Människans alibin är alla oacceptabla, inga gudar bär ansvaret för hennes tillstånd; det gör inte heller någon arvsynd; någon ärftlighet eller omgivning; någon ras, någon kast, någon far eller någon mor; någon missriktad utbildning, någon guvernant eller några lärare; inte ens en impuls eller läggning, ett komplex eller barndomstrauma.

Människan är fri; men hennes frihet ser inte ut som upplysningens ärofyllda frihet; den är inte längre någon gåva från Gud. Återigen är människan ensam i universum, ansvarig för sitt eget tillstånd. Hon kommer rimligen att förbli i sitt låga tillstånd, men är fri att sträcka sig mot stjärnorna.

– Jean-Paul Sartre, ur Existentialism from Dostoevsky to Sartre, Walter Kaufmann (red), 1956.