Feministen Maria Hörnelius glöder än

Publicerad den av
Svara

– Det är inte varje dag man hittar en pjäs med så rika och mångfacetterade kvinnoporträtt. Det är en bristvara numera.

Så säger regissören och skådespelerskan Maria Hörnelius när vi sitter och fikar vid hennes köksbord hemma i Börstig, en lantlig idyll några mil utanför Ulricehamn.

Hon berättar om sin uppsättning av den engelske dramatikern Shelah Stephensons Minnen av vatten, som visas på Älvsborgsteatern i Borås på torsdag och fredag. Pjäsen hade premiär på Bohusläns teater i Uddevalla den 15 september och är nu på turné runt om i Västsverige.

– Den handlar om tre systrar som återvänder till sitt barndomshem för att begrava sin döda mor. Begravningar är förstås som alltid en pressad situation och mycket kommer upp till ytan, som rivalitet och avundsjuka. Men också syskonkärlek.

Maria Hörnelius svarar inte bara för regin, utan gör även själv en roll i föreställningen.

– Jag spelar den döda mamman, som mellansystern inte har gjort upp med och som återuppstår i hennes tankar.

Hörnelius betonar hur härligt hon tycker att manuset är.

– Pjäsen låter sig inte pressas in i något fack. Den är oerhört rolig och stundtals väldigt gripande. Det är som att uppleva en känslomässig berg-och-dal-bana.
Teatern är annars alltför mansdominerad, tycker hon och menar att Minnen av vatten fyller ett tomrum:

– Jag har ofta fått frågan från kvinnor: ”vad skall jag titta på med min dotter, finns det ingenting för oss?”. Det är ju kvinnorna som bär upp kulturen – och så skall vi bara titta på gubbar!

Nej, den feministiska glöden har ingalunda slocknat hos Maria Hörnelius, hon som på 70-talet medverkade i den legendariska proggteaterföreställningen Jösses flickor och även gjorde revolutionära uppsättningar med Nationalteatern. Vänsteridealen är hon fortfarande trogen.

– Jag kan sakna 60- och 70-talen. Då fanns känslan att det gick att åstadkomma vad som helst, att världen kunde förändras. I dag är tidsandan lite beklämmande. Girigheten breder ut sig och ord som solidaritet är nästan försvunna.

– Men sånt där går ju i vågor. Man får hoppas på ungdomen, säger hon med ett optimistiskt leende.

Till våren är för övrigt Maria Hörnelius aktuell på nytt i Borås. Då regisserar hon Nancy Victoria på Stadsteatern.

– Det är en dramatisering av Elsie Johanssons böcker om Nancy. Pjäsen handlar om en 13-årig flickas tillvaro och drömmar i en fattig miljö.

Att även det projektet ligger henne varmt om hjärtat är tydligt.

– Jag känner igen mig själv så mycket, det påminner om mina egna uppväxtår i Sundsvall.

Plötsligt tittar maken Bosse in i köket och påpekar skämtsamt att hans fru aldrig arbetat så mycket som nu när hon blivit pensionerad. Påståendet verkar inte helt ogrundat, ty Maria Hörnelius saknar inte järn i elden.

– Jag håller just på att läsa in en radioföljetong av Agneta Pleijels roman Drottningens Chirurg om läkaren som utförde det första kejsarsnittet i Sverige. Otroligt fascinerande. Pleijel är verkligen en berättare av Guds nåde!

(Borås Tidning 2006-10-11)

Släpp ut Halldoff!

Publicerad den av
Svara

Tack vare Svenska Filminstitutet håller jag äntligen en DVD-utgåva av Sven Klangs kvintett i handen.

Detta lågbudget-mästerverk av musikteatergruppen Oktober från 1976 om konflikterna i ett skånskt dansband på femtiotalet, tillhör tveklöst en av de skönast glimrande juvelerna i den svenska filmskatten.

Genom Filminstitutets klassikerutgivning slipper den samla damm i något svåråtkomligt arkiv. Istället kan både ny och gammal publik njuta av det oförglömliga mötet med Sven Klang & Co igen – och höra Christer Boustedt lira altsax som ingen annan.

Bland övriga pärlor som Filminstitutet låtit återuppstå i digitalt skick finns Ebba the Movie med punkrockarna Ebba Grön och Marie-Louise Ekmans härligt egotrippade Hallo Baby. 

Det är kulturpolitik, det! 

Ett kommersiellt bolag som SF, vilket häckar på rättigheterna till många hundra svenska filmer, tycker nämligen inte att det är tillräckligt lönsamt att själv återutge rullar som dessa.

Exemplet Janne Halldoff är talande. Från en av Sveriges kultigaste regissörer finns skamligt nog ingenting längre tillgängligt. Frågan är om Halldoffs Korridoren, Rötmånad, Firmafesten eller Polare någonsin kommer att släppas ut i DVD-hyllan.

Under Leif Pagrotskys sista tid som kulturminister hamnade dessvärre Filminstitutets fortsatta klassikerutgivning i kylan på grund av sparkrav och politisk oginhet.

Törs möjligen Sveriges cineaster hoppas på en islossning när nu ett borgerligt statsråd fått makten över penningpåsen?

(Borås Tidning 2006-10-14)

Ingen 40-årskris för Bamse

Publicerad den av
Svara

Bamse, världens starkaste björn, fyller 40 i år. Men någon fyrtioårskris är det inte tal om.

– Bamses ställning är god, både bland vuxna och barn. Föräldrar som själva brukade läsa tidningen när de var små, köper den i dag till sina egna barn. Vi säljer mer än 100.000 exemplar av varje nummer.

Det berättar Joakim Gunnarsson som är redaktör och bildansvarig förBamse på förlaget Egmont Kärnan.

– Vi har gjort en del förändringar i tidningen och det var faktiskt länge sedan läsekretsen var så engagerad som nu.

En av nymodigheterna är figuren Reinard Räv. Han är menad att axla manteln efter Vargen, som en gång var ”världsmästare i elakhet” innan Bamse omvände honom till den goda sidan.

– Vi gillade verkligen den elaka Vargen. Det behövs en stygging som balans i serien. De flesta har ju blivit snälla med tiden, den enda som finns kvar är väl Krösus Sork.

En annan nyhet är att Nina-Kanin, som är gift med Lille Skutt, upphört att vara hemmafru.

– Vi lät Nina-Kanin få en egen yrkesroll som journalist på Folkets Blad, säger Joakim Gunnarsson och visar en serie-episod där hon i sann Uppdrag Granskning-stil avslöjar en av Krösus Sorks många skumraskaffärer.

– Samtidigt har Nina-Kanins ungar hamnat på dagis, så där är ytterligare en fräsch miljö att spinna historier kring.

Joakim Gunnarsson betonar dock att utvecklingen sker med varsam hand och med bibehållen respekt för skaparen Rune Andréassons visioner.

– Vi har fått mycket feedback från läsarna. Vissa är jätteupprörda över förändringarna, andra är jätteglada. Jag tycker att vi hittat tillbaka till den anda som Rune ville förmedla med Bamse: äventyr med ett positivt budskap – att vara omtänksam, tänka på andra och inte bara sig själv.

Hur är det då med den påstådda ideologiska tendensen i Bamse? För några år sedan hävdade den tidigare moderate ledarskribenten Joakim Nilsson i en omdebatterad statsvetenskaplig uppsats att Bamse var en marxistisk revolutionsromantiker.

Men Joakim Gunnarsson är milt sagt skeptisk till den tesen.

– Bamse värnar de svagas rätt, sedan får man tolka det hur man vill. Själv anser jag inte att Bamse har någon partitillhörighet.

Att det däremot har gått 40 år sedan Rune Andréassons seriebjörn debuterade i offentligheten råder det inga motsatta meningar om. Och det är ett jubileum som inte Egmont Kärnan låter passera obemärkt.

– Bamse dök för första gången upp i veckotidningen Allers 1966. Samtidigt kom en serie svartvita filmer på TV. Dessa filmer, som inte visats igen sedan 70-talet, släpps på DVD i höst med restaurerad bild och ljud, meddelar Joakim Gunnarsson.

– Alla veckoserier i Allers 1966-1970 har också nykolorerats, remastrats så att säga, och samlats i en jubileumsbok. Den innehåller även bonusmaterial som alternativa sidor, julsagor och korrespondens, säger han.

För Bamsefantasten med gott om pengar frestar Egmont Kärnan med ännu fler godbitar. Samtliga Bamsetidningar sedan starten 1973 återutges i inbundna årgångsböcker. Och färgfilmerna finns redan att köpa i en DVD-box.

Själv tycks Joakim Gunnarsson stortrivas i den dunderhonungsätande björnens sällskap.

– Ja, det är kul att jobba med Bamse! Man når ut till så många barn och vi på tidningen är ett bra team som verkligen brinner för serier.

(Borås Tidning 2006-09-26)

Från skräpkultur till konstform

Publicerad den av
Svara

Tro det eller ej. Det fanns en tid då tecknade serier stämplades som kommersiell skräpkultur av närmast samhällsfarlig karaktär i Sverige.

Barn och ungdomar riskerade ungefär lika stor skada av Fantomen och Agent X9 som att sniffa thinner eller köra moppe utan hjälm, hävdade vissa förstå-sig-påare.

– När jag arbetade på bibliotek under 80-talet var serier absolut portförbjuda, berättar Anna Sjölander och ler åt minnet.

Hon är i dag verksam på Regionmuseum Västra Götaland och producent för vandringsutställningen Serieboom, som visas på biblioteket i Bollebygd fram till den 7 oktober. Målgruppen är främst elever på högstadiet och gymnasiet.

Utställningen presenterar tio unga serietecknare, samtliga utbildade vid Serieskolan i Malmö. Deras verk har alla självbiografiska utgångspunkter, men av olika karaktär och stil.

Tecknaren Mattias Elftorp har exempelvis uttalade politiska ambitioner och vill mana till kamp mot kapitalismens avhumanisering av människan, medan Niklas Asker hellre gestaltar inre psykologiska tillstånd.

Här finns även Åsa Ekström som redan gjort sig ett namn med sina serier i japansk Mangatradition.

– Jag tycker att serier är en utmärkt konstform, ett bra sätt att föra fram idéer och tankar om världen. Serier kan även fungera som ett pedagogiskt hjälpmedel i skolorna och bidrar till att utveckla språket, menar Anna Sjölander.

Säga vad man vill. Men tiderna förändras onekligen.

(Borås Tidning 2006-09-20)

Det svänger om Gösta Oswald

Publicerad den av
Svara

Han försvann i vågorna utanför Gotland sommaren 1950. En undervattensström blev för stark, simturen för det unga litterära geniet slutade i en tragisk drunkningsolycka. Gösta Oswald blev endast 24 år. 

Ändå lyckades han skriva in sig i den svenska litteraturens panteon med en handfull böcker av förbluffande hög klass.

Redan året efter sin studentexamen 1945 debuterade Oswald på Bonniers förlag med diktsamlingen den andaktsfulle visslaren. Ett radikalt formexperiment, vilket genast etablerade honom som ett brådmoget och extremt beläst stjärnskott på den svenska modernismens parnass.

Oswald blev kanske den mest tidstypiske i kretsen av de så kallade fyrtiotalisterna, vars banerförare lystrade till namn som Erik Lindegren och Karl Vennberg.

 Under sin korta levnad hann Oswald blott publicera ytterligare ett verk, det lyriska prosadramat En privatmans vedermödor (1949). Postumt utgavs sedan Christinalegender och den ofullbordade romanen Rondo.

Litteraturprofessorn Johan Svedjedal har liknat Oswalds virtuosa språkbehandling som ett flöde av improviserade toner ur ett modernt musikstycke. Därför borde det måhända inte förvåna att Gösta Oswald även var kompositör. En del verk är kända och framförda tidigare.

Men pianisten Mats Persson har nyligen funnit hittills ospelad musik av Oswald i Kungliga Bibliotekets skattgömmor. Dessa kompositioner för stråkar, piano och oboe kan för första gången avnjutas offentligt på Konstmuseet i Borås den 17 september.

Det är den lokala föreningen Ny Musik, i samverkan med Borås stad, som står för det exklusiva arrangemanget.

Poeten och akademiledamoten Lars Forssell, vilken var en av Gösta Oswalds unga kamrater på läroverket Norra Latin i Stockholm, skrev i sin minnesbok Vänner (1991): ”Som konstnär sysslade Oswald under skoltiden mest med musik. Jag har ofta undrat vart den tagit vägen”.

Nu behöver ingen ställa den frågan längre.

Det är inte enbart Gösta Oswalds musik som bjuds boråsarna. Även dramatenskådespelaren Björn Granath medverkar med recitation av Gösta Oswalds texter.

– Jag hade egentligen bara hört talas om honom tidigare. Även om han har ett formidabelt rykte om sig, är det ingen författare som jag själv har läst, säger Björn Granath.

Förfrågningen kom med anledning av att han turnerat med uppläsningar av senare modernister som Åke Hodell och Öyvind Fahlström. Björn Granath tycker sig se en föregångare till dem hos Oswald och har under instuderingen blivit fascinerad av honom.

– Det är alldeles obegripligt hur denne unge man hann med så mycket, trots att han gick bort bara 24 år gammal. Gösta Oswald lämnade verkligen ett stort hål efter sig.

I synnerhet uppskattar Björn Granath romanen Rondo.
– Den är fantastisk, gripande och rolig!

Just det humoristiska hos Oswald är också något som Granath flera gånger understryker.

– Det är en sak att läsa texterna på vanligt sätt, tyst för sig själv. Men texterna blir annorlunda när man hör dem. Då märks tydligare den språkliga uppfinningsrikedomen, musikaliteten, de drastiska formuleringarna och de tvära kasten. Oswald var oerhört beläst och hade en lätthet till språket som nog är en förklaring till att han rörde vid humorns strängar.

Kanske går Gösta Oswald en liten renässans till mötes?

– Ja, jag tror det, säger Björn Granath som berättar att han nyligen varit på ett antikvariat som hade sålt ”jättemycket” av Oswald på sista tiden. En ny generation tycks vara på väg att återupptäcka en spännande del av vårt litterära arv.

– När jag är ute och gör uppläsningar av Åke Hodell och andra modernister för yngre publik blir de ofta väldigt nyfikna. Inte minst de som sysslar med Poetry Slam. De hör plötsligt sig själva ingå i en tradition, som de tidigare inte varit medvetna om.

Själv ser Björn Granath med förväntan fram emot att komma till Konstmuseet på söndag.

– Det skall bli jättetrevligt! Sist jag besökte Borås var väl med någon fri teatergrupp på 70-talet. Hade ni förresten inte en gammal fin teater som revs där…?

(Borås Tidning 2006-09-13)

Med passion för böcker

Publicerad den av
Svara

Att spatsera Österlånggatan fram i Borås har sina sidor. Det är till exempel inte svårt att fastna ungefär i nivå med Carolikyrkan. Mitt emot detta sakrala landmärke finns ett skyltfönster med en magnetisk dragningskraft på förbipasserande med bibliofila böjelser. Mannen som förestår hela härligheten heter Bert Moberg och innanför dörren på hans antikvariat ser det ut som ett riktigt antikvariat skall göra.

Från golv till tak svämmar hyllorna över av ett närmast oöverskådligt antal böcker. Det är lite ruffigt och trivsamt trångt.

– Jag får ibland höra att jag borde utöka. Men aldrig i livet! Jag har en lagom stor lokal. Skulle den bli större blir det arbete och arbetat har jag gjort tillräckligt i mitt liv, ler Bert Moberg.

Han kommer ursprungligen långväga ifrån. Född 1933 i samhället Kälarne, en liten del av den stolta republiken Jämtland uppe i norr. Familjen bestod av fyra barn, tre pojkar och en flicka. Modern var hemmafru och fadern jobbade som banarbetare vid järnvägen. Uppväxten beskriver han som fattig. Krigsårens ransonering av mat och kläder gjorde tillvaron kärv.

– Men jag kan inte minnas att vi led direkt brist på någonting.

– Jag gick i folkskolan och mer blev det inte. Därefter började man arbeta. Det låter kanske konstigt i dag. Jag var inte mer än 14-15 år då jag tillsammans med en kompis åkte ner till Västerås och började på Asea.

Ungdomsarbetslöshet tycks under denna begynnande folkhemsepok ha varit ett okänt begrepp. Bert Moberg hade aldrig problem att få jobb. Han fortsatte till Sandvikens järnverk och stannade där till 1951. Då blev det SJ istället.

– Jag var inom vad som kallades Vagnstjänst i Hallsberg. Där tog man emot tågen, kopplade av vagnar, reparerade dem och gjorde bromsprov. Jag kommer fortfarande ihåg signalerna man skulle ge lokförarna.  Sedan var jag inom kriminalvården i 34 år. Oj oj. Det är knappt man tror det själv när man säger det, skrockar han.

Den karriären inleddes som vaktkonstapel på Härlanda i Göteborg. Under en lång period var han verksam som vårdare och sedermera arbetsledare på den öppna anstalten i Ollestad. Efter nedläggningen bytte han arbetsplats till Boråsanstalten.

– Yrket passade mig, även om det förstås inte passar alla. Men 1993 fick jag avtalspension och kunde gå vid 60. Det var min högvinst!

Därmed kunde han på heltid ägna sig åt sitt stora intresse i livet: böcker och litteratur. Antikvariatet öppnade han i princip dagen efter pensioneringen.

– Innan jag startade hade jag varit runt på alla möjliga loppmarknader och auktioner och dragit hem böcker. Jag behövde aldrig göra någon större investering, mer än möblemanget, hyllor och så. Startkapitalet fanns så att säga redan.

Bert Moberg poängterar dock att det inte hade fungerat utan hans sambos benägna bistånd. Som revisor kunde hon ge god hjälp om hur bokföring och liknande skulle skötas.

Annars är ekonomin ett sorgligt kapitel för många antikvariatshandlare numera. Höga hyror, dryga personalkostnader och fallande lönsamhet har slagit hårt mot branschen. Bert Moberg medger utan omsvep att han aldrig kunnat leva på sin verksamhet, om inte hans pension funnits i botten.

– Eftersom jag driver antikvariatet som hobby är jag inte lika beroende av omsättningen. Det viktiga för mig är att komma hit och träffa trevliga människor. Det ger livskvalitet. Jag har aldrig tråkigt. Varje dag är som julafton.

– Den sociala kontakten är väldig värdefull. Jag är ju självlärd, och lär mig mycket av kunderna. Ofta får jag sökningar på böcker som man egentligen inte tror finns. Många får napp också. En del kan nästan ta mig i famn när de får tag på en eftertraktad bok. Det är roligt.

Att leta böcker på internet blir förvisso allt vanligare. Men nätet kan inte ersätta upplevelsen av att gå på upptäcksfärd i ett gammalt hederligt, fysiskt antikvariat.

– Man måste liksom kunna ta och känna på böckerna. Många kunder säger likadant, berättar Bert Moberg.

Vilka författare säljer han då mest av? John Steinbeck och Ernest Hemingway är still going strong, både hos ungdomar och äldre. Det finns även en stadig efterfrågan på Camus och Sartre. Bland svenska författare säljer Jan Guillou och Marianne Fredriksson bra. Men också Selma Lagerlöf och Pär Lagerkvist går fint.

Om sin egen litteraturkonsumtion säger han:
– Jag har ingen enskild favorit. Arbetarförfattarna är väldigt viktiga för mig. Ivar Lo, Harry Martinson, Jan Fridegård. Olle Hedberg och Sigfrid Siwertz är andra jag har läst med glädje.

Han har även en passion för rysk litteratur. Framför allt klassikerna som Dostojevskij, Turgenjev och Leo Tolstoj.

– Men jag läser aldrig om. Sådant finns inte tid till. Jag har säkert 1000 olästa böcker hemma, säger Bert Moberg med ett hjärtligt skratt.

 

Ett kärnkraftverk fullt av modern konst

Publicerad den av
Svara

Konst är ett ja till tillvaron, slog gamle Friedrich Nietzsche fast. Och anammar vi hans syn på saken, torde väl ingenting vara naturligare än att bejaka livet genom en utflykt till Ringhals.

Jo, just det. Ringhals alltså.

Kärnkraftverket utanför Väröbacka i Halland är nämligen mer än bara reaktorer, uran och el-turbiner. Här finns även ett av vårt lands främsta samlingar av svensk 80-talskonst. Det rör sig om flera hundra verk, merparten inköpta åren 1984-90, som pryder anläggningens kontrollrum, matsalar, korridorer och entréer.

– Ägaren Vattenfall har en tradition av att satsa på konst i samband med kraftverksbyggen, förklarar Anita Förstberg, informatör och konstansvarig på Ringhals.

Exempelvis brukade kraftstationer i Norrland, som Porjus vid Lule älv, förses med konstnärliga utsmyckningar vid uppförandet. Tanken var att skapa en trivsammare arbetsmiljö för koncernens anställda.

När Ringhals byggdes var dessutom Vattenfall ett statligt verk och var då som sådant ålagt att använda en viss summa pengar till konst. Inköpen gjordes i samverkan med Statens konstråd. Vid denna tidpunkt, i efterdyningarna av den inflammerade kärnkraftsomröstningen 1980, var det hela dock ingen okontroversiell satsning, berättar Anita Förstberg:

– Det var många upprörda känslor. Att Ringhals investerade i konst sågs inte med blida ögon av den svenska konstvärlden. Det skrevs arga insändare och bankades på portarna. Våren 1985 sändes till och med ett särskilt debattprogram i TV där en massa proffstyckare satt och ondgjorde sig över oss.

– Men vi hade tur. På andra kanalen var det schlagerfestival samtidigt, så få brydde sig.

Möjligen kan Olle Kåks monumentala målning Den rosenfingrade Eos tas som ett tecken på att opinionsläget inom konstetablissemanget stillats sedan dess. Kåks 18 kvadratmeter stora abstraktion i ljusa färger med svarta metaforiska stråk, hade länge fört en vagabonderande tillvaro på utställningar runt om i världen.

– Vid ett tillfälle träffade Olle Kåks vår dåvarande landshövding Karin Starrin och sa: ”Om du har någon passande vägg i Halland så donerar jag den”. Vi på Ringhals hade förstås den perfekta väggen, säger Anita Förstberg och visar stolt upp målningen som nu hänger i kärnkraftverkets stora lunchmatsal.

Konstnären uppges ha varit mycket belåten vid invigningen våren 2003 och nöjt förkunnat:

– Äntligen kan jag lämna denna tavla till slutförvaring!

Ringhals konstsamling är inte enbart en angelägenhet för personalen. Även den intresserade allmänheten är välkommen innanför grindarna. Guidade gruppvandringar anordnas regelbundet på somrarna, och efter begäran under övriga året.

Bland höjdpunkterna som bjuds att beskåda är textilkonstnären Helena Hernmarcks mäktiga och häpnadsväckande fotorealistiska väv Ristafallet.

– Jag vet ingen annan som kan göra vattnet så levande. Det är fascinerande. Jag blir lika imponerad varje gång jag ser den, kommenterar Anita Förstberg.

Strax bredvid står en större träskulptur av en häst med ridande jungfru, skapad av Börje Lindberg i beständig kanadensisk redwood. Den är gjord i ren protest. Inte mot Ringhals.

Utan mot Konstfack. Under sin tid på denna institution skulle Börje Lindberg fått höra att det av någon anledning var omöjligt att göra hästskulpturer i trä. Naturligtvis blev han besluten att bevisa motsatsen. Och resultatet talar ju för sig självt.

Uppskattningsvis finns omkring 200 svenska nutidskonstnärer representerade på Ringhals. Som Gustav Kraitz med sina stengodsarbeten i kraftiga, rena former (i dag är Kraitz kanske mest känd för sitt gripande monument över Raoul Wallenberg utanför FN-skrapan i New York).

Eller den finurlige Walter Bengtsson med sina burleska, lekfulla metallskulpturer. Eller Susanne Nessim med sin märkliga målning The White Dog. Och andra som Bertil Böös, Gert Aspelin, Aino Flack, Lennart Jirlow, Hans Krondahl, Else-Maj Johansson… 

Ett kärnkraftverk är onekligen en något speciell och ovanlig miljö att avnjuta konst i. Inramningen av high-tech, reaktorblock och surrande kraftledningar tycks också ha en upplyftande effekt på konstbesökarna, om man skall tro Anita Förstberg:

– Mina visningar brukar alltid sluta med att folk är överförtjusta.

(Borås Tidning 2006-08-26)

Sluta tafsa på biblioteken!

Publicerad den av
Svara

I den politiska söndagsskoleretoriken talas det gärna skimrande vackert om kultur.

Förtroendevalda kan när så påkallas formulera underbart fluffiga pratbubblor om hur sagolikt betydelsefull Kulturen är för människors hälsa, trivsel, personliga utveckling, demokratiska sinnelag, och allt möjligt annat positivt och behjärtansvärt.

Men i den gråa sammanträdesverkligheten gäller ofta andra tongångar.

Kulturanslagen behandlas inte sällan som en restpost i budgetsammanhang. Skall det sedan sparas pengar brukar kultursektorn hamna främst i frontlinjen när svångremmen plockas fram.

Illustrativt är hur det började blåsa iskallt kring folkbiblioteken under den ekonomiska krisen i början av 90-talet. På många håll befarades att själva grundvalen för denna viktiga kulturinstitution hotades.

Men i valrörelsen 1994 förklarade dåvarande oppositionsledaren Ingvar Carlsson (s) att det fick vara någon måtta på slaktarknivarnas framfart ute i landet. Han lovade därför att stifta en bibliotekslag, där alla medborgare skulle garanteras tillgång till folkbibliotek och avgiftsfria boklån.

Carlsson vann valet och höll ord. Lagen var förvisso ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Men utifrån den faktiska situationen ett motiverat sådant. Som Carlsson själv sade: ”Det här är ett undantag, det handlar om en hörnsten i kulturpolitiken”.

Att Ingvar Carlsson kände extra varmt för folkbiblioteken är kanske inte så konstigt. Han är ju bördig från Borås, känd för sin mycket välrenommerade bibliotekshögskola.

Varför den borgerliga alliansen nu går till val på att skrota bibliotekslagen är dock mera märkligt. I synnerhet från folkpartiets sida, som påstår sig vilja värna läsandet och det gemensamma kulturarvet med en statligt sanktionerad ”kanon” av svenska litteraturklassiker.

Men att säkerställa fri och öppen tillgång till dessa kanoniserade titlar är de nypatriotiska Leijonborgliberalerna tydligen inte lika intresserade av.

Torgförda argument från allianspolitikerna i stil med att biblioteken skulle utvecklas bättre utan statligt skydd för deras fortsatta existens känns inte vidare genomtänkta. Nog för att jag annars är övertygad om att Sverige skulle må bättre av mer marknadsliberalism och inte mindre, generellt sett.

Men jag har svårt att se vilka stora välsignelser som vinst-, konkurrens- och privatiseringsfilosofin skulle ge just på biblioteksområdet. Det hela verkar mest vara en grej där ideologisk nit fått gå före sak.

Även opinionsmässigt tycks borgarna huggit rejält i sten. Enligt en nyligen publicerad undersökning, beställd av Svensk Biblioteksförening, är det folkliga stödet för bibliotekslagen massivt. 9 av 10 svenskar vill ha den kvar.

Undra på det.

I det lokala kulturlivet är biblioteket som ett pulserande hjärta – en gemensam icke-kommersiell oas, ett för oss alla välkomnande rum som stimulerar till tankeflykt, fantasi och bildning. De offentliga biblioteken med dess avgiftsfria boklån är helt enkelt en omistlig del av vårt samhälles intellektuella infrastruktur.

Det förstod Ingvar Carlsson. Det är bara beklagligt att inte Fredrik Reinfeldt-alliansen förmår vara lika tydlig på den punkten.

(Borås Tidning 2006-08-12)

Tacka Bildt och Carlsson!

Publicerad den av
Svara

Mellan 1870-1970 åtnjöt Sverige en nära nog oavbruten ekonomisk uppgång. Tack vare det liberala systemskifte som framsynta statsmän likt finansminister Johan August Gripenstedt genomdrev under 1800-talets mitt, kunde vi bli ett av världens rikaste länder.

Sedan kom det grus i välståndsmaskinen.

Medborgarna tog standardhöjningen för given och trodde att den bara skulle fortsätta av sig självt i all evighet. Politikerna – till höger som vänster – var mer intresserade av att föreslå nya kostnadskrävande välfärdsreformer, än att underhålla de ekonomiska hjul som höll hela systemet i gång.

Resultatet blev kris, rost och devalveringar.

Sverige behövde en ny start, men det skulle bli flera förlorade år innan stagnationen kunde brytas. De första stegen togs när Ingvar Carlsson var statsminister och Kjell-Olof Feldt finansminister. Valutaregleringen avskaffades, det gamla snåriga skattesystemet reformerades och Sverige ansökte om medlemskap i EU.

Den borgerliga Bildt-regeringen, som tillträdde 1991, fortsatte på den inslagna vägen med än större frenesi. Olof Palmes socialistiska löntagarfonder skrotades och privata alternativ uppmuntrades. Det blev friskolor, reklamradio och bemanningsföretag.

Och inte minst: telemarknaden avreglerades, vilket ledde till IT-sektorns starka framväxt.

I det korta perspektivet överskuggades dock betydelsen av Carlsson-Bildt-epokens strukturreformer av det statsfinansiella moras som Sverige sjönk ned i under början av 90-talet. Det var priset vi fick betala för gamla synder.

Men Göran Persson genomförde sedan med betydande dådkraft en ekonomisk sanering som fick Moder Svea på rätt köl igen. Det är också Perssons historiska insats.

Och i övrigt? Inte mycket, tyvärr.

Efter den framgångsrika budgetsaneringen hade Persson skaffat sig massor av politiskt kapital, som han egentligen aldrig haft lust att spendera.

I kombination med sin unikt starka maktposition och retoriska briljans skulle Persson på ett lysande sätt kunnat fullfölja reformeringen av Sverige och stärka vårt lands möjligheter att klara globaliseringens utmaningar.

Istället har Göran Persson blivit ett förlorat löfte. Efter 90-talets kraftprov har han tyckt sig nöja med att njuta av makten för dess egen skull, och ägnat sig åt en del halvhjärtade politiska projekt av i detta sammanhang mindre betydelse.

Förvisso uppvisar Sverige glänsande tillväxtsiffror just nu. Storföretagen gör rekordvinster. Men det är effekten av socialdemokratiska och borgerliga reformer som ligger ett drygt decennium tillbaka i tiden. Massarbetslöshetens gissel tycks dock bestå. Och vad görs för att få bukt med det stora antalet sjukskrivna och förtidspensionerade?

Det går inte att möta framtiden genom att vila på gamla lagrar. Skall vi bädda för en god tillväxt och välfärd även i morgondagens Sverige borde vi vara i färd med en rad nödvändiga åtgärder.

På agendan står exempelvis: Ett lägre skattetryck, som inte dödar det personliga initiativet. En växande tjänstesektor. En flexiblare arbetsrätt. Ett utbildningsväsende av internationell toppklass. Säkerställandet av billig energi till hushåll och företag. En ordentlig översyn av socialförsäkringssystemet.

Intet av detta är Göran Persson märkbart intresserad av att åstadkomma. Därför behöver Sverige en ny regering.

(Borås Tidning 2006-08-09)

Framtiden tillhör Ringhals

Publicerad den av
Svara

Tag 41:an från Borås mot Varberg. Vik av i Veddinge och kör igenom Väröbacka. Där, på en udde vid solglittrande Kattegatt, ligger det: Ringhals. Även med internationella mått en imponerande anläggning, faktiskt ett av de större kärnkraftverken i världen.

Här är det spänning i luften, bokstavligt talat. Det sprakar av elektricitet i de stora kraftledningarna som löper ut från de fyra reaktorblocken. Annars är allt tyst och lugnt. Himlen är ren, frisk och klar. Inga skorstenar som spyr ut hälsovådlig rök, inget öronbedövande dån.

Ändå producerar denna elfabrik årligen gigantiska mängder ström – 28 terrawatt-timmar (TWh). Det motsvarar 20 procent av Sveriges elkraft, eller annorlunda uttryckt: var femte glödlampa i landet lyser tack vare Ringhals. Just nu pågår dessutom ett massivt moderniseringsprogram. Turbiner byts ut, generatorer förnyas, säkerheten förbättras ytterligare, mer personal rekryteras, etc.

Fram till år 2012 investerar Vattenfall dryga 13 miljarder kronor i Ringhals, vilket skall öka reaktoreffekten till 32 TWh. Med de investeringar av liknande slag som görs i Forsmark och Oskarshamn, kommer bortfallet från det avstängda Barsebäcksverket att vara ersatt med råge. Effektmässigt motsvarar ”trimmandet” av de kvarvarande svenska kärnkraftverken tillskottet av fyra nya reaktorer!

Men hur rimmar det med regeringens och riksdagens ambition att skrota atomenergin i Sverige?

”Jag hör inte längre någon samlad politisk röst för avveckling”, säger Ringhals vice vd Leif Johansson.

Oljeekonomins orimligheter och medvetenheten om växthuseffektens faror har tvärtom gjort kärnkraften alltmer attraktiv i världen, menar han. Det är en av de miljövänligaste energikällorna som finns.

Leif Johansson sänder en tacksamhetens tanke till den gamle statsministern Thorbjörn Fälldin (c), som under 70-talet gick i spetsen för det svenska kärnkraftsmotståndet:

”Fälldin gjorde kärnkraften en fantastisk tjänst. Tack vare honom tvingades vi bli vassare, skärpa driftssäkerheten och lösa avfallsfrågan.”

Vidare är kärnkraftselen mycket billig att producera. I Ringhals ligger kostnaden under 15 öre per kilowatt-timme, påpekar Leif Johansson. Detta att jämföra med exempelvis vindkraften, som – utan statliga subventioner – kostar mellan 70-80 öre per kilowatt!

Politikerna har dock belastat kärnkraften med en särskild straffskatt, vilket i kombination med moms och andra skatter drivit upp elpriset till smärtsamma nivåer för konsumenterna.

Skyll alltså inte på Ringhals om du får betala dyrt för strömmen i kontakten. Däremot torde Göran Persson ha en del att förklara när det gäller siffrorna på elnotan…

(Borås Tidning 2006-07-30)