/9) konstaterade biträdande rikspolischef Mats Löfving att Sverige idag härbärgerar 40 maffialiknande klaner, slutna släktbaserade nätverk som bedriver grov systematiserad brottslighet. Löfving förklarade fenomenet med att den svenska synen på integration ”ibland är lite naiv”.

Hur som helst är det chockerande att en liten grupp yrkeskriminella kunnat skapa sig ett fotfäste för att ställa till sådan stor skada för alla andra människor i detta land.

I sex år har Stefan Löfven varit statsminister och burit det yttersta ansvaret för utvecklingen. Han är en hygglig karl, men på det kriminalpolitiska området måste resultaten betecknas som ett sjujäkla deppigt debacle.

Så går det när man struntar i Edmund Burke

Publicerad den september 8, 2020 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 7/9:

Politiken ska generellt sett vara försiktig med mer omfattande ingrepp i samhällslivet. Där får man nog medge att Edmund Burke, den anglosaxiska konservatismens fader, hade en poäng som vi svenskar i världens ivrigast modernaste land gärna borde begrunda.

Ty slår utfallet av maktens storstilade åtgärder snett, är skadorna svåra att göra ogjorda och de negativa konsekvenserna tvingas vi ofta leva med för lång tid framåt. Många av dagens aktuella problem har också sin rot i gamla politiska missgrepp.

Ta den dysfunktionella bostadsmarknaden. Boven framför andra är hyresregleringen, införd redan 1942. ”Den mest effektiva, hittills kända tekniken att förstöra en stad, med undantag för bombning”, kallade den nyligen bortgångne nationalekonomen Assar Lindbeck detta förunderligt segdragna sovjetliknande priskontrollsfiasko.

Ta den dysfunktionella skolan. Häromveckan sände UR en uppmärksammad dokumentär, Skrivglappet, som visade att svenska elever knappt ens längre behärskar skriftspråkets grundläggande elementa och har avsevärda bekymmer att formulera sig i begriplig text. Så långt har alltså det intellektuella förfallet gått och hur hamnade vi i den katastrofala utförsbacken?

Det traditionella utbildningsväsendet – byggt på disciplin, kunskap, bildning och beprövad erfarenhet – började experimenteras sönder med grundskolans införande 1962 och den flammande vurmen för socialistiskt färgade radikalpedagogiska idéer. Reformer följde på reformer och så har det fortsatt. Kan resultaten få ett värre underbetyg än att unga människor kan flyta igenom nuvarande skolsystem och lämna det som nära nog analfabeter?

Ta den dysfunktionella polisorganisationen. Den avgörande bakomliggande blundern kan sökas till 1965, då hela polisväsendet förstatligades. Innan dess var polisen av hävd kommunal och verkade i nära, vardaglig kontakt med lokalsamhället. Men idag har ordningsmakten, som polisforskaren Stefan Holgersson konstaterat, blivit som ”en tillfällig gäst” och polisen har historiskt aldrig varit längre bort från medborgarna.

Symptomatiskt arbetar mindre än hälften av Sveriges drygt 20 000 poliser i yttre tjänst. Är det konstigt att brottsligheten grasserar? Är det konstigt att den privata säkerhetsbranschen har gyllene tider? Är det konstigt att Linköpings kommun måste anställa egna väktare för att människor ska känna sig trygga på gator och torg i city?

Att kvadda institutioner och marknader är relativt lätt gjort. Att få rätsida på dem igen kan ta generationer. Visdom och moderation i styret är därför att föredra. Vi får väl ändå i liberal optimistisk anda säga att politiken har en del förbättringspotential att jobba på därvidlag.