Förr om åren, ni vet. Då var det ingen diskussion om saken. Var du radikal? Hade du konstnärliga ambitioner? Törstade du efter likasinnade? Sökte du kreativa miljöer? Och ville du frigjort leva loppan i största allmänhet?

Resmålet var givet. Paris!

Decennierna runt förra sekelskiftet var den franska huvudstaden ett populärt vattenhål för folk som Picasso, August Strindberg och Georg Pauli.

På tjugotalet kom ett nytt bohemiskt uppsving då parisarna fick trängas på gatorna med Ernest Hemingway, James Joyce, Isaac Grünewald och F Scott Fitzgerald.

Knappt hade sedan andra världskriget slutat och de tyska ockupanterna kastats ut innan Miles Davis, Slas, Lasse Forssell och Allen Ginsberg invaderade kaféborden kring Seine.

Numera brukar det dock suckas över att Paris förlorat dragningskraften för den unga generationen. Dynamiken har gått förlorad. Det är för mycket damm, museum och ålderstigen triumfbåge över stan. Ska man ha en fest för livet á la Hemingway är det istället Berlin som gäller. Eller New York. Möjligen Prag.

Senast det hände något riktigt ball i Paris var väl under majrevolten 1968. Fast den var endast en blek återspegling av kommunen 1871.

Å andra sidan var det mera ruter i februarirevolutionen 1848. Och 1789 ska vi bara inte tala om. Aldrig har det varit så kul som när Bastiljen stormades. Då skulle man minsann ha varit med. Typ.

Jag vet inte.

Jag vet bara att snacket börjar likna den där refrängen om att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid. Klagokören tycks ha missat att detta ju är själva poängen med att åka dit.

Ty som Pär Rådström konstaterade redan på det idag svårartat ikoniserade 50-talet:

– Paris är aldrig vad det har varit. Men det är det som är charmen.

(Borås Tidning 2008-07-18)