Låt Cecilia Malmström bli den siste EU-ministern

Folkpartiets Cecilia Malmström klarade av allt att döma Europaparlamentets utfrågning med glans. Som ansvarig EU-kommissionär för asylfrågor, invandring och brottsbekämpning gör hon sig nog bra. Jag har i alla fall inga skäl att betvivla motsatsen.

Fast påminner Cecilia Malmström ändå inte lite om Margot Wallström? Mycket sympatisk, varm, trevlig. Ger ett habilt intryck. Men sen kommer man till frågan om vad hon egentligen gjort för politiska avtryck. Rent konkret, alltså. Och då tar det liksom stopp.

I Wallströms fall erinrar jag mig att hon fick igenom någon slags kemikalielagstiftning när hon var miljökommissionär. Efter det är det tyvärr blankt. När det gäller Cecilia Malmström kommer jag inte på ett ringaste skvatt.

Jo, javisst. Det är ju sant. Som Europaparlamentariker höll hon på med en namninsamling för att fimpa flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg. Men det får väl räknas mer som ett massmedialt jippo. 

Och så har Malmström då varit svensk EU-minister sedan 2006. Det ska dock inte hållas emot henne. Ty det är snarare ämbetet i sig som förefaller tämligen hopplöst. Vad gör en EU-minister om dagarna? Vilka är uppgifterna? Beställa och kommentera opinionsundersökningar? Någon som vet? 

Nu snackas det om att Malmströms energiske FP-kollega Birgitta Ohlsson borde få överta posten som EU-minister. Jag hoppas inte det.

Förvisso vore det väldigt roligt om Ohlsson – en sann, skarpslipad politisk profil – fick sätta mera liberal färg på regeringen. Inte som EU-minister dock, eftersom ingen borde utses till EU-minister. Ett sådant statsråd är rimligen helt överflödigt.

Vi är medlemmar i en union, där EU och Sverige är intimt inflätade med varandra på oräkneliga områden (kanske för många, rent av). Det är en chimär att EU-frågor i vardagspolitiken längre kan skiljas ut och läggas på ett särskilt bord. Således är det naturligare att varje departement med sina vanliga fackministrar sköter den löpande ruljansen – utan att någon klistrig EU-minister ska dyka upp som gubben (eller tanten) i lådan och försöka hitta på något. 

Cecilia Malmström har ändå säkert gjort så gott som hon har kunnat. Låt henne nu gå vidare in i historien som Sveriges sista enskilt EU-ansvariga statsråd. Jag tror faktiskt hon att som övertygad Europavän skulle gilla det själv.

En blytung höger mot Obama

För precis ett år sedan svor Barack Obama presidenteden. Men istället för någon fin present på jubileumsdagen fick han en politisk bomb levererad till Washington DC från Massachusetts. Fyllnadsvalet till Ted Kennedys gamla insuttna stol i senaten blev  ju en första klassens sensation. Republikanen Scott Brown vann! 

I detta ligger naturligtvis både en djup ironi och en mycket allvarlig larmsignal. Ted Kennedy, den siste store vänsterliberalen av klassiskt amerikanskt snitt, kämpade hela livet och nästan bokstavligen intill gravens rand, för sin personliga hjärtesak: att reformera USA:s sjukvårdssystem. När det så äntligen fanns en realistisk chans till framgång, riskeras alltihop genom att just hans senatsplats övertas av en inbiten motståndare…

Loppet är visserligen inte kört. Demokraterna kan fortfarande få igenom det liggande förslaget i kongressen. Eller förslagen, eftersom två olika versioner är klara för att tråcklas ihop av senaten och representanthuset. Men när demokraternas majoritet i senaten nu rubbas från 60-40 till 59-41, blir det avsevärt svårare då republikanerna får möjlighet att filibustra bort frågan från agendan. 

För Obama måste det hela vara en chockartad upplevelse. Ty Scott Browns drev sin kampanj som vore den en nationell folkomröstning om presidentens sjukvårdsreform.

Och budskapet från den annars solitt demokratiska delstaten Massachusetts – en av de mest liberala i USA – blev också ett rungande nej. I praktiken ett förkrossande psykologiskt nederlag.

Hur ska man förstå detta? 

Oron över den kostsamma reformen i tider av redan massiva statliga stimulansåtgärder mot finanskrisen, kopplat till ett gigantiskt och skenande budgetunderskott, spelar säkert en stor roll för resultatet.

Samtidigt är det svårt att inte tolka väljarnas dom som ett tydligt tecken på missnöje med Barack Obamas ledarskapsförmåga. Massachusetts bekräftar en allmän trend bland det amerikanska folket – presidentens förtroendesiffror har dalat betänkligt under året som gått. 

Det är heller inte konstigt. Vilket var egentligen Obamas viktigaste vallöfte? Inte sjukvården. Utan att han personligen skulle frälsa Washington från huvudstadens förgiftade politiska klimat, att han skulle bli en brobyggare mellan demokraterna och republikanerna, att han skulle bli den samlande gestalten för nationens gemensamma färd mot en ljusare, förhoppningsfullare framtid. 

Det var främst dessa vackra utsikter som blev fundamentet för den orimligt uppblåsta, närmast messianska Obamahypen. Men han förmådde aldrig få lammen och lejonen att sova fridfullt bredvid varandra. Än mindre att samarbeta. Under Obamas tolv månader i Vita huset har snarare polariseringen blivit värre än på många, långa år. Det vi bevittnar är hur detta faktum slår tillbaka som en blytung höger. 

Som professor Claes G Ryn konstaterade i en kritisk artikel häromdagen:

”När det nu framgått att medial charm inte är detsamma som politisk duglighet, har hans brist på särskilt exekutiv men också allmänpolitisk erfarenhet blivit desto mera iögonenfallande.”

Kan Barack Obama sedan inte leverera sjukvårdsreformen, med all den prestige som investerats där, betyder förmodligen det ett definitivt slut på hans momentum. Ballongen punkterad och därmed reduceras möjligheterna till återval 2012 väsentligt. I synnerhet om det inte blir fart på ekonomin igen. 

Fast det är klart. Bill Clinton klarade skivan 1996, trots att han i princip var uträknad efter sitt kompletta sjukvårdsfiasko under början av mandatperioden. Framtiden får väl utvisa om även Obama är av samma virke som The Comeback Kid

Miljöpartiet visar färgen om Kålö

Planerna på att storskaligt exploatera den idylliska naturön Kålö inne i Karlskrona har väckt starka reaktioner i folkdjupet. Begripligt, med tanke på förslagets uppenbara okänslighet och nybrutalistiska anda.

Den harmoniska balans mellan vatten, natur och bebyggelse som idag råder kring området Långö-Kålö-Höga Holm-Dragsö riskerar att gå om intet. Därmed skulle en väsentlig del av Karlskronas speciella karaktär förskingras. Inte vidare klokt, i synnerhet för att vara i en stad som gärna stoltserar med sin status av världsarv.

Officiellt har emellertid de lokala partierna legat lågt i frågan och undvikit debatt. Tills idag. I BLT slår Miljöpartiets gruppledare Sofia Bothorp fast att Kålö bör fredas. Hon kan vidare tänka sig att ön skyddas från ingrepp genom att förklaras som naturreservat. Utmärkt! Miljöpartiet de gröna gör onekligen skäl för sitt namn här och vinner säkert mycket – välförtjänta – sympatier på kuppen. 

Med Miljöpartiet ute på banan tvingas även övriga partier att snart bekänna färg. En särskild press sätts förstås på den styrande femklöverminoriteten, där MP ingår tillsammans med de fyra borgerliga partierna. Dessa kan rimligen inte fortsätta huka i buskarna. Allt annat vore ytterst märkligt och skulle framstå som generande för hela koalitionen – vars handlingskraft redan är ifrågasatt på så många andra punkter. 

Alltså. Vad tycker de egentligen om Kålö? Det minsta Karlskronaborna kan begära av sina styrande representanter är att dessa åtminstone förmår att redovisa en uppfattning. Kan MP sätta ned foten, borde det väl inte vara så svårt för resten av kommunalpolitikerna. 

Per Ahlmark – den passionerade demokraten

Förra veckan gästade den brittiske författaren Kenan Malik ett seminarium i Stockholm. Han är mannen bakom boken From Fatwa to Jihad (2009). Den analyserar radikaliseringen av islam och dess förhållande till västvärldens öppna samhällsskick, med utgångspunkt från ayatolla Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie 1989. 

Seminariet, där Kenan Malik framträdde som inbjuden huvudtalare, hade anordnats av The Per Ahlmark Foundation. Stiftelsen bildades i samband med Ahlmarks 70-årsdag förra året. Att man valt att ta upp aspekter på just den militanta islamismen är knappast konstigt.

Islamismens förryckta träldomsläror och urskiljningslösa våldspraktik kan sägas representera den tredje totalitära utmaningen mot demokratins universella ideal som västvärlden ställts inför, efter nazismen och kommunismen. Per Ahlmark har själv – som politiker, författare, tidningsskribent – spelat en betydande roll för att medvetandegöra oss om de faror som hotar frihetens och humanismens grundvärden. 

Ahlmark är en ovanlig liberal för att vara svensk. Med suveränt förakt mot vårt ofta kvävande konsensusklimat och fega tassande i debatten, har han hela tiden hållit ryggen rak och lansen skarp. Vilket inte minst fått uttryck i hans varma engagemang för staten Israel och lika heta avsky mot antisemitismen. 

Precis som en gång hans mentor, DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten, har Per Ahlmark tjänat som ett inspirerande exempel på att det också finns ett annat Sverige.

Ett Sverige som vägrar anpassa sig till vad som för tillfället anses vara politiskt korrekta dogmer eller modeåsikter, som icke hukar för diktat och maktanspråk, som består av människor vilka är oförmögna att leva med sig själva om de tvingas kompromissa med sin moraliska resning.

Sådana personer är sällan bekväma. Men vad vore vi utan dessa passionerade, idéburna demokrater och liberaler som Ahlmark representerar? Vårt samhälle hade tveklöst varit fattigare, svagare, mindre motståndskraftigt. Och avsevärt tristare!

Per Ahlmarks stiftelse har enligt stadgan till syfte att ”främja vetenskaplig forskning och undervisning i statskunskap, idéhistoria och judisk historia, samt i ekonomi, allt med särskild inriktning på frågor rörande demokrati och mänskliga rättigheter”. 

Ett utmärkt sätt att visa uppskattning för Per Ahlmarks livsgärning är att skänka ett bidrag till stiftelsens bankkonto: SEB 5201 33 439 8. 

Liberalismens nummer ett

”Han postulerade att människan har en fri vilja… Det har sagts att Kants idé om människans frihet är filosofins största bidrag till liberalismens idéutveckling. Kant ansåg att sedelagen är universell. Den binder också stater och myndigheter och har blivit ett fundament för rättsstatens idé.”

Svante Nycander, tidigare chefredaktör för DN, förklarar i tidskriften NU varför Immanuel Kant är den främste liberale tänkaren. Nycander är aktuell med boken Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet (SNS, 2009). 

Dags för Alliansen att satsa på en gemensam valsedel?

För några år sedan genomgick Centern en lovande återfödelse. Det storstädades plötsligt på bondeloftet. Ut åkte resterna av den förvirrade epoken Olof Johansson med böjelse för antimodernism, landsbygdsromantik och 50-talsnostalgiskt armkrokande med Socialdemokraternas Göran Persson. 

Istället tonade Centern fram som borgerlighetens vassaste systemkritiker och verkade vilja bli ett mer liberalt alternativ än både Folkpartiet och Moderaterna. Maud Olofsson spelade därtill en viktig roll i alliansbygget, som kom att försätta det rödgröna vänsterblocket i opposition vid valet 2006. 

Men tiden i regeringen har uppenbart kramat musten ur Centern. Partiets trovärdighet bland yngre liberala storstadsväljare föll med de patetiska tårarna på Fredrik Federleys kinder, när han i riksdagens talarstol hulkande förklarade sig tvungen att rösta ja till den kontroversiella FRA-lagen. 

Maud Olofsson har heller inte varit någon jublande succé som näringsminister. Hennes angrepp på Vattenfall nyligen blottade en politiker som föreföll både okunnig och tunn.

Därtill har hon fått klä skott för att GM tröttnat på det eviga sorgebarnet Saab, fastän regeringen saklig sett gjort helt rätt som vägrat rädda den sedan länge undergångsmärkta biltillverkaren i Trollhättan.

En politisk räddningsplanka kunde varit klimatfrågan, där Centern borde haft chansen att dra nytta av sin inarbetade miljöprofil. Istället är det Miljöpartiet som lyckats profitera på den debatten. Miljöminister Andreas Carlgren tycks lika borta från banan som Centerns övriga ministrar. 

Kraschen i Expressen/Demoskops senaste opinionsundersökning är stenhård och bekräftar det deppiga läget. Centern ligger nere för räkning på 3,1 procent, och skulle alltså inte ens komma in i riksdagens om det vore val idag. Även Kristdemokraterna hamnar strax under spärren med 3,9 procent. Göran Hägglunds kampanj för ”verklighetens folk” tycks inte ha slagit an bland verklighetens väljare. Också Folkpartiet backar något, men har ändå en någorlunda stabil position på 7,4 procent. 

Alliansen, vilken lite paradoxalt fick nytt liv när finanskrisen slog knock på ekonomin, är tillbaka i dödsskuggans dal – och det med besked. Trots att även Vänsterpartiet ligger lågt som en sjunken båt, klarar Socialdemokraterna och Miljöpartiet skivan på egen hand. 

Nu skulle man naturligtvis kunna säga följande. En opinionsmätning är bara en opinionsmätning och inte the real thing. Loppet är ingalunda kört. Väljarkåren är lättrörligare än någonsin, lika otrogna partierna som blocken. Mycket kan hända till valet om åtta månader. När Mona Sahlin & Co granskas noggrannare i sina illa sydda sömmar kommer säkert en backlash för vänstern. Etc.

Visst, det är rimliga argument. Men ingenting av detta motsäger att Alliansen brottas med allvarliga problem när gäller utsikten att bli återvald. Den friska frejdighet man visade prov på inför 2006 års holmgång är som bortblåst. En rejäl, offensiv omladdning vid kanonerna känns alltmer nödvändig. Som att svetsa sig mera samman i valet under beteckningen Allians för Sverige på partiernas röstsedlar, kort och gott. 

SvD:s ledarsida föreslog detta recept innan förra valet och det borde vara än angelägnare nu. Moderaternas starka dominans har i praktiken förvandlat de övriga allianskamraterna till perifera satellitpartier, som för att rädda sitt eget skinn kan tvingas till mer eller mindre genomtänkta profileringsutspel ju närmare valdagen kommer. Ett gemensamt borgerligt valparaply hade kunnat verka återhållande på dylika desperata soloåkningar. 

Samtidigt bör man betänka att de ideologiska skillnaderna inom borgerligheten (ja, inom svensk politik överhuvudtaget) blivit suddigare och suddigare. Som kraftcentrum för idéburen debatt och opinionsbildning spelar knappast något parti en övertygande roll längre. Sånt sköts på helt andra håll numera via tankesmedjor, politiska bloggar, idétidskrifter, kvalitativa ledarsidor, osv. 

Någon demokratisk förlust skulle därför näppeligen en intimare borgerlig allians medföra. Redan finns ju också en inneboende gravitation mot etablerandet av ett tvåpartisystem de facto, eftersom blocken cementerats med både gjutjärn och betong. Om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen kan möjligen spelplanen ändras. Men givet dagens situation förefaller en borgerlig valallians som den mest rationella satsningen för att på allvar komma in i matchen igen. 

Vad har man egentligen att förlora på att pröva? Tanken på ännu en långvarig socialdemokratisk regeringsperiod borde väl om inte annat stimulera till djärvare lösningar för att vitalisera politiken och skärpa motståndet.

Dumt att Barsebäck är väck

Sverige är inte ett land som ligger vid ekvatorns soliga breddgrader. Det vet ganska många människor. Särskilt vi som bor här. Vi är mycket medvetna om att Sverige är ett avlångt land som geografiskt parkerat sig i norra Europa. 

Hit kommer regelbundet vintern med snö, is och kyla. Och lika regelbundet brukar tillgången på elektricitet då drabbas av svåra avbräck. Det hotjas om elbrist, priserna stiger skyhögt upp i det blå, hushåll och industri suckar över jättedyra elräkningar. 

Samma sak år efter år. Så även nu. Är det inte konstigt? Man kunde ju tro att vi svenskar skulle få nog och resolut göra något åt dessa eländiga repriser. Men det kanske kommer. 

Under tiden kan vi alltid fundera på hur smart det var att stänga de bägge reaktorerna i Barsebäck. Den första togs ur drift 1999. Den andra 2005. Märkligt nog var det inget fel på någon av dem. De fungerande finfint och gav oss massor av ström i ledningarna.

Men av outgrundliga skäl tyckte Centern, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att Barsebäck måste väck och beslutade lägga ner rubbet. Fråga gärna representanter från denna partitrio om inte Barsebäcks förlorade elektricitet ändå vore ganska bra att ha i dessa dagar. 

Fast vem vet? De kanske också har bestämt att lägga ner vintern. Eller att Sverige ska flyttas till en varmare del av jordklotet. Det vore i så fall helt logiskt. Men kan de inte då skynda på lite snabbare att verkställa dessa beslut? 

Värna kapitalismen, bekämpa musikpiraterna!

Piraterna har tappat vind. Under 2009 fick istället musikbolagen ånyo fart i seglen, visar färsk statistik. Den av förstå-sig-påarna så uträknade och hånade CD-skivan gjorde comeback från gravens rand. För första gången på åratal ökar nu försäljningen.

Visserligen faller de traditionella skivaffärerna som korthus, vilket känns lite tråkigt för oss inbitna skivnördar. Å andra sidan är det ju faktiskt både billigare och bekvämare att handla sina plattor på nätet – där utbudet dessutom är oslagbart. Själv kommer jag knappt ihåg när jag senast köpte någon CD rakt över disk.

De moderna konsumtionsmönstren börjar också få rejält genomslag inom kategorin digitala tjänster, typ Spotify. Procentuellt sett svarar denna streaming för den största intäktsökningen. Dock är det fortfarande skivorna som drar in överlägset mest reda pengar till bolagen. 

Förhoppningsvis är det hela ett tecken på allmän tillnyktring efter de fuldelande piraternas härjningståg. Deras igångsatta illegala fildelningsepidemi skulle tveklöst innebära rena sotdöden för musikbranschen som vi känner den. Sannolikt har dock samverkande faktorer i form av intensifierad debatt, hårdare lagstiftning och inte minst den folkliga rättskänslan (stöld är fel!) spelat en vaccinerade roll härvidlag. 

Det är förstås utmärkt. I grunden är denna fråga större än enbart musikbranschen och dess aktörer. Det handlar om värnet av marknadsekonomin som sådan, där fuldelningen hotar urholka två av kapitalismens viktigaste beståndsdelar: upphovs- och äganderätten. 

Piraterna vill gärna ge sken av att vara några slags pigga, rebelliska liberaler. I verkligheten påminner de snarare om klassiska sursocialister. De bespottar företagen, utmålar både musikbolag och artister som omoraliska girigbukar, samt tar sig skamlöst rätten att konfiskera frukten av produktiva, skapande människors arbete. 

Historien ger otaliga empiriska exempel på vart praktiserandet av sådana principer lett någonstans. Se bara på hur det gick för Ryssland och Kina under 1900-talet. Inte vill vi väl att samma utarmning som drabbade dessa stackars länder, också ska göra dagens musikliv till ett enda stort fattighus?

Roddan om Maggie May

”Alla som hörde den tyckte att den var omelodisk, saknade kommersiell potential och rent ut sagt var dålig. Den låg som en b-sida på Reason to believe men när en dj i Cleveland började spela den blev den en hit.”

Rod Stewart, sångare och nybliven pensionär (!), minns hur hans blivande superklassiker Maggie May unisont fick tummen ner av skivbolaget och den så kallade musikexpertisen 1971.

Lärdom? Tja, den gamla sanningen gäller fortfarande: våga gå din egen väg när känslan är rätt! 

Tragedin Haiti åter i fokus

Rent känslomässigt är det inte svårt att rikta en glödande anklagelse mot Ödet. Vad hade de hårt prövade invånarna på Haiti gjort för att förtjäna en katastof av denna magnitud? Jordbävningstragedin som nu drabbat landet är ofattbar, overklig, obegriplig. 

Nyhetsrapporter berättar om minst 50 000 döda människor. Ytterligare tre miljoner människor är skadade eller hemlösa. Det betyder att 30 procent av landets tio miljoner invånare fått tillvaron fullständigt sönderslagen. Och det högsta priset har den fattigaste befolkningen i slumområdena fått betala. 

Att finna lämpliga uttryck för denna hänsynslöst brutalt, blint slående orättvisa ter sig som en hopplös uppgift. Orden blir futtiga, meningslösa. 

Haiti hette en gång Saint Domingue. Frankrike hade gjort den karibiska ön till en slavkoloni med sockerplantager. Men slavarna befriade sig ur förnedringen genom ett framgångsrikt uppror och utropade den självständiga republiken Haiti 1804. En unik händelse. Landet blev därmed den första postkoloniala nationen i Latinamerika – och den första i världen där svarta slavar jagat bort sina herrar för att kunna gripa makten över sina egna liv. 

Dock kom den löftesrika, inspirerande starten snabbt av sig. Tidigare slavar, de flesta naturligtvis utan ringaste utbildning, hade dåliga förutsättningar att etablera ett anständigt styre. Deras strävan underlättades heller inte av att Haiti isolerades av de vita kolonialstaterna. Dels skulle invånarnas frihetslidelse kvävas, dels ville man sända signalen: uppror får inte löna sig!

Precis som i fallet Liberia på andra sidan Atlanten (se här) kopplade en liten elit greppet om Haiti och uppträdde ungefär som vore de franska herremän själva. Detta maktmonopol varade ända in på 1950-talet, då den sedermera ökände François Duvalier (”Papa Doc”) gjorde statskupp i Port-au-Prince. Sonen Jean-Claude Duvalier (”Baby Doc”) ärvde faders diktatoriska befogenheter 1971, men den blodiga terrorregimen utlöste en folkresning 1986. ”Baby Doc” flydde till Frankrike, där han ännu i denna dag kan sitta och begrunda sina synder i rofylld exil. 

Fyra år senare installerades Jean-Bertrand Aristide, en tidigare katolsk präst med fattigdomsbekämpning på programmet, i presidentpalatset som Haitis förste demokratiskt valde ledare. Vad som kunde blivit en ny gryning, blev emellertid förbytt i mera mörker. Oroligheter tvingade Aristide att avgå. Han ersattes av en interimsregering tills René Préval blev president 2006. Oddsen denne möter i försöken att skapa en någorlunda stabil situation tycks oöverstigliga. 

Fortsatt våld, epidemisk brottslighet, massiv korruption, utbredd analfabetism och ständigt förvärrad fattigdom talar sitt tydliga språk. Politiskt, socialt och ekonomiskt är Haiti en av dessa avgrundsländer, vars status kort och kort lyder: ”failed state”. Som inte detta vore illa nog, verkar det som även självaste naturen önskar omintetgöra haitiernas framtid. De senaste åren har landet hemsökts av förödande orkaner. Och nu denna enorma jordbävning.

Många har dragit parallellen till hur den förödande tsunamin skapade kaos, skräck och död vid Sydostasiens stränder under julhelgen 2004. Bleknande minnesbilder blir genast mycket skarpa när vi ånyo bevittnar konsekvenserna av naturens raseri. Om inte annat borde det ge utrymme för en stunds reflektion.

Det finns ju en tendens, särskilt bland oss rika västerlänningar, att romantisera naturen som någon slags idyllisk antites till industrialismens ”articifiella” civilisationsbygge. I motsats till livet bland asfalt, betong, höghus och fabriker framstår gärna Moder Natur som god, sund och frisk. Med rätta oroar vi oss för den moderna människans kapacitet att förstöra miljön.

Men katastrofen på Haiti visar – liksom nämnda tsunami i Sydostasien – att det finns andra krafter som äger förmågan att hota och ödelägga våra levnadsbetingelser. Ofta med en destruktivitet som för tanken till kärnvapnens fasansfulla potential. 

Forskning och teknisk utveckling gör att det i viss mån går att begränsa antalet offer. Hade Haiti exempelvis varit en fungerade och ekonomisk välmående nation, skulle man kunnat bygga säkrare bostäder som bättre kunnat hålla stånd mot skalvets påfrestningar. 

Fullt ut kan vi dock aldrig skydda oss från nyckfullt förekommande jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar eller orkaner. Naturen är varken ond eller god. Den bara är. Och människan har ännu en gång tvingats lära läxan om sin utsatthet.

Men varför Ödet just måste åskådliggöra detta faktum genom att ytterligare plåga ett redan så plågat folk, framstår onekligen som en lite väl utstuderad lektion om tillvarons grymhet.