Judehatet frodas i Malmö

”Det känns legitimt att ge sig på judar”

”Davidsstjärnan är som ett rött skynke”

”Polisen: Hatbrott mot judar har fördubblats”

”Judehatet får dem att lämna Malmö”

Fyra rubriker som kunde varit hämtade från 30- eller 40-talen. Men samtliga är från en av våra dagstidningar anno januari 2010. 

I veckan har Skånska Dagbladet publicerat en serie artiklar (se här, här, här och här), vilka borde få det att isa i ådrorna hos hela svenska folket. Samma illvilja, ondska och rasistiska diskriminering, som för dryga halvseklet sedan kulminerade i Auschwitz och historiens värsta massmord, har slagit klorna i Sveriges tredje största stad. 

Vittnesmålen som återges i Skånskans spalter är förfärande, och tecknar ett mönster vi känner igen från tiden då hakkorsets mörka skugga föll över Europa. Tillmälen, hot, trakasserier och en ständigt närvarande rädsla har blivit del av vardagen för Malmös judar.

De törs inte bära Davidsstjärnan öppet av rädsla för bråk, ej heller kippan, den lokala rabbinen kan inte längre sitta fredad på en vanlig buss, judiska begravningsplatsen utsätts för brandattentat och klottras ned av antisemitiska slagord, inte ens under gudstjänster i synagogan kan besökarna känna sig trygga utan stort säkerhetspådrag, etc. 

Det är dock inte främst högerextremister som står bakom dåden. Utan den militanta avgrundsvänstern i sällskap med muslimska fanatiker, vilka dras till islamismens överhettade konspirations- och våldsideologi. De förenas samtliga i oresonlig avsky mot Israel, betraktad som roten till alla Mellanösterns olyckor. 

Som så ofta tidigare visat sig sedan Israel återuppstod 1948: hatar man den judiska staten och förnekar eller ifrågasätter dess existensberättigade, är steget sannerligen inte långt till att också låta dessa känslor spilla över i hat mot det judiska folket som sådant. 

I arabvärlden är distinktionen mellan Israel å ena sidan, och judar å andra sidan, numera utsuddad. I de statskontrollerade tidningarna, tidskrifterna, TV- och radioprogrammen sprids dagligen en antisemitisk propaganda som lika gärna kunde bära Joseph Goebbels signatur. 

Vad än Israels regering eller dess försvarmakt gör, ses judar – oavsett bostadsort i världen – som kollektivt ansvariga. Och dessa ruvar förstås alltid på de lömskaste avsikter och motiv. 

På sätt och vis är det ironiskt. Antisemitism är en uråldrig europeisk biprodukt av kristendomens genomslag. Judarna ansågs vara ”Kristusmördare” och skulle för evigt tvingas bära detta Kainsmärke. Under seklernas gång fick judehatet även en etnisk, rasbiologisk dimension.

Efter 1945 laddades antisemitismen om till ”antisionism” när Israel kom i brännpunkten. Antisemitiska stereotyper som exporterats till arabvärlden genom de gamla europeiska kolonialmakterna, Nazityskland och senare även Sovjetunionen, studsade tillbaka till Europa. Cirkeln fullbordad.

Det är detta vi ser effekten av i Malmö, som ju har en betydande grupp muslimska invandrare – varav en del uppenbarligen låter sig eldas av judefientligheten i parabolsändningarna från sina forna hemländer. Kombinera det med urspårade vänsterextremisters skall mot Israel och skaran av nazianstrukta element och blandningen blir explosiv. 

Händelserna kring förra årets Davis Cup-match i tennis mot Israel bär syn för sägen. Strax därpå anordnades en judisk manifestation på Stortorget för fred i Mellanöstern, med anledning av tragedin i Gaza. Det räckte för att en rasande pöbel skulle gå till attack.

Dessa hemska stämningar är egentligen ingen nyhet. Det har kokat länge i Malmö. Vid en Israelfientlig demonstration på Möllevångstorget för tio år sedan brändes en docka, försedd med Davidsstjärna. Signalen gick knappast att ta fel på. De uppretade demonstranterna löpte därefter amok och angrep en judisk affärsinnehavare på klassiskt Kristallnattsmanér. 

Vad säger då Malmös ledande politiker om situationen? Ombedd att kommentera Skånska Dagbladets artikelserie tar kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) inledningsvis rutinmässigt avstånd från rasism i svepande standardfraser:

”Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper.” 

Men det är chockerande tydligt att Reepalu är mycket obekväm när det specifikt gäller judar – och Israel. I vad som måste vara ett rekord i komplett ignorans om vilka hotfulla krafter som härjar i hans egen stad, påstår Reepalu bland annat:

”Jag känner inte till om extremvänstern driver de frågorna”.

Intervjun utvecklar sig till rena katastrofen när denne man i praktiken lägger skulden för judarnas utsatthet på… judarna själva! Israels ingripande mot Hamasterroristerna i Gaza betecknas som en ”varblöd”. Att Malmös judar får ta smällen är tydligen inte mer än rätt:

”Självklart har konflikten i Gaza förra året spillt över på Malmö… Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda”.

Sionism och antisemitism som likställda, jämförbara ting? Ska vi ta Ilmar Reepalu på orden röjer uttalandet en person vars värdegrund och fördomar borde göra honom fullständigt omöjlig som politisk ledare – eller ens vanlig medlem – i vilket anständigt, demokratiskt parti som helst.

Ty vad är sionism? Låt oss fråga en ansedd auktoritet på området, professor Yehuda Bauer:

”Sionismen är den judiska nationella rörelsen, vilken definierar judarna som ett folk spritt över jorden men med ett gemensamt arv och med ett politiskt centrum i Israel, som de judar vilka så önskar kan identifiera sig med.”

Vad är då motsatsen till sionism, antisionism? Yehuda Bauer igen:

”Förnekandet av judarnas rätt att vara en del av en världsomspännande folkgrupp eller att utgöra en självständig politisk enhet i Israel.”

Där står alltså Ilmar Reepalu. Och att vägra erkänna judar rätten till en egen gemensam identitet och döma ut sionismen som rasistisk, är ett av den moderna antisemitismens överlägset mest förekommande uttryck. Inte undra på att ondskan fått fäste i Malmö med ett sådant kommunalråd.

Mer att läsa:
”Reepalu hycklar om judehatarna” av Neos chefredaktör Paulina Neuding på Expressens debattsida, här.
”Varför flirtar Ilmar Reepalu med antisemitiska krafter?” av journalisten och debattören Dilsa Demirbag-Sten på Newsmill, här.
”Det förnekade hatet. Antisemitism bland araber och muslimer i Sverige” av Mikael Tossavainen (rapport från Svenska kommittén mot antisemitism, 2003), här.

Tyvärr – Saabaffären luktar ruffel

Det till synes omöjliga blev plötsligt verklighet. Spyker får köpa Saab av GM. 

Den hårt prövade personalen på fabriken i Trollhättan, som tvingats åka en känslomässig berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan, jublar förståeligt nog. Spykers vd Viktor Muller sprudlar av optimism. Näringsminister Maud Olofsson skiner som vore sommarsolen redan här. 

Och GM? Drar väl en suck av lättnad och tvår sina händer.

Det känns trist att vara glädjedödare. Men den här affären måste räknas som en av bilbranschens absolut mest osannolika. En förlusttyngd holländsk marginaltillverkare köper en ännu mera förlusttyngd svensk (eller rättare: amerikansk) nischtillverkare, som aldrig varit lönsam ens under högkonjunktur.

När lilla Saab varken fick snurr på hjulen med draghjälp från Wallenbergsfärens Scania, eller som integrerad del av biljätten i Detroit, vad kan då pytte-Spyker bidra med? Glada tillrop? Den industriella logiken är minst sagt svår att greppa. 

Upplägget på dealen mellan Spyker och GM känns inte heller vidare övertygande. Snarare ter sig finansieringen som ett äventyrligt gungfly. I praktiken lånar GM ut pengar till Spykers köpeskilling i form av preferensaktier. Återbetalningen ska ske inom en fyraårsperiod. Inga problem, påstår Viktor Muller. Han hoppas klara skivan genom att Saab då ska ha börjat leverera plussiffror i bokföringen. Oddsen på det?

Ur ett vidare perspektiv osar det hela även katt rent politiskt. Eftersom GM de facto gjort upp med Spyker, hamnar Alliansregeringen i en sorts utpressningssituation. Vad kan man nu göra, annat än att gå i god för det där maffiga lånet från Europeiska investeringsbanken (EIB) till Saab på dryga fyra miljarder kronor? Detta är ju ett avgörande villkor för affären.

Möjligheten att säga nej är obefintlig. Såvida man inte har lust att stämplas som Saabs dödgrävare. Och det är knappast något Alliansregeringen har råd med under ett valår, då borgerligheten – och i synnerhet näringsminister Olofssons Centerparti – redan hänger på repen opinionsmässigt. 

Men för väljarna är risken överhängande att det kommer surt efter. Garantin för EIB-lånet är ju utskrivet på oss svenska skattebetalare. Statssekreterare Jöran Hägglund (C) intygar att han har ”trovärdiga säkerheter” som pant. Vilka är då de? Reservdelslagret? Skrotvärdet på fabriken?

Pengarna från EIB är dessutom öronmärkta för utvecklingen av ny miljövänlig teknik, som motorer. Varifrån Spyker ska få resurser till övrig produktutveckling, för att inte tala om den dagligt löpande driften, är inte klarlagt. Det handlar om många miljarder. Viktor Muller säger sig dock ha finansiärer i kulisserna. Okända, hemliga personer… 

Frågetecknen är många. Besvärande många. En nykter bedömning måste komma till slutsatsen att det inte luktar så lite ruffel om alltihop. Rimligen förlängs bara plågan för Saabs anställda när de kalla realiteterna obevekligen sätter in. Därutöver skadas samhällsekonomin, näringslivet och framtidens jobbtillväxt då den nödvändiga strukturomvandlingen i Västsverige fördröjs ytterligare ett antal år. 

Folkpartiet vädrar ut epoken Leijonborg?

”Folkpartiet liberalerna kommer inte att följa trenden att anpassa budskapet efter opinionen utan vi ska möta väljarna med en tydlig förändringsagenda i höstens val.”

Erik Ullenhag, partisekreterare (FP), skriver på Aftonbladet Debatt om sin plan för hur folket ska vinnas 2010. 

Intressant. Ska vi tolka detta som en markering att FP nu förändrar agendan från Lars ”Leijonkungen” Leijonborgs dagar med utspel i stilen språktest för invandrare, övergångsregler mot ”social turism” från EU-staterna i öst, sänkt straffmyndighetsålder och automatisk utvisning av människor utan svenskt medborgarskap som begår brott?

Borgerligheten behöver mer kött och blod

Det var ett politiskt tungviktsmöte i SVT:s Agenda under söndagskvällen när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin drabbade samman i ringen. Någon vidare nivå på matchen blev det väl dock inte.

De jabbade tämligen torrt och förutsägbart med boxhandskarna. Bägge höll sig till sina programmerade budskap, tog inga risker som hade kunnat ge debatten lyster och hetta. Särskilt ur ideologiskt perspektiv. Men Reinfeldt är en utpräglad pragmatiker och Sahlin gjorde inga försök att bryta den mittenorienterade, administrativa diskurs som så tydligt präglar svensk rikspolitik numera. 

Ska vi ta Agendadebatten som riktningsvisare för årets valkamp, så bekräftade den snarare rådande trend där partierna inte tävlar om väljarnas gunst med idéer och berättelser om framtiden. Utan främst om teknokratiska lösningar.

Som bekant gör Reinfeldt och Sahlin anspråk på statsministerposten för nästkommande mandatperiod. Men deras möte påminde snarare om en duell mellan två statssekreterare. Fredrik Reinfeldt klassades till och med som en ”vandrande promemoria” av retorikexperten Katti Sandberg i SvD

Nå, även om debatten inte tillförde någonting nytt utöver redan kända ståndpunkter, kan vi dock klart och tydligt konstatera följande om dessa två huvudområden:

A) Skatterna.
Med Reinfeldt får vi i alla fall behålla mer av våra egna pengar. Det får vi inte under Sahlin, som lovar att driva upp skattetrycket något. Därmed riskerar hon även att försvåra återhämtningen av nya arbetstillfällen.

B) Sjukskrivningarna och förtidspensionerna. 
Med Reinfeldt har lavinen under föregående S-period vid makten hejdats och börjat rullas tillbaka. Socialförsäkringssystemen hotade att knäckas. En uppstramning var helt nödvändig. Sahlin är också mycket medveten om detta och tycker inte annorlunda i sak. Men hennes alternativ till regeringens åtgärder känns ofullgånget och mindre robust. Därmed finns en fara att fler människor ånyo blir institutionaliserade i sjukskrivningssvängen. 

Ändå brottas Reinfeldts regering med vissna opinionssiffror och har nederlaget grinande i ögonen. Med tanke på hur många borgerliga PR-experter som det dräller av, är det häpnadsväckande hur uselt Alliansen skött marknadsföringen av sin egen politik. 

Jobbavdraget, juveln i Reinfeldts krona, tycks man inte ens ansträngt sig för att effektivt sälja in hos väljarkåren. Istället har Socialdemokraterna lyckats skjuta in sig på ”pensionärsskatten” och tryckt Alliansen på defensiven. Samma sak när Sahlin gång på gång trummar in att regeringen ”lånar till skattesänkningar”. Ingen slagkraftig, pedagogisk kontring där heller.

Som lök på laxen har Alliansen även klampat på minan i sjukskrivningsfrågan. Man tänkte rätt, men slarvade förbluffande illa i det politiska genomförandeledet. Vilket fick det rödgröna blocket att flina i mjugg och kamma hem massor av gyllene gratispoäng på kuppen. 

En viktigt förklaring till denna borgerliga kräftgång är just det teknokratiska perspektivet, som hittills tillåtits dominera från regeringskansliets fönster i Rosenbad. Sköter man bara statsmaskineret ordentligt, smörjer dess kugghjul och drar i korrekta spakar, kommer utfallet säkert få folk att fatta galoppen – förr eller senare. 

Men nu är det senare. Och behovet av att formulera en övertygande idépolitisk ram kring maskinisten Reinfeldts fixande vid kontrollpanelen ter sig skriande. Politik är trots allt inte enbart administration. Det handlar även om känslor, förväntningar, lidelse, inspiration, kött och blod.

Handen på hjärtat, när visade borgerligheten prov på sådant sist? 

Vad Sahlin bör ha i handen

Vad kan inte en bild betyda? I veckan lyckades SvD fånga in samtliga partiledare på ett arrangerat fotografi för att illustrera det begynnande valårets kamp mellan blocken. Snyggt jobbat. 

Bilden fick också ordentligt med uppmärksamhet. Eller rättare sagt, en liten detalj av den – Mona Sahlins väska av märket Louis Vuitton. Ajaj! Vilken skandal. En sån lyxig accessoar kan väl inte en sosse ha?! 

Vänsterrabulisten Göran Greider chockades förstås av åsynen och satte den intellektuella ribban på debatten med följande indignationsnummer på Newsmill:

”För en socialdemokratisk partiordförande borde kampen mot social ojämlikhet vara det centrala. Så uppfattar de flesta väljare det. Hennes dyra handväska ger precis motsatt meddelande.”

Klasskamp reducerad till en väska. Nyp mig i armen, är detta på allvar? Eller en satir iscensatt av diverse kommentatorer som fått nog, och vill medvetandegöra oss om den påfrestande ideologiska torftigheten i svensk politik? 

Men om Socialdemokraterna verkligen står och faller med Louis Vuitton, gör Mona Sahlin bäst i att fortsättningsvis sända den enda korrekta märkessignalen: en gammal plastkasse från Konsum. 

Militären ska inte vara fångar på fortet!

”Fasta befästningar är inget annat än monument över människans stupiditet”, lär den rörliga krigföringens mästare general George S Patton ha yttrat.

Nivån på dumheten blir knappast lägre om de aktiva befästningarna också är uppenbart antika. Kungsholms fort i Karlskrona skärgård är ett sådant exempel. Det byggdes på slutet av 1600-talet och har stått i marinens tjänst under 350 år. Men det enda fortet numera förmår försvara är sitt eget rekord som världens äldsta befästningsverk i kontinuerlig drift. 

Marinen har föga förvånande länge önskat avveckla alltihop och lägga sina begränsade resurser på nyttigare ting. Av outgrundliga skäl som rationella människor kan grubbla länge över, finns dock ett gammalt riksdagsbeslut om att militären måste hålla den nostalgiska showen igång. Kanske för att hedra minnet av stormaktskungen Karl XI som lät uppföra fortet och hela flottbasen i Karlskrona – vad vet jag? 

Nå, professionen har nu i alla fall tröttnat på charaden och börjar packa sina väskor ändå. Försvaret överger fortet”, larmar lokaltidningen BLT:s rubrik på nyhetsplats (ej online). Marinbaschefen Per Jenvald säger frankt att utvecklingen gjort Kungsholmen överspelad. Andra politiska och ekonomiska förutsättningar gäller: 

”Det finns inga styrningar om att vi ska vara kvar på Kungsholmen. Istället har myndigheten direktiv om att vara kostnadseffektiv och det blir vi om vi lämnar fortet.”

På Blekinges riksdagsbänk är emellertid konservatismen lika stenhård på bägge sidor blockgränsen. Kvaliteten på argumenten är också därefter. Peter Jeppsson (S), ledamot av försvarsutskottet, tar strid för fortet med följande tänkvärda ord: 

”Jag tycker helt enkelt att man ska vara försiktig med att lägga ner verksamhet”. 

Moderaten Annicka Engblom, även hon i försvarsutskottet, är inte sämre: 

”Kungsholmen är en del av Unesco och världsarvet. Det är viktigt att vi bevarar verksamhet i den här miljön.”

Hade sådana snillen fått bestämma på riktigt över Sveriges försvar, skulle väl fortfarande fästningarna i Varberg och Marstrand räknas som oumbärliga för rikets säkerhet, stridsfartygen drivas med segel och soldaterna använda pilbågar. 

Vad hela denna fråga i grunden illustrerar – på ett närmast parodiskt övertydligt sätt – är den mentala tröghet och snäva horisont som både Karlskrona och Blekinge tyvärr handikappas av. Det är ett ingrott kulturellt tankemönster som i mycket skyr de dynamiska omvandlingsprocesser, vilka är naturliga och nödvändiga i ett modernt samhälle. 

Vilket är oerhört synd, mot bakgrund av att Blekinge ruvar på massor av potential – om man i högre grad förmådde ställa möjligheterna framför problemen. Som då Kungsholms fort. Militärt må dess bäst-före datum ha passerat med råge. Än sen?

Anläggningen är inte mindre fantastisk för det. Tvärtom. Byggnadshistoriskt är det en gnistrande pärla i havsbandet, som rätt utnyttjad och marknadsförd kan bli ett av den lokala besöksnäringens starkaste ess. Tänk bara vilken underbar gästhamn för fritidsseglare. Komplettera med restaurang, hotell, vandrarhem, museum, konstgalleri – you name it. Vips, ett sommarparadis med få motstycken i Östersjön.

Vad är det att gnälla om?

Mer om Kungsholmen och Karlskrona:
Gå med i Facebookgruppen Låt Kungsholms fort bli civilt, länk här
Besök även fotobloggen Suddenly in Karlskrona, länk här

Stolliga studenter skämmer ut Lund

Lunds studentkårer (LUS) sågar regeringens kommande proposition om avgifter för studenter utanför EU/EES-området. Bokstavligen.

Under flera år har nämligen LUS hotat med ta fram motorsågen och fälla de anrika magnoliorna på universitetsplatsen i Lund som protest. Och på måndag skulle det verkligen ske, annonserade LUS-ordförande Christian Stråhlman nyligen:

”När man slutar att behandla alla studenter lika finns det inte plats för blommande magnolior på universitetsplatsen. Magnoliorna är en symbol för den ljusnande framtid. Det finns ingen ljusnande framtid när plånboken hos studenterna blir viktigare än kunskaperna.”

En smaklös ploj? Eller allvar? LUS har i vilket fall nu lovat skona magnoliorna sedan rektorn Per Ericsson inskärpt att han också tar avstånd från studentavgifterna. Konstigt bara att Ericsson inte regerat lika starkt mot studenternas bisarra sätt att vädra sina krav.

Att använda skadegörelse och vandalism som politisk påtryckningsmetod är självfallet totalt förkastligt. Den form av ”argumentering” som LUS förfallit till, drar enbart skam över studenterna själva och borde vara djupt generande för Lund som universitetsstad.

Man kan väl hoppas att Lunds mer balanserade studenter vaknar upp och väljer att låta sig representeras av mognare företrädare framöver. 

I övrigt är regeringens förslag om avgifter bra. Utomeuropeiska studenter ska välja att plugga vid svenska lärosäten för att dessa håller internationell toppklass. Inte för att deras främsta konkurrensmedel är gratis entré. 

Avgifterna ger ökade incitament för universiteten att vässa sin attraktionskraft, liksom mer resurser till att höja utbildningarnas kvalitet. Studenter från Tredje världens fattiga länder kan få hjälp att finansiera sina studier genom möjligheten att söka stipendier. Nog finns det fortsatt plats för blommande magnolior!

Moderaterna i Winbergs och Schymans fotspår

Tvångskvotering av kvinnor till det privata näringslivets bolagsstyrelser är ett gammalt populärt krav inom den svenska vänstern. Så här uttalade sig exempelvis dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg (S) i Sydsvenskan den 18/6 2002:

”25 procent är en rimlig andel att hinna uppnå under loppet av två år. Och om det målet inte är uppnått under år 2004 är det läge för lagstiftning om kvotering av kvinnor till företagsstyrelser.”

Talibanfeministen och vänsterpartiledaren Gudrun Schyman ville självfallet inte vara sämre. I Svenska Dagbladet den 27/11 2002 skrev hon: 

”Erfarenheten visar att kvotering är ett verkningsfullt och nödvändigt verktyg för att öka kvinnors makt. Vänsterpartiet har därför länge drivit på för en lagstiftning om könskvoterade bolagsstyrelser.”

Om Mona Sahlin blir statsminister efter valet är det heller inget snack. Under sitt sommartal i Nacka den 15/8 2009 slog hon fast: 

”Vi kan inte tveka. Reglerna i aktiebolagslagen måste ändras så att minst 40 procent av vartdera könet är representerat i de större bolagens styrelser.”

Och nu gör även Moderaterna sällskap med Winberg, Schyman och Sahlin på den radikalfeministiska vänsterbarrikaden. I Veckans Affärer den 21/1 2010 säger partisekreteraren Per Schlingmann följande: 

”Om vi inte ser en fördubbling av andelen kvinnor i börsbolagsstyrelserna innan 2014 då utesluter vi inte att vi gör ändringar i vilka regler som reglerar bolagens sammansättningar.”

KVOTERING?

”Ja, det är i princip det det handlar om.”

Efter Moderaternas alla fotombyten under Fredrik Reinfeldts regemente undrar man om det snart inte borde snurra fullständigt i skallen på partiets medlemmar. När högern blivit den nya vänstern får till och med jag lust att panikskrika: 

 GÖSTA BOHMAN – KOM TILLBAKA! 

Isande nyheter för FN:s domedagspanel

Det blåser kalla motvindar för FN:s klimatpanel IPCC. Climategate avslöjade nyligen hur detta gäng hetlevrade aktivister systematiskt manipulerat data och ägnat sig åt politiskt motiverad propaganda, snarare än seriös vetenskap. 

Som en isande efterfläkt på den skandalen, visar det sig att IPCC även lättsinnigt bluffat om glaciärernas snara bortdunstande i Himalaya. I en av klimatpanelens rapporter från 2007 förklaras upphetsat att ”glaciärer i Himalaya drar sig tillbaka snabbare än i någon annan del av världen, och om den nuvarande takten fortsätter är risken att de ska försvinna till år 2035, och kanske tidigare, mycket hög”.

Det globala uppvärmningen måste verkligen svettas på övertid för att fixa en sådan drastisk nedsmältning. Men det är naturligtvis inte sant. FN har tvingats backa från påståendet, sedan bakgrunden till ”faktauppgiften” uppdagats vara en lös spekulation, hämtad ur en populärvetenskaplig tidskrift. 

Rimligen borde IPCC:s trovärdighet i forskarsamhället nu nått  minus 273,15 °C   – den absoluta nollpunkten.

SSU:s kampanj mot SD borde prisas, inte risas!

Sverigedemokraterna har fått ett uppsving i opinionen och hotar att forcera riksdagens fyraprocentsspärr  i höst. ”Jan Helin-effekten” kallar SD:s partiledare Jimmie Åkesson det, med en tacksam passning till Aftonbladets chefredaktör. Dennes famösa publicering av Åkessons muslimhatande debattartikel i oktober tycks ha gjort susen för att väcka främlingsfientliga stämningar i samhället. 

SSU har dock beslutat att mota Jimmie i grind. Ungdomsförbundet storsatsar nu på en ambitiös, nationell folkbildningskampanj mot SD. Bland annat utbildar man särskilda demokratiambassadörer i samarbete med den antirasistiska tidskriften Expo. Projektet leds av Magnus Manhammar, en mycket driven och duktig kille som tidigare har varit politiskt aktiv i Karlskrona. 

Alltså vet han en del om vad SD går för, och hur illa det kan bli om olyckan är framme. Karlskrona är nämligen ett av SD:s starkaste fästen på det kommunala planet. Partiet har åtta mandat i fullmäktige och intar ställningen som vågmästare. Dessvärre har lokalpolitikerna både till höger och vänster varit oförmögna att hantera den delikata situationen. 

Infekterade gräl, omogen pajkastning och förgiftande misstro mellan den styrande fempartiminoriteten (M+FP+C+KD+MP) och den socialdemokratiska oppositionen har präglat hela mandatperioden. SD är bara att gratulera. De kan lugnt luta sig tillbaka och låta väljarna beskåda hur demokratins etablerade företrädare gör sig själva till allmänt åtlöje i sandlådan. 

Är detta vad som väntar oss i riksdagen om SD även lyckas bli vågmästare där? Förhoppningsvis inte. Men larmklockorna borde ändå ringa högt och ljudligt i öronen på varje anständig, övertygad humanist och demokrat – oavsett parti. Ur pedagogisk synpunkt gör Magnus Manhammar och SSU helt rätt som varnande pekar på Karlskrona. 

Men det anser icke lokaltidningen BLT, som i en kufisk ledarkommentar ifrågasätter detta inslag i SSU:s kampanj. Det liberala (sic!) organet motiverar sitt avståndstagande med följande märkliga rader:

”Region Blekinge jobbar som bekant hårt med ett projekt kring bilden av Blekinge. Helst bör den ju vara positiv. Ett konstruktivt bidrag från SSU?”

Okej. Vi gör då alltså alla bäst att försöka sopa SD under mattan och hålla tyst om det destruktiva politiska läget i Karlskrona? Eller ska vi rent av inta en positiv hållning till SD för den ”goda” sakens skull? Dumma, dumma SSU som klagar på trevliga blekingar bara för att de råkar tillhöra SD? Ingen ska minsann få solka bilden av hur mysigt och glatt det är i Sveriges trädgård…

Med en sådan uppfattning får onekligen tidningens slogan BLT – vad som än händer en lika intressant som mindre smickrande innebörd. Infantil lokalpatriotism parat med blint sossehat är väl inte alltid någon vidare lyckad kombination, särskilt i det här fallet. Det intellektuella och ideologiska haveriet blir snarare en sorglig bekräftelse på SSU:s budskap om det avskräckande exemplets kommun.