HBT:aren Hadrianus

Publicerad den av
Svara

Just nu sprakar det extra färgstarkt om Stockholm. Vår huvudstad är ju värd för den årliga HBT-festivalen Europride.

Och till gruppen stolta europeiska HBT:are får man väl även räkna Hadrianus – den tredje i raden av Roms ”fem goda kejsare” (som epoken 96-180 e Kr brukar sammanfattas).

En slump måhända, men ungefär samtidigt som Europride invigdes, öppnade British Museum i London utställningen Hadrian, Empire and Conflict om denne homosexuelle statsman.

Hadrianus styrde det väldiga romerska imperiet klokt och defensivt, undvek värre militära äventyrligheter.

Mest känd är Hadrianus för att han byggde en mur tvärs över England för att hålla de okynniga skottarna stången. Hans allra första order som kejsare har dock en slående dagsaktualitet.

Hadrianus lät nämligen utrymma det av romerska legioner ockuperade Mesopotanien. Helt hopplöst stökigt område att invadera, tyckte han. Numera heter samma ställe Irak.

Det enda vi lär oss av historien är tydligen att vi aldrig lär oss något av historien.

(Borås Tidning 2008-07-31)

Vid konstens sista frontlinje

Publicerad den av
Svara

Hur utmanar man konstpubliken numera? Särskilt enkelt är det inte.

Att som Robert Rauschenberg sätta ett gammalt bildäck runt en uppstoppad get var måhända upprörande på 50-talet. Idag ses det väl snarare som gulligt.

Bildskaparen Andres Serrano kan fortfarande knepen att väcka känslostormar, exempelvis med det berömda verket Piss Christ där han sänkte ned ett krucifix i sin egen urin. Fast det var främst kristna grupper som tog anstöt och vädrade protester den gången.

Vi inom den insnöade kulturmaffian har däremot blivit ett sådant härdat släkte att snart sagt allt kan passera med en lätt blasé och välvillig nickning. Erigerade penisar, blodiga köttslamsor, guldfiskar i mixer, söndersågade dalahästar – you name it.

Been there, done that, bought the T-shirt.

Det ska vara fan att försöka göra provocerande konst på 2000-talet. Finns det längre några gränser kvar att utmana?

Jodå. I alla fall om man får tro den danske konstnären Erik Styrbjörn Pedersen. Nyligen läste jag om honom i Svenska Dagbladet. Pedersen hävdar en smula otippat att konstens sista tabu är arbetaren. Mer politiskt inkorrekt än att skildra knegare vid fabrikernas löpande band kan man inte bli. Det skulle nämligen vara liktydigt med att motbevisa etablissemangets heliga dogm om att vi lämnat industrialismens traditionella klassamhälle bakom oss och istället vandrat den ljusa vägen in i kunskaps- och informationsepoken.

Stämmer Pedersen tes? Jag ställer mig först tvivlande. Men erinrar mig sedan en omskriven utställning som Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm hade förra året.

Under temat Den hemlösa konsten ville man uppmärksamma hur arbetarrörelsens konstsamlingar som tidigare funnits i Folkets hus och andra möteslokaler tenderat att skingras för vinden. Målningar med arbetarmotiv plockas ned, slumpas bort på auktioner, göms undan i källare eller förpassas till soptunnan.

– Vi skäms för våra bilder och för det som på något sätt uttrycker våra idéer, suckade IF Metalls kulturansvarige Kjersti Bosdotter i LO-tidningen.

Vad ska man dra för slutsats? Att våra mest kontroversiella konstnärer år 2008 heter Albin Amelin och Sven X:et Erixson?

Bli inte förvånad om de snart gör storstilad comeback med retsamma retrospektiver på ett hippt galleri nära dig!

(Borås Tidning 2008-07-23)

Opera, en mossig konstform?

Publicerad den av
Svara

La Bohème, Trollflöjten, Figaros bröllop – för att inte tala om den in i absurdum pompösa Nibelungens ring… Nä, tack!

Länge betraktade jag opera som en urmodig, hopplös teatral och – ärligt talat – lite fjollig konstform.

Men en sommardag för några år sedan råkade jag slå på TV:n och fastnade motvilligt fascinerad framför uppsättningen Nixon in China, en modern opera baserad på USA-presidenten Richard Nixons besök i Maos Kina 1972.

Tematiken gjorde susen. Det här kunde jag ju relatera till. Den konstnärliga iscensättningen i musik, sång och skådespel gav faktiskt en fördjupad dimension åt detta geopolitiska schackdrag.

Än mer spännande ska det bli att se Al Gores växthuseffektvarning En obekväm sanning i operaversion.

J D McClatchy filar nu på librettot och Giorgio Battistelli komponerar musiken. Premiär är planerad till 2011 på självaste La Scala i Milano.

Vem har sagt att opera skulle vara något konservativt och mossigt? Det är skönt att tvingas ompröva gamla fördomar.

(Borås Tidning 2008-07-14)

Från medeltida borgar till flygande tefat

Publicerad den av
Svara

Nyligen åkte jag till det sommarfagra Blekinge och spatserade omkring i Karlskrona. Mitt i denna anrika örlogsstad ligger Stortorget, som onekligen gör skäl för namnet. Karlskroniterna påpekar gärna, inte utan stolthet, att detta minsann är norra Europas största torg.

I var sitt hörn tronar två anslående kyrkobyggnader, ritade under slutet av 1600-talet av barockens store arkitekt i Sverige – Nicodemus Tessin den yngre (mest känd som mannen bakom Stockholms slott).

Men vid detta vidsträckta torg var det främst ett annat byggnadsverk som fångade min blick. En medeltida borg! Omöjligt, förstås. Marinbasen Karlskrona grundlades ju först 1680. Innan dess fanns i stort sett ingenting här. Märkligt.

En närmare titt avslöjar genast mysteriet. Borgen är egentligen ett vattentorn, uppfört i nygotisk stil på 1860-talet. ”Det äldsta i sitt slag i Sverige”, förkunnar en informationsskylt på fasaden.

Då slår det mig att Borås faktiskt också stoltserar med ett vattentorn i samma Robin Hood-aktiga utförande. Fast vackrare, om karlskroniterna ursäktar… Ta en promenad till Kvarnberget på Lugnet och titta själva! Detta vårt eget medeltids-fejk stod klart år 1900 blankt. Arkitekten var Erik Josephson, som annars gärna ritade diverse bankpalats i Stockholm.

Varken Borås eller Karlskrona är unika i detta avseende. Vattentorn i skepnad av gamla rustika borgar uppfördes på många orter i vårt avlånga land kring förra sekelskiftet – bland annat i Göteborg (Slottsskogen), Landskrona och Helsingborg.

Vad låg bakom denna trend? Var det ändå inte lite långsökt att koppla ihop en modern innovation för vattenförsörjning i städer med fästningsarkitektur anno dazumal?

Jag ringer en herre som borde veta: Eber Ohlsson, VA-ingenjör i Malmö och sannolikt Sveriges främste vattentornsentusiast.

På snabbpratande skånska tecknar han inledningsvis den stilhistoriska bakgrunden av sekelskiftets nationalromantiska ideal, som exempelvis det pampiga Stockholms stadshus illustrerar.

– Min egen teori om just vattentornen är att man ville anspela på de gamla stadsstaterna i Italien och i Tyskland. Vattentornen som byggdes i slutet av 1800-talet var ett sätt att framhäva sin orts mäktighet och stabilitet. Det handlade också om att finna en stil som återspeglade stadens ambitioner, menar Eber Ohlsson.

Städernas ökande befolkningstillväxt och den ekonomiska utvecklingen pockade på nya lösningar för att tillfredsställa vattenbehovet. Att på sedvanligt vis hinka upp vatten ur brunnar dög inte längre.

Förutsättningen för industrialismen var ångmaskinen, som krävde massor av vatten för att kunna hållas igång. Likaså behövdes ett effektivt distributionssystem av vatten för att förbättra saniteten och förebygga sjukdomar bland alla människor som började trängas ihop i stadskvarteren.

Att snabbt kunna släcka hotande bränder var ett annat motiv.

Den praktiska nyttan med att dra vattenledningar förenades med de lokala makthavarnas vilja att manifestera modernitet och framstegstro. Vilket – pardoxalt nog – uttrycktes i moderiktig riddarvurmande elegans.

Kommunernas fullmäktigeförsamlingar närmast tävlade i att uppföra påkostade skrytbyggen till vattentorn som symboler för sin egen stads allmänna förträfflighet. Att Borås anlitade en prestigearkitekt som Erik Josephson var alltså knappast en slump.

En ny våg av vattentornsbyggande kom efter andra världskriget då urbaniseringen tilltog i racerfart.

Folkhemsingenjörerna massproducerade moderna bostäder med WC och tvättmaskiner, vilket krävde en kraftig expansion av det kommunala VA-nätet.

Nya avancerade torn sköt upp likt stora potenta utropstecken i stadsbilden. Gestaltningen gick i radikal modernistisk anda och signalerande en okuvlig utvecklingsoptimism. Brottet mot den tidigare medeltidsromantiken kunde knappast bli mer total. Nu var det snarare fråga om rena science fiction-arkitekturen. Trendsättare blev det 58 meter höga vattentornet Svampen i Örebro, ritad av Sune Lindström på 50-talet.

– Svampformen är tekniskt sett ideal för vattentorn. Den möjliggjordes av tekniken att gjuta betong med spännarmering. Samtidigt fick arkitekterna lite friare händer att göra spektakulära saker, berättar Eber Ohlsson.

I orter som Laxå, Halmstad och Kalmar var det som om invånarna plötsligt fått påhälsning av jättelika rymdskepp. Att göra vattentorn som liknade flygande tefat blev nämligen också populärt ett tag. Möjligen en påverkan från den rymdfebriga Apolloerans kapplöpning till månen?

En av Eber Ohlsson personliga favoriter är det grandiosa Hyllie vattentorn i södra Malmö. En 62 meter hög skapelse som projekterades 1965 och invigdes 1973.

– Det är ett smäckert torn i förhållande till volymen. Det rymmer 10.200 kubikmeter vilket är enorma mängder vatten, säger han med fascination i rösten.

Ja, visst är vattentorn ganska häftiga grejer!

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2008-07-19)

Borg utklassad i Wimbledon

Publicerad den av
Svara

OK, det är bara att erkänna direkt. Nog för att jag trodde att det skulle bli en rafflande match. Men att den skulle överträffa Borgs och McEnroes legendariska final 1980? Ha! Sällan! No way!

Ack. Det var inte bara femfaldige Wimbledonmästaren Roger Federer som tvingades kapitulera inför Rafael Nadal i söndags. Även vi hopplösa tennisnostalgiker, som magsurt brukar hävda att allt var bättre förr, fick bita i gräset.

Och det med rejäla och ordentliga tuggor.

Uppgörelsen mellan titanerna Federer och Nadal fick helt enkelt Borgs och McEnroes gamla tvekamp att förefalla blek i jämförelse.

Undrens tid är nu. Jag har aldrig sett en bättre tennismatch i hela mitt liv. Med boll och racket skrevs ett svåröverträffat episkt drama av litterär klass mitt framför våra ögon.

Wimbledonfinalen 2008 avgjordes med 6-4, 6-4, 6-7 (tiebreak 5-7), 6-7 (tiebreak 8-10), 9-7 – setsiffror som i framtiden kommer att stå som synonymer till begreppen saga och myt.

Tro mig!

(Borås Tidning 2008-07-07)

Det hänger på svänget

Publicerad den av
Svara

Den bästa lektion jag fått om murvelbranschen kommer från Expressens grundare Carl Adam Nycop.

Jag såg honom bli intervjuad i TV en gång. Hans svar på vad som krävdes för att bli en bra tidningsskribent glömmer jag aldrig.

Jazz!

Precis som en jazzmusiker måste skribenten ha ett distinkt sväng, ett beat och bäras av en egen inre ton. Annars blir artiklarna bara torra och döda.

Häromdagen läste jag i DN om akademiledamoten Ulf Linde. I ungdomen tillhörde han den svenska jazzeliten som en av våra främsta vibrationister. 1952 sadlade han om och blev konstkritiker. Steget från jazz till skrivande? Linde säger sig aldrig ha märkt någon skillnad:

”Rytm, improvisation, allt som har med jazz att göra, det gäller också när man skriver. Om jag har en stil är det säkert på grund av att jag lyssnat på de meningar jag skrivit och försökt få dem uttrycksfulla. En dålig mening är som att ha sand i skorna eller en för hård huvudkudde.”

Hur var det nu den där Duke Ellington-låten löd? It don’t mean a thing, if it ain’t got that swing!

(Borås Tidning 2008-07-16)

Ack, Paris…

Publicerad den av
Svara

Förr om åren, ni vet. Då var det ingen diskussion om saken. Var du radikal? Hade du konstnärliga ambitioner? Törstade du efter likasinnade? Sökte du kreativa miljöer? Och ville du frigjort leva loppan i största allmänhet?

Resmålet var givet. Paris!

Decennierna runt förra sekelskiftet var den franska huvudstaden ett populärt vattenhål för folk som Picasso, August Strindberg och Georg Pauli.

På tjugotalet kom ett nytt bohemiskt uppsving då parisarna fick trängas på gatorna med Ernest Hemingway, James Joyce, Isaac Grünewald och F Scott Fitzgerald.

Knappt hade sedan andra världskriget slutat och de tyska ockupanterna kastats ut innan Miles Davis, Slas, Lasse Forssell och Allen Ginsberg invaderade kaféborden kring Seine.

Numera brukar det dock suckas över att Paris förlorat dragningskraften för den unga generationen. Dynamiken har gått förlorad. Det är för mycket damm, museum och ålderstigen triumfbåge över stan. Ska man ha en fest för livet á la Hemingway är det istället Berlin som gäller. Eller New York. Möjligen Prag.

Senast det hände något riktigt ball i Paris var väl under majrevolten 1968. Fast den var endast en blek återspegling av kommunen 1871.

Å andra sidan var det mera ruter i februarirevolutionen 1848. Och 1789 ska vi bara inte tala om. Aldrig har det varit så kul som när Bastiljen stormades. Då skulle man minsann ha varit med. Typ.

Jag vet inte.

Jag vet bara att snacket börjar likna den där refrängen om att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid. Klagokören tycks ha missat att detta ju är själva poängen med att åka dit.

Ty som Pär Rådström konstaterade redan på det idag svårartat ikoniserade 50-talet:

– Paris är aldrig vad det har varit. Men det är det som är charmen.

(Borås Tidning 2008-07-18)

KISS i kulturens finrum

Publicerad den av
Svara

På 70-talet var KISS något farligt som vuxenvärlden avskydde och varnade för. Nu har den sminkande rockgruppen tagit steget in i kulturens finrum.

I sommar visas en KISS-utställning på Vänersborgs konsthall.

Året var 1976. Rockgruppen KISS besökte Sverige för första gången. Uppståndelsen var massiv inför dessa sminkade monsterrockare från USA. Ungarna älskade dem, medan föräldrarna reagerade med avsky och tidningarna skrev spaltmeter om gruppens allmänna uselhet.

Vem kunde då ana att KISS dryga 30 år senare skulle räknas som ett intressant kulturfenomen och göra entré på en konsthall? Ack, ur led är tiden… Eller?

I sommar visas KISS – The Exhibition på konsthallen i Vänersborg. På kronologiskt ordnade skärmar kan besökarna i text och bild följa gruppens historia – från storhetstiden på 70-talet då KISS blev ett av världens största rockband, genom 80-talets medlemsbyten och karriär-svackor, till deras fågel Fenixartade comeback under mitten av 90-talet och framåt.

Men intressantast är den fantastiska samling KISS-relaterade föremål som lokalen är späckad av. Här finns sannerligen allt. Affischer, guldskivor, scendräkter, sönderslagna instrument, dockor, muggar, leksaksbilar, radioapparater, flipperspel – till och med cornflakespaket som bär den berömda KISS-logotypen.

– KISS-loggan är ju som gjord för att trycka på saker, påpekar Alexander Johansson som äger samlingen.

Han är en 30-årig KISS-fantast från Falköping, som upptäckte gruppen under pojkåren och har sedan dess jagat reda på det mesta som finns att köpa med KISS på marknaden.

– Jag gick från att läsa Spindelmannen till att lyssna på KISS. De är ju lite som seriefigurer själva. Fråga vilken sjuåring som helst. Om man ser omslaget till skivan Destroyer måste man bara gilla det!

Han menar att KISS var något av pionjärer när det gällde att utnyttja sin popularitet för att sälja prylar.

– Det såldes visserligen mycket Beatlesgrejer på 60-talet. Men annars var det först med Star Wars-filmerna och KISS i slutet av 70-talet som merchandise-industrin verkligen tog fart.

Inom rocken vill man gärna förknippa musiken med någon slags äkthet. Borde inte KISS oblyga kommersialism upplevas som starkt irriterande?

– Jo, många stör sig nog på det. Gene Simmons har sagt att när KISS började spela ville alla band vara som Beatles. KISS ville istället vara som Coca-Cola. Jag tycker det bara är häftigt med den kommersiella biten. Men utan bra musik i botten skulle det aldrig ha fungerat. KISS har ändå sålt 100 miljoner skivor…

Vilken är den dyraste grejen du har?

– Gene Simmons yxbas. Ett nytillverkat, numrerat exemplar som också är signerat av Gene. Den gav jag 3000 dollar för.

Om ditt hem brinner och du bara kan rädda en KISS-pryl. Vad blir det då?

– Det blir nog flipperspelet från 1979. Det är stort och fräckt. Att äga det var en dröm jag haft sedan jag var liten.

Alltihop måste ha kostat dig en hel del.

– Om jag säger så här: jag skulle kunnat köpa ett hus för pengarna. Exakta summan vet jag inte. Men det är tusentals, tusentals kronor. Jag är en samlarnatur. Egentligen kunde jag lika gärna ha börjat samla frimärken eller serietidningar.

Över till Kerstin Hamberg, som är föreståndare för Vänersborgs konsthall och en av initiativtagarna till utställningen.

Varför gör ni det här?

– Mina intentioner är att jag vill göra konsthallen till en mötesplats för olika åldrar och olika kulturella yttringar med koppling till konst, design och musik. Den här utställningen vänder sig till en ny målgrupp. Men kanske även delvis till samma besökare som tidigare. Jag har nämligen förstått att KISS har betytt mycket för många människor genom åren.

Men varför just KISS?

–Jag blev fascinerad av Alexanders intresse och är imponerad av hans samlande – och av KISS som fenomen. Gruppen är ju som ett musikteaterskådespel. KISS är också duktiga marknadsförare och oerhört dekorativt målade och klädda. Det hela blir väldigt effektfullt.

Kerstin Hamberg betraktar KISS både som ett tydligt uttryck för en intressant ungdomskultur och för de moderna marknadskrafternas inflytande över oss.

– Tag bara Disneyfigurer eller allt annat som blir populärt. De trycks på toapapper och suddgummin… KISS speglar det kommersiella samhället, som är mycket skickligt på att stimulera vårt behov av att samla. För människan är en samlande varelse och har alltid varit det. Som ung samlade jag själv på Audrey Hepburn och James Dean.

Kerstin Hamberg menar även att KISS succé i Sverige på 70-talet kan ses som en del av tidsandans förändring, då ungdomen vände sig bort från 68-vänsterns starka USA-kritik.

– Jag minns när Vietnamkriget slutade 1975. USA var verkligen hatat då. Men bara något år efteråt började det plötsligt säljas kläder med amerikanska mönster i affärerna. Tröjor och skor med blå-röd-vita ränder och sånt. Och samtidigt kommer då detta amerikanska band och slår igenom så oerhört i Sverige.

För övrigt – vilken är din egen favoritsak på KISS-utställningen?

– Ett par handmålade gympadojor med lackfärg. Den ger känslan av killar som leker (skratt). Och spelar olika roller. En är demon, en annan katt. Ja, det finns verkligen något lekfullt över dem också!

(Borås Tidning 2008-07-04)

Sven Davidson kan bli staty i Borås

Publicerad den av
Svara

Han var en av världens största tennisstjärnor på 50-talet. Och han kom från Borås. Nu föreslås att Sven Davidson hedras med en skulptur i sin hemstad. Kommunen är positiv till idén.

Initiativet kommer från Bengt Sjögren, som är hallchef på Borås tennis- och boulecenter vid Knalleland.

– Jag tycker att Sven Davidson har blivit legendarisk i sin egen tid. Han var mer än en stor idrottsman. Alla inom tennisen har förstått vilken stor kapacitet han var – både som tennisspelare och som människa, säger Bengt Sjögren.

Den nyligen avlidne Sven Davidson skrev in sig bland idrottshistoriens stora mästare när han 1957 spelade hem French Open i Paris. Därmed blev han den förste svensk som vunnit en Grand Slam-turnering i singel.

Ett mått på bedriftens betydelse är att Davidson förra året invaldes i The International Tennis Hall of Fame tillsammans med Pete Sampras.

Är Sven Davidson Borås störste son?

– Det har väl ansetts så. Vi har varit dåliga på att producera stora kändisar inom både kulturen och idrotten. Det är ingen annan som har stuckit ut riktigt ordentligt, menar Bengt Sjögren.

Han tycker att en skulptur vore ett lämpligt sätt att sprida legenden Davidson till eftervärlden, inte minst som en inspirationskälla för kommande generationer av unga tennisspelare i Borås.

Enligt Bengt Sjögren vore den bästa placeringen av konstverket utanför tennishallen bakom Borås Arena, där Sven Davidson började sin framgångsrika bana på 30- och 40-talen. Hans familj bodde också i en lägenhet där, eftersom pappan arbetade som vaktmästare i hallen.

Att hylla idrottsvärldens stora med offentliga konstverk är möjligen en kommande trend i Sverige. Nyligen utlyste Karlskoga en tävling, där hugade konstnärer uppmanades att skicka in förslag på en skulptur över kommunens stolthet Agneta Andersson, flerfaldig OS-medaljör i kanot. Tidigare har också Borås hedrat fotbollsspelaren Sven Jonasson med en staty.

Men en tävling i stil med Karlskogas tycker inte Bengt Sjögren är någon bra idé.

– Det är bättre att att kultursfären och idrottssfären i Borås samverkar för att ta fram en skulptur som både är konstnärligt högtstående och speglar Sven Davidsons personlighet. Vi vill hitta rätt nyckel för att få en riktig beredning inom kommunen i syfte att få konstverket till stånd. Och att det inte blir några motsättningar som skedde med Pinocchio.

Hur vill du själv att skulpturen ska se ut?

– Ingenting abstrakt eller bara ett huvud på en platta. Jag vill ha den i naturlig storlek i en av Sven Davidsons kraftfulla tennispositioner.

Det kan bli dyrt. Hur ska verket finansieras?

– Det finns säkert många tänkbara tennisintresserade donatorer. Men det blir naturligtvis en fråga som måste diskuteras vidare, säger Bengt Sjögren.

Personligen har Sjögren inget emot att Pinocchios skapare får uppdraget att göra Davidson-statyn.

– Eftersom Jim Dine är väldigt tennisintresserad får det gärna bli han (skratt). När Jim Dine ställde ut på Borås konstmuseum för några år sedan var han här i tennishallen och spelade nästan varje dag.

Från Borås stads sida ställer man sig positiv till initiativet att hedra Davidson med en skulptur.

– Spontant tycker jag att det låter jättespännande. Vi ska självklart framhålla våra kända personligheter, säger fritids- och turistchefen Hans Forsman.

Även kulturnämndens ordförande Bengt Wahlgren gillar tanken:

– Det är ingen dum idé. Det är en bra idé. Frågan är hur skulpturen ska utformas. Vi är inte så mycket för porträtt. Det här får vi diskutera vidare. Jag ska ta kontakt med Bengt Sjögren så får vi ta upp ärendet i konstutskottet till hösten.

Christian Dahlgren

100 år i cykelfabriken

Publicerad den av
Svara

När cykeln hade premiär i Sverige 1867 kostade det nya fordonet bokstavligt talat skjortan. Hugade spekulanter avkrävdes en omfattande kapitalinvestering. Ännu vid förra sekelskiftet var normalpriset för en cykel runt 250 kronor, vilket för en vanlig knegare motsvarade en halv årslön.

Men det där skulle snart bondsonen Birger Svensson i Varberg ändra på. 1908 startade han en egen verkstad för att montera ihop cyklar som kunde säljas till mera humana priser. Sitt företag kallade han Svenska Cykeldepoten. 1917 bytte rörelsen namn till Monark, som vid Birger Svenssons död 1944 hade blivit Sveriges ledande cykeltillverkare med 2000 anställda.

Från att främst vara ett nöje för överklassen hade cykeln nu fått en stabil position som ett folkligt bruksfordon.

Framgångssagan Monark fyller hundra år i år, vilket Varbergs länsmuseum uppmärksammar med en utställning som handfast visar företagets utveckling genom tiderna.

Här kan besökarna beskåda en av Monarks tidigaste produkter – den rejäla damcykeln av modell ”Krünens” – jämte massor av andra spännande ting. Som exempelvis ett vidunder till militärmotorcykel som tillverkades för armén under andra världskriget, samt ett läckert gäng skotrar och mopeder.

Monark-koncernen har nämligen inte enbart producerat trampcyklar under årens lopp, utan även andra typer av fortskaffningsmedel. Bland annat båtar (!).

– Det vi visar här är bara ett axplock. Men det vi saknar i samlingarna är Limex-skidorna från 60-talet. De var gjorda av trä och många har därför blivit uppeldade. Är det någon som råkar ha Limex-skidor hemma så tag kontakt med oss direkt, säger länsmuseets Åsa Axberg.

I en monter kan man även studera modeller av trafikmärken och annat pedagogiskt material från 50-talet. Även detta är framtaget av Monark.

– Efter andra världskriget började det rulla massa bilar på vägarna och det talades om att förbjuda barncyklar eftersom dödligheten var så hög. Då sponsrade Monark en riksomfattande trafikskola där man byggde upp små gator som barnen fick cykla på i utbildningssyfte. En halv miljon barn beräknas ha gått i den trafikskolan, berättar Åsa Axberg.

Den som vill fördjupa sig ännu mer i cykelhistorien erbjuds boken Alla dessa monarkare, som speglar Monark från fabriksarbetarnas horisont.

– Vad vi ville göra var inte att skriva en bok som skildrar företagsledningens förträfflighet. Utan som istället tar fasta på människorna på golvet, säger författaren Gunnar Carlsson.

Han och medskribenten Gunder Karlsson har talat med närmare 200 arbetare som varit verksamma på den gamla cykelfabriken. Boken innehåller även mycket unik bildmaterial.

– Det många roliga berättelser i boken och även levnadsöden som är tämligen tragiska, säger Gunnar Carlsson.

Monark förlorade sin marknadsledande ställning när den utländska konkurrensen hårdnade på 70- och 80-talen. Företaget genomgick rader av rekonstruktioner innan Monark 1995 blev ett varumärke i gruppen Cycleurope.

Men huvudkontoret finns ännu kvar i Varberg, liksom fabriken som tillverkar över 100 000 cyklar om året.

– Det är imponerande med ett företag som fortfarande finns kvar efter hundra år. Jag tror att utställningen kan locka alla från dem som är lite intresserade till dem som är djupt nördiga, säger Åsa Axberg.

(Borås Tidning 2008-06-17)