Han håller ångan uppe

Publicerad den av
Svara

Han har närmare 60 års erfarenhet av skolans värld och tycker att ånglok är det finaste som finns. Möt Börje Hedberg, före detta rektor och synnerligen aktiv tågfantast.

I sällskap med BT:s fotograf Anders Ylander följer jag en liten slingrande grusväg bakom SP i Borås. Skog och några röda stugor. Kan det verkligen vara här? Jodå. En skylt med ett ånglok dyker plötsligt upp vid vägkanten, en tydlig indikation att vi är på rätt spår.

Och strax därefter öppnar sig hela härligheten framför våra tindrande ögon: Sandlidsbanan, en komplett järnväg med lok, vagnar och stationsbyggnader – allt i skala 1:8.

– Spårvidden är 7 1/4 engelsk tum eller 184 millimeter. Huvudlinjen är en kilometer om man åker bägge slingor vilket motsvarar en mil i verkligheten, förklarar Börje Hedberg som tar emot oss iklädd en stilig stationsinspektörsuniform.

Han är en av eldsjälarna i Borås miniatyrånglokssällskap som drog igång banan för 27 år sedan. Det är heller inte vilken hobbyjärnväg som helst, utan ”live steam”. Vilket betyder att de små loken drivs med äkta vara: ånga och stenkol.

– I Sverige finns bara en live steam-förening och det är vi. Men i England finns 600 live steam-järnvägar. Det är ju järnvägens ursprungsland och där gillar man verkligen sina gamla ånglok.

Från början bestod Borås miniatyrånglokssällskap av elva entusiaster som fick hyra området för en symbolisk summa av LM Ericsson och kommunen. Börje Hedberg var själv med och skrev under kontrakten. 1986 invigdes banan och numera har föreningen 140 medlemmar, varav ett fyrtiotal från Sjuhärad.

– Vi har även medlemmar i England, Tyskland, Schweiz, Norge och Danmark. De kommer hit och kör med egna lok och hela tåg under våra ångdagar i augusti.

På sommaren då Sandlidsbanan är öppen för trafik finns även möjlighet för allmänheten att åka.

– Det är ett uppskattat utflyktsmål. Förra året hade vi 2500 passagerare på fem kördagar. Men vi vill inte annonsera. Då blir det så mycket folk att vi inte klarar av situationen.

Att Börje Hedberg gillar tåg är inte konstigt. Han har intresset med sig från födseln.

– Min far var lokförare och han var dessutom den förste instruktionsföraren i Borås. Även min morbror och mina kusiner var vid järnvägen.

Börje Hedberg berättar livfullt hur det var på 1930-talet då boråsarna kunde skryta med att ha en av de största privatbanestationerna i landet. Det fanns fem linjer: Herrljungabanan som startades 1863, Varbergsbanan (1880), Göteborgsbanan (1894), Alvestabanan (1902) och Ulricehamnsbanan (1917).

– Ett 60-tal ånglok var stationerade i Borås, så det var friskt med rök vid stationen på den tiden. Det var härligt!

På 40-talet kom dock privatjärnvägarna att inkorporeras av statliga SJ. Ungefär i samma veva hade Börje Hedberg bestämt sig för att välja tåg som yrke. Ett säkert arbete, trodde han. Men faderns mening var annorlunda: jobbet saknade framtidsutsikter.

– Att 1940 eller 1942 säga att det inte fanns någon framtid vid järnvägen var mycket svårt att begripa. Då fanns i stort sett inget annat kommunikationsmedel tillgängligt.

– Men min far blev väldigt sannspådd. Redan 1955 när han pensionerades började man skära ner på banorna och strypa driften lite varstans. Och sedan har det gått baklänges, kan man säga.

Börje Hedberg följde faderns råd. Efter sina studier på Bäckängs läroverk stannande han i skolans värld. Han utbildade sig till lärare i Göteborg, utexaminerades 1950 och började undervisa sin första klass på Sjöhagenskolan i Sjömarken. 1992 gick han i pension som rektor för Norrbyskolan; för övrigt samma skola han började i som liten grabb 1934.

Du tillbringade närmare 60 år inom det svenska utbildningsväsendet. Vilken är din syn på skolans utveckling?

– När jag tog min examen 1950 trodde jag att allt skulle vara OK, ”nu har jag mitt på det torra”. Men 1955 kom den första förändringen och sedan blev det en enda lång rad av ständiga omorganiseringar av skolan. Jag tycker nog att man gick för hastigt fram och det att skedde på bekostnad av kunskaperna. Skolan blev mer av socialinrättning istället. Kanske är det inte fel det heller, möjligen är jag för konservativ. (skratt)

Ångrar du ditt karriärval?

– Inte alls. Hade jag fått leva om mitt liv skulle jag göra exakt likadant.

Varför?

– Skolan ger ju så fantastiskt mycket. Bara kontakten med ungdomar, föräldrar och alla fina lärare…

Vi avslutar samtalet genom att åka ner till den gamla lokverkstaden på Åhaga, som numera är konsert- och evenemangslokal. På begäran vill Börje Hedberg nämligen visa oss en av Borås förnämligaste skatter: B.A.J. 3. Ett genuint ånglok i skala 1:1, byggt 1901 av Nydqvist & Holm i Trollhättan. Vikt, inklusive kol och vatten: 31 ton. Maxhastighet: 45 kilometer i timmen.

Börje Hedberg har spelat en central roll för att rädda klenoden åt eftervärlden.

– Jag har två kärlekar i livet. Min hustru och detta lok. Min far har kört det och jag själv åkt med det, säger han och klappar ömt den gamla järnhästen som i dag står skyddad inne under Åhagas tak.

– Ånglok är det finaste som finns. De är liksom levande. Har man bara något att elda med kan man köra hur långt som helst. Med ett elektrolok räcker det att klippa av ledningen så är det slut.

Börje Hedberg är dock inte motståndare till moderna tåg, om nu någon skulle tro det. Han gillar X2000, men det är ändå ingenting mot exempelvis det franska supertåget TGV. Sverige har hamnat lite i bakvattnet i förhållande järnvägsutvecklingen ute i Europa.

– Där är det fint. SJ har mycket att lära. Höghastighetståg är framtiden!

Häpnadsväckande uppriktigt om Ian Gillan

Publicerad den av
Svara

DVD: Highway Star – A Journey In Rock
Artist: Ian Gillan
Label: Universal 

Han har både sjungit rollen som Jesus i originalinspelningen av Jesus Christ Superstar och frontat Black Sabbath under en period. Bara att ha den bedriften på sitt CV ger onekligen skäl till respekt.

Men Ian Gillan är förstås mest känd som sångare i Deep Purples legendariska MK 2-uppsättning, som på 70-talet bidrog till att etablera hårdrocken som genre med epokgörande plattor som In Rock, Machine Head och Made In Japan.

Fyrtio år bakom mikrofonen har det blivit nu, vilket givit anledning till en lång DVD-dokumentär om Gillans musikaliska karriär. Han berättar själv häpnadsväckande uppriktigt om med- och motgångar, de ständiga bråken med gitarristen Ritchie Blackmore och bekymren i solobandet Gillan efter avhoppet från Purple 1973.

Intressanta kommentarer ges också från övriga MK 2-medlemmar (minus antagonisten Blackmore), som ytterligare belyser hur snabbt stämningen ruttnade i bandet efter återföreningen 1984.

Trist är bara att denna i övriga ambitiösa produktion saknar maffiga arkivklipp från Purples storhetstid. Istället får vi låta oss nöja med konsertinspelningar av Smoke on the Water och andra klassiker från dagens grånade grupp, där både virtuosen Blackmore och hammondguden Jon Lord saknas.

Att storrökaren Gillan inte heller har samma sting i rösten som förr är tyvärr blott för uppenbart (att skrikarhöjdaren Child in Time numera är struken från setlistan är talande).

Men fotbollsfansen kan å andra sida glädjas åt att möta Gillans gamla drinkarpolare George Best i vad som måste vara en av hans sista intervjuer innan bortgången förra året.

(Borås Tidning 2007-04-16)

Titanic, 95 år efter katastrofen

Publicerad den av
Svara

På sin tid var hon ett av världens mest kända fartyg, tillverkad på ett varv i Belfast för brittiska White Star Lines räkning. Det var under de stora oceanångarnas epok, när rederierna i mördande konkurrens slogs om passagernas gunst på den transatlantiska rutten mellan Europa och Amerika.

Det omskrivna Blå bandet spelade en viktig roll i försöken att kapa åt sig marknadsandelar. Utmärkelsen tillföll det fartyg som snabbast lyckades ta sig över Atlanten, vilket gav mängder av värdefull reklam och prestige åt det ansvariga rederiet. Cunards Mauretania hade länge rekordet i 1900-talets början, White Star Line valde dock en annan metod för att locka folk ombord.

Istället för hastighet skulle man satsa på storlek, komfort – och säkerhet. Katastrofer med passagerarfartyg var tyvärr ingen ovanlighet, kring förra sekelskiftet hade åtskilliga skepp mött sitt öde ute till havs. Nu skulle White Star Line bygga det väldigaste, lyxigaste fartyg som skådats.

Blott hennes längd av 270 meter och bruttovikt på 46.000 ton gav en känsla av förment trygghet mot naturens rasande element. Dessutom hade skeppet en konstruktion av pumpanordningar och vattentäta skott, som enligt ingenjörerna gjorde henne ”praktiskt taget osänkbar”.

Rederiet sparade inte på krutet i sin marknadsföring. Uppmärksamheten var maximal när deras nya flaggskepp togs i trafik sommaren 1911. På många sätt kom hon också att motsvara förväntningarna. Med åren fick hon det talande smeknamnet ”Old Reliable” och ångade troget fram och tillbaka över Atlanten ända tills pensioneringen i mitten av 30-talet.

Men som så ofta konstaterats: ingen skriver historien om lyckosamma skepp. Om Olympic är ihågkommen i dag är det endast som en liten, men inte oväsentlig fotnot. Hon var nämligen systerfartyg till Titanic.

Olympic började byggas tre månader innan arbetet på Titanic startade. De låg stapelbädd vid stapelbädd i Belfast. Titanic blev något större, utseendemässigt skiljde endast smärre detaljer. Om Olympic badade i medialt strålkastarljus redan vid sjösättningen 1910, var det inga större ceremonier när Titanic gled ner i vattnet i maj 1911.

Även när Titanic var klar för jungfrufärd blev ståhejet blygsamt. Det berodde inte bara på att Titanic rangordnades som tvåa i förhållande till White Star Lines stolthet Olympic. Titanic lämnade även hemmahamnen i Southampton under lågsäsong, den 10 april 1912.

Hon stävade först över Engelska kanalen och hämtade upp fler passagerare i franska Cherbourg. Sedan vände hon upp mot Queenstown på Irland, som var den sista utresehamnen innan Atlantfärden mot det hägrande målet i New York.
Passagerantalet motsvarade då endast två tredjedelar av Titanics kapacitet. Och det mesta av lastutrymmet gapade tomt – inte ens 20 procent var taget i anspråk.
Några händelselösa dagar passerade. Men snart förändrades allt.

Trots att Titanic omöjligen kunde slå Cunards snabba ångare, fanns en stämning av fartblindhet på kommandobryggan. Chanslös mot Mauretania? Visst. Å andra sidan fanns en möjlighet att väcka uppståndelse i tidningarna om Titanic spöade sin egen tidtabell genom att anlöpa New York tidigare än annonserat. Därför höll Titanic över 20 knop när mörkret föll den 14 april, trots att flera fartyg i området telegraferat isvarningar under dagen.

Stjärnhimlen var gnistrande klar och havet låg förrädiskt stilla när isberget plötsligt dök upp rakt föröver. Försöket att gira undan misslyckades, isen rev upp skrovet på styrbords sida och vattnet vällde in. Klockan var då 23.40. Denna lördag är det precis 95 år sedan. Efter två timmar och fyrtio minuter var oceanångaren försvunnen under ytan.

Om Titanic inte var särskilt intressant förr, blev hon det sannerligen nu. ”Världens största ångare förolyckad”, löd rubriken i Borås Tidning den 16 april då boråsarna nåddes av beskedet. Men uppgifterna om vad som verkligen hänt efter sammanstötningen med isberget är förvirrade och motstridiga. Den ansvarige redaktören tycks ha valt att publicera alla telegram han fått och sedan överlåtit till läsarna att dra sina egna slutsatser.

En nyhetsbyrå förkunnar att Titanic går ”långsamt med egen maskin i riktning mot Halifax”, eskorterad av ”två andra ångare (—) och att alla passagerare befinna sig ombord på dessa”. Andra telegram meddelar att ”Titanic håller på att sjunka” eller att ”Titanic sjönk kl 02.20 i morse. Ingen människa skall därvid ha omkommit”. På samma sida finns det dock svarta rader om att antalet döda pendlar från ”hundratals” till att ”öfver 1600 människor omkommit”.

Vad skall man tro? Bilden klarnar dock med förfärande tydlighet dagen därpå då BT:s rubrik kort och gått lyder: ”Titanics undergång”. Därefter följer en lång och ingående redogörelse för händelsen, inklusive ett fotografi på det förlorade passagerarfartyget (illustrationer förekom annars mycket sparsamt i den tidens tidning).

Skildringar om förlisningen och dess efterspel löper som en följetong kommande veckor. Sorg och förstämning blandas med ilska mot den som anses bära främsta ansvaret för olyckan: Bruce Ismay, direktör för White Star Line som funnits med ombord och haft fräckheten att överleva.

Med på Titanic fanns också över hundra svenska passagerare (de flesta emigranter). Namnlistor publiceras över räddade och döda. BT meddelar den 18 april att en ”ung elfsborgare” befunnit sig på Titanic. Det är den 16-årige lantbrukarsonen Algot Nilsson från Grönahög utanför Ulricehamn. Hans öde förblir ovisst till den 27 april då BT kan ge definitivt besked efter att ett telegram anlänt från Förenta Staterna. Algot Nilsson hade lyckligtvis valt ett annat fartyg för sin resa.

Men på Titanic klarade sig blott 712 av de drygt 2.200 ombordvarande människorna. Hårdast drabbades passagerarna i tredje klass. Av dessa överlevde endast 25 procent. Motsvarande siffror för första och andra klass var 62 respektive 59 procent. Samtidigt var det bara ungefär en fjärdedel av besättningen som räddades. En värre olycka till sjöss hade dittills aldrig inträffat. Europa och USA chockades.

Varför blev förlusten i människoliv så omfattande? En av flera anledningar är naturligtvis att Titanics system av sexton vattentäta skott inte fungerade. I det finstilta kontraktet garanterade varvet faktiskt bara ”osänkbarhet” om två av dessa skott vattenfylldes.

I realiteten skulle hon dock klarat att hålla sig flytande med tre, kanske fyra, drabbade avdelningar. Men inte sex, som kollisionen med isberget resulterade i. Revan under vattenlinjen blev närmare hundra meter lång.

Pumparna rådde inte på de inströmmande vattenmängderna. De särskiljande skotten var heller inte dragna högre än till femte däck, vilket gjorde att vattnet rann över kanterna, avdelning för avdelning.

Vidare är det ett välkänt faktum att Titanic saknade tillräckligt med livbåtar. Fartyget fick maximalt ta 3 547 personer ombord. Antalet livbåtsplatser var endast 1.178. Men då hade ändå White Star Line varit generösa i sin tillämpning av gällande regler, vilka krävde att ett skepp av Titanics storlek måste rymma 962 människor i livbåtarna…

Förklaringen är att det föråldrade brittiska regelverket beräknade antalet livsbåtsplatser utifrån fartygets tonnage, inte efter dess passagerare.
Livbälten fanns dock till samtliga. Fast vad hjälpte det i den iskalla Nordatlanten? De flesta som omkom i samband med Titanics förlisning drunknade inte. Utan frös ihjäl.

Eftersom det tog ett bra tag innan fartyget slukades av havet fanns ovanligt gott om tid att bygga provisoriska flottar för dem som inte fick rum i livbåtarna. Titanics kapten Edward J Smith visste att fartyget var dödsdömt redan efter tjugo minuter och kunde gett en sådan order. Varför han underlät att göra det, är något av en gåta (tyvärr fanns ingen möjlighet att förhöra honom efteråt, Smith följde med skeppet i djupet).

Dessutom hade många ombord invaggats i falsk säkerhet av snacket om att Titanic inte kunde sjunka, och begrep inte farans verkliga dimensioner förrän det var för sent. Exempelvis var det bara 69 personer som följde med de första två livbåtarna som sattes i sjön, trots att det fanns plats för 130. Den mentala krisberedskapen lämnade alltså mycket övrigt att önska.

Många omskakande fartygsolyckor har inträffat sedan 1912. Lusitania, Andrea Doria, Herald of Free Enterprise, Estonia… Den största sjökatastrofen någonsin inträffade i januari 1945 när det tyska flyktingfartyget Wilhelm Gustloff föll offer för en rysk torped i Östersjön. 9000 människor omkom.

Ändå kan inget av dessa skepp mäta sig med det intresse som tillkommit Titanic. Närmare hundra år efter förlisningen finns inga tecken på avmattning. Tvärtom. Antalet spaltmeter som skrivits i pressen är numera uppe i astronomiska siffror. Litteraturen är fullständigt oöverskådlig. Någon har beräknat att det publiceras minst en ny bok om Titanic varje månad i världen (själv rekommenderar jag gärna Titanic av den ypperlige svenske fartygshistorikern Claes-Göran Wetterholm).

Filmer har naturligtvis gjorts i massor. Vi har väl alla sett James Camerons supersuccé från 1997 med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna. Men den första filmen om Titanics förlisning månglades faktiskt ut på biograferna redan samma år som hon sjönk!

Fascinationen kring Titanic beror väl till en del på att berättelsen om henne innehåller en tragisk storslagenhet som för tanken till det klassiska grekiska ödesdramat. Spänningen förhöjs ytterligare genom vetskapen om att människor av kött och blod tvingats spela med i storyn. Vi grips och identifierar oss med dramats olycksaliga deltagare på ett sätt som ingen fiktiv historia förmår.

Samtidigt har Titanic seglat in i vårt kollektiva medvetande som en slags modern motsvarighet till Bibelns sedelärande myter. Den osänkbara oceanångaren med det himlastormande namnet representerar människans hybris och fåfänga likt en uppdaterad version av Babels torn i Gamla testamentet.

Titanic kan även sägas stå som symbol för 1800-talets förlorade värld av borgerlig råkapitalism, nyrikt överdåd, hårda klassbarriärer, glödande framtidsoptimism och okritisk tro på de tekniska landvinningarnas välsignelser. Det var ett samhälle som radikalt kom att förändras med första världskrigets överraskande utbrott 1914. I efterhand kan Titanics minst lika oväntade undergång två år tidigare ses som en föraning till den jättekatastrof som komma skulle.

En sak är i vilket fall säker. Titanic besitter en förtrollande kraft som garanterat kommer att vara obruten länge än. Fysiskt må hon idag ligga och rosta sönder på 3,8 kilometers djup i Atlanten. Men historien om henne förefaller – ja, just det: osänkbar.

Fotnot: Titanic hade ytterligare ett systerfartyg, Britannic som sjösattes 1914 och blev lasarettfartyg under första världskriget. En tysk mina sänkte henne i Medelhavet 1916. Britannic hette egentligen Gigantic. Men när Titanic gick under blev White Star Line mindre skrytsamt när det gällde att namnge sina skepp.

(Borås Tidning 2007-04-14)

Folkpartiet tyst om förintelseförnekare

Publicerad den av
Svara

Fransmannen Robert Faurisson kallar sig historierevisionist. Det gör alla som tillhör hans krets. Men någon revision av historien är det inte frågan om. Utan illasinnad förnekelse.

Robert Faurisson är nämligen sedan 70-talet en ledande propagandist för ståndpunkten att nazisternas folkmord på sex miljoner judar under andra världskriget aldrig ägt rum.

Argumentationen för denna bisarra tes är ofta förrädiskt skickligt upplagd. Pseudovetenskapliga resonemang blandas med ett myller av detaljerade faktapåståenden och källhänvisningar i floder. Syftet med revisionisternas verksamhet är att åter göra antisemitismen rumsren och rehabilitera nazismen som politisk ideologi.

Förnekelsen av Förintelsen är heller inget marginalfenomen, utan numera en veritabel industri av världsomspännande karaktär.

Reaktionerna var också mycket starka när Robert Faurisson i början av 90-talet bjöds in till Sverige av nynazisten Ahmed Rami, mannen bakom Radio Islam. Händelsen uppmärksammades stort i medierna.

Ledarskribenter, kulturdebattörer och politiker närmast tävlade i att uttrycka avsky och fördömanden. Sverige vägrade visa tolerans mot intoleransen, vilket förstås var en utmärkt och nödvändig demonstration.

Men varför reagerade ingen i början av mars 2007? Då var Robert Faurisson på en flera dagars propagandaturné i Sverige för att lansera sin bok Mitt liv som revisionist, vilken översatts och utgivits av det nazistiska bokförlaget Logik.

Faurisson besökte Stockholm, Göteborg och Malmö på möten arrangerade av den svenska extremhögern. Trots avslöjande reportage i den antirasistiska tidskriften Expo var intresset obefintligt denna gång.

Journalisterna brydde sig inte. Kulturfolket teg. Och om det fanns någon upprördhet bland representanterna för våra riksdagspartier doldes den i så fall väl. Medge att det är förvånande.

De senaste åren har vi haft breda informationskampanjer om Förintelsen, det har varit flera internationella förintelsekonferenser i Stockholm, en särskild myndighet har inrättats (Forum för levande historia), Förintelsen har fått en minnesdag i almanackan.

Ändå denna likgiltighet när grundläggande värden utmanas i vår egen tid, i vårt eget land.

I NU nr 5/07 fanns en artikel som uppmärksammade årets minnesdag över nazismens offer. Den 27 januari hade offentliga framträdanden gjorts av ledande folkpartister som Lars Leijonborg, Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Fredrik Malm.

Som goda liberaler har samtliga visat prov på ett djupt och långvarigt engagemang i kampen mot antisemitismen och dess företrädare. Jag har därför lite svårt att begripa att inte ens folkpartiet lyfte ett finger när en av världens mest beryktade förintelseförnekare någon månad senare spred sina groteska lögner i Sveriges tre största städer.

Tystnaden är väl knappast det bästa sättet att bemöta figurer som Robert Faurisson – eller?

(NU 2007-04-05)

Thorsten Flinck – teaterns McEnroe

Publicerad den av
Svara

Uppdrag: intervjua Thorsten Flinck inför lördagens föreställning av Doktor Flinck på Sagateatern i Borås.

Det är något att bita i för en journalist. Bara att få tag på honom är inte helt lätt.

Intervjutiderna bokas om några gånger. Thorsten ber artigt om ursäkt. Han är på turné, befinner sig i bilen, måste repetera, etc.

Till sist gör vi upp om att jag skall ringa honom på Frimurarhotellet i Linköping mellan klockan nio och halv tio på morgonen.

Jag ringer och ringer. Signal efter signal. Timmarna går.

Hopplöst.

Men sent framåt eftermiddagen får min mobil plötsligt liv.

– Tjena, det är Thorsten. Du hette Christian? Borås Tidning? Sorry. Det var sånt jävla liv här på hotellet i går efter föreställningen, lät som ett gäng hockeyfans höll på hela natten. Var tvungen att byta rum, kunde inte somna förrän klockan sju på morgonen, jag steg precis upp.

Om Thorsten Flinck är nyvaken märks det knappast. Han pratar fort som en kulspruta och är så intensivt närvarande man kan bli på andra sidan av en telefonlur.

Jag förstår omedelbart att det är no bullshit som gäller och öppnar med frågan:

Gillar du tennis?

– Nej. (tystnad)

Synd. Annars kan man se dig som teaterns motsvarighet till John McEnroe, bägge ansedda att vara rebelliska genier, som…

– Det där är nog inte så dumt, säger Thorsten Flinck eftertänksamt om jämförelsen. Och får snabbt upp ångan igen.

– På den tiden såg jag faktiskt en hel del tennis. McEnroe hade sitt sätt att vara, va. Han använde ilskan för att komma någon vart. Var kompromisslös. Föll utanför gängse strukturer. Men folk missförstod honom och då kommer hatet, misstänksamheten.

– Jag är totalitär i det jag gör. Konsten, skådespeleriet är inte fiktion! Det handlar om att skoningslöst slita sönder våra käraste illusioner. Teaterns uppgift är att peka på nya former av sanning, allmängiltigt, så otolkat som möjligt.

– Teatern ska inge människorna framtidstro, skapa solidaritet människor emellan. Förstår du? Du hänger med, va? (skratt)

Eh, visst.

Det är sannerligen en utmaning att försöka anteckna när Thorsten Flinck gasar på. Orden väller fram, resonemanget kör hit och dit i halsbrytande fart. Det är namn, associationer, anekdoter och liknelser i hundratusen knyck.

Jag kämpar tappert med pennan. Thorsten Flinck är inne på en förklaring varför han är kristen socialist. Han drar ut på en historisk exposé över hur kyrkan traditionellt varit ett skyddat rum för tiggare och andra olycksbarn, hoppar sedan tillbaka till scenkonsten.

-Det är inte för inte teatern drar till sig så många särlingar, liksom resturangbranschen för övrigt, där finns exempelvis det största antalet homosexuella – och sådana som mig.

-Det är också det vackra med teatern, att det finns så många sköra människor där, sköra i betydelsen att de bär på drömmen om något bättre.

– Jag har skitat ner det mesta i mitt liv, bråkat, fått sparken, gjort idiotiska saker. Men som konstnär är jag vit. Hantverksmässigt är jag den mest kunnige i landet på mitt yrke. Och ska du vara närvarande på alla nivåer så kostar det. Man måste riskera både ett och två och tre skott i hjärtat.

Flinck fortsätter med att tala om kontroverserna på Dramaten, om Ingmar Bergman, rövslickande skådespelarkolleger…

Vi kommer så in på hans föreställning av Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas, som av upphovsrättsliga skäl är omdöpt till Doktor Flinck.

Hur vill du beskriva den?

– Som det väl står på affischen, ett slags samtal mellan Thorsten Flinck och publiken. Det var tre år sedan den hade premiär och jag vet att min version av Doktor Glas är bra. Så in i helvete bra! Är vi klara?

En standardfråga bara. Vad tycker du om att komma till Borås?

– Jag var i Borås förra året och spelade med ett band, inte mitt eget band alltså, ett annat band, i någon stadshuskällare. Det var roligt och trevligt. Jag hoppas att boråsarna kommer och värmer mig på lördag. Då ska jag värma dem och mer därtill.

– Christian! Du har fått din intervju, jag måste checka ut från hotellet. Hej!

(Borås Tidning 2007-03-31)

Bland råttor, kastruller och tennisbollar

Publicerad den av
Svara

Det är en gråmurrig förmiddag i Göteborg. Enstaka snöflingor vindlar genom luften medan frusna fotgängare skyndar fram längs Västra Hamngatan. Per Johansson har valt baren på Hotell Plaza som mötesplats.

Men, tyvärr. Stängt.

Vi sätter oss på ett näst intill folktomt fik runt hörnet istället. En expresso, en café latte. Och så lägger jag hans debutroman Göteborg i päls på bordet och drämmer till med frågan:

Hur känns det att plötsligt vara författare och få stå i bokhyllan med Strindberg och gänget?

– Det känns ju… skôj, garvar Per Johansson på imiterad göteborgsdialekt.

Han är egentligen från Eskilstuna, bägge föräldrar var dock boråsare ursprungligen.

Men allvarligt?
– Jo, det är väldigt kul. Men det har hänt så mycket sedan boken kom ut, jag har inte riktigt… Vet i fan, alltså.

Han tvekar, letar efter orden.

– Det är nog först när jag varit ute och gjort uppläsningar inför publik som jag verkligen begripit att jag skrivit en bok. Annars känns det bara som boken kommer ut och ingen läser den. Men nu fattar man att folk faktiskt har gjort det.

Han nämner en författarafton på Café Hängmattan i Majorna. Efteråt fick han beröm av en kvinnlig åhörare – Marika Lagercrantz. Knappast en tillfällighet.

Åtskilliga lovord har strötts över romanen, vilken tar oss med bakom restaurangvärldens kulisser i rikets andra stad – till högar av smutsiga porslinstallrikar och skitiga kastruller.

Där, längst ner i kroghierakin, arbetar bokens huvudperson som diskare efter att ha hoppat av universitetsstudierna i statsvetenskap. Tempot är högt, ryggen värker och ångesten stundtals övermäktig.

Per Johansson bjuder på en egensinnigt blandning av en närmast plågsam vardagsrealism och stora portioner humor i en detaljskarp skildring med stark närvarokänsla.

Berättelsen är uppbruten i korta prosastycken, interfolierad med litterära referenser och redogörelser för råttornas liv och matvanor.

– Jag har själv jobbat sju år som diskare, så boken är väldigt självbiografisk. Till 78 procent (skratt). Fast jag kallar det dokumentärfiktion. En del moment är helt fiktiva.

Du har ett speciellt, fragmentariskt sätt att skriva…

– Ofta när författare försöker binda samman en hel roman får jag en känsla av en enhetlig röst som är falsk. Det jag är intresserad av, nuet och närvaron – ja, då är tillvaron ganska skör och tankarna spretiga. Det är väl det jag försöker komma åt med det fragmentariska, att det finns flera olika dimensioner i nuet.

Per Johansson berättar att vissa stycken är helt obearbetade. Episoder och replikväxlingar från restaurangköket som nedtecknats direkt i anteckningsblocket och sedan fogats in i romanen. Allt för att nå ett så autentiskt uttryck som möjligt.

– Jag brukar använda uttrycket ”logga på”. En roman med ett nedslipat och perfekt språk har aldrig riktigt loggat på verkligheten. Den är ju ganska kaotisk.

Det förekommer en del verkliga personer i boken också. Bland annat figurerar statsvetaren Bo Rothstein, skådespelaren Tuva Novotny, en medlem av Broder Daniel. ”Big Brother-estetik”, säger Per Johansson:

– Det handlar om att använda det som är kroppsligt och ganska direkt. När jag pluggade litteraturvetenskap sas det att man absolut inte får använda något som är förgängligt – som namn på kändisar, för om hundra år vet ingen vilka det är.

Titeln Göteborg i päls är dels en blinkning åt Leopold Sacher-Masochs beryktade 1800-talsroman Venus i päls, dels anspelar den på ett i boken flitigt förekommande pälsdjur. Råttorna med sina gångar under marken kan förvisso hierarkiskt kopplas till diskarens tillvaro. Det är dock inte enda skälet till råttornas centrala roll.

– Samtidigt som jag vill lösa upp den traditionella berättelsen, vill jag inte göra boken omöjlig att läsa. Läsaren kan följa råttorna som en trygghet i historien. Själv kan jag också utnyttja råttorna genom att låta mina fragment följa dem och på så sätt sprida berättelsen, förklarar han och tillägger:

– Jag var lite rädd för att råttorna skulle bli ett alltför abstrakt eller teoretiskt grepp. Men eftersom jag har haft direktkontakt med råttor både som diskare och privat, känns det ändå införlivat i det som faktiskt hände.

Den ymniga litterära namnedroppningen då?

– En del tror att jag gjort det bara för att verka cool. Men människan försöker alltid göra historier av sitt kaos. Jag kunde exempelvis tänka att ”det här är precis som när George Orwell stod och diskade”. Det gav ett sammanhang och byggde upp min självkänsla. Jag misslyckades med statskunskapen, blev diskare och kunde inte bli kock. Men litteraturen var ändå något jag hade förbindelse med.

Vilka reaktioner har du fått från dina arbetskamrater på krogen?

– Jag har lämnat restaurangbranschen och jobbar inom hemtjänsten nu, så jag har inte hört några kommentarer. Borde kanske söka upp dem, skrattar Per Johansson och avslöjar sedan att han redan är på gång med en uppföljande roman.

– Många brukar få problem med andra boken, skrivkramp och så där. Men än så länge går det bra.

Under vårt samtal har lokalen fyllts av gäster. Utanför caféfönstret mot Domkyrkan glider spårvagnarna förbi i allt stridare ström och vi kommer in på en av Per Johanssons, möjligen något otippade, passioner. Att titta på damtennis.

– Det är inga dueller i herrtennis, det för mycket serve och missar hela tiden. Damtennis är roligare, där kan de hålla igång bollen mer. Det är perfekt när man är utslagen efter en dag på jobbet och behöver varva ner. Tennisen påminner om diskjobbet i sin monotoni, men är ändå vilsamt.

Favoritspelare?
– Kim Clijsters. Fast hon skall ju sluta. Det är för jävligt.

För övrigt gillar Per Johansson inte bara att kolla på tennis. Han har efter många års uppehåll nyligen tagit upp sporten igen.

– Det var skitsvårt i början. Och konditionskrävande. Även om jag har jobbat mycket fysiskt, så var jag helt slut efter fem minuter på banan.

Ditt bästa slag?

– Forehand, utan tvekan!

(Borås Tidning 2007-02-26)

TV nobbar tennisen

Publicerad den av
Svara

Resultattavlan på Roland Garros i Paris förkunnar 6-3, 6-4,6-4. Sven Davidson från Borås har precis krossat amerikanen Herbie Flam i tre raka set och blivit den första svensken någonsin som vunnit en Grand Slam-final i singel.

Det är ett av den svenska idrottshistoriens största ögonblick. Lagom till det stundande 50-årsjubileumet av segern har Davidson också blivit invald i ”The International Tennis Hall of Fame” tillsammans med bland andra Pete Sampras.

Men när det begav sig väckte Davidsons prestation knappt ens ett höjt ögonbryn här hemma. Kontrasten till hysterin när Björn Borg upprepade bedriften i Paris sjutton år senare är slående. Varför denna skillnad i uppmärksamhet? I boken Århundradets svenska stjärnor (1999) ger Davidson själv svaret: TV.

Inga TV-kameror fanns på plats 1957. Men på 70-talet kunde svenskarna följa Borgs triumfer i sina egna vardagsrum. SVT medverkade aktivt till att göra tennisen till en bred folksport, vilket i sin tur säkrade generationsskiftet på 80-talet med Wilander och Edberg i spetsen.

Numera är dock tennismatcher en sällsynt företeelse i rutan. Det bidrar näppeligen till att råda bot på den vissnade återväxten. Hur många ungar lockas i dag att nöta bollar mot garagedörren?

Som SvD:s tennisreporter Jonas Arnesen nyligen konstaterade: ”Sedan ett antal år låtsas cheferna i TV-huset på Gärdet knappt om sporten. Däremot låtsas man vara ett public service-företag”.

(Borås Tidning 2007-01-29)

Gulf är tillbaka!

Publicerad den av
Svara

1983 var ett sorgens år.

Ebba Grön lade av, KISS slopade sminket, Björn Borg slog sin sista boll på ATP-touren – och Gulf upphörde när det klassiska bensinvarumärket köptes av dassiga Kuwait Petroleum (Q8).

Kort sagt, mycket av magin försvann ur tillvaron.

Särskilt det faktum att Gulf skattade åt förgängelsen var tungt att bära. Alla som sett stilikonen Steve McQueen köra Porsche 917 i filmen Le Mans från 1971 vet vad jag menar. Denna poetiska orgie i vrålande motorer kan fortfarande göra pojkar av män snabbare än kvickt.

Och vilken logga prydde McQueens muskelbil, samt hans vita racerjacka med blå och röda ränder? Gulf, naturligtvis.

Bara att som grabb pumpa cykeln vid Gulfmacken i sömniga Kungsbacka där jag växte upp, gav förnimmelsen av att plötsligt komma i kontakt med en coolare värld.

Ack, those were the days…

Men undrens tid är tydligen inte förbi. Innan jul kom nyheten att Gulf återuppstår. Det är företaget Nordic Oil som tänker skylta om sina 145 svenska bensinstationer med det svunna varumärket. Samtidigt planerar man att börja kränga Gulf-relaterade kläder och andra accessoarer.

För den som inte kan bärga sig, gå in på sajten http://www.grandprix-originals.com och shoppa loss. Sedan kan du leka Le Mans på R40 mot Göteborg i en lika fräck utstyrsel som McQueen.

Som han själv sade: ”Att köra racerbil, det är livet, allt som händer före och efter är enbart väntan”.

(Borås Tidning 2006-12-28)

Rymden i populärkulturen

Publicerad den av
Svara

Går det att välja ett fräckare yrke än att bli astronaut? SYO-konsultens svar borde vara givet. Kolla bara in Philip Kaufmans suveräna film Det rätta virket (1983), baserad på Tom Wolfes bok med samma namn om pionjärgänget som rattade USA:s raketer i början av 60-talet. John Glenn, Gus Grissom, Alan Shepard…

Supermanliga, tuffa, iskalla grabbar som tuggar sten och spottar grus på väg upp genom atmosfären. Någon som associerar dem med deras nutida kollega Christer Fuglesang? Knappast. Han framstår snarare som rymdens svar på Cliff Barnes, den evige losern i TV-serien Dallas.

I början av 90-talet utsågs Fuglesang till att bli Sveriges förste astronaut. Sedan dess har han tränat och tränat. Väntat och väntat. Ivrigt snackat om sina planerade färder, som bara ställts in och bokats av. Den ständigt dumpade Fuglesang har fått trösta sig med ännu en vända i simulatorn. Så har det hållit på 15 år. Grabben börjar likna ett skämt.

Men den 8 december skall det verkligen bli av, tro det eller ej. Då bär det i väg till den internationella rymdstationen ISS. Häftigare resa får man titta i månen efter.

Istället för att fnissa åt Fuglesang är han snarare värd vår beundran. Trots de trista åren på avbytarbänken har han envist fokuserat på sitt mål att erövra rymden och vägrat gett upp.

Som sådan blir han närmast en personifikation av människans uråldriga, aldrig falnande dröm om att upptäcka vad som finns bortom den kollektiva vagga vi kallar jorden. Fascinationen vid stjärnorna har funnits så länge människosläktet existerat. Avtrycken inom moderna populärkulturella fenomen som musik och film är minst sagt åtskilliga.

Knappt hade filmen fötts som medium innan publiken flockades utanför biograferna för att se den franske regissören George Melies’ magnifika Le voyage dans la lune (1902). Det var en för sin tid synnerligen avancerad och påkostad filmatisering av Jules Vernes roman Från jorden till månen. Melies var en innovatör som tidigt sprängde gränserna för vad som var möjligt att visa på vita duken.

Trots att oräkneliga rymdrelaterade rullar gjordes under decennierna som följde, dröjde det till 1968 innan någon på samma sätt lyckades ta andan ur biobesökarna. Kombinationen av revolutionerande specialeffekter, visuell storslagenhet och poetiskt berättande gör fortfarande Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr till den främst filmen i sitt slag.

Betraktaren får själv läsa in meningen, då traditionellt narrativ saknas. Ytligt sett kan handlingen beskrivas med att en mystisk monolit upptäcks på månen som sänder signaler till Jupiter. En forskningsexpedition med fem astronauter och den talande superdatorn HAL skickas i väg mot planeten. HAL, som utvecklat ett eget medvetande, börjar dock trilskas på ett tämligen otrevligt sätt…

När Kubricks epos kom var ännu rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen feberaktigt het. Kubrick ställde in kameran på ett existentiellt perspektiv som med vida tolkningsramar utgör en slags meditation över evolutionen, vetenskapen och människans plats i universum. Av en händelse råkar rymdskeppet i filmen ha samma namn den rymdfärja Fuglesang skall åka med till ISS: Discovery.

Året efter att 2001 haft biopremiär vann USA rymdmatchen mot ryssarna genom Neil Armstrongs första steg på månen. Den epokgörande händelsen gav också David Bowie stjärnstatus. Under 60-talet hade han gjort rader av misslyckade försök att nå framgång i musikvärlden.

Men med singeln Space Oddity om astronauten Major Tom som försvinner i kosmos var timingen perfekt. Den blev Bowies första hit och var även inspirerad av Stanley Kubricks nämnda film. TV-bolaget BBC lär dessutom ha använt låten som bakgrundsmusik under sitt reportage om månlandningen!

David Bowie återvände sedan till rymden vid upprepade tillfällen. 1971 undrade han om det fanns Life on Mars (svaret kom när NASA:s Vikingsonder landade på vår grannplanet några år senare: stendött). 1972 fick Bowie in en konstnärlig fullträff med temaplattan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars – en av de bästa rockplattor som gjorts.

Där iklädde sig Bowie alter egot av en utomjording som med dystra konsekvenser försökte frälsa mänskligheten med rockmusik. 1976 spelade Bowie även rollen av en missanpassad alien på film i Nicolas Roegs The Man Who Fell To Earth. 1980 lät Bowie meddela vad som hänt med stackars Major Tom från 1969 i låten Ashes to Ashes: pank och flintskallig drev han omkring i sitt skepp som en socialt utslagen knarkare.

Om det gemensamma för Bowies rymdäventyrare är att det ständigt går illa för dem, är budskapet från hårdrockarna i Deep Purple desto mer uppmuntrande. I låten Space Truckin‘ (1972) för vi höra om glada astronauter som rockar runt i Vintergatan, har massor av tur på Venus och alltid festar på Mars.

Långt senare hann dock verkligheten upp gruppen när rymdfärjan Columbia kraschade 2003. En av de förolyckade astronauterna var en stor Purplefan som hade flera plattor av bandet med sig ombord (bland annat skivan Machine Head där Space Truckin’ ingår). När Deep Purple spelade in albumet Bananas samma år passade man på att hedra Columbias omkomna besättning med den instrumentala Contact Lost.

Den tjänar också som en påminnelse om att rymdresor alltid är högriskprojekt av ett mycket krävande slag. Därför bör vi nog enbart vara tacksamma för att Christer Fuglesang fått en sådan gedigen träning för uppgiften. På ISS skall han utföra en rad svåra uppdrag, men inte utan musik.

Med sig i ipoden har Fuglesang svenska tongångar av Bellman, Taube, ABBA och Magnus Uggla. Fast borde inte Thomas Di Levas samlingsplatta från 1999 platsa också? Titeln är ju sällsynt välfunnen i sammanhanget: För Sverige i rymden.

(Borås Tidning 2006-11-25)

Gardell vill nyansera bilden av islam

Publicerad den av
Svara

I väst sammankopplas islam påfallande ofta med våld, terror och förtryck. Det är också en tes som odlas av många politiska debattörer sedan attentaten mot World Trade Center den 11 september 2001.

Efter nazismen och kommunismen är islamismen det nya totalitära hotet, kan det bland annat heta.

– Den typen av förenklad retorik återspeglar bara islamofobiska stämningar i vårt eget samhälle. Man måste tillbakavisa alla som vill sätta en monolitisk bild av islam som en enhet, invänder Mattias Gardell.

Han är professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. I morgonkväll gästar han högskolans filosofikafé i Borås med en föreläsning om islam, demokrati och mänskliga rättigheter.

Mattias Gardell betonar eftertryckligt att islam är en mycket mångfacetterad rörelse och att huvudriktningen inom politisk islam faktiskt pekar mot demokrati.

– Om det har det växt fram en ny konsensus inom muslimsk filosofi. Trots dess stora popularitet hamnar detta i ständig mediaskugga på grund av vårt ensidiga fokus på marginella extremgrupper.

Själv använder han gärna termen folkhemsislam för att beskriva vad det handlar om.

– Den islamdemokratiska fåran är påfallande lik den svenska folkhemsideologin med engagemang för fri företagsamhet, facklig kamp, social omsorg och det finns en kvinnorörelse som är väldigt livaktig. Mer radikalt än så är det inte, konstaterar han.

Gardell påpekar i att arabvärlden, som domineras av enväldiga monarker och sekulära polisstater, står islamdemokraterna i opposition både mot det politiska tyranniet och det traditionella religiösa etablissemanget med krav på frigivande av politiska fångar, slut på censuren och så vidare.

Han drar en parallell till situationen i 60- och 70-talets Latinamerika då framväxten av den kristna befrielseteologin bidrog till att demokratisera en kontinent som nästan helt bestod av diktaturstater.

Men hur uppfattar då befolkningen i de muslimska länderna en figur som Usama bin Ladin?

– Bin Ladins popularitet varierar kraftigt. Många människor på gatan ser honom som en motståndsikon utan att för den skull direkt sympatisera med honom. Han är en symbol ungefär som Che Guevara blivit för somliga i väst utan att de vet vad Che egentligen stod för.

(Borås Tidning 2006-11-15)