”Om man vill göra en liten förmögenhet på Saab, måste man starta med en stor förmögenhet.”
Bob Luntz, vice ordförande i GM:s styrelse, sätter fingret på det avgörande problem som bilföretaget i Trollhättan brottats med – och det sedan Wallenbergs dagar (bakgrund här).
En bankett i Stockholms stadshus för tvåhundra ”dignitärer”. Från Melodifestivalen…
Det är vad finansborgarrådet Sten Nordin (M) vill bjuda på. Representationskalaset för att hedra schlagercirkusens artister och arrangörer beräknas gå loss på 150.000 kronor ur skattebetalarnas pengabinge.
”Melodifestivalen håller på att etableras som ett av Sveriges största nöjesevenemang och i särklass mest populära TV-program. För oss är det bra att finalen äger rum i Stockholm och i Globen och då visar vi vår uppskattning”, förklarar det schlagerfrälsta finansborgarrådet i DN (12/1).
Eller så råkar det vara valår och Sten Nordin ser ett lättköpt tillfälle att böja knä inför populismens genomskinliga altare. Med sådant röstfiske får Sillstrypar’ns proggklassiker Doing the omoralisk schlagerfestival ännu en dimension.
Att hänga i TV-soffan istället för att motionera är livsfarligt. Bokstavligen. Den som sitter stilla och glor på dumburken flera timmar om dagen lider högre risk att dö i förtid, enligt en färsk larmrapport. Liemannen kikar nämligen extra noga över axeln på storkonsumerade TV-tittare både i skepnad av hjärt- och kärlsjukdomar, liksom cancer.
Men borde det då inte vara precis lika livsfarligt att häcka i läsfåtöljen? Att dagligen ägna mycket tid åt att fördjupa sig i böcker är, enligt samma logik, rimligen heller ingen hälsokur. Förutom det fysiska förfallet som boken bär i sitt sköte, har vi även alla konstiga idéer och influenser vilka riskerar förvrida huvudet på ömtåliga bladvändare.
Tag bara JD Salingers klassiker The Catcher in the Rye. Den har visserligen ansetts som en av 1900-talets bästa engelska romaner. Men hur mycket elände har den inte ställt till med? Mark Chapman läste om Salingers antihjälte Holden Caulfield och mördade John Lennon. John Hickley drabbades av samma läsupplevelse och sköt Ronald Reagan. För att bara nämna två beryktade exempel.
Trots detta slår Folkpartiet nu ändå på trumman för att öka läsningen och kräver en utredning för stärka bokens ställning i samhället – i synnerhet bland unga, förstås. FP:s man i riksdagens kulturutskott, Christer Nylander, säger i ett pressmeddelande:
”Tillgången till kvalificerad litteratur som utmanar våra sinnen, tankar och vanor är en förutsättning för en väl fungerande demokrati och en hög bildningsnivå.”
Jaha. Stalin, Hitler, Pol Pot, Ho Chi Minh och Mao Zedong var samtliga ivriga bokläsare. Staterna de styrde över lär dock svårligen kunna kallas väl fungerade demokratier. Tyskland ånjöt på sin tid den högsta bildningsnivån i världen. Vilket inte hindrade dess invånare från att rösta fram nazismen till makten, entusiastiskt starta världskrig och utrota judar i Treblinka.
Allvarligt talat. Beskäftiga pekpinnar från politiker om att folk måste läsa mer litteratur leder sällan eller aldrig till några resultat – annat än möjligen avståndstagande. Mycket lite talar för att vi skulle bli bättre människor av att läsa.
Däremot finns förmodligen en djup sanning i Horace Engdahls iakttagelse: människor som inte läser böcker är i allmänhet är ganska trista typer. Själv ser jag sparsamt på TV. Men jag utmanar gärna ödet genom att försjunka länge i någon ”livsfarlig” roman. Just nu är det Musikanternas uttåg av den gamle Pol Potdiggaren och alkoholisten Per Olov Enqvist. Sånt kan väl aldrig sluta lyckligt…
”När riktigt stora konstnärer och författare dör så slocknar intresset för deras verk i 20 år. Det är typiskt för den svenska historielösheten. Jag har gett upp försöken att förstå svensk kulturpolitik; det är för ogenomträngligt.”
Ulf Linde, akademiledamot, i DN den 10/1 apropå det plötsliga strålkastarljuset som föräras konstnären Evert Lundquist (1934-94). Denne uppmärksammas nu med en utställning på Moderna museet i Stockholm.
”Om vi inte ser upp har vi snart Författar-Idol-tävlingar i teve snarare än kultursidor och seriös kritik.”
Thomas Anderberg, kritiker i DN (8/1), ser mörkt på den ökande kommersialiseringen av svensk litteratur – med författaren Björn Ranelids självförgudande gyckelspel på marknadstorget som avskräckande exempel.
I Karlskrona härskar kung Bore. Isen har lagt sig mellan öarna, folk promenerar på fjärden mellan Långö, Saltö och Trossö. Häromdagen svischade några isjakter förbi. Det såg verkligen läckert ut. ”Precis som vintrarna på 40-talet”, hörde jag ett par äldre människor säga vid busshållplatsen.
För övrigt rapporterar SvD idag om svenskt kölrekord för året. Minus 40,8 grader i Hemavan! Brrr… Dessutom påstås det vara snökaos i hela världen. Tidningen visar bland annat bilder från ett vintrigt London.
Så vad hände egentligen med växthuseffekten som alla brukade snacka om? Har IPCC:s Climategate och FN:s misslyckade klimatmöte i Köpenhamn fått den globala uppvärmningen att ta time-out i rena förskräckelsen?
Genom en intressant understreckare i söndagens SvD, nås jag av beskedet att ännu ett band av August Strindbergs samlade verk materialiserat sig på bokhandelsdiskarna. I den till synes något förvirrande utgivningslogik som gäller för serien, är turen kommen till nummer 18; Kvarstadsresan, Fabler och Societeten i Stockholm samt andra prosatexter 1880–1889.
Totalt har nu 65 volymer producerats i denna lika extremt ambitiösa som snigelaktigt framskridna nationalutgåva. Premiärvolymerna kom för hel en generation sedan. Året var 1981 då hugade Strindbergsfans kunde lägga vantarna på band nummer två (I vårbrytningen) och band nummer sex (Röda rummet).
Kommittén för detta svällande mastodontprojekt hade börjat jobba 1979. Men karaktäristiskt nog hade även starten varit i senfärdigaste laget. Redan när Strindbergssällskapet bildades 1945 snackades det om att en modern upplaga borde ersätta John Landquists 55-bandsversion av Strindbergs samlade skrifter från 1912-22.
Förvisso är nationalutgåvan verkligen lysande (fattas bara annat). Strindbergs originalmanus har textkritiskt fingranskats med både lupp och mikroskop. Varje volym innehåller därtill ingående efterord om tillkomst, mottagande, etc. Men samtidigt vilar en mycket komisk och djup ironi över alltsammans.
Ty nog påminner väl det pedantiskt systematiserande Sisyfosarbete som ligger bakom nationalupplagan om en viss Hyllings knappologiska vedermödor? Hylling är den akademiska torrbollen som får statsbidrag till sin nitiska forskning om knappars utseenden och former i novellen De lycksaliges ö (1884). I denna giftiga satir över modern civilisation och vetenskapligt etablissemang belönas sedan Hylling med en professorstitel i knappologi (visst, begreppet myntades av Strindberg).
Den frimodige samhällsgisslaren och skarpögde människopsykologen Strindberg ska själv föräras ett monument av totalt planerade 72 band när nationalutgåvan äntligen förts i hamn. Vilket dyrt och heligt är utlovat till 2012, då hundraårsjubileet av Strindbergs frånfälle infaller. Förutom det märkliga i att fira en människas död, kan ju någon gissa oddsen att de sju återstående banden fixar en deadline på två ynka år…
Annars kan man fråga sig hur den gode August skulle betraktat sin metamorfos från omstridd riksbuse till überkanoniserad nationalförfattare. Att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) vägrat anslå skattemedel till klang och jubelaktiviteter på hundraårsdagen, hade sannolikt vunnit hans varma gillande. Som Strindberg skrev en gång:
”Jag vill inte vara en stor författare, än mindre en stor man. Jag vill gå i nattrock och kalsonger och kallas skandalskrivare.”
”Påfallande ofta så drar SD på med känslor och mer eller mindre lögner om statistik, och så försöker vi etablerade partier bemöta statistiken. Lönlöst. Bli i stället lika upprörd som man också känner sig inombords. Den oanständiga, omänskliga attityden som SD har, det är den vi måste bemöta.”
Mona Sahlin, partiledare (S), om hur Sverigedemokraterna bör tas i debatten (SvD 2/1).
Jag är vanligtvis ingen beundrare av Sahlin, men i denna fråga har hon helt enkelt rätt. Att rabbla sifferuppgifter leder ingen vart. Det är den mörka själen hos detta otäcka lilla gäng som ska fram i ljuset. Och här den:
1) SD är ett parti som konstant vädjar till våra sämsta och lägsta egenskaper – fördomar, inskränkthet, misstänksamhet, självtillräcklighet och främlingsrädsla.
2) SD är ett parti som i grunden motsätter sig den franska revolutionens epokgörande deklaration om frihet, jämlikhet och broderskap – de universella ideal som bär upp det (i vid mening) liberala samhällsskick som utvecklats sedan 1789.
3) SD är ett intolerant, nyfascistiskt parti vars värdegrund stinker.
Om detta ska vi berätta! Gång på gång och outtröttligt.
Mer att läsa:
Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) skriver utmärkt och klargörande om SD på Newsmill. Länk här.
”Hämnd! Blod!”
Det vrålade den 28-årige extremisten som beväpnad med en yxa trängde sig in i Kurt Westergaards hem utanför danska Århus under gårdagskvällen. Westergaard hade förmodligen inte levt idag, om han inte lyckats låsa in sig i ett rum och larmat polisen.
”Det var ohyggligt. Och det viktigaste är ju att jag kom ihåg att tänka mig för och kom i säkerhet. Men det var nära”, säger en skakad Westergaard efteråt.
Kurt Westergaard är teckare och svarade för den mest uppmärksammade av de kontroversiella Muhammedkarikatyrer, som Jyllands-Posten publicerade 2005. Ni vet, den där profeten har en bomb i turbanen. Om denna karikatyr kan man tycka mycket – tramsig, onödigt provocerande, motbjudande, hädisk.
Men yttrande- och tryckfriheten gäller även sådant material. Vi får aldrig tillåta oss att ge vika för extremister, som vill kväsa de grundläggande rättigheter som vårt öppna, demokratiska samhälle bygger på. Att huka när viktiga ideal och principer utmanas är att göra våld på friheten och i slutänden blir vi alla offer. Därför är den räddhågade självcensurens undfallenhet lika farlig som fanatikernas skrämsel och terror.
Sedan Muhammedkarikatyrerna trycktes har Kurt Westergaards tillvaro präglats av ständiga hot och särskilt polisbeskydd. I februari 2008 avslöjade danska säkerhetspolisen långt framskrida mordplaner på Westergaard av tre islamister. Och nu har det alltså skett ett nytt mordförsök. Även denna gång med islamistiska förtecken. Den gripne 28-årige yxmannen har kopplingar både till islamistgerillan al-Shabab i Somalia och terrornätverket al-Qaida.
Dessa förvridna, religiösa fundamentalister har inget glömt och kommer säkert att försöka angripa Kurt Westergaard igen. Och ett angrepp på honom är inte enbart ett angrepp på en enskild person. Utan på demokratin och yttrandefriheten som sådan. Att vända sig bort när valörerna prövas vore ett nesligt svek, som bara gör extremisterna starkare och mer beslutsamma.
Själv tycker jag att Kurt Westergaards berömda Muhammedkarikatyr mest är larvig och förstår att den kan verka stötande även för många riktiga, fridsamma muslimer. Men det spelar ingen roll. Denna blogg har liberalismens universella idéer som grund. I solidaritet med Kurt Westergaard och till frihetens försvar publicerar jag härmed hans beryktade teckning. Och uppmanar alla andra demokratiskt sinnade bloggare att göra detsamma.
Christian Dahlgrens Blogg 