För socialismen (4) Hans Bergström

Publicerad den av
Svara

Jag saknade verkligen Hans Bergström när han slutade som chefredaktör i Dagens Nyheter. Som liberal publicist och opinionsbildare är han huvudet högre än de flesta andra i sitt gebit. Inte minst spelade han en viktig roll som skarpslipad företrädare för kvalitativ, seriös nyhetsjournalistik – numera tyvärr en tilltagande bristvara i det svenska medialandskapet.  

Bergström är en man som vågar vara politiskt inkorrekt när så behövs. Trots Obamavågen, som svepte med hela det svenska etablissemanget på kuppen, gick Hans Bergström frimodigt mot strömmen och tog parti för republikanen John McCain inför det senaste amerikanska presidentvalet. Hans bok John McCain – en politisk biografi (Historiska Media, 2008) rekommenderas varmt. 

Inte ens Hans Bergström undkommer dock en plats i denna lilla ironiska serie. Bergström startade visserligen sin karriär på FPU:s vanligtvis trygga marker. Men detta var under 68-perioden då det liberala ungdomsförbundet leddes av den synnerligen vänsterorienterade Per Gahrton. 

Och som radikal gahrtonist var det näppeligen någon dåtida motsvarighet till John McCain som Hans Bergström tjusades av. 

Istället var det ingen mindre än Mao Zedong, som enligt Bergströms lyriska ordalag ”med stor framgång fört en politik för… att förbättra levnadsförhållandena för sitt folk och hos detta folk skapat en ny självrespekt och framstegsanda” (Liberal Debatt nr 5/1969).

Samma år skrev han i förordet till FPU:s debattantologi En liberal utrikessyn:

”Det ter sig ingalunda givet att ett demokratiskt system av västerländskt snitt i alla samhällen är den bästa lösningen. Enpartistater kan i vissa fall vara lika väl skickade att genomföra ytterst krävande uppgifter, samtidigt som medborgarna kan utöva ett betydande inflytande.”

Numera har Bergström funnit att västerländsk demokrati á la USA är den bästa lösningen. Han har till och med flyttat dit och blivit amerikansk medborgare. 

För socialismen (2) Carl XVI Gustaf

Publicerad den av
Svara

För fem år sedan åkte Carl XVI Gustaf på officiellt statsbesök till Brunei. Det blev en tripp som lät tala om sig. 

Trots att landet är en diktatur som tillämpar spöstraff och sharialagar, deklarerade vår monark att han upplevde Brunei som ”ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig”.

Envåldshärskaren sultan Hassanal Bolkiah berömdes som en medborgarnas vän: ”Han har ju en kolossal närhet till folket”. 

Indignationens vågor svallade som bekant ganska kraftiga när uttalandena nådde Sverige. Varför då? 

Det borde väl varit allmän kännedom att kungen gillar hårda killar med folkligt gehör. Redan 1977 slog ju Carl XVI Gustaf fast att hans personliga förebild fanns i folkrepubliken Kina:

”Min store idol bland världens män är Mao Zedong.”

För socialismen (1) Marit Paulsen

Publicerad den av
Svara

Antag att kampanjfenomenet Marit Paulsen kandiderat till Europaparlamentet för vänsterpartiets räkning. Hemska tanke.

Då är det inte omöjligt att Lars Ohly – istället för folkpartiet – glatt kunnat sitta på stärkta positioner inför 2010 med ett succéval och tre EP-mandat i ryggen.

Marit som socialist? Ja, att hon förr om åren hade böjelser vänsterut är ingen hemlighet. Men det är ändå rätt kul när man råkar snubbla över gamla tvärsäkra formuleringar som denna i arkivet:

”Tyvärr är det så, mina mörkblåa högergubbar, att de flesta problem som vårt land, och världen i övrigt har, endast kan lösas med socialistiska medel.” (Aftonbladet 19/2 1973)

Lyckligtvis blev det så, att hon sedermera fann vägen till de blåa gubbarna Lars Leijonborg och Jan Björklund. Och nu är i färd med att avsocialisera EU:s problematiska jordbrukspolitik.

Det får gärna den mörkröda gubben Ohly sura över. 

Riksdag i ständig utförsbacke

Publicerad den av
1

”Vårt land har ju under de senaste årtiondena gått betydligt framåt, både kulturellt och materiellt. Det enda som verkligen har gått tillbaka i kvalitativt hänseende är Riksdagen”.

Så skrev finansmagnaten Marcus Wallenberg i ett brev till historikern Carl Grimberg sommaren 1930.

Skallet mot vårt parlament är alltså inget nytt under solen. Snart 80 år efteråt suckas det åter över hur hopplös riksdagen är. Svenska Dagbladet larmade i söndags om att rekordmånga ledamöter (8,6 procent) tagit sin hatt och gått under innevarande mandatperiod.

Den gamla vanliga omvittnade känslan av maktlöshet och förlorad mening i uppdraget anges som  huvudförklaring till avhoppen. En ström av ledarkommentarer under måndagen dundrar om ”riksdagens kris”, kräver att parlamentet måste göras ”piggare”, inskärper att ledamöterna måste få större individuellt svängrum, et cetera.

Okej. Men skall man döma av hur debatten sett ut genom åren förefaller riksdagen vara i ständig, kronisk utförsbacke. Två exempel.

I boken Hegeland om Helgeandsholmen (1996) summerade moderaten Hugo Hegeland sina erfarenheter från riksdagsarbetet 1982-1994. Han beskrev hur ledamöterna maldes ner till att bli ”maktlösa marionetter och färglösa talmaskiner”.

Per Gahrtons doktorsavhandling Riksdagen inifrån (1983) tog utgångspunkt från författarens upplevelser i folkpartiets riksdagsgrupp 1976-1979. Slutsatsen blev ungefär densamma som Hegelands. 

Ledamöterna tvingades huka under diktat uppifrån och den enskildes inflytande blev därefter. Gahrton konstaterade att riksdagens beslutsfunktion blivit kraftigt försvagad och dess roll för svensk samhällsutveckling allt mer blygsam. 

Frågan vi idag borde ställa oss är väl snarare varför någon vettig människa överhuvudtaget fortfarande söker sig till detta själlöshetens och tristessens näste för att frivilligt träla som levande stämpeldyna under partipiskornas slag.

Allvarligt talat. Viss reformering är nog befogad. Inte minst behövs riksdagens ställning stärkas för att balansera statsrådsberedningens svällande maktanspråk.

Men ibland får kritiken en obehaglig biton av förakt mot den parlamentariska demokratin som sådan. Nedlåtande prat om ”knapptryckande robotar” har jag faktiskt lite svårt för vid det här laget. 

Kan det inte vara så att alla människor helt enkelt inte passar som parlamentariker? 

Annat var det på Per Gahrtons tid…

Publicerad den av
Svara

Liberala ungdomsförbundet har kongressat i helgen och därtill valt en ny ordförande efter Frida Metso. Den som ska leda ungliberalerna mot valet nästa år är den 24-årige göteborgaren Adam Cwejman. 

Adam, who?

Säkert en duktig kille, men namnet är knappast bekant för bredare skaror utanför den intimare folkpartisfären. Ordförandebytet har heller inte orsakat någon vidare uppmärksamhet i medierna. 

Ett tecken på att dagens LUF blivit obetydligt och irrelevant i den politiska debatten? Eller – om man vill vara välvilligare – på att hälsan helt enkelt tiger still inom förbundet? 

Annat var det på Per Gahrtons tid.

Gahrton var ordförande i FPU (som LUF hette då) under värsta marxistvågen i decennieskiftet mellan 60- och 70-talet. FPU försökte fånga upp 68-epokens strömningar genom att etablera sig som ett radikalt, men icke-socialistiskt, alternativ så långt ut det bara gick att komma på den socialliberala vänsterflanken. 

Det innebar samtidigt en ständig kollisionskurs med folkpartiet. Strategin var mycket medveten från Gahrtons sida. ”Profilkonkurrens”, kallade han det. Nog för att ungdomsförbunden kan ta ut svängarna mer än sina moderpartier och även agera kompromisslösa ideologiska blåslampor.

Men i detta fall blev det snarare så att FPU försökte etablera en bild av hela den organiserade liberala rörelsen som väsentligen skiljde sig från vad folkpartiet stod för. Någon som helst beröring med moderaterna var det exempelvis inte tal om. Borgerlig samling? Inte en chans! 

Väljarna riskerade att varken veta ut eller in. 

Splittringstendenserna hängde i luften, relationerna mellan FPU:s och folkpartiets ledare var notoriskt usla. Sven Wedén kallade Gahrton för en ”lymmel”. Gunnar Helén skällde öppet ut FPU:arna på kongressen 1970 när dessa krävde uppslutning bakom den stalinistiska diktaturen i Nordvietnam under det pågående kriget i Sydostasien. ”Gå hem och läs historia”, röt Helén ilsket. 

Dessa spänningar var förstås tacksamt stoff för journalisterna. Rubrikerna blev så många att förbundet kunde bada i pressklipp. Men Gahrtons linje drev inte bara ungdomsförbundet och moderpartiet isär.

Även FPU var snart på väg att spricka. 

En avgörande stötesten blev Mellanösternpolitiken. FPU hyste traditionellt varma sympatier för Israel. Gahrton omfamnade dock i stort sett reservationslöst PLO i den fortlöpande konflikt som uppstått efter Sexdagarskriget 1967. En totalt omöjlig hållning för många.

När Gahrton ställde upp för nytt återval 1971 lanserades Lars Leijonborg som motkandidat av mer borgerligt orienterade ungliberaler. Polariseringen mellan de två falangerna tilltog dramatiskt. Det var som om Den Sista Striden var här.

Massmedias intresse ökade i samma takt. FPU-fighten hängde som en följetong på tidningarnas löpsedlar. Gahrton och Leijonborg fick till och med utkämpa en halvtimmes debatt mot varandra i TV innan kongressen. 

TV-kameror var även på plats under kongressdagarna. Stämningen var hätsk och upprörd. När krutröken lagt sig i talarstolen visade det sig att Leijonborg vunnit kampen om FPU med minsta möjliga marginal. 50-49 löd röstsiffrorna.

Enligt ryktet möjliggjordes Leijonborgs seger genom att ett Gahrtonvänligt ombud låstes in på en toalett under omröstningen!

Skaror av gahrtonister lämnade därefter FPU i bitter besvikelse. Jag har hört att hela distriktsexpeditioner övergavs så bokstavligt att inte ens stolar och bord fanns kvar. På något ställe i landet lär pengarna i distriktskassan ha skänkts till FNL.

Men FPU räddades i alla fall från Liberala studentförbundets öde. Där sadlade man om ideologiskt och blev uttalade socialister. Vart Gahrton senare själv tog vägen är nog inte obekant…

Såren efter denna stora oredans år i FPU märks ännu idag bland folk som engagerade sig i striden. 2001 gjorde jag en längre intervju med Per Ahlmark om hans politiska karriär. Vi satt på en krog i Gamla stan och jag ställde en fråga om vad han tyckte om Gahrton.

Ahlmark skrädde inte orden: 

”Per Gahrton förstörde folkpartiets ungdomsförbund. Jag hoppas att han nu också lyckas förstöra miljöpartiet på samma sätt.” 

När kommer sanningen om Bohman?

Publicerad den av
Svara

”Denne klippa av kompakt kompetens”, sade Carl Bildt vid sin avgång 1999 om sin trogne sidekick i moderatbunkern: Lars Tobisson.

Bildt hade skäl att vara tacksam. Det var ju Tobisson som fick agera vikarierande partiledare i riksdagen när Bildt för EU:s räkning ägnade andra halvan av 90-talet åt fruktlösa försök att skapa fred på Balkan. 

Lars Tobisson hade då redan vistats i den politiska hetluftens centrala positioner under många långa år. 1974 lämnade han utredningsjobbet på akademikerfacket SACO för att bli partisekreterare i vad som Olof Palme kallat en ”politisk sekt”.

Tobissons skarpa taktiska sinnelag bidrog till att förvandla det tidigare marginaliserade högerpartiet till borgerlighetens ledande kraft och socialdemokraternas vassaste utmanare. 

Som numera pensionär har trotjänaren Tobisson ägnat tiden åt att författa sina memoarer. I veckan utkommer boken Främling i folkhemmet (Atlantis) och det blir förhoppningsvis givande läsning för alla politiska junkies. 

Själv är jag mest nyfiken på hur Gösta Bohman porträtteras.

Tobisson hade ofta den otacksamma uppgiften att inför medierna lägga till rätta och förklara vad Bohman egentligen menade med uttalanden som att ”kärnkraft är inte farligare än att cykla”. Eller att människor i Afrika borde låta sig nöja med att ”bo i plåtskjul och plocka bananer från träden”. 

Gösta Bohman är idag en starkt ikoniserad figur inom moderaterna. Men när det begav sig var Bohman ingalunda någon duvunge att tas med. Åtskilliga medlemmar och medarbetare upplevde honom inte bara som kolerisk och obalanserad, utan även som personligen elak och infam. 

Det lär ha varit många interna knivar som enbart väntade på lämpligt tillfälle att stötas i Bohmans rygg. Dock gick den gamle skärgårdskarlen med utedasset hem i stugorna. Bohman ökade moderaternas röstandel tre val i rad. Och man fäller inte en vinnare. 

För några år sedan träffade jag journalisten Björn Elmbrant som skrivit utmärkta biografier om både Palme och Fälldin. Platsen var moderaternas kommunkonferens i Linköping och vi kom in på ämnet Bohman. 

Jag undrade: Borde inte även han bli föremål för en biografi? Det är väl konstigt att en sådan framstående politisk ledare i svensk samtidshistoria ännu inte fått någon seriös levnadsteckning på pränt. 

Elmbrant höll med. Men förklarade det avgörande problemet – i moderata kretsar finns ingen som vill prata öppenhjärtigt om Bohman. Hans status som partiets store rorsman är cementerad och helgonglorian hålls noga putsad. 

Lars Tobissons memoarer kommer kanske att lätta lite på förlåten. Men jag tvivlar. Inte minst med tanke på hur Tobisson lade orden när han inför sin 70-årsdag förra hösten intervjuades av Sydsvenskan:

”Tiden som partisekreterare under Gösta Bohman framstår i minnet som den roligaste”.

Än lever Lenin – i Varberg

Publicerad den av
Svara

– Jag vet inte om luften börjar ta slut. Håller ni på att dö? Ge mig bara fem minuter till, säger Mattias Gardell och fortsätter ytterligare en halvtimme. 

De dryga 50 åhörarna som samlats på Hotell Gästis i Varberg verkar inte ta illa upp. Gardell, professor i religionsvetenskap, har bara för någon timme sedan anlänt från en konferens i Istanbul. Han ser knappast ut som någon professor. I sina svarta skinnbrallor liknar han snarare en lite äldre MC-knutte. 

En trave böcker med titeln Tortyrens återkomst ligger på ett bord bredvid. Det är Mattias Gardells senaste verk och är även temat på hans föredrag denna varma, soliga söndagskväll. Skoningslöst skärskådar han den amerikanska Bushadministrationens terroristjakt efter 11/9, övergreppen i Abu Ghraibfängelset och rättsvidrigheterna på Guantánamobasen. 

Det är en ”olydig” debattör som talar. En debattör som verkar i Jan Myrdals ”samhällskritiska och upproriska tradition”. Därför har Gardell precis tilldelats Myrdalssällskapets omdebatterade Leninpris på 100.000 kronor, det första i ordningen. Prissumman är donerad av Lasse Diding, Hotell Gästis ägare. 

– Jag är hemskt ledsen att jag pratade så himla länge. Men nu pratar jag inte mer. Frågor? 

Gardell plockar ihop sina papper och tar sig outtröttligt an den diskussionssugna publiken. På eftersitsen bjuds det på mat, vin och konjak för Myrdalssällskapets medlemmar medan mörkret sänker sig över hustaken i Varbergs centrum. 

Jag passar på att byta några ord med den olydigt prisbelönte. 

Vad har du för uppfattning om Jan Myrdal? 

– Jag har stor respekt för Myrdals encyklopediska kunnande. Vi är inte överens politiskt i alla frågor. Men jag umgås med många som jag inte är överens med, säger Gardell som benämner sig själv frihetlig socialist. 

Leninpriset som du fått ikväll väckte en del kritisk debatt i medierna. 

– Priset anspelar på det gamla Leninpriset som fanns i Sovjetunionen. Bland andra Picasso och Nelson Mandela fick det. Nu är det Mattias Gardell och det är helt okej att vara i det sällskapet. För övrigt är det Lasse Diding som står bakom Leninpriset numera. Mig veterligen hyser han inga politiska fångar. Bara betalande gäster på sitt hotell! 

Vad tycker du förresten om hotellet? 

– Det är ett underbart hotell. Jag visste inte att en sån här miljö existerade! 

Och nog är det en annorlunda miljö. Det är så långt från vanliga sterila hotell man kan komma med sina labyrintiska trappor och korridorer. På väggarna hänger mexikanska och ryska revolutionsaffischer, porträtt av Mao och Che Guevara. 

Inredningen är en skattkammare av udda och intressanta prylar. Kakburkar från 30-talet, en jukebox av märket Rock-Ola, uppstoppade djur, etc. För att inte tala om alla dessa bokhyllor som finns i varenda vrå, till och med på toaletterna. Antalet böcker uppgår till runt 10.000-15.000. Varje gäst kan fritt plocka med en bok hem. 

Mest imponerande är dock Leninbadet i källaren. En helkaklad kuranläggning med hetbassäng, fotbad, ångbastu, relaxrum och massageutrymmen. Den ryske revolutionsledaren är ständigt närvarande i form av byster, målningar och profilbilder. Hela rasket är inspirerat av ett ställe i St Petersburg, där Lenin brukade koppla av de hektiska åren 1917-18. 

– Allt jag gjort på hotellet är lite tvärtom. Alla spa brukar se ut på samma sätt. Men vad man än tycker om mitt spa så kan jag garantera att man aldrig sett något liknande, säger Lasse Diding. 

Han är 68-aktivisten som tog över Gästis i slutet av 80-talet efter att tidigare arbetat som lärare. Successivt utvecklade Diding hotellet till sin egen högst personliga skapelse. Men egentligen var Didings motiv att kunna ägna mera tid åt sina böcker. 

– Det viktiga för mig var läsandet. Hotellet gick bra därför att jag inte tog det så allvarligt. Utan att jag själv tänkte på det blev hotellet mitt livsprojekt. 

Hur går det ihop att vara både kommunist och företagare? 

– Även när jag var lärare var jag tvungen att anpassa mig till det här samhället. Visst driver jag kommersiell verksamhet, men det finns gränser… Jag är fanatiker, manisk samlare och lever intensivt med det jag gör, men är samtidigt väldigt omhändertagande om min personal. 

Men att instifta ett pris i Lenins namn? Det är knappast den mest politiskt korrekta personen att hylla år 2009. 

– De historiska fakta som kommit fram om Lenin är inte annorlunda än de som fanns på 70-talet. Då var det en ära att få ett Leninpris, medan det var pinsamt att få ett pris av kungen. Lenin drog Ryssland ur första världskriget och räddade miljoner liv. Om man säger att Lenin var en mördare, vad säger man då om Nobel och dynamiten, eller om Gustav III och slaveriet? Mördarpris? Det är helt absurt och säger mer om tiden vi lever i än om Lenin. 

Varför har du engagerat dig i Myrdalsällskapet? 

– Jag är uppvuxen med Jan Myrdal och hans böcker. Han har betytt mycket för mig. Under FNL-rörelsens tid var han oerhört uppburen. När Vietnamnaktivisterna sedan gjorde upp med sin ungdom distanserade de sig från honom. Begick fadermord kan man säga. Men många yngre idag läser honom på nytt, som Erik Wijk och Åsa Linderborg. 

Naturligtvis är även Jan Myrdal himself närvarande på Gästis denna afton. Jag hittar honom i hotellets bekväma röksalong med ett glas vin. Själv bolmar han dock inte. 

– Jag slutade röka 1970. Annars hade jag inte klarat mig. Förr rökte jag jävligt mycket. 

Vi börjar prata om hans bok En illojal europés bekännelser, som jag nyligen läst med stor behållning. 

– Jag är glad över att du tycker om den. Främst var den ett psykologiskt projekt. Jag står för allt jag har skrivit, i sin tid. 

Du har sagt att ”i princip har jag alltid haft rätt”. Vidhåller du det? 

– Ja. Men i sin tid. Sen kan man alltid ändra uppfattning. 

 Lenin? 

– Oerhört fascinerande. Han dog alldeles för tidigt. 

Om du betraktar din egen position som ikon för den svenska vänstern? 

– Jag vet inte om jag är någon ikon. Jag tycker mest att jag har försökt vara förnuftig och resonerat. 

Många liberaler som förre FP-ledaren Per Ahlmark har kritiserat dig och dina åsikter mycket hårt genom åren. Hur har du tagit det? 

– Jag har ingen känsla av att Ahlmark egentligen läst mig. Hade han bara varit mindre skrikig… Det är inte så att jag hatar eller fördömer politiska meningsmotståndare. Man behöver inte vara direkta dödsfiender. Men tror inte att Ahlmark ens skulle vilja vara i samma rum som mig. 

När du blev pensionär 1993 gav du ut boken ”Inför nedräkningen”. Men idag är du över 80 år och förefaller ännu still going strong med nya böcker, artiklar och föredrag. 

– Ja, men man har ju råkat ut för ett och annat. Jag ramlade för ett tag sedan och låg på sjukhus i en vecka. Man blir äldre och trögare. Men man jobbar på! 

(Borås Tidning 2009-06-15)

Tafsa inte på våran Selma!

Publicerad den av
Svara

Vi umgås med henne dagligen, tant Selma. Hon som i päls och överdådig hatt pryder våra 20-kronorssedlar.Men läser vi henne fortfarande? Tveklöst. Så länge det finns böcker kommer Selma Lagerlöf (1858-1940) med all säkerhet att behålla positionen som en av våra främsta berättare. Gösta Berlings saga, Jerusalem, Kejsarn av Portugallien och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är och förblir odödliga klassiker. Inte endast i provinsiell mening, utan även internationellt.

Otaliga är de människor i fjärran länder som fått sin Sverigebild präglad av Nils Holgersson. Däribland den japanske författaren Kenzaburo Oe, som när han fick nobelpriset i litteratur 1994 passade på att vallfärda till Selma Lagerlöfs familjegård Mårbacka.

Historien om Nils Holgerssons äventyrliga flygfärd på gåsen Mårtens rygg har fått ett kulturellt inflytande som knappast går att överskatta. Som Göran Hägg noterar i sin fina översikt Den svenska litteraturhistorien (1996): ”Vi är från modern populärlitteratur vana vid talande djur. Idén kom från Rudyard Kiplings djungelberättelser, men Selma Lagerlöf gav det hela dess definitiva form. Disney vore otänkbar utan henne”. Onekligen något att tänka på nästa gång Kalle Anka kvackar i TV-rutan.

Tyvärr är det inte ovanligt att stora konstnärer också är politiska idioter. Vi har diktaturkramare som Harold Pinter, Jan Myrdal, Knut Hamsun, P O Enquist, Ezra Pound – för att bara nämna några i en lång och sorglig rad. Och Selma Lagerlöf? Ja, hon skulle platsat fint i sverigedemokraterna om hon levt idag. 

Det hävdade i alla fall partisekreteraren Björn Söder när han äntrade talarstolen på sverigedemokraternas riksårsmöte i Karlstad förra våren. Björn Söder är en av arkitekterna bakom senare tids strävan att snygga upp sverigedemokraternas fasad i syfte att göra partiets främlingsfientliga budskap mer aptitligt för väljarkåren.

Ett återkommande inslag i denna PR-offensiv är att försöka associera sverigedemokraterna med folkkära ikoner ur vårt gemensamma förflutna. Bland andra har den gamle landsfadern Per Albin Hansson fått ”förmånen” att byta parti dryga 60 år efter sin död. Hans vision om folkhemmet påstås rimma bättre med sverigedemokraternas ideal än med vad dagens socialdemokrater står för. 

Selma Lagerlöf är ytterligare ett exempel på samma slags postuma tvångsrekrytering. Enligt Björn Söder skulle den världsberömda författarinnan varit en god sverigedemokrat på grund av hennes ”betoning av hembygden och den folkliga kulturen”. 

Dylika omfamningar är givetvis lätta att göra när personerna i fråga sedan länge saknar egna möjligheter att värja sig. I Selma Lagerlöfs fall räknar sverigedemokraterna uppenbarligen även med att den breda allmänheten numera är gravt okunniga om hennes verkliga politiska övertygelser. Dessvärre kan partiet möjligen kalkylera rätt på den punkten. 

När Selma Lagerlöfs liv och verk skildras är det nämligen sällan, och då ofta bara marginellt, som hennes starka samhällsengagemang lyfts fram i ljuset. Förutom författarskapet tycks det mest som hennes sexuella läggning intresserar dagens levnadstecknare (tag bara tevedramat Selma med Helena Bergström i huvudrollen som SVT sände i julas). Med ett sådant skevt perspektiv lämnas fältet fritt för ideologiska kidnappningar av det slag som sverigedemokraterna med ogenerad fräckhet ägnar sig åt. Ty vilka är de att svepa sig i Selma Lagerlöfs mantel? 

Om något var hon snarare svuren motståndare till de unkna idéer som detta lilla otäcka parti baserar sin existens på. Inte minst vi liberaler bör höja rösten till hennes försvar. Selma Lagerlöf var ju en brinnande humanist, som mycket aktivt deltog i kampen för att påverka samhällsutvecklingen i socialliberal riktning. 

Hon stod på barrikaden för kvinnlig rösträtt i Sverige, slöt upp bakom Norge under unionskrisen och hävdade även Finlands rätt till nationellt oberoende. 1916 gick hon in som medlem i Frisinnade landsföreningen. Hemma i Värmland var hon ledamot av Östra Ämterviks kommunfullmäktige. När trycket från nazismens och kommunismens framgångar i början av 30-talet krävde en liberal kraftsamling, blev Selma Lagerlöf en av initiativtagarna till det moderna folkpartiets bildande. 

Vad som kan vara särskilt värt att påminna om ett år som detta med val till Europaparlamentet, är att Selma Lagerlöf även hann med att så ett frö till EU:s uppkomst. Efter det att kanonerna äntligen tystnat på första världskrigets slagfält i november 1918, försökte dåtidens statsmän förhindra nya katastrofer genom ett system av kollektiv säkerhet, vars hörnstenar utgjordes av fredstraktaten i Versailles och det nybildade Nationernas Förbund (FN:s föregångare).

Helt otillräckligt, ansåg en framsynt österrikisk greve vid namn Richard von Coudenhove-Kalergi. Som garant för fred och harmoni mellan folken behövdes radikalare grepp: en europeisk federation. 1923 gav Coudenhove-Kalergi ut boken Paneuropa, där han pläderade för ett demokratiskt enande av Europas länder. Tanken samlade många entusiastiska anhängare. En var Selma Lagerlöf, som menade att greven från Österrike var ett ”geni”.   

När den paneuropeiska rörelsen höll sin andra kongress i Berlin 1930 var Selma Lagerlöf inbjuden, men av hälsoskäl förhindrad att närvara. Istället telegraferade hon följde rader till deltagarna: ”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod. Vilken vagga för nytt hopp!”

Tragiskt nog skulle det krävas ett ännu blodigare världskrig innan idén om ett slags Europas Förenta Stater bar frukt. Selma Lagerlöf hann inte uppleva födelsen av det som skulle bli våra dagars EU. Men visst är det ironiskt att de hätska EU-motståndarna i sverigedemokraterna vill göra anspråk på just henne – en profilerad europafederalistisk pionjär. Visst älskade hon sin svenska hembygd, precis som de flesta av oss. Inte blev hon någon inkrökt vulgärnationell flaggviftare för det. 

Ironiskt är förstås även att Selma Lagerlöfs ansikte pryder den svenska tjugolappen. Själv hade hon naturligtvis föredragit att handla med euro.

(Frisinnad Tidskrift nr 3/2009)

Jack hajar Cornelis

Publicerad den av
Svara

Alingsås, en soldränkt dag i maj. Jack Vreeswijk leder en röd damcykel med korg på styret längs trottoaren inne centrum. Vi har stämt möte på ett av den charmiga trästadens många caféer. Han slår sig ned vid bordet där jag sitter. Nöjer sig med en slät kopp (”Har redan käkat”) medan jag äter upp min beställda räkbaguette.

Vi snackar lite ditt och datt inledningsvis. Hur hamnade han i Alingsås? Som det brukar vara. En tjej. Okej. Trivs? Absolut. Mysig och lugn stad. Jack Vreeswijk är född i Stockholm, vilket tydligt hörs på dialekten. Han är cool och chosefri. Lätt att tycka om. En polaren Jack, liksom.

Alright, säger jag och torkar munnen med servetten. Ska vi köra? Visst.

Hur mår visan 2009?

– Jag har fått frågan förr. Nu är visan ingen medial grej direkt. Inget som det brukar skrivas om. Men för ett par år sedan mådde visan väldigt bra. Jag tror att den mår bättre idag. Den har nog alltid mått bra, förresten.

Hur märks det?

– Det ser man inte minst på alla visfestivaler. Som festivalen i Västervik som är en otroligt stor folkfest. Den har funnits i 44 år vid det här laget. Västervik är väl visknuttarnas Mecka, säger Jack Vreeswijk som själv uppträtt i Västervik många gånger.

Han hänvisar även till erfarenheterna som turnerande visartist på många andra orter i vårt avlånga land.

– På senare år har det blivit mycket lättare. Förut var man hänvisad till pubar och mindre ställen. Nu är det mer av konserter på Folkets hus och sånt.

Beror det på din eller visans ökande dragningskraft?

– Både och, tror jag. Jag har ju gått den långa, smala vägen. I samband med att jag skulle släppa min första skiva 1996 blev jag jättehajpad i medierna. Men när plattan floppade fick man börja från scratch. På ett sätt var det väldigt nyttigt. Hajpen var sjuk, något som jag inte hade förtjänat. Jag var bara en kändisunge.

Vad fick dig att gå i din fars fotspår, en gigant som Cornelis Vreeswijk? Det förefaller som ett rent hopplöst projekt att ge sig in på. 

– Jag var dum i huvudet! (skratt) Men efter floppen fick jag knega mig tillbaka på egna meriter.

Hur upplever du att sjunga Cornelis visor?

– Förr skämdes jag lite för det. Det var ungefär som, tja, att åka räkmacka. Nu känns det bara naturligt. Och jag kommer inte runt det heller. När jag var ute och turnerade märkte jag att jag hade en fallenhet för att tolka hans visor. Folk sa också till mig: ”Dina egna visor är ju bra. Men…”. Alltid detta ”men”. Haha!

Om någon vecka kommer hans tredje skiva, betitlad Vreeswijk sjunger Vreeswijk. Förutom två egna sånger består den huvudsakligen av material ur Cornelis fatabur.

– Egentligen är det inget nytt. Redan på förra plattan gjorde jag många Cornelislåtar, påpekar han.

Men de sånger Jack valt att tolka hör inte till de mest kända. Som Fåglar hämtad från en av Mäster Cees konstnärligt mest ambitiösa album: Poem, ballader och lite blues (1970).

– Det är en jävligt udda låt som jag fastnade för, till och med som barn. Den har många metaforer och kan sägas handla om hans egen farsa, min farfar alltså. Eller kriget. Mest är det nog kriget faktiskt.

Hönan Agda var inte aktuell…? 

– Nej. Jag säger inte att jag tycker illa om den. Men den var en plojlåt egentligen och speglar inte det farsan gjorde under sin 25-åriga karriär.

Fortfarande har dock många svenskar Hönan Agda som referenspunkt till Cornelis, menar Jack. Ett viktigt motiv bakom den nya skivan är att påminna om den seriösa vispoeten bortom myten.

– Han var ingen alkis som bara skrev fräcka visor och hamnade i finkan för olovlig körning. Han var så mycket mer.

För att återknyta till första frågan om visans hälsotillstånd. Hur mår Cornelis Vreeswijk 2009?

– Han mår nog ännu bättre. Jag får mejl från grabbar i 15-årsåldern som sitter och lirar Cornelislåtar. Jag blir även inbjuden till gymnasieskolor att sjunga hans visor och svara på frågor om honom.

Vad är det som gör att Cornelis lyckas fånga nya generationer?

– Det är nog språket. Hans direkta tilltal. Och framför allt att han beskriver folk som hamnat i samhällets marginaler. Dagens unga har inte nappat på Hönan Agda! Jag har fått mycket frågor om en av hans brutalare skivor, Istället för vykort. Där sjunger han om Vietnamkriget, Wallenberg och gör upp med etablissemanget.

En av mina Cornelisfavoriter är låten Hajar’u det då, Jack? Som handlar om dig! Men i grunden om att man ska strunta i magsura kritiker och glatt våga gå sina egna vägar. 

– Den har varit något av en ledstjärna för mig, textmässigt. Fast det är ingen låt jag skulle göra själv. Det hade ju blivit lite väl… (skratt)

En idiotisk fråga. Saknar du honom? 

– Det har gått i vågor. Men det känns särskilt när man fått barn själv. Jag hade ju velat att de skulle fått träffa honom.

(Borås Tidning 2009-05-16)

Elden är lös!

Publicerad den av
Svara

Ni har väl sett Federico Fellinis burleska klassiker Amarcord?

En kollektiv ceremoni inleder filmen. Invånarna i den italienska småstaden har samlats på torget. Uppsluppen stämning råder. Bränsle dras fram till en väldig brasa. I toppen placeras dockan av en häxa, symbolen för den bistra vinterperioden. När lågorna slukar henne är äntligen den kärva årstiden besegrad. Våren, hoppet och den berusande glädjen regerar.

Det är Fellinis variant av Valborg. En tradition som inte minst lever starkt i Sverige och har gjort så ända sedan hedendomens vilda dagar. Symboliskt låter vi elden bränna allt det gamla och tråkiga. Askan ger plats för det nya; naturens och människans återfödelse.

Elden har även fått Borås att återfödas ett antal gånger. Fast knappast under några uppsluppna, Felliniliknande former. Sedan staden grundades 1621 har lågorna spridit nära nog total förödelse vid fyra tillfällen. Boråsarna har ställts inför valet att antingen lämna platsen. Eller att börja om från början och bygga nytt.

– Det finns inte många städer som varit med om så många stadsbränder som Borås, där varken våra gamla ärkefiender dansken eller ryssen varit inblandade. I Borås handlar det bara om olyckor, säger brandmannen Per Rosén.

När Per Rosén inte är ute och släcker bränder håller han i Borås brandkårsmuseum. Det ligger inrymt i Räddningstjänstens lokaler bakom högskolan. Ingen skylt skvallrar om dess existens. Hit måste man boka besök för att komma in.

– Det är förmodligen Sveriges äldsta brandmuseum och kom till när brandstationen byggdes 1940. Men det ligger ganska undanskymt. Boråsarna vet knappt att det finns. Museet är en del i all annan verksamhet som vi måste utföra och bygger helt på frivilligt intresse, säger Per Rosén.

Han guidar entusiastiskt bland de utställda föremålen som bevarats från 1600-talet och framåt. Här finns bland annat en unik brandspruta från 1778 som drogs av hästar och pumpades med handkraft. Vid ingången står två kanoner. De användes inte för att skjuta kulor med, utan för att signalera larm vid eldsvådor. Då var alla män mellan 18-60 år skyldiga att hjälpa till. Det dröjde länge innan någon mer formaliserad brandkår bildades. Men man var ändå tidigt ute med brandövervakning.

– På 1630-talet fick Borås stad sin första anställde. Det var en gatuväktare, som skulle se till att invånarna släckte i sina spisar. Han hade även andra uppgifter, som att hjälpa hem folk från krogen.

Gatuväktaren lyckades dock inte förebygga den första stadsbranden som ödelade Borås redan 1681. Följden av katastrofen blev även en kännbar maktpolitisk prestigeförlust för flera århundranden framåt.

– Landshövdingen residerade i Borås som då var länsstad. Men efter branden flyttade han till Vänersborg medan boråsarna byggde upp sin stad. Och där stannande han. Så det är klart att bränderna förändrat utvecklingen av Borås.

Efter denna chock kompletterades gatuväktaren med en väktare som spanade från Carolikyrkans torn. Väktarens hatt och stövlar hängde kvar i tornet ända till 1987, då de hittades i samband med ett BT-reportage (!). Idag kan de gamla persedlarna beskådas på museet, tillsammans med luren som tornväktaren skulle larma med.
Förstärkningen i Carolikyrkan var naturligtvis inte till mycket nytta om tornväktaren somnade. Och det gjorde han kvällen den 14 juli 1727. Alltså upptäckte han inte att den misstänksamma röken från norra delen av stan. Katastrofen var åter ett faktum.

– Efteråt fanns bara kyrkan, rådhuset och 15 hus kvar. Tankar fanns på att överge staden helt. Det var nog svårt att motivera folk att stanna och bygga upp allt igen. Förmodligen är det bara tur att Borås fortfarande finns, menar Per Rosén.

Sannolikt är det så. 1822 gick det mesta av Borås nämligen ånyo upp i rök. ”Det tätt sammanbyggda trähusen, endast åtskiljde genom smala gator, gjorde allt bemödande fruktlöst”, suckade landshövdingen borta i Vänerborg i sin rapport. Staten ställde upp med återuppbyggnadslån till boråsarnas fromma. Men vad hjälpte det?

Bara fem år senare, den 14 juli 1827, slukade elden nästan rubbet av stan igen. Till råga på allt hände det exakt hundra år efter den andra brandkatastrofen 1727. Det fyllde boråsarna med skrock och rädsla som höll i sig.

– Den 14 juli 1927 var alla inkallade på brandstationen för att invänta nästa stadsbrand, berättar Per Rosén.

Lyckligtvis kunde man andas ut. Någon femte ödeläggelse blev det inte. Men många som var med minns nog hotellbranden 1978 då tjugo människor försvann lågorna.

– Det var den största svenska branden i modern tid innan Göteborgsbranden på 90-talet. Hotellbranden blev grunden till mycket, som krishantering och anhörigstöd. Ingen sådan organisation fanns 1978. Man höll i stort sett bara en presskonferens.

Även 1800-talets tragedier fick boråsarna att dra bittert förvärvade slutsatser, som förde utvecklingen framåt. Vis av olyckorna förändrades stadsplaneringen med bredare gator. 1899 fick Borås en yrkesbrandkår med fast personal hela dygnet. Tekniken förbättrades. De gamla handsprutorna mönstrades ut. Istället införskaffades två ångdrivna brandsprutor med betydligt större kraft. En av dem finns på museet och fungerar ännu utmärkt. Brandmännen fick även rökdykarmasker som gjorde att de fick möjlighet att arbeta mer offensivt. Plötsligt kunde man gå in i husen och släcka.

– Det gamla sättet var att skydda – vattna – det som inte brinner. Övrigt fick brinna ner. Träden på Allégatan hade exempelvis från början en ren brandskyddsfunktion. De placerades för att rädda husen från sotflagor och gnistor. Sen gällde det förstås att skydda träden så att inte de tog eld…

En av brandmuseets främsta attraktioner står parkerad i Räddningstjänstens garage. Det är en ömsint renoverad, rödblänkande brandbil av märket Scania Vabis som köptes in 1920. Men inte heller dess historia är befriad från mörka inslag.

– Den byggdes i Malmö och besiktigades på plats. När man skulle köra hem den till Borås fick man övernatta i Halmstad. Dagen därpå råkade man köra på en sjuårig pojke i Varberg som omkom. Efter polisförhör fortsatte färden mot Borås. Det ville sig inte bättre än att bilen välte vid Guttasjön. Vice brandchefen och en brandmästare från Göteborg förolyckades. Resan från Malmö tog alltså tre liv, konstaterar Per Rosén.

Det nog ingen överdrift att brandkårsmuseet rymmer rejäla mått av dramatik. Efter en rundtur här är det inte svårt att hålla med BT-journalisten Ada Damm, som vid förra sekelskiftet skrev: ”Borås stads historia är i eld skriven”. Men trots all den sorg som bränderna medfört, finns i tragedierna ändå en djupt hoppfull lärdom inför framtiden. Likt en fågel Fenix har ju Borås ständigt rest sig ur askan och kommit igen. Invånarna vid Viskan måste vara av ett ovanligt slitstarkt släkte.

Onekligen något att tänka på när vi står där ikväll och betraktar lågorna från årets valborgsmässobrasa.

(Borås Tidning 2009-04-30)