Birgitta Ohlsson – rätt person på fel post

Publicerad den av
1

Egentligen är det kuriöst att regeringen anser sig behöva en särskild EU-minister. Vilka specifika ärenden ska denne hantera? Naturligen borde EU-relaterade frågor kunna skötas av vanliga fackministrar när det gäller den löpande ruljansen, medan tyngre spörsmål faller på utrikesministerns eller statsministerns bord.

Eller är det främst opinionsbildning man tänkt sig att EU-ministern ska pyssla med? I så fall känns det onekligen som ett politiskt fattigdomsbevis. Vårt land har trots allt varit med i unionen sedan 1995. 

Nå, eftersom statsrådsposten ändå blivit ledig efter den anonyme Cecilia Malmströms befordran till EU-kommissionär, känns ändå valet av hennes efterträdare riktigt spännande. Folkpartiets Birgitta Ohlsson kan man ju verkligen inte anklaga för att vara en grå strukturtapet. Tvärtom.

Hon är snarare av ett virke som blivit allt ovanligare inom svensk politik numera. Idéburen, frispråkig, intressant, välformulerad – och kontroversiell. Även om Birgitta Ohlsson garanterat inte stod högst på listan av Jan Björklunds kandidater, har hon alla förutsättningar att bli en välbehövlig krydda i regeringen. EU-ministernposten må i realiteten vara en ganska tom affär. Men känner jag Ohlsson rätt kan hon nog utnyttja den som plattform till starkare profilering av viktiga liberala krav.

Dit hör avskaffandet av EU:s bisarra jordbrukspolitik och skarpare fokus på mänskliga rättigheter, både inom och utom EU. Två frågor som Ohlsson också själv säger sig vilja prioritera. Utmärkt! Men hennes gamla snack om kvotering kan vi gärna slippa i fortsättningen.

Saab tycks fått en ny Reefat El-Sayed på halsen

Publicerad den av
Svara

”Det stinker allt mer om Saab-affären”, skriver Andreas Cervenka, ekonomijournalist på E24. Han har granskat Spykers finansiella jonglerande, som förefaller minst sagt dubiösa. Det går inte undkomma intrycket att det här ligger ett helt tjog hundar begravda. 

I övrigt är det direkt förbluffande hur okritiskt Spyker och Victor Muller har behandlats hittills i Sverige. Känslorna för Saab har på ett anmärkningsvärt sätt tillåtits besegra förnuft och eftertanke hos dem som borde veta bättre, exempelvis stora delar av journalistkåren och ledande politiker. 

Själv tycker jag att Victor Muller inte så lite påminner om hur en företagsfifflare som Reefat El-Sayed lyckades förvrida huvudet på det svenska etablissemanget under 80-talet. Fallet kommer att bli lika hårt, förmodligen hårdare denna gång. Ty Saab/Spyker-historien är en skandal som bara väntar på att brisera. Som Andreas Cervenka kallt konstaterar i sin analys: ”Att Spyker räddar Saab känns lika vettigt som att bärga en oljetanker med ett metspö.” 

Tråkigast är det naturligtvis för Saabs anställda, som trodde att de genom ett under fått en räddare i sista minuten. Men om något är för bra för att vara sant, är det i allmänt heller inte sant. En ordnad likvidering av Saab enligt GM:s ursprungliga modell hade i långa loppet varit både humanare och mer ekonomiskt riktigt. 

Fem små ödesdigra ord av Maud Olofsson?

Publicerad den av
Svara

Centerns säregna ångestladdade skräck för kärnkraftsproducerad elektricitet har under decennier orsakat enorm oreda, för borgerligheten i allmänhet och svensk energipolitik i synnerhet. Även Socialdemokraterna, en gång det blågula kärnkraftsprogrammets fäder, förvillades ut i dimman under trycket från farhågorna som piskades upp i opinionen. 

Thorbjörn Fälldin var på många sätt en stor och beundransvärd politiker, vars betydelse kanske dock fortfarande är något underskattad. Men det religiöst färgade kärnkraftsmotståndet tillhör knappast den mest konstruktiva delen av hans politiska arv.

Att Maud Olofsson förmått göra upp med denna ingrodda Centertradition av vidskepelse mot atomer, är en prestation som borde förtjäna henne ett politiskt bragdguld. En av de värsta stötestenarna för borgerligt samarbete rullades därmed bort och öppnade vägen Alliansens epokgörande energiöverenskommelse. 

Men ännu verkar det för tidigt att ropa hej. På andra sidan bäcken står många Centerpartister och vägrar marschera över in i ”kärnkraftssamhället” (för att låna Fälldins eget språkbruk). Fyra ledamöter i Centerns riksdagsgrupp hotar att sparka bakut och fälla Alliansen under en kommande kärnkraftsomröstning i parlamentet. 

Hur ska Maud Olofsson hantera denna revoltunge? Frågan ställdes under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Efter en stunds slingerbultande blev beskedet: ”Det tar jag hand om!”

Psykologiskt sett knappast det smartaste uttalandet i en delikat partiintern situation, där känslorna redan är uppskruvade.

Den minnesgode påminns om Olof Palmes klassiska fadäs under en valdebatt i radio, där han lovade att arbetarrörelsen skulle ”ta itu med” Gunnar Hedlund (för att denne dristat sig till att kritisera Tage Erlander). Väljarna uppfattade Palmes förflugna ord som en total Socialdemokratisk krigsförklaring mot den stackars Hedlund och han vann en våg av sympatier (och röster) på kuppen. 

Har Maud Olofsson otur kan ”det tar jag hand om” göra henne till en spegelvänd version av företrädaren Hedlund i det här fallet. Vad som riskerar uppfattas som översitteri och diktat mot dem som försvarat Centerns ”själ”,  kan leda till att atomfienderna får vind i seglen och bara blir än mer beslutsamma, come hell or high water.

Vilket naturligtvis blir en finfin present till Socialdemokraterna om Alliansens energipolitik plötsligt faller i bitar. Borgerligt kärnkraftselände 2.0 – och en slags ironisk postum revansch för Olof Palme dessutom.

Drömmen om Margot

Publicerad den av
Svara

Hon var prinsessan som kunde fått hela kungariket. Men valde världen. Socialdemokraterna upphör inte att sukta efter sin ovilliga frälsare. För fyra år sedan var Margot Wallström drömkandidaten till Göran Perssons fallna mantel. Hon avstod och fortsatte att hålla sig på behörigt avstånd i Bryssel. 

Partiet fick istället nöja sig med en bedagad och kantstött stjärna, Mona Sahlin.

Margot visste förstås vad hon gjorde. I politiken går det sällan att bevara strålglansen när man ska infria alla dessa uppblåsta förväntningar. Att tvingas kliva ned från piedestalen och riva tag i verklighetens gråa vardagsproblem kan mala sönder den bäste. Se på Barack Obama. Vad återstår idag av hans messiasliknande framtoning från valkampanjen 2008?

Eller för att ta ett liknande exempel ur blågul fatabur. Carl Bildt var aldrig så populär som partiledare när han övergav Sverige och medlade fred i Bosnien. Sen kom han hem, förlorade valet 1998 och avgick. 

Frågan är om Margot Wallström skulle trivas en ringaste dag med att resa runt bland arbetarkommuner, träla med Lars Ohly, blidka Miljöpartiet och vara en disparant rödgrön vänsterkartells galjonsfigur. Hennes trovärdighet för uppgiften förefaller, nyktert sett, knappast iögonfallande. 

Men drömmen lever i Partiet. Tänk om, tänk bara om… Och ju längre frånvaron blir, desto större växer myten mot himlen. Ack ja. 

Nu lämnar Margot EU-kommissionen och seglar vidare mot FN. Ett glassigt erbjudande från den borgerliga regeringen som hon inte förmådde säga nej till (även Alliansen visste förstås vad den gjorde). Alltmedan Socialdemokraterna längtar och hoppas på en comeback i valrörelsen. Som aldrig blir av. Den här gången heller. Vad är väl folkhemmets ankdam mot New York, the Big Apple?

Som Wallström svarade på nyhetsbyrån TT:s undran om hon utesluter politiskt aktivitet i Sverige: 

”Ja, åtminstone under den här tiden men som jag sagt tidigare kan jag möjligtvis spela en begränsad roll.”

En symbolisk glänt på dörren. Som en artig nick  åt Partiet. Och för att kittla de många suktande lite. Nej, det blir att hålla till godo med Mona Sahlin även framöver. Vilket förmodligen är bäst för samtliga parter. 

Glöm månen! Barack Obama säger adjö till rymden

Publicerad den av
2

I april är det 40 år sedan Apollo 13 skickades ut i rymden. NASA:s mål för expeditionen var att landa på månen, det tredje besöket efter Neil Armstrongs första steg på ytan i juli 1969. 

Men ingen av Apollo 13:s astronauter fick chansen att upprepa bedriften. Halvvägs exploderade en syretank i farkosten. Månlandningen ställdes in och det var på håret att Apollo 13 kunde räddas hem till jorden igen.

Den nionde april anordnas ett särskilt evenemang på Kennedy Space Center i Florida för att högtidlighålla minnet av det vådliga äventyret. Bland annat ska två av Apollo 13:s besättningsmedlemmar, James Lovell och Fred Haise, närvara.

Men det är ingen djärv gissning att stämningen blir en smula dämpad. Den bittra ironin i sammanträffandet kan näppeligen undgå någon. Lagom till 40-årsdagen av denna misslyckade landning står det ju klart att hela NASA:s nya månprogram har kraschat. Och denna gång kom man inte ens halvvägs. 

Det är Barack Obama som tryckt på knappen för ”abort”. Anledningen är USA:s skenande budgetunderskott. Statliga kostnader måste skäras ned och för presidenten har rymden ingen större prioritet. Att miljarder dollar redan investerats av NASA för att utveckla moderna raketer och månlandare spelar ingen roll. Lockheed Martin, företaget som har det tekniska huvudkontraktet, varnar för att man tvingas friställa omkring 3000 personer som arbetat med projektet.

Planerna att återvända till månen lanserades 2004 av Obamas företrädare i Vita huset, George W Bush. Tanken var att USA skulle landa igen 2020, upprätta en månbas, för att sedan ta sikte mot planeten Mars. Programmet var djärvt, storslaget och menat att äntligen fullfölja alla löften som de legendariska Apollofärderna aldrig fick möjlighet att infria. 

Men det blev ingen repris på 60-talets rymdfeber. Varken Bush, NASA eller någon annan lyckades entusiasmera den amerikanska opinionen för fler ”giant leaps for mankind”. Det svala mottagandet bland allmänheten gjorde heller inte kongressen överdrivet intresserad att anslå medel, varför månprojekt egentligen varit underfinansierat från början. 

Och nu blir det alltså inget av. Det känns faktiskt lite tragiskt. Under hela mänsklighetens historia har vi fascinerat blickat upp mot rymden, drömt om att en gång kunna nå stjärnorna och vandra omkring på fjärran himlakroppar. Idag, när tekniken kan göra det till verklighet, saknas både viljan och intresset.

Apolloexpeditionerna 1969-72 blev i praktiken enbart en parantes. 2000-talets astronauter får nöja sig med att åka runt i en lägre omloppsbana kring jorden, reparera satelliter och häcka på den internationella rymdstationen ISS. USA har snart inte ens förmågan att komma dit för egen maskin när deras rymdfärjor pensioneras inom kort. Istället måste NASA:s folk lifta med ryska raketer.

Månen? Den får vi fortsätta att se i månen efter, helt enkelt.

Tingsten om söndagens TV-debatt i Agenda

Publicerad den av
Svara

”Superveckan” har den kallats, denna nyss avverkade upptakt på valåret. Förra söndagen var det TV-duell mellan statsministerkandidaterna Reinfeldt och Sahlin, med uppföljande holmgång i radio på onsdagen. Och sedan då en fullskalig partiledaredebatt i SVT:s Agenda under gårdagskvällen.

Onekligen var det mera tryck och fläkt i den sistnämnda. Men för att citera en kommentator:

”Enigheten ifråga om grundläggande värderingar har i det hela ökats, det kan ingen förkunnare av ideologiernas kraft förneka, men enighet är, utom i krig, inte någon eldande företeelse.

Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare, och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken.

Till detta kommer att de aktuella frågorna blir alltmera invecklade och att röstningen därför mera måste bero på förtroende för ett parti än på en ståndpunkt i en sakfråga.”

En ganska koncis och träffsäker analys av ”superveckans” debatt-triologi, inte sant?

Raderna tillhör emellertid Herbert Tingsten. Han skrev dem 1970 apropå utvecklingen i den mogna demokratin. Ändå är det nu fyrtio år sedan. Om Tingsten tyckte att svensk politik behäftades med själlöshet och idéfattigdom då, undrar jag verkligen vad hans domslut skulle bli idag! 

Med risk för att stämplas som hopplös nostalgiker framhärdar jag dock i min åsikt att både kvaliteten och underhållningsvärdet på debatterna fortfarande låg på en helt annan nivå när ”fantastiska fyran” var i farten: Bohman, Fälldin, Ahlmark och Palme.

Samtliga var inte enbart färgstarka personliga profiler. De var också idéburna människor med klart brinnande övertygelser. Sannolikt skulle heller ingen av dem trivas särskilt väl i 2000-talets PR- och fokusgruppstyngda politiska klimat. 

Var det bättre förr, alltså? Tja, ni kan ju avgöra själva. Jämför exempelvis Reinfeldts och Sahlins aktuella dueller med den klassiska ”Hulkdebatten” mellan statsminister Thorbjörn Fälldin och oppositionsledaren Olof Palme valåret 1982. Länk till den inspelade radioupptagningen finns här.

Mer att läsa:
Herbert Tingsten: Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratien (utökad upplaga 1967). 
Citatet ovan är hämtat ur essäsamlingen När skymningen faller på (1970). 

”Richard Nixon” har åkt dit för inbrott – igen

Publicerad den av
Svara

Skådespelaren Rip Torn, bland annat känd för sin medverkan i Men in Black-filmerna, har ertappats med att bryta sig in i en bank. Tydligen en ren fyllegrej. 

Men Rip Torn har ju åkt dit för inbrott förr. Som rollfiguren Richard Nixon, alltså. Torn porträtterade honom i Blind Ambition, en miniserie för TV som CBS gjorde 1979 med John Deans memoarer som förlaga (Dean spelades där för övrigt av president Jed Bartlet, Martin Sheen).  

Konstigt nog har det aldrig blivit klarlagt varför Watergateinbrottet egentligen skedde – eller vem som beordrande det. Det mest utmärkande med skandalen är att den förefaller så skandalöst och oförklarligt korkad. 

Måhända är sanningen i vanligt ordning alltför genant och enkel. Den verklige Richard Nixon, som likt sin uttolkare Rip Torn gärna tog sig ett glas, kanske också bara gjorde en ”dum grej på fyllan”. Med historiens i särklass tuffaste baksmälla som resultat. Man lockas att gå med i IOGT-NTO för mindre. 

Deep Purple in Politics

Publicerad den av
Svara

”Boken är en politisk thriller. Mycket kretsar runt mitt förakt för den europeiska unionen.”

Ian Gillan, sångare i Deep Purple, kommer ut som författare mot EU. Vilket väl i synnerhet borde glädja den inbitna EU-nejsägaren Lars Ohly i Vänsterpartiet – som också är en hängiven Purplediggare (se exempelvis här).

Och Ohly är i gott sällskap. Hans företrädare, partiledarevikarien Ulla Hoffmann, är en stor Deep Purplefan. Liksom Rysslands president Dmitrij Medvedev! Ännu har vårt gamla blågula kommunistparti vissa gemensamma band med Kreml… 

Men Vänsterpartiet kan nog inte räkna med att försöka engagera Purple som musikaliskt dragplåster under valrörelsen. Mr Gillan himself lär nämligen vara libertarian. 

Ilmar Reepalu är en moralisk och intellektuell ruin

Publicerad den av
2

”Jag står för det jag sagt.”

Ilmar Reepalu, ledande politiker (S) i Malmö, håller fast vid sina tidigare uttalanden i Skånska Dagbladet, där han bland annat jämställer antisemitism och sionism som lika onda ting.

Har den övriga Socialdemokratin något att säga i frågan – eller tänker Mona Sahlin & Co bara tiga och hålla med? Malmö, arma stad…

Ingen räddare för Trollhättan

Publicerad den av
Svara

”Under sitt företags hittills nioåriga existens har han aldrig lyckats få det att gå med vinst, och inte desto mindre förvärvar han nu en betydligt större och lika förlustbringande biltillverkare. I mångt och mycket är det som när den lame hjälper den blinde.”

Maarten van der Pas & Robert van den Oever, ekonomijournalister i Holland, varnar på Expressens debattsida för att sätta Spykers vd Viktor Muller bakom ratten på Saab.